Torsdag 25 april -24

 

Haren och spillkråkan

 

Spillkråkan flyger bort med ett skrik, när hon får syn på mig.

Jag stannar, där jag står på berget.

Följer uppmaningen att gå ett varv runt tallen. Fortsätter stigen framåt.

Där ligger en liten tallgren, som jag tar upp.

-Slagruta! tänker jag.

Jag bryter bort några kvistar, så den ligger balanserat i mina händer.

När jag stått stilla en stund, fortsätter jag gå med varsamma steg.

-Finns det något slagrutan kan visa mig? frågar jag.

Spillkråkan har återvänt. Sitter stilla på en trädstam nära mig.

En hare, som jag sett skymta flera gånger kommer skuttande.

Tidigare har den flytt, när den har upptäckt mig. Men inte nu.

Den lyfter inte blicken. Vädrar inte. Rör inte öronen.

Den fortsätter lugnt sitt nosande bland ljungen. Tar några skutt ibland.

Närmare och närmare kommer den. Det pågår en lång stund.

En insikt fyller mig: Min aura är så stor nu, att haren inte kan uppfatta mig som en fara! Insikten går i underbara vågor inom mig.

Är det tack vare slagrutan, som min aura har vidgats?

I samma stund som insikten blir till en tanke, som far genom min hjärna, upplöses allt. Spillkråkan flyger sin väg. Haren skuttar bort.

Jag lämnar kvar min slagruta på berget. Går min väg.

 

 

 

 

Onsdag 17 april -24

 

Människor i väntan

 

Jag tycker mig känna igen staden. Den liknar en där jag har bott.

Höga berg finns där, och vatten, men ändå är mycket olikt.

Jag kommer gående. Ensam.

Ser en massa människor samlade.

Alla är vända mot öster.

Står tysta.

Väntar på något. Vad?

Jag stannar.

Ingen tar notis om mig.

Stämningen är svårtolkad.

Ingen märkbar glädje.

Ingen märkbar rädsla.

Ingen märkbar förväntan.

Alla så fokuserade. Så stilla.

Var är min plats?

Ingen avvisar mig.

Ingen välkomnar mig, heller.

Som om allt sådant är passerat.

De bara står där. 

Var är alla djur? 

 

 

 

 

Måndag 8 april -24

 

Inget är sig riktigt likt

 

Kanske ser jag samma hästar i morgon på min vandring som i dag.

Som så många gånger.

Kanske dansar samma tranor på åkern samma dans som i dag.

Mycket troligt är att staren sitter i samma trädtopp som nu.

Och, jag går där i samma, gamla kängor.

Gruset knastrar som det brukar.

Samma man kommer som vanligt gående tillsammans med sin hund.

Som vanligt hälsar vi vänligt. Ler mot varandra.

Kanske säger vi något om vädret. Eller om hunden.

 

”Allt är som vanligt”, skulle man lätt kunna tänka.

Men, det vore inte sant.

Inget upprepar sig helt och fullt.

Hästarna kanske går en aning snabbare i dag än i går.

I morgon går de inte helt och fullt i samma spår som i dag.

Vinden kommer att blåsa, men inte med riktigt samma styrka.

Inte från exakt samma håll som nu.

Mannen och hunden kommer en aning snabbare mot mig än i dag.

Eller blir det långsammare?

Inget kommer att vara sig riktigt likt.

Allt förändrar sig en aning från gång till gång.

 

 

 

 

Söndag 3 mars -24

 

Barfotavår!!!

 

I dag tror jag inte längre att det är lärkorna jag hör.

I dag vet jag.

Luftrummet är fyllt av lärkedrillande, blandat med korpkraxande.

Korparna, mina kraftfåglar!

De leker, de slår volter, de stiger och de dyker igen.

En uppvisning i glädje.

Min morgonvandring bara är.

Utan tankar.

Knastret av kängorna i gruset.

Bara det.

Och fåglarna.

I trädgården frodas våtarven.

Min mun fylls med smak av jord och liv.

Mina bara fötter fylls av Moder Jords kraft.

Ömsom trycker jag dem mot det kyliga, våta gräset.

Ömsom skrider jag sakta fram.

Låter fötterna ta in alla intryck, ett i taget.

Jag slår mig ner på trappan.

Låter våren strömma genom kroppen.

Djupa andetag …

 

 

 

 

Lördag 17 februari -24

 

Ord från min guide

 

(På dagen som var hennes födelsedag, kom hon som var min mor här på jorden.)

 

-Så är du då äntligen på väg! Rätt väg. Raka vägen.

-Har jag inte alltid varit det?

-Du har tagit så många omvägar. Haft så många tankar. Så mycket tvekan. Nu vet du. Äntligen vet du!

-Jag är lite osäker ännu. Vad är det jag så säkert vet?

-Du vet vem du är. Vet vad du har att göra. Vet hur du ska vara. Klarar elegant att vara kvar i nuet. Du kan stilla dig, och samtidigt ”bära ved och vatten”. Det är riktigt bra! Och alldeles nödvändigt, för att du ska leva ditt Högsta Bästa.

Nu är det viktigaste av allt att fortsätta fokusera på nuet. Du har genomskådat din rastlöshet, din rotlöshet. Nu lyssnar du lugnt och skapar. I ögonblicket. När det är dags, skapar du. Du skapar ditt liv genom att lyssna. Lyssna inåt. In i det gudomliga.

Inse din storhet!

Din affirmation är stark: ”Jag är bra som jag är, och livet är gott. Jag släpper all negativitet.”

Du ska hålla fast vid den tills du ser att allt gammalt har släppt.

-Är du fortfarande min guide?

-Alltid. Men har också andra uppdrag. Du vet, tiden existerar inte här.

-Tack.

 

 

 

 

 

Måndag 12 februari -24

 

Fel plats, fel arbete, fel liv

 

Drömmakarna har gett mig en underordnad roll på en arbetsplats.

Känns som att jag har ”råkat” hamna där.

En man och en kvinna arbetar där, också.

Jag saknar helt vetskap om vad arbetet går ut på.

Någon sorts ”hem”, ”institution”, tror jag att det är.

Fast för vem? För vilka? Jag ser inga människor.

   -I morgon ska du jobba tidiga skiftet, säger kvinnan.

Morgonskiftet börjar 6.40!

Jag säger ”ja”. Lite fnissigt. Jag tar mig inte på allvar.

Tänker när de två har gått, att det kan jag inte! Aldrig i livet att jag börjar jobba någonstans 6.40. Jag börjar planera hur jag ska dra mig ur. Stämningen, miljön, allt är så främmande.

 

Jag känner igen det här från tidigare drömmar, då jag försatt mig i situationer, som jag inte reder ut.

Inte min plats, inte mitt arbete, inte mitt liv!

Jag vaknar oerhört lättad.

Nu gäller det för mig att inte stanna vid tanken ”bara en dröm”.

Nu gäller det för mig att tolka Drömmakarnas Budskap.

Vad är det jag är på väg att låta mig dras in i?

Jag vet ju redan i drömmen att det här ska jag aldrig i livet göra!

 

 

 

 

 

Fredag 9 februari -24

 

Väntan

 

På vad är oklart, okänt.

Bara vissheten att väntan finns där.

Fortsätta ”bära ved och vatten”.

För att jordelivet kräver det.

Min väntan rymmer inga stora känslor.

Den är varken orolig eller förväntansfull.

Den är mycket nära släkt med tålamod.

”Tålmodig väntan” har jag skrivit och talat om.

Det finns en läxa i det här.

Allt tycks handla om de stillsamma känslorna.

Djupare och djupare har de sitt fäste.

Det har jag också skrivit och talat om.

Nu är väntandet mitt.

Samtidigt som ”ved- och vattenbärandet” pågår.

Jag rör mig på två nivåer.

Inget helande, inget växande, kan äga rum bara på ytan.

Inget helande, inget växande, kan äga rum bara på djupet.

Uppfylld är jag av oklar, okänd väntan som berör.

 

 

 

 

Lördag 3 februari -24

 

Det kom ett mail ...

 

(Jag vill dela med mig av ett mail, som en vän skickat en sen kväll efter att ha läst min dagbokstext från måndag 23 oktober -23: ”Livet tar aldrig paus”.

   -Vilken lycka att få beröra och bli berörd, glädjas åt orden, tänker jag när jag läst det hon skriver.)

 

 

”Livet tar aldrig paus …

Ur din dagbok …

Medan en barockorkester gör musik – fiddlar, gnisslar, slår, knäpper, drar med stråkarna på sina instrument; allt detta på televisionsapparaten – läser jag ur din dagbok. Tycker om.

Det är nog så att … Livet tar ingen paus. Ibland tar jag en paus från

… vågar jag tänka eller säga så? Tar jag en paus från något som pågår, helt enkelt? Tacksamt går jag tillbaka. Lämnar ett malande ältande åt sitt öde.

 

Nya tankar önskar jag mig. Det finns bara möjligheter. Fram med stora dammvippan. Ut, ut med det gamla och in med det nya. Det friska som erbjuder näring. Storstädning.

Musik, maestro!

 

 

God vila till natten …”

 

 

 

Onsdag 31 januari -24

 

Glädjen

 

Något lockar mig, manar mig, att gå ut till berget i skogen.

Där väntar en flock talgoxar. Flyger ivrigt omkring. Strax kommer en av dem och slår sig ner på en gren alldeles bredvid mig.

Sjunger jublande. Oavbrutet. Länge.

Jag hade glömt hur mycket sång en liten fågelkropp kan rymma.

Hela vintern har bara svaga, vemodiga pip hörts från ett skyddat ställe invid stammen på någon av de täta granarna.

 

Hemkommen ringer jag till en vän och berättar.

   -Minns du? undrar jag. Minns du talgoxen på berget vid din sjö? Den som slog sig ner på en tallkvist alldeles ovanför oss. Till brädden fylld av sång, som den bjöd oss att lyssna på. Jag har varit med om en händelse så lik den nu på morgonen.

   -Tror du, säger han, att det kan vara samma fågel?

Så sätter vi, på människovis, igång att tänka. Hur länge sedan är det? Hur långt är det mellan de två platserna? Hur gammal blir en talgoxe, egentligen? Kan det annars vara så att den som sjöng för mig i dag, är en avkomma till den som vi träffade? Kan den ha en koppling till oss?

 

Som om detta skulle spela någon roll?

När allt bara handlar om att ta emot ett glädjebudskap!

 

 

 

 

 

Tisdag 16 januari -24

 

Skaparkraft

 

”Skaparhanden tröttnar aldrig”.

Så lyder bildtexten till ett foto bifogat ett mail som kom för några dagar sedan.

Var bilden har sitt ursprung vet jag inte.

Skulle tro, att min vän, som skickade mailet, har hittat den någonstans och berörts.

Kanske var det ett vykort som hon köpte under en vinterutflykt.

Så ville hon dela med sig av kraften och skönheten som bilden förmedlar.

Nu är den bakgrundsbild på min datorskärm.

Varje gång, som jag startar datorn och möts av det kalla och färgfattiga vinterlandskapet, känns bilden förändrad.

Som om isen ändrat form. Vuxit … krympt …

Som om vattnet rusar fortare … eller har stillnat.

-Skaparkraften, tänker jag. Överallt finns den.

Skaparhanden arbetar oavbrutet.

Arbetar för växande, förändring, utveckling.

För oss att upptäcka.

Lära av.

Glädjas åt.

Lägga märke till de små förändringar, som leder framåt.

 

 

 

 

 

 

 

Torsdag 4 januari -24

 

Kapitulation i vitt

 

Vädergudarna!

Jag hör er.

Jag ser er.

Ni gör gemensam sak nu.

Som en gåva faller snön.

För att göra mitt liv enklare.

Fred, frid, frihet!

I allt det vita verkar ni.

Över mig, under mig, runt omkring mig.

Täcker det, som behöver vila.

 

Jag lär mig.

Lär mig hur lite jag måste.

Hur lite jag måste göra.

Hur lite jag måste ha.

En ännu okänd kraft inom mig har tagit över.

Stoppar omedelbart varje tanke på brist och kamp.

Stoppar varje tanke på hur jag ska åstadkomma det ena eller det andra.

Stoppar allt ältande.

Det får inget fäste i allt det vita.

Det är dags att kapitulera.

 

 

 

 

 

Måndag 11 december -23

 

Vitt i vitt

 

I örtagården står en vit barnstol.

Rakryggad står den, mitt i all snö.

Jag fick den i våras, som en gåva från mig själv till mig själv.

En vuxenstol skulle varit för stor.

Sitta länge på huk var så tröttsamt.

Den lilla vita stolen var alldeles lagom!

När jag ansade, när jag skördade, när jag bara satt en liten stund.

Jag lät den stå kvar, när vintern kom.

Nu finns den där för någon annan, eller för några andra.

Jag vet inte vem, eller vilka, de är.

Jag följde bara uppmaningen från mitt inre.

Ibland förnimmer jag en närvaro av små varelser.

Några av dem bor under salvian, som snön har böjt ner och täckt över.

Någon gång, när vädret tillåter, kommer de ut en stund.

Klättrar upp på stolsitsen och slår sig ner.

Kryper ihop och värmer varandra.

Det händer att de står upp på sitsen.

Tätt tillsammans står de, vända mot söder.

Tyst och stilla.

Som i väntan …

 

 

 

 

Fredag 8 december -23

 

Värld i vila

 

Gryningsdimmorna tätnar allt mer.

Snön har lagt ännu ett värmande, skyddande täcke över Moder Jord.

Jag känner mig som medaktör i en svart-vit film.

En gråskala med en oändlig mängd nyanser.

Till och med de faluröda gårdshusen är dolda av dimmor.

Enda färgklicken på jorden verkar vara min lysande röda sjal.

Jag blir stående på lilla vägen mellan åkrarna.

Jag tänker, att jag skulle kunna göra en snöängel.

Men, inte ens det.

Finns ingen längtan i mig att göra något.

Jag vandrar bara långsamt hemåt.

Följer kattspåren, som kommit efter nattens nysnö.

Den hemlighetsfulle har varit här igen.

Under min bil har han varit.

Gått vidare in i vedboden.

Kanske har han klättrat upp på vinden.

Så där som husets, och främmande, katter alltid har haft för vana.

Nu hörs slamret av en snöplog en bit bort.

Världen har vaknat.

 

 

 

Onsdag 22 november -23

 

Ett Budskap. Ett Löfte.

 

 

Hjärnan, den där hemlighetsfulla, lilla grå ”klumpen” bär på så mycket som den har hört och sett. Ibland undrar jag hur den gör sina prioriteringar. När jag ser på fotografiet, som en vän har skickat, sätter ett sångminne igång där inne! ”Sailing”, Rod Stewards gamla hit, ljuder ren och klar. Jag njuter av bilden, där en segelbåt har en central plats. Men, att hjärnan skulle plocka fram det där gamla sångminnet var lite oväntat.

Min blick vandrar iväg i bleka morgonljuset. Ut genom fönstret. Stannar på den grå himlen.

Trött är jag. Energin är någon annanstans. Jag ska just samla ihop mig efter bästa förmåga. Plötsligt är solen där! Ser inte ut som solen, egentligen. Liknar mest en bred pelare i rött och magenta. Den har funnit en liten öppning i allt det grå, där den skickar ut så mycket färgglädje som den förmår. Allt är över på några få minuter. Men, som en bonus, uppenbarar sig en rund öppning fylld av klaraste blå himmel.

Så kommer ännu en bonus! Några svanar flyger där solen just har försvunnit. Alldeles oväntat är de där. Alldeles silverfärgade. En visshet slår rot: Det kommer att vända! Det kommer att bli bättre!

En strof ur ”Bridge over troubled water”, ljuder inom mig: ”Sail on Silverbird, sail on by, your time has come to fly, all your dreams are on their way …” Jag blundar. Orden, så vackra, uppfyller mig.

 

 

Ett Budskap. Ett Löfte.

 

 

 

 

 

Söndag 5 november -23

 

Ur ett brev till en kär vän

 

Nu har jag läst ditt senaste brev igen.

Din klokskap, min klokskap och vännerna Pandan och Drakens klokskap.*

Underbart att få dela de stora frågorna och tankarna!

.

Livet … är som att allt vibrerar för närvarande.

Som att det handlar om att slå upp ögonen på morgonen. Som att det finns ett vägskäl just i det ögonblicket. En valmöjlighet. Ska jag oroa mig, älta … eller ska jag kliva upp, klä på mig, tillreda den där muggen te, bylta på mig ytterkläder och slå mig ner på trappan.

Se på världen omkring som … ja, som vad då? En vägvisare? En kuliss? Inget av det, tror jag. Bara vara en del av Alltet. Dricka mitt te. Tankarna kommer att fara till Livet. Det där som pågår … men jag behöver inte bry mig, inte ta ställning till något. Inte där och då.

 

Sällan sträckläser jag numera, men nu har det skett. ”Tillbaka till Madison County” av Robert James Waller. Fortsättningen på historien om ”Broarna i Madison County”. Livet, igen!!! Fullspäckat av ensamhet, tillhörighet, insikten att allt finns i Den stora planen. Boken fyllde mig med känslor, så starka. Det fanns ögonblick då det kändes outhärdligt, då jag bara ville lägga ifrån mig den. Men jag läste och jag läste. Ända till slutet läste jag.

Ibland kan insikter komma oväntat i form av en bok, som den här, som jag fann i en second handbutik, där jag stod och bläddrade i väntan på att min bil skulle bli klar på verkstaden. Stor och djup visdom i vacker, inbunden bok för 15:-.

 

Mycket glädje och lycka till dig.

                                                              *(Pandan och Drakens klokskap

                                                                finns i boken "Stor Panda och

                                                        Liten Drake", skriven av James

                                                         Norbury.)

Måndag 23  oktober -23

 

Livet tar aldrig paus

 

Det fortgår oberört av mitt ältande.

Det är det enda, som jag behöver veta.

Precis det, som de flesta ord av klokhet och visdom handlar om.

Oavsett om jag är lycklig eller olycklig fortgår det.

Oavsett om jag vet precis vad jag vill med det jag gör just nu.

Medan jag skrattar, gråter, eller har stängt för alla känslor, pågår livet.

För livet är inget mera värt än något annat.

Livet väger inget.

Livet mäter inget.

Om jag är tyst eller talar, gör ingen skillnad för livet självt.

Det väntar inte in mig, medan jag planerar.

Känslorna i nuet, de är livet.

Sorg, glädje, förtvivlan, förnöjsamhet; alla är de Livet.

Ingen mening med att hålla fast något.

Ingen mening med att mota bort något.

Bara minnas, att det här är Livet.

Just nu ser det ut så här.

I nästa stund sker en omvälvande förändring.

 

Vinden vänder och för med sig en doft av lavendel i mörka oktoberkvällen.

 

 

 

 

 

 

 

9 oktober -23

Fröken Kanel och hennes lärare

 

-Tänk, säger Tigris, jag tycker att Fröken Kanel är ett mycket, mycket finare namn än Primrose!

Vad då, ”Primrose”!!? Vem förstår det?

-Jag brukar förklara, om någon undrar, svarar jag.

-Ska inte behövas. Hon var en gång ”Primrose”. Nu är hon ”Fröken Kanel”. Ska skrivas med stora bokstäver. Är ett namn, ju!

Hon är så vacker. Jag är så glad att få vara hennes lärare.

Du vet, jag undrade tidigare, om hon verkligen vara en katt. Nu vet jag! Nu ser jag! Glad och stolt är jag att mitt lärarjobb går så bra. Jag följer henne. Hon tar emot allt jag lär henne.

Allt det min matte, eller vår matte ska jag säga, förstås, har visat henne är så bra. Så hjälps vi åt, som vi alltid har gjort.

Så underbart att se att Fröken Kanel kan gå ut och in genom luckan nu. Då är hon en fri själ i en fri kropp. Trygg och stolt är hon! Vet att matte litar på att hon klarar sig. Matte finns alltid i bakgrunden. Även när hon är i sitt arbete. Tanketrådarna finns där hela tiden mellan dem.

Vi ska sluta prata nu. Jag ser en bild av Fröken Kanel, där hon sitter i pergolan, på min matta i solstrimman. En underbar plats! Den är hennes nu. Men jag kan berätta, att hon kommer att få dela den med en annan katt. Men, det är sen!

-Tack, kära Tigris. Vi hörs igen.

 

-O, ja! Det gör vi.                                     (Bläddra tillbaka lite i dagboken,                                                                    så hittar du flera texter om Tigris

                                                             och Primrose. Äsch, Tigris och                                                     Fröken Kanel menar jag,

                        förstås!)

 

 

Onsdag 6 september -23

 

Som bara september kan …

 

Varje dag finns de där. Hindren på jordavandringen.

Ta ställning! Fatta beslut!

Så lätt att dras in i illusionen att detta är livets nav.

När det bara är just det, en illusion.

Flyktiga problem, frågor, tveksamheter.

Dag efter dag …

 

Så kommer september med sina stilla, tysta kvällar.

Att bara vara där ute i skymningen, som så sakta blir till mörker.

Mjukt. Omslutande.

Jag, underbara katten Nellen, en nattfjäril.

En fladdermus, en enda, jagar insekter över våra huvuden.

Högt på himlen i väster lyser Venus.

Ensam. Liten. Ljus.

Något i det där lilla ensamma ljuset fyller mig med lugn och tillit.

Det här är på riktigt. Det här är det viktiga.

Det fanns en tid, när septemberkvällarna med Venus, fyllde mig till brädden med vemod.

Nu fylls jag åter av vemod, men vemodet får sällskap.

Känslor av samhörighet, att höra till, höra ihop … finns där också.

Och insikten om vad som är en illusion och vad som är på riktigt.

 

 

 

 

Fredag 11 augusti -23

 

Tigristankar 

 

(Kanske har du läst dagbokstexten "Hon ska lära", som jag skrev 28 juli? I så fall är du redan lite bekant med Tigris och Primrose ...)

 

 -Fast jag undrar … är Primrose en katt? På riktigt? Finns inga sådana katter här. Och jag kände ingen sådan katt, när jag bodde på jorden heller.

   Tigris visar hur han granskar hennes kropp. Hittar klorna.

   -Ja, fortsätter han. Det här är ju en sorts kattdjur, det förstår jag. Men, när ska hon bli katt? Göra kattsaker?

   -Vad tänker du på speciellt?

   -Jaga. Vara ensam. Smyga omkring ute. Hon får gärna ta mina platser. Sova i min grop under stora trädet. Vad heter det nu igen?

   -Tallen, tror jag du menar.

   -Just det! Så var det! Du förstår, så länge vi är kvar här ute, så glömmer vi mer och mer av hur det var på jorden. Inte allt! Så klart inte, då skulle vi ju inte kunna visa och förklara. Inte känna igen våra platser och människor. Men det sjunker undan lite, medan vi vilar och förbereder oss för att göra en ny resa till jorden. Jag kan bara förklara det här lite. Allt är så annorlunda. Jag kan ju komma på besök. Vet ju min matte. Det är som förut just då, men ändå inte. Å, så trött jag blev! Alla jordaord gör mig trött!

   -Jag blir också trött av att tänka så här mycket och försöka förstå.

   -Vi slutar för den här gången, säger kloka Tigris. Vilar ett tag. 

   -Det tycker jag blir bra, svarar jag

 

 

 

Tisdag 8 augusti -23

 

Kattider

 

Var kommer ni ifrån?

Vilka är ni?

Varför kommer ni hit?

Grå katten, varför kommer du om och om igen? Varför står du bredvid min säng, när jag vaknar ur min middagsvila med dörren på glänt?

Och du, lilla runda, svarta katt med vit medaljong. Så lik Nellen, min kärlekskatt, men hon sitter ju här bredvid mig på trappan medan åskan mullrar, blåsten skakar träden, blixtarna lyser upp mörkret, regnet vräker ner. Mitt i allt detta sitter du bredvid huset, på precis den plats, där gästande katter brukar slå sig ner. Mitt i ovädret. Kryper inte under stora bilen, går inte in i vedboden, närmar dig inte för att försöka komma in i huset. Du bara sitter där stilla och ser vänligt på oss.

Och du, kraftiga röda katt, som kom vandrande förbi med ett följe härom kvällen. Två svarta katter, eller var en av dem grå? Eller var det två svarta och en grå? Ett rakt led av katter utmed syrenhäcken. Snart försvunna bortåt vägen.

Och alla andra som kommer på kortare eller längre besök.

Nellen vakar. Iakttar. Väntar lugnt.

Som visste hon redan allt.

Så klart hon gör!

 

 *   *   *

 

 

 28 juli -23

 

Hon ska lära

 

Primrose … gång på gång har jag försjunkit i bilden av henne.

De stora ögonen. Den uppmärksamma blicken.

Jag har viskat hennes namn.

 

Nu sitter jag här igen med bilden av Primrose framför mig.

Hennes vidöppna blick …

Någonstans, där vägg möter tak ser hon något som har hela hennes uppmärksamhet.

Vad?

Vem?

Jag har svårt att fokusera på mitt arbete, där jag sitter vid skrivbordet. Anstränger mig, fast jag vet att det aldrig fungerar.

Så jag släpper taget. Släpper pennan. Skjuter bort datorskärmen.

Då är han där! Tigris!

För mitt inre öga ser jag bilden där han, med många levda jordaår bakom sig, ligger på sängen på en bädd så mjuk, mönstrad med rosor. Hela han utstrålar kärlek och visdom.

 

 Jag kastar en blick bort mot datorskärmen, Har tänkt en tid, att jag ska byta ut bakgrundsbilden.

   -Å, säger jag till Tigris. Du har plockat upp mina tankar. Du vill att jag ska använda den fina bilden av dig, som bakgrund!

Jag letar upp den och får den på plats. Känner att något är fel.

   -Visst, säger Tigris tålmodigt, från sin plats i katthimlen. Jag ska vara i bakgrunden, men inte så som du tänker. Jag ska vara Primrose vägledare en tid. Det är ett uppdrag jag har fått.

Så, du förstår, det är hon, som ska vara synlig. Hon, som ska ta plats.

Därför är det också hon som ska visa sig på den där skärmen du pratar om, som verkar vara så viktig.

”Hon ska lära.” Så lyder mitt uppdrag, fortsätter Tigris sitt berättande.

Jag är hennes lärare nu. Vi har redan inlett vårt arbete.

 

En stund senare sitter jag tillbakalutad och tittar på bilden av Primrose, där den nu fyller hela skärmen. Jag ser hennes vidöppna blick och vet precis vem det är som hon ger hela sin uppmärksamhet.

 

 

 

 

Lördag 15 juli -23

 

Stanna eller gå?

 

16/5 Nellen.

   -Jag är där jag är.

Där jag ska vara.

Går dit jag ska gå.

Gör så, du också!

Lev så.

Fullt ut.

Alltid.

   -Kommer du tillbaka till mig?

   -Den dagen jag går, vänder jag aldrig tillbaka. Då är jag klar.

 

I ett fack i min slitna ryggsäck hittar jag mitt gamla block, där det här samtalet finns nedtecknat.

Vilket år var det?

Vad hade hänt?

Känns som det var länge sedan.

 

Länge sedan är det, som jag satt vid havet och skrev.

Men, nu sitter jag här.

Äntligen har något öppnat sig!

Och hemma väntar Nellen!

Kärlekskatten.

 

 

 

 

Söndag 25 juni -23

 

Vaksam väntan

 

Tankar, dofter, känslor, ljud, färger ...

Stoff för skrivandet finns.

Jag gläds, tror, sörjer, hoppas, längtar.

Hela tiden är mina sinnen vakna.

Det magiska, oväntade, förunderliga, allt finns där.

Jag berörs.

Det vill bara inte komma ut något genom mina händer.

Pennor i olika färger, kritor, vackra papper, allt finns där.

Mina vattenfärger ... jag skulle kunna måla något.

Men inget vill bli skrivet, inte tecknat, inte målat.

Allt ska bara tas om hand inom mig.

Varje kväll tänker jag på det jag har sett, hört, upplevt under dagen.

Just innan jag ska somna, finns allt där på nytt.

Jag håller det varsamt i mina händer och förundras.

Betraktar händelser och känslor, allt som uppfyllt min dag.

Inser att alltsammans ska stanna inom mig.

Sorteras och förvaras.

Vila. 

Vänta.

Ända till den dag, då något vill upp till ytan igen, ut i ljuset.

Då är det tid för mina papper att fyllas med ord.

 

 

Lördag 20 maj -23

 

Spring, katten, spring!

 

Spring från dem, som vill inkräkta på din frihet.

Spring från dem, som tror att de vet vad som är bäst för dig.

Spring från dem, som ser dig som sin ägodel.

Spring från dem, som vill ha kontroll över dig.

Spring från dem, som vill tämja det vilda i dig.

Spring från dem, som har glömt sin egen frihetslängtan.

Spring från dem, som vill leva sina liv i en kokong.

Spring från dem, som vill spinna in också dig i sina kokonger.

Spring från dem, som saknar tillit till att du har Hjälpare, som leder dig på din Livsväg.

 

Spring, slåss, klös, riv, fräs.

Ge dig av, om så behövs.

Möt ditt öde.

 

Och du, katten, förlåt mig för de gånger jag har förlorat mod och tillit.

Låtit fruktan styra mina beslut.

Då jag har vägrat följa min egen, och dina fränders, visdom.

Kanske blir jag aldrig perfekt, men jag växer.

För varje katt, som kommer i min väg, växer jag.

 

 

 

 

Onsdag 10 maj -23

 

Min väg, min egen

Det går så bra.

Vägen ligger där. Utan skyltar. Utan asfalt.

I tillit vandrar jag framåt, fast jag bara ser en liten bit i taget.

Jag väntar mig att det ska fortsätta så.

Att vägledning ska komma, förnyad och kraftfull, bortom nästa krök och nästa.

Jag har glömt!

Insikten kommer, när jag framför mig ser ett myller av vägar.

Jag har glömt att de här passagen är nödvändiga.

Min sak är att gå ett par steg. Känna, granska, välja bort. Välja.

Vilket val jag än gör, får det konsekvenser för mig och för allt omkring mig. Inget blir sig riktigt likt.

Förnuftet vill komma till tals.

Men, förnuftet rör sig på ytan, där rädsla och bekvämlighet bor.

Jag måste ta de djupa andetagen.

Noga granska vilken av alla de där vägarna som är min.

Alltid har varit min, just nu är, och alltid kommer att vara, min.

Ständigt vara vaksam. Lära mig känna igen villovägarna.

Fortsätta vandra min egen väg.

Där alla svaren finns.

 

 

 

 

Fredag 21 april -23

 

Vårmystik

 

Det är den första av de där vårkvällarna, som har allt.

Ett blekt skymningsljus lockar och manar.

-Kom ut!

Katten Nellen sitter redan på trappan, när jag öppnar ytterdörren.

En tordyvel kommer flygande.

Det är den tiden.

Tordyveltid. Fladdermustid. Aftonstjärnetid.

Rödhakens sång fyller luften med ljusa, klara toner.

Jag överväldigas och uppfylls av något hisnande.

Som att runt mig och inom mig är en osynlig verksamhet i full gång.

Jag är alldeles tyst och rör mig mycket försiktigt.

Allt händer i och runt om uthuset, och i gamla hönsgården.

Små, små ljud av små, små kvistar som bryts.

Nellen är avspänt fokuserad på det som pågår.

Hon går några steg, stannar, går några steg …

Det finns inget kunnande, inget vetande, inget förstånd i detta.

Allt sker på en frekvens, som bara våra hjärtan och Högre Jag kan se.

Uppfylld, och på samma gång utmattad, tassar jag tillbaka in.

Stänger dörren så ljudlöst jag kan.

 

Nellen stannar kvar ute och slår sig ner på trappan igen.

 

 

Måndag 17 april -23

 

Korpkraft från söder

 

Avslappnad står jag mitt på golvet och ser ut genom fönstret.

Tar emot morgonljuset, som Fader Sol så generöst bjuder på.

Långt borta i söder flyger en stor fågel över skogen.

Kommer närmare.

Flyger sakta och värdigt över åkrarna.

Flyger i riktning mot huset, där jag bor.

Nästan framme vid mitt fönster stiger den.

En kort stund ser jag hans svarta, vida vingar.

Han flyger över huset.

Han flyger mot norr.

En hisnande lyckokänsla uppfyller mig.

Korpen!

Min kraftfågel.

Min underbara Vägledare, Hjälpare, Beskyddare.

Just nu är jag uppfylld och omsluten av ljus.

Jag vet att livet kan svänga i rasande fart, med väldig kraft.

Eller, ibland ändra riktning och innehåll mera varsamt.

Och jag vet att korpen finns där.

Alltid.

Det här korta besöket var en påminnelse om det.

 

 

Måndag 10 april -23

(forts. från igår)

 

Rapport från plommonträdet

 

De har varit här! Skatorna!

Inga pinnar. Nej, nej.

Bara ett kort besök, som för att se att allt är som det ska.

En i taget inspekterar boet.

Den ena, jag tror att det är Herr Skata, flyger iväg.

Kommer snart tillbaka med näbben full av något, som nog är lite mull blandad med nedfallna salviablad från örtagården.

Han blir kvar inne i boet en stund.

Något med inredningen behöver bättras på lite. Tror jag …

En kaja kommer. Slår sig ner på boets kant. Iakttar Herr Skata och hans förehavanden. Flyger snart iväg igen.

De båda skatorna ger sig också av för ännu en ledig dag i vårsolen.

 

Snart ska nästa fas i deras liv ta sin början.

Målet, tänker de på det? Äggen, ungarna. De hektiska veckorna fyllda av matande. Hösten, då det är dags för uppbrott.

Jag tror hellre, att det är ”nu och nu och nu”.

Åtminstone är det vad de djur och växter, som jag har pratat med om sådana saker, har lärt mig.

Och skulle du vilja veta mer om det, kan du läsa sid. 36-37 i Boken till Lejon. Där ger en klok talgoxe sin syn på det hela.

 

 

 

 

Söndag 9 april -23

(forts. från 19 mars.)

 

Vilodagar

 

I tre veckor har jag iakttagit de två skatorna genom fönstret.

Varje morgon kommer nya pinnar och kvistar på plats.

Ett mycket gediget bygge.

Lugnt och målmedvetet arbetar de.

Bådas insats är lika viktig.

Med en pinne i näbben väntar den ena utanför tills den som håller på där inne är klar.

Men, idag är inget sig likt.

Jag vet, så där som man bara kan veta djupt i sitt inre, att ingen skata finns ens i närheten. Inte har varit där på hela morgonen.

Jag går ut. Ställer mig under plommonträdet, ser upp mot boet, när biodlaren, som har sina kupor i trädgården, kommer fram till mig.

-Står du här och tittar på skatorna? frågar hon.

Jag berättar hur det ligger till. Att skatorna är borta.

-De brukar göra så där, säger hon uppmuntrande. Försvinna och komma tillbaka efter några dagar.

-De behöver kanske lite vila innan äggläggning och ruvande tar vid, svarar jag. Boet kan ju mycket väl vara färdigt nu!

-Ja, du kan sluta bekymra dig för skatorna, säger biodlaren leende.

 

 

Orosfjärilarna, som virvlat runt i magtrakten, lägger sig till vila.

 

 

 

Söndag 19 mars -23

(forts. från 11 mars.)

 

Skator, sol och salvia

 

De är två nu!

Det har varit så några dagar.

Två underbart vackert glänsande skator.

Deras bo börjar ta form.

Varje tidig morgon arbetar de en stund.

Sätter igång redan i gryningen. Kanske för att inte bländas av starka solljuset. En i taget flyger och hämtar mera lämpligt byggmaterial, medan den andra ”flätar” in pinnar och kvistar.

I slutet av den här dagens arbetspass flyger de iväg tillsammans. Stannar i gamla örtagården. Ser sig omkring.

Knipsar några blad från salvian.

Salvia är bra för att hålla ohyra borta. Det vet både skatorna och jag.

Tillbaka vid boet släpper de bladen. Petar ner dem bland kvistarna på botten. Där ska äggen ruvas. Där ska ungarna växa sig starka och friska så småningom. Så klart att där ska vara fint och rent.

 

Så kommer Fader Sol. Blek i dag bakom dimmorna. Skatorna flyger iväg. Slår sig ner sida vid sida i en av de gamla askarna. Putsar sig själva och varandra.

Vänder sig mot ljuset.

Ger Fader Sol sin vördnadsfulla morgonhälsning.

 

 

 

 

 

Lördag 11 mars -23

 

Inte alls som vanligt

 

-Precis som vanligt, tänker jag, när jag minns hur skatan brukar komma vingligt flygande med långa pinnar vid den här tiden på året. Hem till stora granen alldeles nära, där boet har vuxit för varje år.

Nu, när han för tredje dagen försöker få loss en bra pinne ur det risiga plommonträdet, känner jag att det är något ovanligt med det han ägnar sig åt. Han försöker få ut den där pinnen ur den där härvan av kvistar. Det är, i alla fall, vad jag tror. Det är väl bara att dra? Eller ta en annan pinne?

Han flyger ner och sätter sig på en lägre gren, tittar upp mot pinnen. Flyger upp igen och tar tag i den. Försöker få loss den från ett lite annat håll. Tror jag … Han flyger till en gren på motsatta sidan. Vilar en stund. Ser sig omkring. Några vingslag senare är han tillbaka vid sin pinne. Fortsätter sitt arbete. Tyst och ihärdigt.

Plötsligt ser jag. Plötsligt förstår jag.

Han håller på att bygga ett helt nytt bo! Försöker inte alls få loss några pinnar. Han jobbar med att fläta in pinnar och kvistar, en efter en.

Det är ett alldeles nytt projekt på gång. Kanske är det en av fjolårets ungar, som tycker att det är dags för något eget nu.

 

 

Sens moral? Att aldrig luras att tro att allt är som vanligt. Inte ens det som finns alldeles framför ögonen och är sig ganska likt. 

 

 

Måndag 6 mars -23

 

Fel väg, rätt väg

 

-Varför svängde jag in här!!? Jag skulle ju ha tagit nästa avfart. Den här vägen tar mig, visserligen, till mitt mål, men den är smal och isig.

Och det är skogsavverkning på gång. Timmerbilar, långa som tåg.

Det här är en underbar väg längre fram i vår. Men, nu?

Jag skickar en bön till alla mina Hjälpare; tack för att ni skyddar mig!

Det börjar skymma. Jag kör uppför en brant backe, och där på krönet möter mig en fantastisk syn; Fader Sol sänker sig lysande röd i väster, framför mig. Han är omgiven av himmelska färger; molnstrimmor i rosa, magenta, ljusgult och gråblått.

Några djupa andetag senare går vägen mellan vidsträckta gärden.

Redan på långt håll ser jag fem ståtliga älgar! Alla vänder sig åt mitt håll, när jag saktar in och stannar. Så blir vi stående, älgarna och jag. Ser på varandra. På andra sidan vägen iakttar oss ett ensamt rådjur. Lite längre fram går vita gäss och äter av det gröna. Och, bakom älgarna, bortom skogen, stiger fullmånen upp.

   -Syster Måne, viskar jag.

Jag minns kattvännen Vilsans ord om vikten av att alltid söka det vackra. Jag behövde inte ens söka! Bara ta ”fel” väg, så fanns allt där.

 

Efter många djupa andetag flyttas mitt fokus. Sakta fortsätter jag min färd. Jag tänker på hur ”fel” väg kan visa sig vara precis ”rätt” väg.

 

Tisdag 21 februari -23

 

I väntan på nästa steg

 

Jag vet ingenting.

Inte vad jag vill.

Inte nästa steg.

Jag rensar, sorterar bland papper och annat.

Nästa dag ångrar jag mig.

Ska jag lägga tillbaka något?

Något, som jag kommer att vilja ha, sakna, komma att behöva, sedan?

När då, ”sedan”?

Jag vet ju inte ens när ”nu” är.

Hur kort är ”nu”?

-Nu går jag en promenad, tänker jag ute i tokblåsten.

Är då ”nu” hela promenaden med en bestämd början, ett bestämt slut?

Eller, är det precis i det här ögonblicket?

Eller, ännu kortare?

Tankarna går runt i samma gamla spår, samma gamla cirklar.

Jag ser mig omkring, jag lyssnar, i väntan på hjälp och vägledning.

Jag skulle kunna fortsätta sortera.

Det skulle jag …

Fast inte nu.

 Sedan.

 

1 februari -23

 

Röd katt, brun fågel

 

Jag ser dem, när jag är på väg hem från min morgonvandring.

En röd katt i en glimt vid rivna ladan.

En sådan glimt, som varslar. Som bara ses av den, som tror.

Tror på mirakel. Vet att de sker. Oupphörligt.

Fram bland brädor, cementrör och bjälkar springer han.

Vrider huvudet mot mig. Våra blickar möts för ett ögonblick.

En brun fågel flyger upp bland samma brädor, cementrör och bjälkar.

Flyger före mig. Slår sig ner i en liten björk.

Fäster sin blick i min. Håller kvar den. Flyger sin väg efter en stund.

Nästa morgon sitter bruna fågeln på min bils högra framhjul.

Kvittrar lite. Låter glad. Skuttar ner på marken. Flyger upp på högra bakhjulet. Slår sig ner. Förvissar sig om, att vi har blickkontakt. Att jag se den. Verkligen ser.

När jag för en kort stund vänder bort blicken har den flugit sin väg.

Och, jag vet, att den har kommit till mig som en Vägvisare.

Men, idag finns den inte där. Nu, när den vet att min insikt om varför den kommit, är klar och tveklös, har den ingen brådska.

Jag går förbi den rivna ladan. Tittar efter röda katten.

Fast jag vet, att det inte alls är så det går till. Allt sker, när det ska.

 

Precis då!

 

Torsdag 19 januari -22

 

Morgonmöte

 

I det tysta.

I det stilla.

Där är de.

Syster Måne, på väg att lämna mig.

Tunn är månstrimman över skogskanten rakt i söder.

Allt mer bleknar hon.

Ljuset!

I sydost varslar färgerna.

Med all sin kraft är Fader Sol redo att ta över.

Väntan.

Djupa andetag.

Inget får störa mig nu.

Ensam fågel flyger förbi.

Fader Sol höjer sig.

Syster Måne bleknar i ljuset.

Går till vila.

Två fåglar flyger förbi, fast åt andra hållet.

Där är han!

Nu!

Välkommen, Fader Sol.

 

Din är dagen.

 

 

 

Fredag 6 januari -23

 

När blir älgen konst?

 

-Jag är inte särskilt intresserad av konst, hör jag mig själv säga i ett samtal med en vän, som verkligen är det.

-Vad menade jag, egentligen? tänker jag i bilen på väg hem. Vad är det jag inte är intresserad av?

Jag är mycket intresserad av det vackra, det sköna. Stjärnorna, Syster Måne, nattmörkret, det oväntade…, det hemliga …, det fördolda.

 

Tre älgar som, med gungande steg, tar sig över en myr. Det är vackert, underbart. Men, om någon målar det, blir det lätt bara banalt. ”Älgar på myren”. Avbildade älgar … vad kan få dem att bli konst? Är det om en av älgarna bär en älva på sin rygg? Eller, är det om alla älgarna är lila? Eller, kanske om en av älgarna håller på att drunkna i myren?

Om han, som målat älgarna varit besatt av älgar under en period, blir det konst då? Att göra något privat, något introvert, synligt.

Om han inte alls döper tavlan till ”Älgar på myren”, utan kallar den ”Vision”, ”Mitt inre” eller ”Dröm i gryningen”, blir det konst då?

Om en tavla som helt saknar älgar, heter ”Älgar på språng”, väcks min nyfikenhet, mitt intresse. Är det då, som det blir konst?

 

Jag minns en stund i Malms kyrka. Där inne stod en kvinna, vars målningar hängde på väggarna. Ingen hade något namn!

 

-Inom mig har tavlorna namn, men inom dig kan de heta något helt annat, sa hon leende. Jag sjönk in i bilderna. Mitt intresse var totalt. Min frihet var total.

 

 

***

 

 

 

Älskade katten Tigris

 

 

Måndag 19 december -22

 

-Jag väntar på min bror, sa Vilsan

 

-Skynda dig upp! säger Syster Måne till Fader Sol, som inte alls gör sig någon brådska, upptagen som han är med att måla underbart vackra strimmor på himlen, från öster till söder.

Färgerna är många och milda, och berättar att nu börjar en ny dag.

   -Hör du vad jag säger! fortsätter Syster Måne. Det är idag han ska fara! Du måste lysa upp jorden nu!

Och, rosenröd stiger Fader Sol upp över skogen.

Högt i söder skiner Syster Månes tunna strimma, som förebådar nymånen. Det gamla månvarvet är snart fullbordat.

 

Långt där ute, långt där borta, på den där platsen dit katter som slutat jordavandringen far, väntar alla de som samlats för att ta emot Tigris. Ömsom högtidliga, ömsom förväntansfullt glädjefnissande, ser de alla åt samma håll.

Han ska komma. I dag!

Vad spelar det för roll om de får vänta lite? De vet, att han håller på att göra sig resklar. Det finns en del saker som måste ordnas. Jordbagateller, bara.

Nu!

Bortom tid. Bortom rum.

 

Vilsan vänder sig om för ett ögonblick.

   -Vet du något om vad som ska hända hemma hos matte nu? Hur ska det bli med all hennes glädje, all hennes kärlek? skyndar jag mig att fråga.

   -Bryr jag mig väl inte om nu, heller! svarar Vilsan. Det får vi ta sen. Fast jag vet inte när sen är, säger hon leende.

Och jag vet, att det där är Tigris ord, som med tiden blivit bevingade.

Hon tar ett glädjesprång mot sin bror. Han, den efterlängtade.

Lyckliga, lyckliga Vilsan! Och, lyckliga alla de andra som har samlats.

Det klappas, det gnuggas, det pussas, det jamas, det spinns.

De putsar hans päls.

Å, som de har väntat på att få visa honom sin glädje, sin kärlek igen!

Han blundar. Han ler. Sin gamla, trötta kropp har han redan glömt.

 

Kvar i hans hem på jorden är hans matte, de många katternas matte, med tomma händer, mitt i tomrummet.

En dag kommer hennes händer att vara fyllda med något nytt.

Hjälp och vägledning kommer. Det gör det alltid. Sen …

När jag blundar ser jag den skylt, som i flera år har suttit på en vägg i huset. ”A home without a cat is just a house”, kan man läsa.

Den kom på plats en gång, när livet var fyllt av katter, och så skulle det alltid vara.

Jag har tänkt på den där skylten den senaste tiden, när det började stå klart att snart skulle de alla ha gett sig av. Skulle skylten tas ner då?

Jag vet inte, men jag tror det inte, för så länge någon människa ur katternas flock bor i det lilla huset, ska små kattsjälar komma tassande in då och då. Stanna ett tag. För att de vill. För att de behövs.

Så, ”just a house” kan det aldrig bli.

   Utanför huset, där jag bor, har det blivit kallt och mörkt. Ett vinterregn smattrar mot fönstret, där jag tänt ett ljus, som en hälsning till Tigris, ifall han kanske kastade en blick häråt, när han for.

 

Fader Sol och Syster Måne lyser över den plats, där Tigris hör hemma nu.

   -Det var väldigt, så mycket liv och rörelse det är här idag! säger Fader Sol.

Syster Måne nickar instämmande.

   -Det är ju Tigris, som har kommit med så mycket glädje och kärlek, säger hon.

 

Lång och tålmodig väntan är över för Vilsan och alla de andra.

 

                                                       (I min bok "Boken till Lejon", finns mera att läsa om Tigris och alla de andra i hans kattflock i kap.Katterna i Skogsbo.)

 

 

16 december -22

 

De sista gröna äpplena

 

De båda äpplena ligger bredvid varandra på fönsterbrädan.

Inom räckhåll från min meditationsvrå.

Jag tar de djupa andetagen.

Sjunker ner i en verklighet, som jag aldrig vill lämna.

Fast jag vet så väl att jag måste.

Jag sitter här för att fylla på min kraft.

Snart ska jag vända åter till nuet, upp till ytan, där jag är satt att verka.

I mina händer ligger de två små äpplena. Ett i varje hand.

De är ljumma av värmen från det gamla elementet.

Det är årets sista frukter från det äldsta äppelträdet i trädgården.

Deras energi är mycket speciell.

De sänder en stark vägledande kraft in i mig, sin litenhet till trots.

Deras doft är ursprunglig.

Ursprunglig äppeldoft.

 

Det knotiga trädet, där äpplena vuxit, borde väl bli klippt någon gång?

Eller ska kanske ett mycket gammalt äppelträd få växa i fred?

Få stå i lugn och ro, där det en gång för alla är satt att leva och verka?

 

-Förändringens vindar blåser som de finner bäst, tänker jag, när jag går ut till trädet och betraktar den grova grenen, som senaste snöovädret bröt av.

 

 

Fredag 9 december -22

 

Ännu en god dröm.

 

Ännu en dröm, där bara ”ramverket” finns kvar i vakenmedvetandet.

Förvecklingar finns, men de glider undan.

De är aldrig svåra.

En kvinna jag känner, som har vandrat långt och länge här på jorden, finns där hela tiden med sin kraft, sin energi, sin röst.

Allt ordnar sig!

Finns egentligen inga problem.

Bara situationer, som kan behöva granskas från ett annat håll.

Ett nytt och oprövat.

Det visar kvinnan, och allt det hon står för.

Jag tackar.

 

Med långsamma, gungande steg kommer en älg genom ungskogen.

Jag ser den hela tiden i profil.

Den vänder aldrig huvudet åt mitt håll.

Tittar fokuserat rakt fram.

Den visas för mig.

Av Universum.

Av det Gudomliga.

Hur jag nu vill benämna den goda, allsmäktiga Kraften.

Älgen kommer som en bekräftelse på något.

Vad?

 

 

 

 

Lördag 12 november -22

 

En Budbärare och hans följe

 

Jag öppnar ytterdörren, stiger ut på trappan.

Hör kraxandet ovanför mig.

Ett enda.

Jag ser mot himlen.

Där kommer de!

Flyger från norr mot söder.

Jag försöker räkna dem.

(Varför gör jag det?)

Tretton korpar!

Eller är det femton?

Eller fler ändå?

Tysta flyger de, förutom han, som påkallar min uppmärksamhet.

Så löses de upp framför min blick.

Kvar är gryningen. Det bleka morgonljuset.

Jag sätter mig på trappan med nyponte och hembakt dinkelbröd.

Ser mot himlen i söder.

Där glider ett molntäcke sakta in.

Korparna är redan långt borta.

Budskapet är lämnat.

-Kraft, varsågod! Finns mer, när du behöver.

 

 

 

 

Fredag 4 november -22

 

Varning för åska!

 

Jag står i mitt rum.

Väntar på åskväder, som närmar sig.

Jag har dragit ur alla sladdar.

Någonstans i huset är en radio på.

En kvinnoröst avbryter programmen med korta mellanrum. Rapporterar varnande om hur nära åskan är just nu.

Hennes röst är hög och klar.

Jag väntar lugnt, fokuserat, vaksamt.

Finns bara det att göra, just där och då.

I en glimt ser jag en man, som också bor i huset, skymta förbi dörröppningen i andra änden av hallen. Vi har ingen kontakt alls.

 

En varnande dröm, så stark.

Åskan, så full av kraft!

Jag vet att drömmen, om och om igen, gör mig uppmärksam på ”ett våldsamt oväder” inom mig själv.

Varning för blixtnedslag! Överhettning! Kortslutning!

Noga granskar jag mina tankar, mina känslor, mina handlingar.

Vila … jag behöver vila.

 

Så bra, att jag har dragit ur alla sladdar!

 

 

Torsdag 15 september -22

 

Spontan regression

 

Mitt i natten vaknar jag. Jag har drömt om krig.

Fyra militärfordon har stannat utanför huset, där jag befinner mig.

Om en skenbart vänlig man har jag drömt. Jag vet, att han har en kattunge. Han går fram till en liten flicka. Jag vet, att hon är jag.

Samtidigt är jag mitt vuxna jag, som iakttar, som vet att förfärliga saker ska ske. Kattungen … flickan …

 

När jag vaknat, tänker jag först att det är en påvisande, varnande dröm. Att något ska ske. Men, min brist på känslor, får mig att inse att det handlar om något annat. Mitt hjärta slår lugna, jämna slag.

Jag behöver inte känna det hemska en gång till. Jag behöver förstå drömmen för att bli fri. Jag vet, att mannen har kattungen, visar den för flickan, låter henne glädjas, leka med den, och sedan …

-Så här var det, säger Drömmakarna. Det här var du med om som liten flicka i ett liv du levde tidigare. Minnet av att få en liten katt, och sedan händer det hemska, har följt dig ända sedan dess. På ett djupt plan har den funnits där, kärleken till katter … rädslan att mista …  Nu har du tagit upp minnet till ytan. Befriat dig.

Jag tackar Drömmakarna för drömmen. En spontan regression.

 

Vackra katten Nellen sover bredvid mig. Stadig. Stabil. Självständig. Hon, som kom, och vägrade gå. Jag älskar henne så.

 

 

Söndag 11 september -22

 

Ett steg till

 

Jag blundar och ser mig sakta glida fram i liten båt, längs med vassruggar, gula av höst.

Blundar och ser stora jordbruksmaskiner, som jag inte har en aning om vad de heter, röra sig långsamt och med mycket oväsen fram och tillbaka, fram och tillbaka, på åkern en bit från stranden.

Vasstråna rasslar, lutar sig åt sidorna, släpper igenom mig.

Varsamt, mycket varsamt, med några lätta årtag, glider jag in mot land.

Möts av små klippor, små stenar, fibblor och renfana.

Luften är stilla och mättad av insjödoft.

Bakom mig rätar vasstråna långsamt upp sig igen.

Jag reser mig, vinglar till.

En al sträcker hjälpsamt ut sina grenar.

Barfota kliver jag ner i vattnet.

Tar tag i fören.

Drar upp den lilla båten.

Binder fast den runt alens stam.

Stiger upp på den närmaste klippan, ser mig omkring.

Blundar och vet att jag är framme.

 

Om nästa steg vet jag ingenting.

Fredag 26 augusti -22

 

På väg nu, Fjäril Blå?

 

Det är natten mot tisdag.

”Kom ihåg att ta bort Fjäril Blå, innan jag lägger skjortan i tvätten!” skriver jag.

 

Det sista jag gjorde på måndagsmorgonen, innan vi for till klipporna vid havet, där så mycket god energi bor, var att ta upp Fjäril Blå ur sin fina ask och fästa den på min vänstra axel. Jag har inte burit den här fjärilsbroschen på många år, men nu kom uppmaningen stark och klar.

 

Dagen var underbar!

-Å, min fjäril! Den måste komma med på bilden, minns jag att jag sa, när min dotter, Pixie, skulle fotografera mig. Jag kände efter så fjärilen satt som den skulle. Sträckte lite på tyget.

-Jag tror inte den syns, svarade Pixie. Den är så mörk mot det mörka tyget. Hon tog fotot, och så fortsatte vi vår vandring.

 

På tisdagsmorgonen tog jag genast tag i skjortan. Axeln var tom! Ingen fjäril. Inte på något av alla de ställen jag sökte.

Jag visste att jag kunde sluta leta.

Fjäril Blå sitter på en klippa vid havet.

Väntar på rätt vind.

 

Och den kommer.

 

 

Onsdag 10 augusti -22

 

Älvors hyllning

 

-Ville ge dig en, nej, många blommor på din födelsedag, men du är så långt borta. Hur lösa detta? skriver jag till en vän.

Det fick bli så här.

Hela min örtagård vaggar, viskar, susar och doftar bara för dig.

Hela dagen.

Jag stämmer in i kören med ett Har den äran på din födelsedag!

 

-Din lösning var perfekt! svarar min vän.

Glad blev jag!

Och bilden … innan tankar och tolkningar fladdrade iväg så – såg jag älvorna dansa i morgonljuset på ängen … med blomsterkransar i håret … först nynnande, sen något högre och strax hörde jag en sång som du valt och bett Älvorna sjunga för mig …

Så ljuvligt vackert de dansade.

Vackra rörelser …

Ja, det var en hyllning minsann!

 

Och, jag vet, att bilden kom rätt.

Kom till en människa, som ser.

Ser genom dimmor,

Ser klart på nära håll och på långt håll.

 

Ser klart inåt och utåt.

 

 

 

 

 

Söndag 7 augusti -22

 

Saknad

 

Jag går omkring i örtagården varje dag.

Ser de två stenarna i rad.

Ser tomrummet mellan dem.

Den slipade, gråskimrande, blanka stenen, som jag fick av en vän en gång för länge sedan, är borta.

-Den är till dig. Den gör dig lugn, sa han.

Kanske har den fullföljt sitt uppdrag hos mig.

Kanske tog en fågel den i näbben och flög med den till någon annan.

Eller, kanske ville den vara en vanlig sten nu, utan något uppdrag i människovärlden.

En sten bland andra stenar.

Kanske på en havsstrand.

Bland salvia, isop och lavendel letar jag.

Under tomatplantan, där de första tomaterna just mognat.

Lyser gula och lockande.

-Kanske, säger jag till mig själv, kommer den att finnas där en dag igen.

Ligga där, gråskimrande, blänkande.

Full av visdom.

Full av hemligheter.

 

 

 

 

 

 

Fredag 29 juli -22

 

Vara, vila, vänta

 

Då, när inget händer.

När inte ens tankarna skapar något.

När känslorna har gått till vila.

-Passa på, nu då! säger egot, som står med båda fötterna på jorden, minsann. Gör nåt! Utnyttja tiden.

Vill på alla sätt förmå mig att hålla mig sysselsatt.

Som vore det otillåtet, nästan oanständigt, att bara vara.

Utan minsta plan eller förväntan.

-Var stilla … viskar själen. Nynnar. Vaggar. Sakta. Med djupa andetag. Lovar att allt kommer, när det ska.

Jag blundar.

Minns några rader ur en dikt av Tomas Tranströmer.

Ungefär så här:

”… men att vara där man är.

Och vänta.

Kommande händelser, de finns redan.

De kan bara komma in en i taget.

Jag hör sorlet utanför.

Jag är vändkorset.”

 

Själv hör jag ännu inte sorlet, bara själens nynnande.

 Men det kommer …

 

Lördag 23 juli -22

 

Mitt Inre Barn som Budbärare

(forts från 20 juli)

 

-Just för att jag är så liten, förstår jag detta så bra.

Jag kan stå vid sidan av och kika in under de stora bladen.

-Akta dig! säger den stora björnlokan. Jag är farlig för människobarn. Det är viktigt, att du minns det.

Stå stilla, så ska jag berätta.

Det är så, att vi med våra stora blad och höga stjälkar och till och med våra stora blomkorgar, är väldigt viktiga för många av urskogens alla varelser. Både små kryp och andeväsen. Och frön. Andra växters frön kan vila på oss och under oss. Vi utgör ett fantastiskt skydd för många! Och vår storlek gör att vi syns på långt håll för dem som behöver hitta till oss. De vilda djur, som skulle kunna ta skada om de kommer nära intill oss, känner till detta.

Det är så här i skogen.

Det är bra, att du, lilla barn, känner till det här och kan vara en Budbärare åt oss! Det är så viktigt att människorna förstår att för att något är skadligt för dem, betyder inte det att det är skadligt för alla varelser.

Vi vill inte leva bland människor.

Vi vill leva hemma hos oss i djupa, vilda skogen.

 

 

Jag tackar mitt Inre Barn, som kom med budet till mig.

 

 

Onsdag 20 juli -22

 

Hemligt möte

 

Jag sitter i bilen på väg hem i morgonljuset.

Då kommer en oväntad uppmaning att jag ska ta en annan väg.

Jag tänker att jag kanske ska visas till de vilda hallon jag längtar efter.

Jag följer vägledningen. Stannar. Kliver ut och börjar gå. Inga hallon.

Framåt ska jag. Ner i en sänka. Gamla kullfallna träd. Skuggigt. Svalt.

Mina sinnen är vidöppna. Vad är det jag ska uppfatta?

Då ser jag dem långt där framme. Jättebjörnlokor! Sakta närmar jag mig. Vill ta emot alla Budskap jag kan få, nu när jag vet varför jag kommit hit.

De står där, höga, tysta, värdiga. Jag stannar och väntar.

Tänker tankar om att de här växterna är sådana som fyrkantsmänniskorna vill utrota, och uppmanar oss alla att hjälpa till med det. Mina tankar går, förstås, raka vägen in i björnlokorna.

-Nu vet du varför du har kommit. Bra. Nu ska jag berätta. Ni, människor, har ännu inte fattat att allt, precis allt, som är skapat för att leva och växa här på Moder Jord är helt nödvändigt. Varje liten växt, varje litet djur, har en mycket viktig uppgift för helheten. Ni har, helt enkelt, ingen rätt att rubba den balansen. Ni förstör för oss alla. Också för er själva. Berätta det här för andra. Talesbjörnlokan tystnar.

 

 

Var så god! Nu är björnlokans visdom din.

 

 

 

Fredag 18 mars -22

 

Aldrig övergiven

 

Jag är i köket i ett hus, där jag bodde för länge sedan.

Mitt emot mig vid bordet, där flera människor samlats, sitter en man.

Jag känner honom, fast vi aldrig träffats på den här jordaresan.

Vi ser på varandra, vilar i varandras ögon.

 

Jag träffar honom en andra gång.

Utomhus.

Vi pratar lite, fast jag minns inte om vad.

 

Jag träffar honom en tredje gång.

Jag står på en strand. Ska gå över ett vatten.

Två brädor bredvid varandra bildar en smal spång.

Inga räcken finns.

Jag tar ett par steg ut på spången.

Den är väldigt ostadig och känns som om den ska sjunka.

-Nej! säger jag och backar tillbaka mot stranden.

-Jo då! säger mannen med mjuk röst.

Han ställer sig bakom mig.

Så går vi tillsammans framåt på spången.

Alldeles trygg är jag.

 

Så finns han!  Drömmakarna visar. Han, som liknar mig. 

Som vet, när jag behöver stöd. Som väntar. Låter mig försöka själv.

 

 

Torsdag 17 mars -22

 

Syster Måne, kraften och vilan

 

Innan månskäran åter blir synlig.

När hon är mörklagd inför mina ögon.

Då vet jag, äntligen har jag lärt mig, att det är dags för vila.

När ett eller ett par dygn har förflutit, ser jag mig yrvaket omkring.

Fortsätter med vad det nu var jag gjorde, innan jag minimerade alla aktiviteter.

Månen har lärt mig att följa hennes faser. Hon för och jag följer.

Som så ofta … alla de andra vet; djuren, växterna.

En gång kom en stor, svart spindelhona till mitt rum. Stannade hos mig en tid. Berättade hur viktigt det är att vara stilla. Vänta och iaktta.

Ta emot förändringarna, när de kommer. Flyta med i ljusets och mörkrets rörelser.

Precis det som Syster Måne har lärt mig, tänkte jag när spindeln berättat klart.

 

Men nu, när månskäran växer för varje natt.

När ännu ett månvarv snart är fullbordat.

Då gäller det att jag tar mig i akt för övermodet.

Ser upp för tron att min energi är outtömlig. 

Även nu, när Syster Måne ger av sin fulla kraft, behöver jordavarelser sin vila.

 

 

Lördag 5 mars -22

 

Välkommen, Lärkelill!

 

I onsdags morse hade de kommit!

Lärkorna!

Jag tror, att de alltid kommer på natten.

Stjärnorna har väglett dem.

Tysta, trötta, landar de på något av de välbekanta gärdena.

Sover en stund.

Och så, när solen stiger upp, börjar de sitt morgonjubel.

Livsglädjen kan inget i världen ta ifrån dem. Ingenting.

Och jag, jag sitter där på trappan med min frukost.

Alldeles nära.

Och, jag känner jublet fylla varje cell i min kropp.

Så har det fortsatt.

Jubelkören får allt fler medlemmar.

Och, i morse, i allra första ljuset, trotsade de tio graders kyla.

Bara sjung! tror jag att de sa till varandra.

Sjung för glädjen.

För allt det vackra.

För kärleken.

 

 

 

 

Söndag 27 februari -22

 

Att tappa fotfästet

 

Jag ser mig omkring, medan jag går skogsstigen framåt.

Nysnön har gjort isfläckarna lite skrovliga och mindre hala.

Några mycket stora tassavtryck försvinner snart in skogen.

Är det idag jag, äntligen, ska få se ett lodjur?

Mera troligt är att lodjuret redan sett mig och tyst försvunnit.

Min vänstra ”långtå”, som jag stötte emot trappan häromdagen, besvärar mig. Högra axeln molvärker efter en sträckning igår.

Jag trotsar mitt Högre Jag, som en tid manat mig till mera stillhet.

Då kommer luftfärden! Det fanns en rejält hal isfläck i alla fall.

Jag landar på rygg, bakhuvudet får ta den värsta smällen.

Jag går hem, tacksam över att det ändå gick så bra.

Inte förrän jag ser min säng kommer skakningarna, frossbrytningarna.

Värme, vila … det är allt min kropp och själ vill.

-Ta det lugnt hela helgen, Det här måste få läka i lugn och ro, så hörs vi på måndag, säger ”min” fysioterapeut i telefonen.

Under varma filtar, med min helande blå sidensjal om halsen och min rosenkvarts i handen sover jag mig igenom det mesta av dagarna.

Igår, på fjärde dagen, gick jag en liten, mycket långsam promenad.

Mest för att ögonen för en stund skulle fyllas av vintergäck och snödroppar och öronen fyllas av fågelsång.

 

 

 

 

Onsdag 16 februari -22

 

Ögon, att drunkna i

 

Nästan varje dag, när jag kommer in i skogen, står de där alla tre.

Stilla.

Väntande.

Ingen av oss har några frågor.

Allt vi behöver veta, vet vi.

När vi stått en stund tillsammans, fortsätter vi våra liv.

Jag glömmer dem.

Tror att de glömmer mig.

Men för varje möte, närmar vi oss varandra.

I dag stannar jag för att jag känner mig iakttagen.

Uppe på en klippa nära stigen väntar den som jag tror är äldst.

En ganska lång stund står jag stilla.

Fortsätter gå, när jag börjar frysa.

När jag vänder tillbaka, står alla tre på ett annat ställe, nära stigen.

Jag vill att de ska veta hur jag låter, tycka om det de hör.

Så jag berättar om kärlek.

Om min glädje, min lycka över att de finns, berättar jag.

Tre par mörka ögon ser in i mina.

Jag vill sjunka djupt in i allt det där mörka, klara, glänsande.

Drunkna i visdomen i den äldsta älgens ögon. 

 

 

 

 

Onsdag 9 februari -22

 

Stryka tvätt och klappa fjäril

 

Jag är i ett hus, där en kvinna, som jag känner, bor.

Huset är obekant för mig, ett annat än det hon bodde i för några år sedan, när jag senast besökte henne.

Hon har just kommit hem.

Jag överraskar henne med att ha strukit all hennes tvätt.

Visar det strukna, som ligger på ett bord i prydliga högar.

-Jag tycker så mycket om att stryka, säger jag. Har du något mera ostruket någonstans, stryker jag gärna det, också.

Kvinnan ler. Ser hemlighetsfull ut.

-Tack, men du ska inte stryka min tvätt. Du har annat att göra.

Så tittar hon upp mot ett hörn av rummet.

Där kommer en stor, underbart vacker, fjäril gående på väggen. Vingarna är mörkblå, mönstrade i guld, mörkgrönt, mörkrött. Högtidligt skrider den fram mot mig, där jag sitter vid bordet, som står intill väggen.

Jag lyfter handen och stryker över den skimrande, mörkbruna ryggen.

Precis som när man smeker en katt. Från nacken och ända ut till slutet av kroppen, stryker jag. Fjärilen svarar, som en katt skulle göra, med att sträcka på sig njutningsfullt.

 

Jag tackar Drömmakarna. Budskapet är tydligt; håll dig på din Livsväg, där fjärilarna just nu spelar en mycket viktig roll!

 

 

 

 

Tisdag 1 februari -22

 

Morgonstjärna, jag vill berätta …

 

-Du, förstår, här på jorden är ljuset tillbaka!

Kanske kan du se det?

Solen värmer alla varelser och själva Moder Jord.

Där jag bor, finns en björnbärsbuske i en varm och solig vrå.

Under den har redan mängder med små gröna plantor börjat gro.

Och, i går hände något fantastiskt!

Bland alla de andra växterna fann jag en grön reva. Våtarv!

Jag frågade inte ens, jag bara plockade den.

Visste så säkert djupt inom mig, att jag fick.

Att det var en gåva.

Jag blåste bort den mesta jorden.

Stoppade hela revan i munnen.

Smaken, den vårgröna, uppfyllde mig.

När jag tuggade, hördes knastret av små jordkorn.

Varje cell i min kropp tog emot ny energi.

Jag blev ett med ljuset, med talgoxens sång, med allt det späda gröna.

Något mycket större än de fem vanliga sinnena tog över.

Något mycket, mycket mer.

Något mycket, mycket djupare.

 

Tack, Morgonstjärna, för att du lyssnade på det jag hade att berätta.

 

 

 

 

Onsdag 19 januari -22

 

Kära Syster Måne!

 

Vill tacka dig för de underbara fullmånenätterna, som kulminerade i går.

Första natten sov jag ostört i åtta timmar. Nåd!

I morse var jag åter utvilad. Ännu mera nåd!

Jag minns att drömmakarna var aktiva i natt.

Gav mig många korta drömmar.

Fragment.

Bearbetning av tankar, känslor, händelser.

En sorts rening.

De sjunker undan nu, drömmarna.

Har gjort sitt.

Inget jag behöver minnas.

Allt har skett på ett djupt plan.

Utan att mitt vakna vardagsjag behöver bry sig.

Saker bara sker, när allt får verka i lugn och ro.

Mina stenar och min pendel är renade.

De har tillbringat senaste nätterna i fönstret på verandan, där du kunnat nå dem med ditt ljus.

Precis på samma sätt har du lyst upp allt som tagit emot din kraft.

Så som du åter ska göra, när ännu ett månvarv är fullbordat.

Så som du alltid har gjort, när din kärleksfulla energi varit som starkast.

 

 

 

 

 Torsdag 6 januari -22

 

Det är fullkomnat

 (forts. från 4 januari -22)

 

Välståndet och hälsan roar sig ibland med att tävla om vem som kan komma på flest saker att vara tacksam för.

-Jag mår så mycket bättre idag än igår, säger hälsan.

-Jag kunde bjuda med min vän ut och äta lunch, säger välståndet.

Båda tackar för allt det vackra omkring dem.

Stjärnhimlen, träden, blommorna.

Bra skor är de tacksamma för.

-Jag älskar mina nya skor, säger välståndet.

-Och jag älskar mina, säger hälsan. De är gamla och nötta. Jag går i dem jämt. Långt. Länge. Det mår jag så bra av. Både min kropp och själ älskar långa vandringar.

Tysta går de bredvid varandra.

I nya, blanka skor.

I gamla, nötta.

De fortsätter skicka tacksamhetstankar, som föder kärlek.

Kärlek till deras egna liv.

Kärlek till allt omkring.

Sakta fylls rymden av de tre; välståndet, hälsan och kärleken.

Tills inget annat återstår.

Tills inget annat är möjligt.

 

 

Tisdag 4 januari -22

 

Inte bara pengar

(forts. från 1 jan -22)

 

Hand i hand går de, välståndet och hälsan.

Med samma mål; att få oss alla att må så bra som möjligt.

Oavbrutet handlar det om den goda energin.

Den, som får allt att växa.

Välståndet kommer ur tro och tillit.

Hälsan likaså.

Ibland går den ena lite före, ibland den andra.

Alltid fylls de på ur samma källa.

Tillåts den källan att sina, torkar båda ut.

De när varandra.

Finns inga mått. Inga ”lagom”. Inga begränsningar.

Det vi behöver för att kunna leva vårt Högsta Bästa finns.

Hur det ser ut, är upp till var och en av oss att ta reda på.

Svaren väntar inom oss.

Vår är uppgiften att komma till klarhet om hur vårt välstånd och vår hälsa bäst tjänar oss på vår Livsvandring.

Vad vill vi ge? Vad vill vi få? Vad har vi lärt oss att vi är värda?

Hur mycket välstånd?

Hur mycket hälsa?

 

 

Lördag 1 januari -22

 

Den goda energin

(Ur mailväxling med en uppdragsgivare)

 

   -Visst är det väl så som du skriver, att vi behöver gå några varv innan vi kommer till insikt om Budskapen, som ligger där framför oss.

”Pengar är centralt och viktigt”, skriver du också.

Jag håller helt med dig om det.

Vårt förhållande till pengar är ofta laddat med negativa tankar.

Jag tänker, när jag läser det du skriver om andras synpunkter på ditt välstånd, att det är helt och hållet din sak. ”Borde, måste, gör si, gör så, anmäl dem”, hör till ett gammalt utnött livsmönster, där brist och kamp var ledord.

Vi har rätt att glädjas åt vårt välstånd. Universum vill att vi ska ha det så. Vi ska lyssna in i oss själva och se vad vi vill, hur vi vill ha det.

När de negativa begreppen kommer in i bilden, blir pengar till något slags maktmedel. ”Jag ska minsann ha lika mycket som den …”

Jag tänker att det viktigaste av allt är att, med stor tacksamhet ta emot det som kommer till oss. Då ger vi tacksamhetsenergi till oss själva, vårt hem, våra djur och växter, vårt arbete. Det vi ger energi växer! Så om vi ger och tar emot rädsle-, avund- och missnöjesenergi, blir det de energierna som växer. Varför skulle vi skapa något sådant!!?

Dina mail strålar av tacksamhet och lycka!

Så växer också mina goda energier, när jag läser dina ord. Tack!

 

 

 

 

Tisdag 21 december -21

 

Det har vänt!

 

Vintersolståndet!

För tre och en halv timma sedan var det dags.

Det är faktiskt sant.

Ljuset kommer nu.

Jag klädde mig varmt och gick ut i vintermörker och kyla.

Stod stilla.

Förundrad tog jag emot ögonblicket.

Det är på riktigt nu.

Dagarna kommer att bli längre och längre.

Jag fick lov att blunda, fokusera allt jag förmådde, för att kunna se det framför mig.

Så kunde jag känna glädjen och lyckan fylla mig.

Jag ska vara varsam.

Bara berätta om det fantastiska för dem som vill dela lyckan och glädjen med mig.

Akta mig för fyrkantmänniskorna.

De, som bara skulle titta tomt på mig.

-Jaha, skulle de säga. Och så ljust det blir sen! Flera sekunder ljusare för varje dag. Ha det så kul där ute i ljuset, du.

-Det ska jag! skulle jag svara.  

 

 

 

 

Onsdag 8 december -21

 

Mirakelmorgon

 

Kylan har släppt sitt grepp under natten.

Efter två dagars uppehåll kan jag åter äta min frukost på trappan.

Jag andas djupa andetag och njuter av de magentafärgade strimmor, som förebådar soluppgången.

När jag hämtat mitt kaffe, som avslutar det hela, blir jag stående och lutar mig mot trappräcket, medan jag fortsätter att iaktta färgskiftningarna på himlen.

Sju korpar kommer flygande över mig från öster mot norr.

Tysta, lugna vingslag i en vacker formation.

Ett enda kort kraxande hörs.

Jag följer dem med blicken och tittar så åter mot öster.

Hela himlen tycks full av korpar! Mina kraftfåglar!

Hänförd räknar jag till tjugo stycken.

Under dem och vid sidan av dem har andra fåglar bildat ett följe.

En sparvhök.

Talgoxar och andra små mesar.

Alla lika tysta. Alla lika lugna. Alla flyger de mot norr.

Högtidlig och förundrad till sinnes går jag in och tar hand om min vardag.

Tänker att jag ännu en gång är omsluten och uppfylld av mirakel.

 

 

 

Söndag 5 december -21

 

Paradisäppelträdens uppgift

 

Förväntansfull kommer hon hem, min vän med den stora trädgården, som omärkligt övergår i en sluttning, en äng fylld av vilda blommor.

Där ska hon plantera de två äppelträd hon just köpt. Hon ser dem redan framför sig dignande av saftiga, höstsvala frukter. Ett år, kanske ett par, av väntan, är allt som behövs. Nu har tiden gått och de två träden, köpta billigt på rea, har visat sig vara paradisäppelträd. Tunna och taniga växer de sakta, mycket sakta, omgivna av doftande örter.

 

De vill berätta:

-Vi har inte kommit för att växa här. Vår uppgift var bara att visa var de två äppelträden, som din vän drömmer om, ska leva. Lika länge som hon ska de leva här. Hon kommer att skörda mängder med frukter. Platsen är underbar! Men vi två har ingen lust att växa alls. Vi är mycket klena. Vi har inte fått rätt uppväxtmiljö. Vi ska grävas upp och ge plats åt de två nya träd, som din vän ska välja med sitt hjärta.

-Vad ska hända med er båda?

-Vi ska läggas på en plats, där djur, fåglar, växter kan få glädje av oss som skydd. Din vän ska se till att vi läggs tätt tillsammans, så vi bildar en slags hydda. Hon får all vägledning. Hon kommer också att få veta vilka två träd hon ska köpa och plantera där vi har stått. Det är inte säkert att båda kommer samtidigt.

 

 

 

Måndag 22 november -21

 

Ett med Alltet

 

När allt det nästan banalt vackra får ge vika för alla saker, som känns som hinder … för att jag låter dem kännas som hinder …

Morgonsol i sydost, måne på avtagande i väst, rimfrost över jorden, nypon lysande röda och det är bara ett axplock.

Jag ser dem.

Jag hör bjällrorna i skogen, när jag sätter dem i gungning.

Men så är det Nellens bitsår … ringa veterinären, eller?

Bilverkstan, ja visst, det också.

Och allt det andra, där jag behöver vara beslutsam, energisk, aktiv.

-Ja, men vad då??? säger jag till mig själv. Även om jag räknar upp ett otal andra tråkiga, småjobbiga saker som behöver bli åtgärdade, så är det ändå bara bagateller!

Hur kan det vardagliga trötta mig så, när jag vet?

När jag innerst inne vet, att allt det där egentligen har samma värde.

Jag vill vara ett med de röda nyponen, med tystnaden, med magin i gryningen när jag sitter på trappan och är ett med stjärnorna.

Jag sträcker på mig och förmår hålla kvar tanken och känslan att jag är precis lika mycket ett med min bilmekaniker, min revisor.

Och med veterinären ...

 

 

 

 

Fredag 12 november -21

 

Novemberljud

 

Dagen bräcker långsamt.

En rosa strimma av ljus på himlen i söder, är allt som stör mörkret.

Klockan är snart sex.

Jag sitter på trappan och äter sakta min frukost.

Jag lyssnar efter ljud.

De kommer så försynt, ett i taget, med långa mellanrum.

Mitt tuggande på brödet hörs som ett buller inuti huvudet.

En ensam bil passerar ganska sakta på vägen.

Åter råder mörker och tystnad.

Svagt knastrande steg hörs i gruset på lilla vägen bakom syrenhäcken.

Grannflickan på väg till bussen?

Vinden vilar ännu. Träden står orörliga.

En svag duns hörs, när katten Nellen tar ett språng upp på trappan.

I hög fart kommer en koltrast flygande, gällt skrikande. Nu är det fara å färde. Kattuggla på jakt? Eller svart ostmumsande katt …?

Ljusstrimman i söder har fått sällskap av ännu en.

På gårdsplanen utanför grannens maskinhall startar någon en högljudd traktor. Följs av ännu en.

De där fåtaliga försynta ljuden har fått sällskap.

 Nu hörs en blandad kör.

 

 

 

Fredag 29 oktober -21

 

Ut i rymden till bjällrors klang.

 

Jag vet det genast när jag vaknar.

Det är idag det ska ske.

Nu, snart, ska de två hästarna lämna jorden.

Allt känns lugnt. Allt är precis som det ska vara.

Jag går till skogen, när mörkret har skingrats och dimmorna lättat.

Min kraftkorp har redan flugit över mig.

Allt är så tyst och stilla.

Jag viker av in på den lilla stigen.

I en björk, i ett blått snöre, har någon hängt en liten bjällra.

Jag sätter den i rörelse, och hör den spröda klangen sprida sig.

Ett par steg längre fram hänger en annan, större bjällra.

Den har en kraftfullare, mörkare ton.

Fylld av en lyckokänsla fortsätter jag min vandring.

Innan jag lämnar skogen på väg tillbaka, låter jag åter bjällrorna ljuda.

Lite längre tid den här gången.

Hemma väntar meddelandet, som säger att allt har gått bra.

De båda hästarna är på väg nu.

Snart ser jag en bild av de båda.

En lite disig bild av hur de med fladdrande manar, i god fart är på väg.

Sida vid sida. Vackra och stolta.

 

 

Torsdag 28 oktober -21

 

Aristoteles och vänskapen.

 

För mer än tvåtusen år sedan satt filosofen Aristoteles någonstans i Grekland och funderade över vänskap.

Han delade upp den i tre kategorier; bruksvänner, lustans vänner och sanna vänner.

Jag tänker på det där, när jag sitter i bilen i skymningen på väg hem efter en träff med en vän.

Vilken av de tre kategorierna speglar bäst vår vänskap?

Bruksvänner, som enligt Aristoteles definition hjälper varandra, oftast praktiskt? Kanske lustans vänner, som har roligt ihop? Eller sanna vänner, de pålitliga att dyka ner i djupet tillsammans med?

Timmarna vi delar på caféet innehåller absolut lust och glädje! Semlor, äppelknyten och förmågan att se på jordelivets spektakel med en portion humor.

Den praktiska hjälpen finns där, också; tips om bilverkstäder, bokförlag och annat som kan göra att vardagen flyter på lite lättare.

Den sanna vänskapen …

Det är där vi landar.

Om och om igen.

Som om de andra, med sin lust, glädje och praktiska tips är viktiga

för att bygga upp tillit och trygghet inför nästa djupdykning.

 

 

 

 

Lördag 9 oktober -21

 

Hjälten och Djävulen

 

-Jag väljer det kort, som bäst hjälper och vägleder mig idag.

Så säger jag, när jag lyfter ett av de sjuttioåtta korten i Tarotleken.

Kortet visar Djävulen! Djävulen, upp och ner. Hans händer är knutna.

Det är något du inte vill se. Något du inte vill kännas vid. Något du undertrycker. Du göder djävulen inom dig.

Hans kläder är röda. Han är omsluten av eldsflammor.

Jag mediterar med kortet i min hand.

Fokuserar på att jag öppnar för det där, som jag inte vill se.

 

Nästa morgon sitter jag åter med korten och upprepar mina ord:

-Jag väljer det kort, som bäst hjälper och vägleder mig idag.

Åter kommer kortet, som visar djävulen. Djävulen rättvänd. Eldsflammorna lyser.

Det är något du inte vill se. Ju mer energi du använder till att undertrycka detta, desto mer energi ger du till djävulen inom dig.

 

Idag, på morgonen den tredje dagen, upprepar jag min ritual.

Kortet visar Hjälten! Ute på en resa i en luftballong. Vaksam, men avspänd.

Hans resa är en inre resa. Där far han på upptäcktsfärd.

Massor av insikt har han skaffat sig under resans gång.

Han ser sig själv i en spegel, när han skådar världen omkring sig.

 

Och nu, i kväll, i duschen, där mina djupaste insikter ofta kommer, inser jag hur mötena med min inre djävul, genom tarotkorten, har banat väg för min hjälteresa.

 

 

 

Onsdag 29 september -21

 

Vindkraft

 

Dimmorna ligger täta, tjocka och blöta så långt jag ser.

Inte ens älvorna vill dansa den här morgonen.

Insvepta i sina skira, vita klädnader står de huttrande i en björkdunge.

Tysta omfamnar de sig själva och varandra.

Väntar på solen.

Väntar på den där korta stunden, då allt är perfekt.

Stunden, då dimmorna är lagom lätta och flyktiga.

På marken, bland de gula löven, kommer en padda vaggande.

Mumlar buttert för sig själv, på sin väg mot vintervilan.

Fnissande följer älvorna honom med blicken.

Själv går jag inomhus, otåligt trampande, från fönster till fönster.

Längtar till skogen, vill bara inte omslutas av det här vita mörkret.

Ändå ... jag byltar på mig.

Ger mig av med händerna i fickorna och axlarna uppdragna.

Tänker gnälltankar om att jag bara inte orkar uppför branta backen.

Då kommer en vind farande från sydost!

En medvind, som fylld av energi i väldig fart för mig upp till krönet.

Jag kastar en blick bakåt och ser hur dimmorna har lättat.

Den är kommen nu, den perfekta stunden för älvor. Och för mig.

Fylld av vindkraft kliver jag raka vägen in i guldgröna blandskogen.

 

 

 

Tisdag 14 september -21

 

Grävlingen och ladan

 

Mitt på vägen, nära gamla fallfärdiga ladan, ligger en grävling.

Den fanns här inte för en stund sedan, när jag gick ut på en kort morgonpromenad, men nu ligger den här, nära min postlåda.

Jag tar de stela, kalla framtassarna i mina händer.

Försöker lyfta grävlingen. Den är tung. Jag orkar bara släpa den.

Flyttar den från vägen till gräset under träden, vid ladans vägg.

Lägger en hand på sidan av den ännu lite ljumma kroppen.

Känner känslor. Tänker tankar. Mumlar avskedsord.

 

Mitt på dagen hörs ett buller.

En lastbil, försedd med lyftanordning, har just börjat riva ladan!

Knytt och osaliga, som bott där i hundra år och mycket mer, har förstås känt till vad som skulle hända.

Grävlingen, som nog bott under ladan, ser dem förbereda sin avfärd.

Känner att det börjar bli bråttom också för honom att ge sig av.

Han ser aldrig bilen, traktorn eller vad det nu är, som kommer i hög fart, just som han springer över vägen för att sätta sig i säkerhet.

 

När kvällen lägger sig till ro, återstår bara högar av murkna bräder utspridda på marken tillsammans med gammal halm, där ladan stod.

Någonstans under träden finns också en lämnad kropp.

Grävlingens fria själ susar redan fram i rymden bland stjärnorna.

 

*   *   *

 

 

Fredag 10 september -21

 

En mirakelkatt har gått ur tiden

 

Nitton års jordaresa som glädje- och kärleksspridare är fullbordad.

Imse, Tramse, Mirakelkatten; hans namn är många, är resklar.

Hans kropp sveps in i en stjärnbeströdd sjal.

Tydligt framträder Karlavagnen i mönstret, precis som på kvällshimlen, där den vakar, tyst och värdig.

Så spinns trådar av guld mellan himmel och jord. Allt är ett.

Ur våra hjärtan unnar vi honom vilan, vi som fått ta del av det aldrig sinande glädje- och kärleksflödet.

Unnar honom friheten i att lämna gamla, trötta kroppen.

Han kommer att fortsätta ge av sin glädje, sin kärlek.

Finns ingen bortre gräns. Inte i tid. inte i rum.

 

Jag står på min plats på jorden och ser upp mot himlen i sena kvällen.

Ser Karlavagnen, bland stjärnor bortom stjärnor i oändlighet.

"Samla stjärnljus!", hör jag.

Jag öppnar mina händer. Sträcker dem uppåt. Andas djupt.

Ser Karlavagnens sju stjärnor blinka. En i taget.

Kanske är det Imse, som ordnar ett litet mirakel? Som en hälsning.

Eller blinkar de sju för att vägleda honom sista biten av färden?

Kanske har nyheten redan spridits, att en mirakelkatt, fylld av glädje och kärlek, just har anlänt. En, med en vit fläck bakom höger öra.

 

                               (I mina böcker "Kungen och Myskmadran",

                   kap. "Imse och inkräktarna", sid. 50, 

                                                  "Boken till Lejon", kap."Skogsbokatterna", sid. 30,

                                                  och under "Berättelser" på hemsidan, "Viktigt samtal

                                                  med katten Imse", kan du läsa mera om Imse/Tramse/

                                                  Mirakelkatten.)

 

 

 

 

 

Lördag 4 september -21

 

Mellan sömn och vaka

 

Det kan bara förnimmas i allra blekaste morgonljuset.

Bortom tid.

Bortom rum.

Kropp och själ blir ett.

Det som har irrat, sökt sitt fäste, finner sin plats.

Frågor får svar.

Förnuft och känsla öppnar sig för varandra.

Arbetar tillsammans.

Omfamnar varandra.

Jord och himmel möts.

Blir ett.

Utan åtskillnad.

Utan motstånd.

Allt blir synligt på nära håll och på långt håll.

Klarsynt inåt, klarsynt utåt.

Med lätthet.

Det visar sig bara då i det blekaste bleka ljuset.

Det som uppenbaras vill bli buret in i vardagens rumstid.

Allt det som har kommit som gåvor.

I tillståndet mellan sömn och vaka.

 

 

Fredag 3 september -21

 

Drömmar i vitt

 

Den första vita drömmen kom i slutet av juli.

Jag står i ett kök i ett okänt, gammalt hus, där jag ska bo.

Jag vill vara där. Är lugn och trygg.

Tänker att de gamla, gulnade tapeterna, tätt mönstrade med små blommor i orange och ljusgrönt, kan jag lätt måla över med vit färg.

Känns som en bagatell att ordna det som jag vill ha det.

 

Den andra vita drömmen kom i slutet av augusti.

Den visar en kvinna stående på trappan till det där huset med blommiga tapeterna.

Jag ser henne på lite avstånd, men uppfattar det som att hon är jag.

Hon har just börjat måla det gamla svarta, rostiga trappräcket.

Riktigt kritvitt! Känslan i drömmen är god. Det kommer att bli så fint.

 

Den tredje vita drömmen kom den första september.

Jag står på en trappstege i ett vitt kök i ett hus, där jag bott för länge sedan.

På väggen hänger en svart klocka, lik den, som fanns i mitt barndomshem.

En sådan, som slår sina slag hel- och halvtimmar.

Jag håller på att måla den vit. Stryker på tjockt med vit färg.

En snickare, som jag känner, ser på. Jag visar honom några saker, som ligger ovanpå klockan. Jag vet inte hur de används, bara att de är hans.

Jag ler, där jag står på stegen i det vita köket i mina vita kläder.

 

 

 

 

Torsdag 26 augusti -21 (forts. från 14 augusti)

 

Herr Orange i mina tankar

 

-Herr Orange, jag tänker så mycket på dig.

Kom du bara för att visa mig att du visst är kvar på jorden?

Du har inte varit här efter den där kvällen för snart två veckor sedan.

Jag skulle vilja berätta för dig, att Nellen är stel i sitt högra ben och sin högra höft, så där som hon varit förut ibland, du vet.

Kanske har hon blivit skrämd av en främmande katt eller av något annat. Kanske har hon klättrat upp någonstans och ramlat ner.

Hon har en svullnad på höften. Det har blivit bättre, den är mycket mindre nu. Men precis där svullnaden är, upptäckte jag ett sår i morse.

Jag har fått tvätta det, fast hon helst vill läka sig själv. Det vet du nog.

Hon vilar och låter allt ha sin gång. Gärna i något uthus. Ofta i växthuset. Ibland under Capricen, stora bilen, du vet. Där du också har legat ibland.

Å, Herr Orange, jag önskar att hon skulle förstå hur bra det är att ha en sådan som du som beskyddare!

Hon har stor hjälp av vår healer, Maria, som skickar läkekraft på distans. Healingen verkar så länge den behövs, säger hon. Det är så trösterikt att veta. Och idag kunde Nellen springa uppför trappan till övervåningen! Det har hon inte kunnat på många dagar.

Men, jag undrar så, var är du nu, Herr Orange?

 

 

Lördag 14 augusti -21 (forts. från 11 augusti)

 

Besök i skymningen

 

Nellen har just varit inne och ätit sin kvällsmat och gått igen.

När jag efter en stund tittar ut, ser jag henne ligga på trappan.

Allt är stilla och rofyllt.

-Jag ska strax också gå ut en stund, tänker jag högt.

Det är då jag hör det ...

Korta, högljudda jamanden utan uppehåll.

Jag vet bara en, som låter så där.

-Herr Orange! Har du kommit!!?

Jag skyndar mig ut, och där ligger han!

Två trappsteg under Nellen, som ganska högdraget ser ner på honom.

Han ser friskare ut än på länge.

Ögonen är klara. Pälsen blank och fin.

Han fångar min blick.

Håller fast den, medan jag berättar hur glad jag är att se honom igen.

Efter en stund lämnar jag de två där på trappan och går tillbaka in.

Nästa gång jag tittar ut, är de borta.

Sent på kvällen kommer Nellen in. Lägger sig för natten.

Av Herr Orange syns inte en skymt.

Men han kom! Han hade plockat upp mina tankar, min undran.

-Jag är ju här! Är inte i katthimlen, heller!

 

 

 

Onsdag 11 augusti -21

 

Herr Orange, var är du?

 

-Har du sett en orange katt? frågar jag en granne. Han brukar vandra omkring här, men nu har jag inte sett honom på länge.

-Jag vet vem du menar. Det är ett tag sen jag såg honom, svarar han.

På kvällen, på trappan, pratar jag med katten Nellen om saken.

-Har du sett Herr Orange? Vet du var han är nu? Vet du var han bor?

 

I flera år har jag sett honom här i området. Han har för länge sedan utsett sig själv till Nellens vapendragare. För hennes skull har han slagits på liv och död många gånger. I sommar har han verkat gammal och trött. Han har kommit då och då. Vilat i trädgården med Nellen. Legat nära, men inte för nära. Nu har han varit borta i flera veckor.

-Men, det har varit så varmt, fortsätter jag. Han har nog varit hemma. Vilat. Tagit det lugnt. 

Jag vaggar och lugnar mig själv med mina ord.

Nellen vet redan. Naturligtvis gör hon det. Så som katter alltid gör.

Jag släpper fram tanken ... om Herr Orange har farit till katthimlen, vem ska då vara Nellens beskyddare? Så inser jag att han självklart har god överblick från där han är. I så fall.

Hans uppdrag upphör ju inte bara för att han har lämnat sin gamla, slitna kropp. I så fall.

Men, kanske får jag se något orange bland växterna i örtagården just i kväll. Det kan jag ju inte veta nu, klockan tio på förmiddagen!

 

 

 

Torsdag 5 augusti -21

 

Röllekekraft

 

Det kom ett Budskap en försommarnatt:

"Samla och torka så mycket rölleka du kan" ... "deras helande kraft är enorm. Också bra att ha i bilen."

Så lyder delar av den vägledning jag fick.

Handlar inte om att äta den, inte om att göra avkok.

Handlar om att omge mig med den.

Som så ofta numera ska fokus vara på att bli ett med växten.

Även kunna tillgodogöra mig dess energi på distans, om nödvändigt.

Och nu plockar jag.

I sista  stund, innan hösten är här på allvar och kraften i växterna så sakta vänder åter ner i Moder Jord.

Jag lägger de vita och rosa blommorna i öppna glasburkar.

Jag binder knippen och hänger upp.

Jag fäster en blommande kvist i bilens instrumentpanel.

Varför gör jag det?

För att Budskapet har kommit om och om igen.

Och, utan att ifrågasätta, tänker jag följa de Budskap jag får.

För jag vet, att när jag gör det, nickar det gudomliga förnöjt och ger mig flera Budskap.

Budskap och vägledning, som för mig framåt på livsvägen.

 

 

 

 

Lördag 31 juli -21

 

Det brådskar!

 

Jag simmar ända tills fingrarna börjar vitna.

För varje morgon är vattnet allt svalare.

Inte alls kallt, egentligen, bara svalare.

Det beror väl på att det varit så regnigt och blåsigt de senaste dygnen?

Om natten står jag under himlen, så mörk.

Svarta katten, Nellen, syns nästan inte där hon sitter på trappan.

Stjärnorna lyser klart, som om hösten.

Men, det är ju inte dags än!

Det är ju fortfarande juli!

I alla fall en stund till.

Några timmar.

Att gryningsljuset är så svagt, är väl bara för att det är så mulet?

Att den unga mamman vid badet samlar ihop sina tre små barn och alla leksaker och lämnar stranden tom och ödslig efter bara en liten stund, beror väl bara på att de ska iväg och göra annat?

Människor är upptagna av en massa andra aktiviteter, så här en lördagsmorgon, eller?

Men, inte ens en fiskmås ... inte ens en sädesärla ...

Jag slår mig inte alls ner på bryggan, som jag brukar.

Jag tar en rask promenad, så att fingrarna återtar sin vanliga färg.

 

 

Söndag 11 juli -21

 

Julis signum

 

Ängarnas höga gräs lockar till sig sotmätare.

Hela dagarna flyger de små fjärilarna. Svarta med vita vingspetsar.

Bålgetingdrottningar, som brummande flugit runt huset, sökande efter en plats att övervintra på, har tystnat.

I sena kvällen flyger fladdermössen.

Om nätterna sveps världen in i dimma.

Spindlarna sätter igång att spinna sina nät.

Visar upp dem i gryningsljuset.

Morgontidningen i postlådan måste skakas ren från tvestjärtar.

Fästingar kryper omkring och biter sig fast på både mig och katten Nellen. Salviaavkok!  Bäst att ha salviaavkok till reds. Utvärtes och invärtes. Dödar både bakterier och virus. Nellen avstår.

Blommor blommar. Blommor vissnar.

Skogen full av blåbär. Och myggor.

På golvet hittar jag ödlor. Om och om igen. Ännu vid liv. Inburna och lemlästade av Nellen. Jag bär ut dem till svalkan under syrenbuskarna.

Trädgården full av bär. Hallon och körsbär har fallit till marken.

Mat för en grävling!

En sen kväll, innan juli månad är till ända, ska den komma grymtande för sig själv. Ensam ska den komma. Ensam ska den gå igen.

 

 

Lördag 3 juli -21

 

På väg genom natten

 

Klockan är två, när jag vaknar.

Milt sommarnattsljus smyger sig in genom min vita gardin.

Jag försöker somna om, fast jag vet, att det kommer att misslyckas.

-Gå ut! säger en röst inom mig. Gå ut! Snart är nätterna mörka!

Jag drar på mig ett par gröna byxor och en grön tröja.

Vill inte synas så starkt som jag gör i de vita kläder, som jag ofta bär.

Vill smälta in i det gröna där ute.

Vill hitta in i mitt lugn, känna kroppen slappna av.

Månskäran och en och annan stjärna hälsar mig välkommen ut.

Daggvått gräs under mina fötter får mig i balans igen.

Jag blir stående och ser ut över det öppna landskapet framför mig.

Vinden, som gett allt den har under hela dagen, har tystnat.

Något rör sig snabbt borta på vägen.

Ett djur? Rådjur? Älg?

En cyklist!

Kommer trampande i rasande fart ifrån byhållet.

Är på väg mot skogen, där husen ligger glest.

Alldeles ljudlöst och utan lyse, far han fram.

Natthimlen lyser upp hans väg tillräckligt.

Var har han varit? Vart är han på väg? Varför har han så bråttom?

 

 

 

Söndag 20 juni -21

 

Vallmotid

 

Mitt på dagen tappar de graciösa, genomskinliga vallmoblommorna sina kronblad.

Efter att de har smyckat hela örtagården i rött, återgår nu allt till den milt rosa, blekvioletta och vita färgskalan.

Men, så på kvällen, vid sextiden, händer något.

Något, som får somliga av vallmoblommorna att öppna sig.

Men, bara tillräckligt för att spetsen på ett rött kronblad ska skymta.

Det här händer varje kväll.

-Det är vi, som står i tur att sprida skönhet och glädje. Ge näring åt andra varelsers kroppar och själar.

Solen sjunker allt lägre på sin kvällsvandring.

Skuggorna blir allt längre.

Klockan ett på natten går jag ut. Allt är mycket stilla.

Långt borta i öster lyses himlen upp av blixtar.

Åskan mullrar mäktigt.

Vallmoknopparna står gäckande som förut. Röda knoppar skymtar.

Jag går in och sover en stund.

Klockan närmar sig fyra, nästa gång jag vaknar.

Vallmohavet böljar redan i svaga morgonbrisen!

Böljar i ljusaste, renaste rött.

 

 

Måndag 14 juni -21

 

Första natten hemifrån

 

Det är sen sommarkväll, på väg mot natt.

Jag strosar omkring barfota i trädgården.

En stund stannar jag hos de tre skatungarna, som skrikande sprungit efter föräldrarna hela dagen.

Nu har de tystnat. Övar på att klara sig själva.

Sitter bredvid varandra i en rad på en gren i gravensteinerträdet.

Ska sova ute själva för första gången.

Runt omkring doftar vresrosor, prunkar lupiner.

Humlor kommer flygande, samlar pollen, vänder hem igen tunglastade. Hem till sina bon, där nästa generation humlor växer upp och behöver mycket näring.

De där blommorna; vresrosorna och lupinerna, är välfyllda med pollen och nektar, som humlor behöver.

-De är invasiva! dundrar varnande röster. Utrota dem! De hör inte hemma här!

Jag visste inte ens att ordet finns!

Nu vet jag. Det finns, och det betyder "växter, som är särskilt attraktiva för humlor".

Eller ...? Jo, så måste det vara.

 

Humlorna brummar belåtet.

Skatungarna sover nästan. Sitter stilla på grenen med halvslutna ögon.

 

 

Måndag 7 juni -21

 

Bergspredikan

 

-Stanna! Jag ligger här och väntar. Så sen du är idag!

-Jag vet. Jag var ute i natt, och sov därför en stund längre än vanligt i morse. Men, varför väntar du?

-Jag vill, att du ska känna med handen på min långa, slanka kropp. Du ska släppa lite av din varsamhet, din försiktighet.

Jag sätter mig på huk och låter mitt vänstra pekfinger vila en stund på den glänsande kopparormen, som har lagt sig tvärs över stigen på bergsplatån.

-Mera! En gång till! säger han, när jag tar bort min hand.

Nu låter jag fingret vila lite tyngre, lite mera beslutsamt  på den smala, morgonsvala kroppen.

-Bra! Det räcker så. Det är viktigt, att du övar på att ta för dig. Du är så försynt. Du har mycket att lära dig där! Nu går vi vidare åt var sitt håll. Minns vad jag har sagt.

Långsamt, med nästan osynliga rörelser, försvinner kopparormen in i ljungen.

Som hade han aldrig legat på stigen.

Som hade han aldrig gett mig av sin visdom.

                                                                            (På sid. 57-59 i Boken till Lejon, kan du

                                                   läsa om en annan kopparorm ...)

 

 

Tisdag 1 juni -21

 

Skogsord, första morgonen i juni

 

Stensötor

Skogsstjärnor

Sunnanvind

Solljus

Skimmergrönska

Stenblock, solvarmt

Stubbe, sittvänlig

Sniglar, svarta, små

Smultronblommor

Skalbagge, sidenglänsande

Styvmorsvioler

Solitärbi

Stackmoln

Sånglärkor

Skugga

Svalka

Stillhet

Slummer

Själsro

 

 

 

 

 Torsdag 27 maj -21

 

En Flödets Väktare

 

Marken är mättad med vatten. Dikena svämmar över.

Mörkgrå moln, på väg in från väster, förebådar ännu mera regn.

Han har mycket att stå i nu, min vän, tänker jag.

Det här är en sådan dag, då han kan vara på vandring, försedd med en ganska lång och kraftig pinne.

Han iakttar, han lyssnar. Han går utmed den porlande bäck, som i god fart rinner längs med grusvägens kant.

Han börjar rensa bort vissna löv och annat som hindrar flödet och tvingar vattnet att ta besvärliga omvägar.

Nöjd ser och hör han hur bäcken kvillrar högt av glädje.

Iväg till närmsta å far den, vidare till någon insjö, där den hälsas av alla fåglar på strandängen.

-Jag är fri! jublar den och fortsätter sin färd.

Ända till stora havet, där den förenas med Alltet.

 

Min Livsresa går precis som bäckens.

Det gäller att vara vaksam hela tiden.

Rensa, öppna, så fort något täpper till flödet.

Rensa bland tingen, bland tankarna, orden, känslorna.

Behöver jag det här? Gör det mig lycklig? Får det mig att växa?

Eller finns det bara där till ingen glädje eller nytta alls?

 

 

Onsdag 26 maj -21

 

Djurrikets Helare

 

"Skallror talade när prästerna uppmanade Björnens och Grävlingens andar - djurrikets botare av sjuka - att skänka honom sina krafter."

Jag läser meningen i en bok om livet hos puebloindianerna.

Om hur björnen och grävlingen skänker sin styrka, också till oss, människor, läser jag.

Det är så lätt att begripa!

Som en pusselbit, som lägger sig tillrätta.

Jag känner in i hjärtat en bekräftelse av något gammalt. Något jag vetat länge.

Alltid? I många, många liv?

Orden om björnen och grävlingen känns som att komma hem.

De två, ensamvandrare.

I skogen. Alltid i skogen.

Tysta. Tillbakadragna.

Vet var de behövs.

Vet när deras andar ska rycka ut till hjälp och läkedom.

Ännu en gång slås jag av insikten hur allt hör ihop.

Hur just de här två visar ett annat sätt att leva.

Ute i det vilda, bland allt det enkla och självklara.

                                                                                               

                                                                            (Citatet hämtat ur boken Solens hus, sid 171,

                                                                   förf. Linda Ley Shuler.)

 

 

 

Fredag 20 maj -21

 

Skogsfjärilen och jordängeln

 

På båda sidor om stigen växer skogsvioler.

Just nu, i morgonljuset, tänker jag att de är det vackraste jag vet med sina blå blommor och gröna blad, i samklang med allt omkring.

Men, jag vet, att en annan morgon tänker jag detsamma om en annan blomma ...

Till vänster om stigen växer en unggran.

De yviga grenarna är rikligt smyckade med röda skott.

-Var så god och smaka! Granen bjuder. Jag stoppar ett av skotten i munnen.

Det smakar skog. Och liv. Jag blundar. Står stilla.

Mitt inre fylls av en närvaro. Så ser jag henne komma flygande.

-Jag är en skogsfjäril. Bor ingenstans. Håller till här omkring. Ensam. Många av oss, här i skogen, lever och verkar ensamma. Jag har sett ängeln! Hon, som visade dig klippavsatsen, dit du bar henne, när hon ville flytta från ditt rum, till någon annan plats för sitt växandes skull. Hon är mycket kraftfull. Skogen har blivit tryggare, sedan hon kom. Alla, som ser henne stå där, fylls av respekt. Jag hade hört talas om änglar tidigare, men nu först har jag lärt mig, att de har vingar. Precis som vi, fjärilar! Men, ändå står den här ängeln stilla och blickar mot öster. Varför?

-För att hon är en jordängel. Har ett uppdrag att sköta, precis som du, precis som jag och alla andra.

                                                          (Vill du veta hur det gick till, när ängeln kom till mig,

                                                          kan du läsa "Ur min dagbok", fredag 1 nov -19.)

 

 

 

Onsdag 12 maj -21

 

Varsågod, det är serverat!

 

Jag har varit länge i skogen, den här morgonen.

Träffat ett par guldvingefjärilar.

Precis det jag hade bett om att få göra.

Till sist skiljs våra vägar åt bland stenblock och enbuskar.

Ungskogen skimrar i en oändlighet av gröna nyanser.

Björkar och rönnar har just öppnat sina blad.

Och, så är det blåbärsbladen tillsammans med de rosa blommorna.

Som hjärtchakrat, tänker jag, när de milda färgerna fyller mitt sinne.

Jag stoppar ett björkblad i munnen, ett rönnblad, några blåbärsblad.

Sitter en stund i mossan.

Tuggar mycket långsamt.

Går ett stycke.

Sträcker mig efter några färska granskott.

En gullviva bjuder mig att smaka en av hennes små, gula klockor.

Vandringen tillbaka till människovärlden får ta den tid den vill.

Jag omsluts av skogen.

Jag uppfylls av skogen.

Inget behöver plockas med hem.

Inget ska tas om hand.

Skogens gåvor fyller mig med kraft i stunden som är.

 

 

 

 

Måndag 10 maj -21

 

Rapport från en stenmur

 

Det är en mycket vacker, gammal stenmur, täckt med grön mossa.

Bildar gräns mot den äng, som alltid tillhört katterna, som bor i lilla, röda huset.

Den skuggas av körsbärsträd och en och annan sälg.

I stenmuren bor, sedan länge, en mus.

Genom köksfönstret kan de båda gamla katterna följa hans förehavanden.

En dag lägger deras matte ut en fjärdedels äpple på muren.

Musen har snart släpat äppelbiten till sin ingång.

Där fastnar den.

Säkert har han flera ingångar att välja på.

Men, just den här leder lättast till den mat som då och då kommer från huset.

Efter några dagar är äppelbiten borta.

Nu får musen två äppelbitar; en fjärdedels och en åttondels äpple.

Vilken ska han välja?

Svaret kommer snart.

Han släpar fram den största biten till favoritingången, där den kilas fast.

Fruktätandet kan sätta igång igen.

Kanske har musen en hel familj där inne bland stenarna.

 

Sensmoralen kan man fundera över ...

Antingen är möss väldigt kloka, eller så är möss väldigt giriga.

Eller, kanske är möss, helt enkelt, väldigt goda familjefäder.

 

 

Torsdag 6 maj -21

 

Den hemlighetsfulla björken

 

Jag har stått här hos de grovvuxna björkarna många gånger.

-Som en famn, brukar jag tänka, när jag ser på halvcirkeln, som de bildar.

I dag, när jag kommer gåendet i fina vårregnet, stannar jag fram för den största.

Förundras, som tidigare, över att en björk kan vara så stor, så omfångsrik och så förgrenad.

Men, aldrig har jag sett håligheten i den vita stammen förut!

En nästan rätvinklig, rektangulär öppning på högkant.

Hur djup är den? Hur ser det ut där inne?

Och, de två underliga "formationerna" ovanför hålet, när har de kommit dit?

Har barken släppt taget om stammen och rullat ihop sig just där?

Eller, kan det vara ett par snabbväxande svampar, som bildar ett regnskydd?

Mest av allt påminner de mig om väggarmaturer.

Sådana, som människohus ofta har numera, som lyser upp själva väggen.

Länge står jag där i duggregnet.

Jag vill veta! Vill vara delaktig!

Men, björken är stilla och stängd.

I dag är jag bara en observatör.

Mina frågor och funderingar blir hängande i regndropparna.

-Jag ska vandra hit en mörk sensommarnatt, för att se hur allt är då, tänker jag.

Kommer stammen att vara upplyst?

 

 

Lördag 24 april -21

 

Eken och jag

 

Fyra bruna fjolårslöv hänger på en gren.

Morgonsolens strålar lyser upp dem och ger dem guldglans.

Ett ensamt löv sitter på en kvist en bit ifrån.

Fyra tallbarr smyckar en annan.

En tallkvist hänger lite för sig själv.

Naturen har pyntat en liten ek!

Över dekorationerna har en spindel spunnit ett nät.

Kors och tvärs gungar regnbågsskimrande trådar.

Vinden är bister, men eken står skyddad nere i ravinen.

Jag går närmare och känner att den rör sig lite, när jag trampar på en ytlig rot.

Den är kortare än jag, ungefär en och en halv meter.

 

En bild visas för min inre blick.

Jag ser mig själv komma gående här om några hundra år.

Jag vet, att det är jag, fast jag samtidigt är en annan.

Jag vet också, att jag är på samma plats som nu.

Men, allt ser helt annorlunda ut.

Här står en gammal ek! Stor och mäktig.

Jag slår mig ner, lutar mig mot stammen, ser upp mot kronan.

Vet, bortom allt tvivel, att vi har träffats förut.

Det känns som att ha kommit hem.

 

 

 

Måndag 19 april -21

 

Korsörtens livsuppgift

 

De har alltid funnits i örtagården, mer eller mindre rikligt.

Breder ut sina flikiga blad platt mot marken.

I år, liksom förra året, är de många.

Precis som första året, för länge sedan, då jorden ännu låg nygrävd i väntan på alla de läkeväxter, kryddor och andra örter, som skulle komma att planteras för hälsa, glädje och skönhets skull.

Jag tycker egentligen inte om att rensa bort något.

Vet att allt som växer på en plats, har en uppgift just där.

-Nu, säger korsörtens Mästare, vill jag komma in. Jag ska förklara.

Vår livsuppgift är att hålla jorden täckt och skyddad.

Öppen jord är onaturligt! Jorden vill aldrig vara naken.

Därför växer vi tätt med stora, täckande blad.

Våra rötter är däremot smala och raka, för att inte störa livet under ytan.

Nu är det din sak att se till att jorden hålls så frisk som möjligt.

Med vår hjälp eller på annat sätt.

När några av växterna i örtagården har slutat sina livsresor, (många kommer att göra det nu), ska du utan dröjsmål se till att täcka jorden med gräsklipp, löv och vad du kan hitta.

Låt de växter, som kommer för att leva i örtagården nu, utan att du har planterat dem där, få växa tills du får mera vägledning.

                                                                             

                                                                                                (Jag minns texten från i förrgår, 

                                                                                         om pumpan, som växte sig så stor,                                                                                                         så snabbt, just där.) 

 

                                                                       

 

 

Lördag 17 april -21

 

Växtkraft

 

Jag har satt en pumpaplanta.

Den har redan små blad och små, små frukter.

I min gamla örtagård ska den växa.

Jag visar den för min dotter, Pixie.

När vi tittat färdigt, går vi in i huset.

Vårt hus, eller mitt, eller ...

Det är oklart vem som bor där.

Efter fem minuter går jag ut till plantan igen.

Den har blivit så stor!

Så frodig!

Stora mörkgröna blad.

Stora orange frukter.

Jag ropar på Pixie.

-Kom och se så den har vuxit! På bara fem minuter!

När jag tittar upp, ser jag att hon redan är på väg ut.

Klar och tydlig fyller hennes aura dörröppningen.

 

Drömmen följer mig upp till ytan, när jag vaknar.

Jag tänker, att det som sker i rätt tid, sätts i rätt jord, ges rätt näring, växer fort.

Långt bortom den linjära jordatidens begränsningar.

 

 

Fredag 9 april -21

 

Vid knyttens portal

 

Det ligger en gammal omkullvält gran bland lingon- och blåbärsris.

Alldeles vid stigen, där jag går ligger den, nästan övervuxen av ris och mossa.

På mitten har stammen vuxit i en vid båge, som bildat en portal.

Jag stannar förvånad över att jag inte lagt märke till granen förut.

Nyfiken lämnar jag stigen och går närmare.

Själva granen är täckt av mörk, skrovlig bark, som granar brukar vara.

Men, portalens ena sida saknar bark och träet lyser ljust och slätt.

-Det här är ingången! tänker jag, när jag står framför den ljusa sidan.

Marken är våt, portalen trång, så jag gör inget försök att krypa in genom den.

I stället går jag på sidan av den.

Vad tänker jag på!!? Jag klampar in i mina kängor, utan att be om lov!

Rakt in i knyttens rike.

Då känner jag närvaron av någon bakom mig, som lägger sin hand på min arm.

En av mina beskyddare har kommit till min hjälp.

Varligt vägledd tar jag några steg bakåt.

Förklarar för knytten att jag glömde hur viktigt det är för dem att få leva ostört.

-Men, jag undrar varför jag aldrig har lagt märke till den vackra portalen förut?

-När det är dags, när något finns som du behöver se, då ser du.

Till dess är det fördolt.

Min beskyddare drar sig tillbaka och jag går ut på stigen igen.

 

 

Onsdag 7 april -21

 

Tysta flyger kråkorna

 

Finns ingen tid att somna nu.

Dag efter dag denna uppmaning till förändring.

Till vakenhet.

Allt måste ske på ett oprövat sätt.

Sitta någon annanstans på stora, breda trappan, än jag brukar.

Smycka den och bordet bredvid med blommor, där inga blommor brukar vara.

Äta lunchen i något av husets rum, där jag aldrig ätit förr.

Vara någon annanstans!

Göra något annat, något oprövat.

Om än bara så enkelt, som att ändra ett bakrecept.

Bara för att se om det går, hur det blir.

Klä av min soffa det ljusblå tyg, som brukar täcka den.

Se den stå där naken i sin mörkblå tomhet.

Slå mig ner i det hörn, där jag aldrig brukar sitta.

Och, varje gång jag går ut, flyger kråkor tysta över mig.

Så brukar det inte vara!

De vakar över mig.

Lågt och långsamt flyger de.

Ser till att jag håller mig vaken.

Nu är ingen tid att sova.

 

 

Fredag 2 april -21

 

Överraskning i soluppgången

 

Kören av fåglar växer i styrka för varje dag.

Jag har ont om tid för sömn!

Före gryningsljuset startar rödhaken sin kvillrande, snabba, klara sång.

Koltrasten gör bara ett kort uppehåll mitt i natten för att vila strupen.

Och jag vet, mycket väl vet jag, att det här handlar om dagar!

Snart, när alla har hittat den de ska få sina ungar med, skruvas volymen ned.

Visst, de kommer att fortsätta sjunga.

Sjunga för den som ligger och ruvar.

Sjunga av ren livsglädje.

Jag står en stund på trappan, innan jag slår mig ner med frukosten.

Blundar.

Breder ut armarna och sträcker på mig.

Drar de djupa andetagen.

Öppnar ögonen igen.

Ser hur någon lyfter från stora björken alldeles nära mig.

Någon, med kluven stjärt och ett vingspann på säkert en och en halv meter.

En glada!

Alldeles tyst flyger hon sakta och värdigt över mig.

Som hade hon väntat.

Som ville hon ge mig en överraskning i soluppgången.

 

 

Lördag 27 mars -21

 

Stubbsittardag

 

Jag sitter på en stubbe i änden av det gamla hygget.

Öppnar för alla tankar, som har stört mig ända sedan i natt.

Gamla, dammiga, för länge sedan sluttänkta, har brett ut sig.

Jag granskar dem, en efter en.

-Jag tänker vinna över er! Tro inget annat.

Här ute i solljuset och vinden ska ni börja transformeras.

Hela dagen ska jag hålla ögonen på er.

När jag är klar, ska bara nya kreativa, ljusa tankar finnas.

Jag tänker öva självdisciplin.

Säger jag "nya, kreativa, ljusa tankar", så menar jag det!

Alla gamla, tusen gånger ältade, ska ha blåst bort i morgon.

Fullmånen ska hjälpa mig med sin kraft.

Stjärnorna ska blinka uppmuntrande.

En ljus natt kommer det att bli.

 

Nu är koltrastens morgonkonsert över.

Jag går tvärs över hygget.

Kliver över stock och sten.

Tar djupa andetag.

Allt känns redan lättare.

Jag har vinden i ryggen.

 

 

Lördag 20 mars -21

 

Krokiga träd, och raka

 

-Undrar vad mina raka träd i skogen skulle tycka om dina krokiga vid havet?

Så skriver jag i ett svar på ett mail från en vän.

Om skog "alldeles bakom dyner vid stranden", berättar hon.

Skogsord, som har en helt annan doft än mina "bergssidor, raviner, tjärnar".

-Jag tänker, fortsätter jag, att de skulle kunna ha mycket att samtala om.

Vet, till exempel, en väldigt rak tall att en väldigt krokig tall också är en tall?

Tänk, om du kunde köra de dryga trettio milen till mig, med ett släp lastat med några av de där krokiga från din strandskog!

Några, pigga på äventyr, som har anmält sig frivilligt att följa med ut på resa.

Vi kunde backa in så långt det går på min lilla skogsväg.

(Fast jag är urdålig på att backa med släp, så jag hoppas du kan bättre!)

Så kunde vi tala om för våra trädvänner att här, förstår ni, ska ni få träffa släktingar, som ni kanske inte ens visste att ni har.

Och, jag kunde fråga dig, hur du tycker om att sitta omgiven av raka tallar.

"Furor", skulle jag nog säga.

Så skulle jag be dig berätta om hur det är att vara omgiven av träd, som ömsom bugar mot jorden och ömsom slår knut på sig själva och varandra.

Medan träden bekantade sig med varandra, skulle jag packa upp en fikakorg på en sten med slät ovansida och så kunde vi slå oss ner på var sin stubbe.

Tugga i oss smörgåsar och kakor och bara förundras.

 

                                                                       (Bild: Privat)

 

 

Onsdag 10 mars -21

 

En annan sorts andlighet

 

-Sedan jag blev gravid har det varit väldigt "tyst" på det andliga planet. Svårt att förklara hur jag menar. Men jag antar att det är så det ska vara just nu.

Jag läser orden i ett mail, som en kvinna har skickat.

Jag hinner bara dra ett enda djupt andetag och fokusera på den lilla flicka som ska komma, så är hennes Gudomliga budskap klart för mig att ta emot.

-Vi lever i symbios nu. Ger och får näring.

Mamma ger mig fysisk näring. Jag ger henne andlig näring.

Det finns ingen åtskillnad. Vi är en och samma. Fast i två kroppar.

Precis så som det alltid ska vara.

Två själar, två kroppar.

När navelsträngen klipps, bryts också symbiosen.

Då påbörjas vårt arbete med att fylla våra egna behov, fysiskt och andligt.

Mamma lät mig undan för undan vad som är bra för mig i mitt liv här på jorden.

Hon hämtar visdom ur sitt inre.

Sådant som hon djupast inom sig vet är bra, främjar min växt och utveckling.

Jag har valt henne för hennes värme och kärleks skull.

Hon får ta del av den andliga näring, som jag har fått genom mitt liv där ute.

Den jag har kommit hit för att förmedla till henne.

Så växer vi båda. Från symbios, till sida vid sida, till var och en för sig.

Så fortgår och fullföljs våra Livsresor.

 

 

Tisdag 9 mars -21

 

Kraftdröm

 

Jag är tillsammans med andra människor på en okänd plats.

Någon sorts evenemang. En kurs?

Jag har en viktig roll. Allt är så bra. Finns så mycket att göra.

Jag känner mig trygg, säker. Kompetent.

Vänder mig inåt och samlar min energi, när jag behöver.

Jag går åt sidan en stund, fram till ett ungt fruktträd.

Det är nyplanterat. Ett eller kanske två år gammalt.

Kronan är symmetrisk med sju smala grenar, som ännu inte fått några kvistar. Grenarna är klippta. Trädet ser mycket prydligt ut.

Det är planterat på en liten avsats mellan stora, vassa stenblock.

Nedanför är havet.

Jag stryker med händerna längs trädets grenar. Från stammen och uppåt/utåt.

Ger kraft. Får kraft.

En leende kvinna kommer fram till mig.

-Du får det här trädet. Det kommer att bära olika sorters frukt. Du får gräva upp det och ta det med dig.

Jag vet, att jag ska plantera det i trädgården utanför huset, där jag bor nu.

Jag tänker, att mannen, som bor i huset, kan hjälpa mig att gräva. Men, så inser jag, att hans krafter inte räcker till. Jag får plantera trädet helt själv.

Ett ungt träd, med olika sorters frukter, som ännu är okända för mig.

 

 

Söndag 7 mars -21

 

Dröm om okänd väg

 

Jag tittar ut och ser en kär vän. Jag blir så glad!!! Har saknat honom så mycket.

Han granskar något på dörren till förarsätet på sin bil.

Vi går ut och går.

På vänster sida av en rak grusväg i ett öppet landskap går vi bredvid varandra.

Min vän går på min högra sida.

Vi samtalar och jag berättar att jag var på utflykt igår.

Han frågar var.

Jag inser, att jag har glömt det! Sörmland vet jag, men inte mer.

Jag vill hålla det hemligt, att jag har glömt.

Säger på måfå ett namn på en plats.

-Där kan du väl se öppna havet? säger min vän. Ser ivrig ut.

-Ja, säger jag.

Jag vet nog inte, om det är så. Det spelar ingen roll. Det viktiga är samtalet.

Vi går där.

Vägen är obekant.

Finns inget mål.

Inget sägs med beslutsamma vardagsröster.

Vi bara går där bredvid varandra. I solen. På grusvägen.

 

I gryningsljuset känns allt så klart. Alla känslor är så rena.

Saknad blandas med glädje över vandringen i solen.

 

 

Tisdag 2 mars -21

 

Vårlunch

 

Jag äter min lunch vid mitt lilla runda bord i trädgården.

Jag har kokat kikärtspasta.

Den har fått sällskap av rikligt med finhackad spenat ur frysen.

Ett par vitlöksklyftor i skivor, en rejäl näve valnötter i bitar, grovmalen svartpeppar och flingsalt från havet, och så den kokta pastan, har fått fräsa i kallpressad olivolja tills alltsammans är riktigt genomvarmt.

Moroten, som skulle få vara med i strimlor för färgens skull, har jag redan knaprat i mig.

 

Jag äter.

Gör inget annat den här stunden. Läser inte tidningen. Bläddrar inte i en bok.

Jag bara äter.

Låter sinnena vila.

Känns som jag har ett filter, som sållar bort ljud, som jag inte vill höra.

Jag ser, att bilar kör nere på vägen, men jag hör dem inte.

Jag hör lärkor ... de som kom i förrgår.

Jag hör en katt, som jamar högt och ihärdigt någonstans i grannskapet.

Jag tänker, att det är Herr Orange, som är ute på spaning efter kattflickor.

Det finns sådant jag vill njuta av senare. Krokus. Myror. Snödroppar.

Jag ser två nässelfjärilar, som suger i sig sin lunch på vintergäcken.

Det räcker så just nu, i den här stunden vid mitt lilla runda bord.

 

 

Tisdag 23 februari -21

 

Två gamla kaktusar, fyllda av kärlekskraft

 

Berätta för mig! Varför ska jag sitta här hos er båda och vara sammankopplad med era grenar? Hålla en av er i höger hand och en i vänster?

För flera år sedan gav ni mig i uppdrag att uppmana en vän att göra just så.

Jag vet inte vad han upplevde. Vet bara att han berördes djupt.

Nu, när uppmaningen kommer till mig själv, direkt från er, sitter jag här och undrar vad allt handlar om.

Jag känner starkt, hur en värme flödar från er in i mig.

Mina händer blir alldeles varma.

Som ni vet, tänker jag ofta på att ni får en väldigt bristfällig omvårdnad.

Men, nu känns det som att värmen som flödar, är en kärleksgåva från er till mig.

-Finns inget att berätta, som du inte redan vet. Allt handlar om kärlek. Vår kärlek till dig, handlar inte om att du ska göra dig förtjänt av den. Det är inte din uppgift att fysiskt sköta om oss. Du ska bara göra det du i hjärtat vill.

Bra att du flyttade växten, som stod mellan oss.

Vi två vill vara nära varandra. Ha varandra inom räckhåll.

Så säger de stora kaktusarna, som står så tätt nu, att det är svårt att se var den ena slutar och den andra börjar.

Det blir lättare sedan, när de båda blommar. Den ena röd. Den andra rosa.

Just nu är jag fylld av förundran över deras livslust.

Det här, tänker jag, är ett underbart exempel på villkorslös kärlek!

 

 

Tisdag 16 februari -21

 

Livet och döden i nattlig skog

 

Något håller mig vaken hela natten, avbrutet av korta sömnstunder.

Det påminner om fulmåneoro, men månen visar bara lite av sig just nu.

Katten Nellen är rastlös. Vad är det hon vet?

Vad är det mitt undermedvetna känner till? Vad har  hänt? Händer? Ska hända?

Jag stiger upp. Tar hand om min dag. Långsamt. Inåtvänt.

Nellen går ut. Kommer in igen. Inte hungrig. Somnar. Sover djupt.

Jag försöker sova middag. Sjunker nästan ner i sömn. Upp till ytan igen!

Byltar på mig väl. Går ut. Vankar omkring. Andas.

Samlar nedfallna grenar. Bär ut dem till parken.

Fötterna går av sig själva ut i skogen. Jag pulsar fram på lilla stigen, som rådjuren och jag har trampat i snön. Går allt fortare. Snubblar. Rätar upp mig.

Kommer fram till skogsvägen. Överallt blod och pälsbitar. Uppsliten mossa.

Spår av klövar och tassar i olika form och storlek. Inga människospår.

Jag står stilla. Tar in scenen. Ett möte har ägt rum i skogen mitt i natten.

Varför gör detta drama mellan vilda djur ett så djupt avtryck i min själ?

Varför ser jag så klart, vad som har hänt? Varför känner jag ångesten?

För att jag ska påminnas om att allt hör ihop! Bortom varje tvivel.

Du och jag och djuren och växterna och stenarna och allt annat.

Vi behöver inte anstränga oss för att förstå det.

Vi behöver bara låta vårt undermedvetna leda oss till det vi just nu ska veta. 

 

 

Onsdag 10 februari -21

 

Rymdfärd

 

Ur ett svarsmail till en kär vän:

 

"Om en snökristall startar sitt fall mot jorden i ett moln på 1 500 meters höjd tar det ungefär en halvtimme för den att nå ner till marken." (Mats Ekdahl)

 

Först läser jag de där orden i ditt mail utan att något särskilt händer i mig.

Siffror och mått berör mig sällan.

Och, vad bryr sig en snökristall om tid och rum? Inte det minsta, antagligen.

Men, så händer plötsligt något.

Jag färdas bredvid den där kristallen. Känner vinden. Känner kylan.

Hör ett ljud. Ett krispigt sus.

Jag flyger inte alls med som en observatör.

Jag hör ihop med kristallen. Vi är ett.

Har träffats. Slagit följe.

För att det är Det Gudomligas önskan.

Kanske är det inte bara jag, som har skickat ut en bön.

Kanske har snökristallen också blivit bönhörd.

I god fart närmar vi oss jorden.

Hela tiden sida vid sida.

Finns inga frågor, som behöver få svar.

Allt är ett lugnt varande.

Snart ska vi vara framme hos Moder Jord.

 

 

Fredag 5 februari -21

 

Två kalvar och ett fat med bullar

 

I en okänd trädgård finns en kätte med en brun kalv i.

Kalven står vänd mot mig. Ser mig in i ögonen.

-Så ensam! tänker jag.

Då ser jag, att bakom den finns ännu en kalv. En svart.

Jag känner lättnad, fast kalvarna inte alls är mitt ansvar.

 

Jag slår mig ner vid ett bord i trädgården tillsammans med en gammal vän.

Vi har ett fat fullt med bullar mellan oss.

Medan jag äter på min första, har min vän ätit massor! Kvar finns bara två.

-Tycker du inte om bullarna? frågar hon glatt. Jag blir generad, som jag gärna blir, när jag tycker att någon bär sig dumt åt och jag kommer "i kläm".

 

Jag reser mig, går iväg en stund. När jag kommer tillbaka, är min vän borta.

I en plastpåse ligger de två bullarna tillsammans med en brödskiva.

Påsen ligger på en hylla bakom hennes plats vid bordet.

 

Jag blir stående och funderar på vilka val jag har:

Konfrontera kvinnan, min vän: "Vad menar du? Hur tänkte du?"

Öppna påsen och äta upp bullarna.

Gå därifrån iklädd "offerkofta"; "jag fick minsann inte ..."

Gå därifrån, fast besluten att åka och köpa egna bullar.

Ge bullarna och brödskivan till kalvarna!

 

Jag vaknar ur drömmen, innan jag fattat mitt beslut.

 

 

Lördag 30 januari -21

 

Frusna frågor

 

En liten hasselmus, som har rett sig ett bo i en fågelholk som är ledig över vintern, drömmer hon om våren?

Ligger hon där hoprullad på en bädd av vissna löv och fjolårsgräs och längtar?

Eller sover hon djupt och tryggt, utan några drömmar eller tankar alls?

Och, lilla fågeln, hon som vill flytta in i holken igen i vår, hon som letar mat hela dagarna från gryning till skymning för att få nog med näring i kylan, vad tänker hon på?

Tänker hon på hur det var när hon födde upp sina ungar förra våren?

Drömmer hon sig tillbaka till den tiden, den platsen, till ljus och värme?

Funderar hon oroligt på om holken kommer att vara ledig i år igen?

Eller är hon nöjd och belåten, när kvällen kommer och hon flyger till sin skyddade sovplats bland grenarna i täta granen?

Mina tankar känns nedkylda.

Mina frågor når inte fram.

De blir hängande i iskall luft en stund.

I tät morgondimma.

Faller platt till marken.

Sjunker ner i djupa snötäcket.

Tas emot av ingen alls.

Är bara borta.

 

 

Lördag 23 januari -21

(forts från 17 januari)

 

Kråkdagar, del två

 

Ingen kråka syns i gryningsljuset från min plats på trappan.

Jag går ut i skogen. Går stigen längs med ravinen.

Kliver uppför branten till gamla hygget. Stannar där och förundras över ljuset.

Fader Sol, välkommen!

En liten talgoxe vårsjunger en solsång.

En skata stämmer in.

Ingen kråka.

Luftrummet över hygget och skogsbrynet fylls av fågelsång.

Fortfarande ingen kråka.

Jag vet vad som har hänt.

Jag har sett dem några gånger.

De är två nu.

Värdigt, sida vid sida, har jag sett dem flyga iväg bortåt djupa skogen.

De kommer att söka tills de hittar den bästa platsen för ett bo.

Högst upp i högsta granen, bland täta grenar, väl dolt för omvärlden och med utsikt vida omkring, tror jag att det blir.

Kanske ska en annan kråka ta över platsen högst upp i högsta asken.

Sitta där dag efter dag i gryningsljuset spanande, kraxande.

Väntande på att hon ska komma, hon som ska flyga tillsammans med honom bortåt djupa skogen.

 

 

Söndag 17 januari -21

 

Kråkdagar

 

Det sitter en kråka i toppen av högsta asken.

Den sitter där, precis som i går, och kraxar medan jag äter min frukost.

Jag undrar varför den gör det?

Det känns inte alls som om den vill säga mig något.

Det känns inte som om någon alls där ute har något att säga mig i dag.

-Ni har missat min födelsedag! säger jag till en flock talgoxar bland tallarna på min morgonvandring lite senare. Det är faktiskt flera dagar sedan!

Ni brukar sjunga vårsång för mig då, även när det är snöigt och kallt.

Talgoxarna tiger och fortsätter sitt sökande efter tallfrön, eller vad det nu är de tänker sig till frukost.

En bit bort hörs en kråka kraxa.

Jag vet inte om det är den från högsta asken, som följt efter på avstånd.

Förutom kråkekraxet är det tyst på det gamla hygget, där jag står.

Jag blundar. Öppnar ögonen igen efter en stund.

Går vidare och börjar sjunga för mig själv.

"It Ain't Me, Babe", sjunger jag. Om och om igen samma gamla Bob Dylanlåt.

Fortsätter, när jag kommit inomhus. "... it ain't me you're lookin' for, babe!"

I vilken synaps har den sången legat och bidat sin tid?

Varför sjunger jag just den just i dag?

Och, varför kraxar kråkan obegripligt och varför tiger talgoxarna?

 

 

Torsdag 7 januari -21

 

Glad snö, värdig snö

 

Jag går ut i mörka kvällen. Det snöar. Har snöat nästan hela dagen.

Katten Nellen kommer rusande i glädjefart.

-Snöbollar! Ja! Utan att sakta farten kryper hon under den en gång vita, numera mest rostbruna Forden, som står långtidsparkerad framför garaget.

Precis som förra året och året före det och ... går vår snölek till så att jag kramar och kastar snöbollar, Nellen rusar efter dem och fångar det som finns kvar att fånga. Det finns en inbyggd glädje i detta, som får mig att ropa och skratta högt, och precis som förra året och året före det och ... förundras jag över hur annorlunda min röst låter, när ljudet omsluts av snö.

För första gången är jag medveten om att själva snön känns full av glädje.

Flingor yr. Hit och dit. Allt är fart den här Trettondedagskvällen.

Jag är säker på att snön fortsätter att roa sig, sedan Nellen och jag gått in.

 

Snön faller fortfarande på morgonen, när jag vaknar. Men den har helt ändrat karaktär. Nu är det lugna, långsamma flingor, som sakta bättrar på snötäcket.

Ska jag, eller ska jag inte, äta min frukost på trappan?

Jag ska! Sopar mig en liten sittplats i snön.

Nellen tittar ut genom dörröppningen. Vänder och går in igen. Jag slår mig ner och iakttar snön. Fortsätter min tankegång från i går; det finns glädjefylld snö, eftertänksam och tveksam snö. Och, så, nu, en mycket lugn och värdig snö.

Och, säkert många fler, som jag inte lärt känna ännu.

 

 

Torsdag 31 december -20

 

Visdom i nyårstid

 

Katten Nellen och jag är ute i kvällsmörkret.

Jag har nyss tänt tre små lyktor i örtagården.

I doftrummet mellan salvia och lavendel lyser de.

Vinden har mojnat. Inget regn faller. Ljusen kommer att brinna länge.

I fickan har jag tre skivor knäckebröd, som jag smular och strör runt de där äppelträden, som jag skrev om på julafton.

 

När vi kommer in igen, ägnar jag en stund åt numerologi.

I morgon, den första januari, börjar jag en personlig månad nummer åtta.

Det innebär dagar av arbete, disciplin, omdöme och balans.

Den elfte januari är min födelsedag. Då börjar ett personligt år nummer åtta.

Ett år av arbete. Ha ekonomin i balans. Förnuft och känslor, likaså.

Planera, organisera, vara effektiv. Allt det där, som först kan verka trist och tråkigt, men som utgör grunden för den frihet, som åttan behöver.

 

Jag tar också fram mina tarotkort.

Ber att bli visad det kort, som bäst vägleder mig genom år 2021. Börjar blanda korten, och upp flyger Svärdens tvåa och landar framför mina fötter. Svärdet, lufttecknet, som bl.a. står för logisk tankegång, förmågan att ta beslut med hjärta och hjärna integrerade.

Tvåan är känslig. Vill skapa balans. Undvika konflikter.

-Vi får ett intressant år med mycket arbete, säger jag till Nellen.

Hon sover. Vet redan hur hon får balans i livet; vila, lek och lite arbete.

 

 

Onsdag 30 december -20

 

Nattvandrare

 

Det är en av de där stormtokiga nätterna, som det händer. I förrgår, tror jag.

Vinden ylar, regnet vräker ner.

Månen, som nästan är full, skyms av molnmassor.

Det är strax efter midnatt när jag vaknar efter en stunds orolig sömn.

Jag stiger upp. Dricker varm mjölk med honung. Äter ett äpple. Andas djupt.

Lägger mig igen. Släcker lampan. Sjunker så småningom sakta ner i sömnen.

Vaknar nästan genast av ett ljus utanför fönstret.

Ett starkt ljus, som upprepas tre gånger. Korta, distinkta "ljussignaler".

Kanske är det Syster Måne, som väcker mig. Kanske är hon synlig i gluggarna mellan molnen ... eller kanske är det något helt annat, någon helt annan.

Jag ligger stilla i mörkret. Väntar på något. Vad?

Då hörs ett jamande. Ett enda mycket högljutt jamande alldeles utanför fönstret.

Katten Nellen sover någonstans på övervåningen.

Så är allt mörkt och tyst igen. Förutom blåsten och regnet. Jag vill inte gå ut.

-Du får komma tillbaka i morgon, säger jag till honom där ute i regnet. Gå in i uthuset och sov. Där finns bra platser för katter att vila på. Och möss att fånga.

På morgonen stiger jag upp tidigt. Öppnar ytterdörren. Ingen katt.

Nästa natt är Nellen ute. Väldigt blöt kommer hon in till frukost. Äter snabbt.

Vill bli insläppt på vinden och i andra stängda utrymmen.

Verkar leta efter någon. Kanske någon, som kommer jamande om natten.

 

 

 

Torsdag 24 december -20

 

Ute i mörka julkvällen

 

Jag bär en liten blå skål i mina händer.

Den är fylld med solrosfrön, pumpakärnor och små bitar av fullkornskorpor.

Sådant som kan vara lämpligt att varsamt bära ut till trädgården en julaftonskväll.

Som julmat till små hungriga.

Som ett juloffer.

Viskande och mumlande tassar jag fram i mörkret till de två äppelträd, som jag har starkast band till.

De, som jag oftast besöker. Smeker. Omfamnar. Ger omvårdnad efter vägledning.

Det ena är trädgårdens största och äldsta. Det bär flera sorters äpplen.

Det andra får alldeles mörkröda frukter. Är nog det träd i trädgården, som står mig allra närmast. Det, som jag allra längst har vårdat, tackat och hedrat med riter efter årets skörd. 

Nu är allt i vila. Nu är djupa andetagens timma.

Sakta strör jag ut skålens innehåll över stammar och grenar.

Somligt stannar där. Somligt faller tyst till marken.

När skålen är tom, går jag därifrån.

En svart skugga far förbi i väldig fart.

Katten Nellen har följt det hela på avstånd.

Nu sitter hon redan på trappan och väntar.

 

 

Onsdag 23 december -20

 

Morgon med Fader Sol

 

 

Från min utsiktsplats på trappan ser jag hur han sakta börjar vakna.

Snart ska han stiga upp, men vill vänta ännu en liten stund.

Han sträcker på sig, tar tag i ett moln och drar det omsorgsfullt över sig.

-Det är så länge sedan, säger han till Morgonstjärnan och syster Måne. Jag är ovan vid att visa mig så här tidigt. Och, alldeles naken, utbrister han, när molnet muntert drar sig undan.

-Fader Sol! viskar jag. Du är så välkommen. Så efterlängtad.

Han värmer mitt rum. Fyller det med ljus. Avslöjar damm, som jag varit lyckligt ovetande om.

En stund senare följer han mig på min skogsvandring.

Sveper in vita hästen, som väntar i skogsbrynet, i sitt gyllene sken, som räcker också till mig.

Tysta står vi där, omslutna av solljus.

En bit därifrån står de andra hästarna och äter av det juljhö, som lagts ut.

Jag skickar några frågor till vita hästen. Gör mig vidöppen till kropp och själ.

Tiden upphör, medan jag lyssnar till hans svar.

Efter en evighet kommer de andra hästarna klampande bland träden. Jag hälsar på dem alla. Först går han, som har en man som Patti Smith´s hår.

Så återgår allt till den vardag, som vi är satta att verka i, var och en på sitt sätt.

Fader Sol fortsätter att överösa oss med ljus och kraft.

 

 

 

Måndag 14 december -20

 

Vildros och vida vingar

 

Den gamla risiga vildrosen utanför hönsgården har aldrig bett om att bli klippt.

Aldrig har Rosornas Mästare givit mig något sådant uppdrag.

Ändå står jag där nu med min sekatör medan skymningen djupnar.

Månen är mörk just i kväll. Hon har gömt sig rakt mellan jorden och solen.

Som så ofta under den fasen är jag splittrad och har svårt att lyssna inåt.

Mina andetag är korta och ytliga.

Jag arbetar sammanbitet med knyckiga rörelser.

Ända tills något slår emot mitt bakhuvud, som ett kraftfullt vingslag.

Djupt inom mig vet jag så väl, att det här är en varning.

Den, som kommit på starka, vida vingar, vill få mig att sluta med det jag gör.

Men, jag ger mig inte så lätt en mörkerdag som denna.

Iförd alldeles för tunna handskar bär och släpar jag grenar med taggar, som sticker sönder mina händer.

Till den stora högen med ris och löv ute i gamla parken kämpar jag mig fram.

När jag äntligen släppt min börda, kliver jag upp på högen för att platta till den.

Att någon, eller några, kanske har sitt bo där, finns inte i mina tankar.

Jag sjunker ner bland riset. Först ena kängan, sedan den andra. Jag sitter fast!

Jag förlorar balansen. Är på väg att falla baklänges och göra mig ordentligt illa.

Då förnimmer jag ett stöd mot ryggen. Någon breder ut sina starka, vida vingar.

Så står jag åter på fasta marken. Så djupnar äntligen mina andetag.

 

 

Fredag 11 december -20

 

Fjärilstankar, fjärilsdrömmar

 

En nattfjäril tycks ha bosatt sig i ett av sovrummen på övervåningen.

Kväll efter kväll försöker jag förmå den att flyga ut.

När mörkret kommer, släcker jag alla lampor och öppnar fönstren.

-Du lever ett mycket bättre fjärilsliv utomhus, säger jag.

I något av uthusen kan du hitta en sval boplats. Sova vintersömn, om du vill.

Fjärilen flyger upp och sätter sig i taket.

Sitter där fortfarande, när jag senare kommer för att stänga.

Flyger undan, när jag sträcker ut min hand.

En morgon, några dagar senare, när jag är på väg uppför trappan, ser jag den sitta på väggen.

Sedan ser jag den aldrig mer.

Men, andra fjärilar kommer till mig på olika sätt.

Min fina, blå fjärilsbrosch dyker oväntat upp.

De enkelt tecknade fjärilarna bland rosorna på lakanet i min säng, har jag aldrig lagt märke till. Sett, men ändå aldrig sett.

Jag bläddrar i gamla dagböcker på jakt efter fjärilsberättelser, fjärilsdrömmar.

Och, de finns där.

Dagar går, medan jag försjunker i fjärilstexter.

Ord, som öppnar för minnen, inte bara av fjärilar.

Tankar kring varför jag drömde som jag drömde just där och då uppfyller mig.

 

 

Fredag 4 december -20

 

Hemma i skogen

 

Det är en sådan morgon, då dimmorna ligger stilla och vilar under granarna.

En av de fyra hästarna i hagen väntar vid stängslet.

Vi står båda helt stilla och tysta. Inga ord. Inget frustande.

Närvaron är stark. Vi ser varandra in i ögonen i någon sorts samförstånd.

Hästen är vit. Smälter in i dimman.

Jag är klädd i grönt. Smälter in bland granarna.

Jag går vidare in i skogen på den stig, där jag ofta går.

Stannar och vänder mig om, när en gren tar ett stadigt tag i min jacka.

-En maning att vila en stund, tänker jag.

Jag låter stillheten och tystnaden fylla och omsluta mig.

Börjar åter gå, men saktar farten när ännu en gren griper tag i mig.

Framme vid kanten av ravinen stannar jag.

Står och ser på blåbär- och lingonris i slänten ner mot tjärnen.

För att det är en underbar plats att stå på.

Och för alla gröna nyanser på bladen och på de långa grässtråna nere i vattnet.

Stillhet och tystnad råder även här.

Men, nu rör sig en kvist av lingonriset! En enda. Ett enda ögonblick.

-Vem? tänker jag. Vem har sin väg där? Vem har sitt hem här bland riset.

Någon, som är mycket liten måste det vara. Någon, som ... inte min sak att veta.

Jag släpper tankarna fria att flyga som de vill, medan jag fortsätter att gå.

 

 

Fredag 27 november -20

 

Lyckostund i skymningen

 

Jag är på väg till äppelträdet med de mörkröda frukterna.

-Följer du med? frågar jag katten Nellen, som jag vet redan har läst mina tankar.

Bredvid varandra går vi den lilla vägen.

Nellen gör ett försök att locka med mig upp på vårat berg, som vi passerar.

-Det är för kallt, säger jag som småfryser. Sitta på berget hör sommaren till.

Jag stannar vid äppelträdet. Tänker på alla de gånger jag har stått här och lutat mig mot stammen. Bett trädet om hjälp, när jag har tyckt mig stå ensam i världen. Det har lyssnat. Tröstat mig. Tagit emot mina böner.

Nu är något förändrat. Nu är jag den, som kan hjälpa.

Jag har plockat bort alla ruttna frukter från marken under trädet.

Räfsat bort alla löv och nedfallna kvistar.

Vi har pratat, trädet och jag, om att jag, så småningom, kan få veta hur jag ska klippa det. Om jag vill. Eller vidarebefordra vägledningen till någon annan.

Jag ser upp mot grenverket.

-Den där skulle jag nog ta bort ... kanske den ... vi får se.

Skymningen sveper in träd, katt och mig själv.

-Kom, säger jag till Nellen. Kom så går vi in.

Hon sätter fart och tokspringer upp mot huset.

-Jag är en mycket lycklig människa! hör jag mig själv säga till trädet.

Insikten slår ner i mig. Alldeles oväntad. Någon, fylld av visdom, gav mig orden.

 

 

 

Onsdag 25 november -20

 

Växande pågår

 

-Allt rör sig i cirklar. Så har jag tänkt.

Nu har jag iakttagit mig själv. Och träden. Och annat omkring mig. Och jag har känt, att riktigt som jag har tänkt, är det ändå inte. Ska inte heller vara.

För i så fall skulle ju resultatet hela tiden bli detsamma.

Om och om igen. Samma väg. Samma spår. Till utgångspunkten.

Det är vad som händer, när rädslan och bekvämligheten får råda!

Allt leder då tillbaka till en ny rundvandring.

Jag tänker på hur ett träd vilar under stora delar av mörka hösten och vintern.

Samlar kraft för att ta emot intensiva våren, då saven stiger, bladen vecklar ut sig, blommorna slår ut.

Så kommer sommar och höst igen med frukter som mognar. Skördetid.

Sedan gulnar bladen och faller till marken.

Åter går trädet till vila.

Men, och det är det intressanta; det har vuxit också!

När det var ungt, växte trädet snabbt.

Med tiden allt långsammare, men det växer.

Så, de där cirklarna, som jag tänkte mig, är i själva verket spiralformade.

En liten stigning för varje år. För varje varv.

Moder Jord vill ha växande. Av oss alla. På våra egna sätt.

Hela livsresan ut.

 

 

Onsdag 18 november -20

 

Den Stora Planen

 

-Tack för ditt mail! skriver jag till en vän.

Du är så bra på att säga upplyftande saker. Tack för det, också!

Jag har tänkt en del på dig de senaste dagarna. Telepatin fungerar ...

 

Du utstrålar lugn och förtröstan i det du berättar om hur dina planer gäckas.

Saker händer. Planer får ändras.

Jag känner, att du kan inta en observatörsroll mitt i det hela. Också. Naturligtvis reagerar vi, när sker inte blir som vi tänkt. Men, du vet ju så väl att det finns större planer, större tankar bakom alltsammans.

Det enda, som jag kan känna oroar dig på djupet, är ditt lönearbete. Uppdragen, som uteblir. Den oron kan jag så klart begripa, och ändå vill jag starkt uppmana dig att hålla fokus på ett det också ingår i Den Stora Planen för ditt liv.

 

Lyckligt lottad är du med din förmåga att hämta kraft bland djuren, naturen, alltid, alla årstider. En måltid ute i höstdimma och blåst! En stund vid din ek?

Jag tänker ofta, att vi som kan se och känna ända in i märgen hur vi är ett med allt omkring oss, är mycket privilegierade.

Ganska ofta tänker jag också på din underbara plats på jorden.

Hela gården med sjön, träden, husen, så öppen och kommunikativ.

 

Och, hur går det med din andra gård? Jag tittar på bilderna i annonsen ibland.

Drömmer en stund. Drömmar, som innehåller så olika känslor.

Som Livet självt.

 

 

Söndag 15 november -20

 

Tidigt besök

 

Jag stiger upp, klär på mig och öppnar, som vanligt, ytterdörren på vid gavel.

Ett enda djupt andetag, för att fylla mina lungor med frisk uteluft hinner jag ta, innan jag glömmer hela andningen.

Jag har fått syn på två varelser i dimman på andra sidan gärdet och stora vägen.

En älgko och hennes kalv står där.

De har redan sett mig.

Tänker ändå stå fast vid sitt beslut att gå åt det här hållet.

Jag står alldeles stilla. Glömmer att jag fryser.

Älgmamman och jag har tät ögonkontakt.

De två vandrar målmedvetet över asfaltvägen, över diket, sneddar över gärdet och är snart uppe på lilla vägen, som leder till huset och trappan, där jag står.

När de är nästan framme, viker de lugnt och värdigt av från vägen och försvinner bakom garaget. Går vidare genom gamla parken ut mot skogen.

Stunden är över. Dimman börjar lätta. Gryningsljuset växer till sig så sakta.

-Såg du älgarna i morse? frågar en granne, när jag går förbi på min morgonpromenad.

Han tar en paus i sitt snickrande medan vi pratar om det vi sett.

Hans ögon lyser, när han berättar om hur han såg de två från sin altan.

Jag fyller i detaljer från min utsiktsplats på trappan.

Vi delar minnet av en upplevelse.

 

 

Fredag 13 november -20

 

Mörkerliv pågår

 

Det hörs ett prasslande i mörkret.

Någonstans i gamla, igenvuxna hönsgården, tror jag.

Jag står alldeles stilla och tyst.

Den, som prasslade nyss, är också tyst.

Kanske var det en räv, som hade vägen förbi, och redan är långt borta i skogen.

Eller kanske var det någon, som klättrade eller flög till boet i klarbärsträdet.

Det där boet, som byggts i största hemlighet av någon, som inte velat bli sedd.

Någon, som har sin trygghet i mörkret.

Tystnaden dånar i öronen.

Det pågår ett liv här ute! Ett annat liv.

Ett liv, som förutsätter mörker och tystnad.

En mörk gestalt skymtar i ögonvrån.

En vind tar tag i en enda gren i bigarråträdet och skakar den sakta.

Bara för att säga att "Jag är här. Jag hör också till mörkret."

Mörkret är befolkat av skuggor, skepnader som rör sig glimtvis.

Det prasslar svagt bland nedfallna löv. Kvistar knäcks.

Ljud, som inte hör ljuset till.

Ganska nära, bakom träden, lyser en fasadbelysning och trädgårdslampor upp kvällen.

Men ännu finns mörker nog här omkring för att kunna omsluta, beskydda och hemlighålla det som vill och behöver bli omslutet, beskyddat och hemlighållet.

 

 

 

Tisdag 3 november -20

 

Från en verklighet till en annan

 

Jag far med händerna över hår och ansikte.

Här i skogen, i den verkligheten, är det alldeles i sin ordning med pinnar och barr i håret och barksmulor i ansiktet.

Jag slätar till min gamla slitna, gröna jacka.

Den, som jag älskar, för att den hjälper mig att vara ett med Moder Jord.

Inget tyg, som prasslar skrämmande eller lyser med en främmande färg.

Jag lämnar skogen och går ut på vägen.

Ganska hel och ren, ganska prydlig, går jag målmedvetet med raska steg.

Går i gräset på dikeskanten.

Undviker stumma, livlösa asfalten.

Lämnar stegvis en verklighet för en annan.

Lämnar den, där allt är självklart och enkelt.

Den, som jag alltid har hört till, hör till just nu och alltid kommer att höra till.

Där allt sker i en urgammal rytm.

Ljuset är, när ljus ska råda.

Mörkret är, när mörker ska ta över.

Jag är, när jag verkar i ljuset.

Jag är, när jag vilar i mörkret.

 

Framme i den andra verkligheten tar jag tidningen ur postlådan, när jag ändå går förbi.

I svarta, feta rubriker försöker hela världen kasta sig över mig på en gång.

 

 

Söndag 1 november -20

 

Varje svar har en fråga

 

Jag går över gården en klar oktoberdag fylld av sol och blå himmel.

En inre bild dyker helt oväntat upp:

Jag ser hur dörren till det gamla hönshuset, tomt sedan länge, står vidöppen.

Hönor sprätter omkring i trädgården.

Ett par unga människor arbetar med stängslet till hönsgården.

Flitigt och glädjefyllt känns deras arbete, precis som hönsens.

Jag följer det hela från min plats på gården.

Som så ofta är fallet med mina inre bilder, mina visioner, är den här helt tyst.

Snart är det hela över.

Jag har fått veta det jag skulle få veta just nu.

På ytan har jag snart glömt hela saken, precis så som det ska vara.

Jag ska verka i nuet, så mitt inre öga får lämna plats för mina yttre.

 

När kvällsmörkret djupnat, går jag ut för att möta stjärnorna.

Jag går över gården och jag ser hur det lyser i hönshusets lilla fönster!

Jag öppnar dörren och ser hur den gamla lampan där inne har tänts.

Jag som trott att den slocknat för gott, för många år sedan.

En av stödpinnarna för växter, som står lutad mot väggen, måste ha fallit ner en bit och tryckt på strömbrytaren ... just i dag.

 

Så, om nu den inre bilden, visionen och den gamla tända lampan är ett svar på något ... vilken är då frågan???

 

 

Fredag 23 oktober -20

 

Dofter i oktobermörkret 

 

Det kommer ett doftstråk, så starkt!

Det kommer från örtagården.

Jag sitter på trappan, bara några meter därifrån.

Morgonen är på väg.

Gryningen ska snart ljusa upp den molntäckta himlen.

Jag är omsluten av dis, eller är det kanske ett mycket fint regn.

Och, så den där doften ...

En blandning av lavendel, isop, en aning salvia och en del annat, som jag inte kan identifiera.

Jag tänker att dofterna känns så mycket starkare i mörkret.

Inga andra intryck stör.

Förutom några bilar borta på asfaltvägen, sover världen ännu.

Men, här kommer morgonens första fågel flygande!

Så vitt jag kan se, är det en koltrast, som nog är på väg till närmaste äppelträdet, ditlockad av doften från de mörkröda frukterna.

Själv förnimmer jag dofterna av nyponte, kumminkryddat hembakat bröd, ost, smör och honung från min frukost bredvid mig.

Det är en trygghet i dofter, tänker jag.

Och i att skapa min frukost precis som jag vill ha den, där jag vill ha den.

Göra mig redo att möta allt det ännu helt okända, som dagen ska föra med sig.

 

 

 

Lördag 17 oktober -20

 

Höstlöven landar

 

Det är tid för långsamma vandringar.

Tid att bli stående alldeles stilla.

Tid att blunda och lyssna, när ett lönnlöv, efter en luftfärd med mellanlandningar i en gran, med ett svagt prasslande lägger sig tillrätta bland blåbärsriset.

Lite stelt, lite frostnupet känns det, när jag varsamt tar det i min hand.

Jag håller upp det mot den klarblå himlen.

Förundras över hur det levt sitt liv i perfektion, från en vår i skiraste grönt, till en sommar då färgen djupnat, och nu är allt fullbordat i rött och guld.

Jag stryker sakta över lövet och låter det falla.

Ner mot mig kommer ännu ett singlande.

Ännu en gång blundar jag.

Ännu en gång hörs det lilla ljudet, när lövet når de andra, som redan ligger på plats, för att bli till ett skyddande vintertäcke för små kryp och knytt.

En stund till blir jag stående och funderar på hur de, som bor där nere i riset, upplever ljudet när löven faller över deras bon. Om de alls har några bon?

Hör de en duns? Dunder och brak? Skakar marken kring dem? Eller är det ett välkänt och välkommet prasslande, som utlovar trygghet och värme?

Jag går vidare, glad över den där sortens funderingar, utan början eller slut.

Funderingar, som lever lyckliga utan några svar. De vill förbli obesvarade.

Vill bara flyga fritt omkring, kanske landa någonstans och vila en stund.

 

 

Lördag 10 oktober -20

(forts från igår)

 

Minnesstund i parken

 

Det är dagen efter att vi tog farväl av kungskaktusen, Nellen och jag.

Nu träffar jag Nellen ute i trädgården.

Hon börjar gå mot parken.

Vänder sig om och ser så jag följer med.

Hon slår sig ner på en stor sten bredvid stigen.

Jag ställer mig bekvämt tillbakalutad mot ett av de höga lärkträden.

Lönnen, vid vars fot kaktusen vilar, växer strax bakom mig.

Frid råder. 

Tystnad.

Djupa andetag.

Nellens ögon är halvslutna.

Tiden upphör.

När hon tycker att vi är klara, tar hon ett vigt språng ner mot marken.

Vi går tillbaka till trädgården.

 

Inte förrän senare inser jag att hon ledde mig dit ut för en minnesstund.

Jag slår armarna om mig själv, när jag kommer in på verandan, i tomrummet som kaktusen har lämnat efter sig.

Från taket hängde hon i en korgampel.

Ibland, ofta faktiskt, tyckte jag att hon var för stor och yvig.

Vem, tänker jag nu, skulle kunna vara för vild, vacker och välväxt?

 

 

 

Fredag 9 oktober -20

 

Vila i det vilda

 

-Följer du med mig? frågar jag katten Nellen, som sitter ute på gården.

Hon reser sig genast och så går vi.

Jag bär en gammal kungskaktus, som ska få vila i vilda parken, i min famn.

Om och om igen har hon fått rost på sina blad.

Hela växten har tömts på kraft. Färgen har mattats. Bladen skrumpnat.

Idag klipper jag åter bort roströda kvistar.

Minns blommorna hon burit; mängder av ljusrosa och aprikosfärgade.

Så stannar jag mitt i en rörelse, och lyssnar inåt på en liten röst.

-Jag vill inte att du gör så där mera nu. En del av mina grenar ser fortfarande friska ut, men jag mår inte alls bra. Jag vill att du slutar försöka rädda mig.

Beslutet är taget. Jag har lyft ner ampeln, som hängt i verandataket.

Under tystnad traskar vi iväg lugnt och stilla, Nellen och jag.

Snart ser jag den perfekta platsen, under en stor lönn.

Nellen stannar på stigen.

Sätter sig där och iakttar mig, när jag lägger den trötta kaktusen till rätta.

Bland de nerfallna gula löven slingrar grön och frisk kaprifol. Där lägger jag henne slätt och fint med kaprifolrankor och kvistar av hagtorn över och runt sig.

Till sist sticker jag ner en kraftfull salviakvist, så som jag blivit vägledd att göra.

-Vi är klara nu, säger jag lågmält till Nellen, när jag tackat kaktusen.

Vi traskar tillbaka på stigen. Lika tysta, lika lugnt och stilla, som när vi kom.

 

 

Onsdag 7 oktober -20

 

Att vilja bära sitt namn

 

-Jag ska berätta lite, som jag fått veta av Umorado.

Så inleder jag ett mail till vännen Helena.

Under flera dagar tar jag emot Budskap från honom med bara hans namn.

-Jag tycker visst om mitt namn! Men jag har inte funnits. Och, den som inte finns, behöver inget namn. 

 

Umorado och Amadeus är de två hästar, som bor tillsammans med Helena, och stora lönnen och gamla Åkeröträdet, som jag skrev om på förra dagbokssidan.

Jag har aldrig tidigare lyckats minnas Umorados namn.

Nu har han alltså skickat det till mig gång på gång.

Av olika skäl har han fått stå tillbaka för Amadeus, som alltid har haft ett öppnare flöde av kärlek och uppmärksamhet, mellan sig och Helena.

Det här samtalade vi om, när jag nyligen åter besökte dem.

-Kanske tycker han inte om sitt namn, sa Helena då.

 

Jag kände, att något var stängt mellan dem.

Nu är det öppnat!

Nu är flödet fritt.

Nu finns Umorado.

 

Om oro som släppt, om trygghet och tillit som vuxit, skriver Helena i sitt svar.

Och om att hon fått förklaring till varför hon inte kommit på något annat namn.

Han är ju Umorado nu, precis så älskad och uppmärksammad som han vill vara.

 

 

Måndag 28 september -20

 

Ett Åkeröträd berättar

 

I går gick jag tillsammans med en vän, Helena, omkring på hennes gamla Sörmlandsgård, där det vackra, öppna och ljusa omsluts av stora träd.

I dag tar hennes, av ålder böjda och krokiga, Åkeröträd kontakt med mig.

-Jag lyssnade på ditt och Helenas samtal i går. Hörde hennes funderingar kring mitt liv här i skuggan av den stora lönnen.

Att jag inte bär någon frukt, pratade hon om.

Skälet till att det är så, är att jag och lönnen blommar samtidigt. Hon är så fylld av väldoftande blommor, som lockar bin och humlor från hela trakten, så nästan ingen lägger märke till mig, och mina få blommor blir inte pollinerade.

Det här gör mig ingenting alls!

Det är trivsamt att växa skyddad av ett så stort och mäktigt träd.

Hon är så vänlig sinnad, lönnen! Har inga uppdrag gentemot människor alls.

Hon lever här helt och hållet för sin egen skull. Och ändå har hon så självklart blivit viktig inte bara för bin och humlor, utan också för större djur och fåglar, som älskar henne mycket och gärna leker och vilar bland hennes grenar.

Jag är inte alls intresserad av att bära frukt längre.

Jag är väldigt gammal. Vill bara vila och ha ett behagligt liv.

Men, om Helena gärna vill att jag ska sätta några frukter åt henne att äta, kan hon föra över pollen från de andra äppelträden till mina blommor.

Själv är jag nöjd med att bara stå här och glädjas åt det solljus, som når mig ibland.

 

 

Måndag 21 september -20

 

Björnbärens Mästare talar

 

Jag ber om kontakt med någon, som för björnbärens talan.

Björnbärens Mästare är genast där. Som hade han väntat.

-Du sitter framför oss, men du vänder blicken mot smultronen, som växer vid sidan om. Varför? Varför vill du inte se oss? Har du det klart för dig?

-Jag tror, att du vet. Berätta, så är du snäll!

-Du vill inte kännas vid oss, för att vi väcker tankar hos dig om tungt trädgårdsarbete. Sådant, som du har slutat med för länge sedan, och vet att du aldrig ska återuppta.

Med oss, björnbär, har du ändå lagt ner alldeles för mycket möda den här sommaren, fast du egentligen inte har velat. Tänkt trötta tankar. Talat trötta ord. Om hur mycket arbete vi kräver. Att vi skjuter nya skott, som kommer upp till ytan på fel plats och har vassa taggar. Att du mår illa, när du äter av oss.

Ändå har du plockat av våra bär. Lagt dem på komposten efter en tid.

Lyssna noga nu!

Du har slutat med all kamp. En gång för alla. Inom alla områden.

Släpp då hela saken med oss, björnbär!

Gör ingenting, ingenting, förrän du får vägledning!

Du glömde för en tid.

Gå nu härifrån, och ge oss och dig själv frid!

-Jag tackar dig, Mästare. I djupaste tillit och tålamod ska jag invänta vägledning.

 

 

 

Onsdag 16 september -20

 

Spindelvisdom 

 

I skogen är marken nästan helt täckt av spindelnät.

Som om någon hade svept skira slöjor över världen.

Genom näten skymtar blåbärsris, ljung, kvistar, svampar och annat.

Jag sätter försiktigt ner fötterna i de små mellanrum som finns.

-Har ni jobbat hela natten? frågar jag.

-Ja, det är den tiden nu, svarar en talesspindel. Vi bygger våra nät åt Moder Jord, fortsätter han. De innehåller sådant som hon behöver för sitt läkande och helande. Nu, när nätterna är mättade med fukt och dagarna fyllda med sol och värme, tar hon emot vår hjälp på bästa sätt.

Jag tackar spindeln för att han tog sig tid att förklara, och går vidare.

Någonstans djupt inom mig känner jag igen det här med läkande spindelnät.

Något, som jag lärde mig som barn. Eller ännu tidigare ...

Då visste jag mycket om sårläkande, bakteriedödande spindelnät.

En mycket gammal visdom. Penicillin finns med i minnesbilden.

Kanske bildar spindelnäten penicillin?

Eller blev kanske den gamla kunskapen omodern, när penicillinet upptäcktes?

Svaret finns djupt inom mig.

Nu, när frågan är ställd, kommer det att visa sig klart och tydligt.

Det kommer att handla om att vi alla bär samma visdom inom oss.

Spindlarna har aldrig glömt.

 

 

Lördag 12 september -20

(forts. från 10 sept)

 

Uppehåll på Kattresan

 

Hennes kropp har varit hemma i två dygn nu.

Själen har farit fram och tillbaka mellan vägen hon har vandrat, uppdraget som skulle tas om hand, och nu en stilla stund på trappan.

Hon är ömsom fjärrskådande, ömsom ser hon mig djupt i ögonen.

Jag finns till hands, ifall hon behöver hjälp med att komma tillbaka helt.

Jag pratar lågmält om det som finns omkring oss.

Bjuder på grädde. Lugn mat. Naturlig mat.

Talar lite om det hon varit med om.

Om att träffa någon, möta någon, hämta någon.

Tystnar, när jag inser att jag ingenting, ingenting!, vet om saken.

Hon kommer och går. Vaksam på ett stilla sätt. Världsfrånvänd.

Hennes nätter är hemliga, som fria katters alltid är.

Med djup respekt för det, och för allt annat som jag också är ovetande om, vet jag i alla fall att jag aldrig någonsin ska inkräkta på hennes frihet.

Bara fortsätta att finnas till hands.

 

När ett stilla morgonregn börjar falla, reser hon sig från trappan.

Håller svansen rakt upp, på trygga katters vis, medan hon går bort till växthuset.

Lägger sig i favorithörnan.

Rullar ihop sig och somnar.

Hela Nellen, både kropp och själ, är hemma igen!

 

 

 

 

Torsdag 10 september -20

(forts. från 8 sept)

                                                                               

Kattresan fortsätter

 

 

Inga annonser, inga "sociala medier", inga lappar i brevlådorna. Inget sådant.

Min inre Vägledning avråder helt.

Det är morgonen den tredje dagen. Nellen är fortfarande borta.

Allt handlar om tillit, hon kommer, när hon är klar.

Jag blundar och omsluter henne med änglar. Om och om igen.

Så får jag en kort kontakt.

-Knytten är besvärliga. Kan du ta bort dem?

Jag uppmanar starkt de små varelserna att släppa taget om Nellen.

De osaliga, som också flockats kring henne, hjälper jag ut i ljuset.

Nu har änglarna fritt spelrum!

Jag är glad. Jag är trygg.

Beslutet att lita till min egen Visdom och Vägledning, skänker vila.

 

Jag vandrar i skogen. Morgonluften är hög och klar.

-Vi får en fin dag, Nellen, säger jag, där jag står med ansiktet vänt mot solen.

I skogsbrynet viftar jag bort alla knytt, som tänker följa med mig hem.

-Ni bor här i skogen. Jag bor i ett människohus. Spring iväg nu!

 

Timmar av jordatid går. Jag lagar min lunch.

Då! Som ett svart streck. Nellen! Hon hoppar upp på bordet. Intar matposition.

En tom skål är efter några minuter det enda beviset på att hon verkligen var här.

 

Fortfarande återstår en del av hennes Uppdrag.

 

 

 

Tisdag 8 september -20

 

En annan Kattresa

 

-På väg att träffa någon, möta någon, hämta någon.

Det är det klaraste Budskap jag får.

Jag har letat, fast jag vet bättre än så.

Den, som går för att träffa någon, möta någon, hämta någon, har ett stort och viktigt uppdrag.

Redan i går, vid vår frukost på trappan, kändes allt annorlunda.

Vaksamheten, en speciell utstrålning, sedan snabbt iväg, utan att se sig om.

Tillbaka efter en stund för en andra frukost, sedan snabbt iväg igen.

Hon har varit mig så nära de senaste dagarna.

Som alltid, men ännu närmre.

Långa stunder på kvällarna på trappan, på berget i tyst samhörighet.

 

I natt var hon fortfarande borta.

I morse var hon fortfarande borta.

 

Fåglar fanns omkring mig vid min frukost.

Koltrastarna var oroliga, precis som i går kväll.

Skatorna flög skränande bakom spireahäcken.

En blandad fågelflock flaxade från träd till träd i en oredig röra.

 

Det finns en dimension, dit jag inte hittar, inte har tillträde. Inte ännu.

Vackra katten Nellen hittar. Rör sig obehindrat mellan världarna.

Hon är på väg för att träffa någon, möta någon, hämta någon.

 

 

Lördag 29 augusti -20

 

Dröm om frihet

 

Jag känner honom väl från många drömmar.

Han är min manliga sida.

Han är vänlig, proper. seriös, som alltid.

Jag kan inte se det, men skulle tro att han har med sin skrivplatta.

Där brukar han anteckna det som är viktigt att minnas.

Nu hjälper han mig med att reda ut vad som är värt att spara och vad som hör till det förgångna, och ska sorteras bort.

Vi hänger upp tyger, bilder och annat på en ställning, en sorts ram.

Mannen visar, hur mycket det är som är utnött, urtvättat, urblekt.

Långsamt och omsorgsfullt lägger vi stycken av livet till rätta.

Så går vi fram till en glasvägg, med en dörr ut till en trädgård, ut till världen.

Allt är grönt, vackert, mjukt böljande.

Närmast huset är en öppen, inbjudande plats.

Dit kommer vackra, svarta katten Nellen in från vänster, som in på en scen.

Lugnt, tryggt, värdigt går hon.

Runt henne leker massor med svarta kattungar!

Jag räknar till trettio, men är osäker på om jag fått med alla.

En har en likadan vit "medaljong" på bröstet, som Nellen själv har.

-Här kommer katterna! säger jag glatt överraskad.

Här kommer de, vilda och fria!

 

 

Onsdag 26 augusti -20

 

Stillhetens tid

 

Det är inte för något särskilt alls, som vackra katten Nellen och jag går ut i kvällsmörkret.

Inget ska hämtas, lämnas, göras, beskådas.

Vi bara vandrar i sakta mak neråt vägen.

Ibland går jag först, ibland Nellen.

I hela världen finns bara vi två.

Vi är tillsammans och ändå var för sig.

Vi är väl medvetna om att våra auror behöver sina fria utrymmen.

Vi stannar på vägen.

Jag står där jag står, tittar på ingenting.

Nellen sitter där hon sitter, en bit ifrån.

Alla fåglar sover, de som inte redan har flyttat.

Inget särskilt fångar vår uppmärksamhet.

Inget annat än dofter från äpplen, som har fallit till marken och börjat ruttna.

Doftar inte gott, luktar inte illa.

Doftar bara äpplen, som börjat ruttna.

Därutöver befinner vi oss i ett tomrum.

Ett tomrum fyllt till brädden.

Fyllt av tystnad.

Fyllt av djupa andetag. 

 

 

Söndag 23 augusti -20

 

Hemligheten i köksskåpet

 

Någon visar mig fram till ett underskåp i ett kök, som på ett märkligt sätt är okänt och välbekant på samma gång.

Jag ser honom aldrig, men vet att det är en mansgestalt.

Fast han hela tiden är bakom mig, vet jag att han ler.

Ingen av oss säger något.

Det enda jag hör, är ett frasande ljud.

Som av långa klädnader ...

Som av vingar ...

Flera gestalter finns bakom mig.

Mannen är en sorts ledare. Stor. Mäktig.

Mitt inre ser. Mitt inre vet.

Jag uppmanas att öppna det där underskåpet.

Jag får gå ner på knä, för att kunna se vad som finns där inne.

Skåpet är tomt, så när som på en kartong längst in på en av hyllorna.

Kartongen är öppen.

Den är fylld med kaffekoppar och fat, prydligt staplade.

Vackra, vita koppar med blå blommor och guldkant.

De är mina. Eller, de ska i varje fall, bli mina.

De står där inne i dunklet.

Skimrar hemlighetsfullt.

 

 

 

Torsdag 20 augusti -20

 

Varning för enögdhet!

 

Drömmakarna överlämnade en gammal, välkänd dröm i natt.

Den jag kallar glasögondrömmen.

Ingen ramberättelse finns.

Allt oftare är det så.

Bara en kort bildsekvens med mina glasögon i fokus.

Det ena glaset saknas.

Jag vet att drömmen är varnande.

Jag ser enögt på något i mitt liv just nu. Enkelspårigt. Oklart.

Glasögonen är de som jag använder, och har använt länge, i vakenlivet.

Några gånger har det hänt att jag har tappat det vänstra glaset.

Jag har hittat det igen. Lyckats sätta fast det själv.

En enda gång är det borta för gott.

Min optiker ordnar ett nytt.

Han tycker absolut att jag ska behålla mina glasögon.

-Du ser ju så bra med dem fortfarande, säger han.

Långt senare står jag åter hos honom med ena glaset i handen.

Han skruvar dit det igen, och för säkerhets skull limmar han också fast skruven.

-Jag "bjussar" på det! svarar han på min fråga om betalning.

Jag tackar.

Om glasögondrömmen, den återkommande, varnande, säger jag ingenting.

 

 

Måndag 17 augusti -20

 

Bryggtankar

 

-Jag undrar hur det egentligen förhåller sig med abborrar, tänker jag, där jag sitter på bryggan i morgonsolen.

Är de kannibaler? Rovfiskar, ja. Men kannibaler?

Från ytan och så långt ner i djupet som jag kan se, myllrar det av små abborrar.

I dag är de ovanligt många. Alla ungefär fem centimeter långa.

De allra flesta verkar vara på väg åt samma håll. Men så händer det att en och annan lämnar sin plats i stimmet och simmar iväg i en helt annan riktning.

Modiga? Rebelliska? Dumdristiga?

Jag vet inte.

Jag ids inte fråga.

Vill inte alls ägna mig åt fiskkommunikation.

Vill bara sitta och titta lojt på det som händer under ytan.

En annan gång kanske jag vill ställa frågor.

Till exempel skulle jag då kunna fråga varför lite större abborrar allt emellanåt kommer simmande. En och en kommer de. Glider in i stimmet och ut igen. Försvinner ner i djupet. Dyker upp från ett annat håll.

Är deras uppgift att vakta de små? Se till att alla håller sig på sin plats i stimmet? Att ordningen upprätthålls?

Eller är de möjligen frukosthungriga släktingar på jakt?

En dag kanske jag vet.

 

 

 Fredag 14 augusti -20

 

På vandring

 

Det går en kvinna och en katt på vänstra sidan av en stor väg.

De är på väg mot söder.

Det kommer bilar från båda håll, men de tycks inte utgöra någon fara.

Katten går över till andra sidan av vägen.

Undersöker något där och vänder tillbaka.

En bil, som just kommer, saktar ner så fint och försiktigt.

De går där, kvinnan och katten, och de är skyddade.

Allt är i sin ordning, fritt från oro och stora känslor.

Inga bördor tynger.

De bär på ingenting.

 

Kvinnan är jag.

Katten är vackra Nellen.

Vad vill drömmen visa mig?

Vad vill det säga, att vi går söderut?

Var har vi varit?

Vart är vi på väg?

Jag tar drömmen med mig in i min morgonmeditation.

Mitt i djupa andetagen kommer hungrig Nellen.

För en stund stiger jag upp till ytan och serverar henne frukost.

Vänder snart tillbaka ner till djupet, där drömmar bor.

 

 

Söndag 9 augusti -20

 

En bubbla av ljus

 

I ett mail från en kvinna läser jag:

"... om jag ser till mig själv har jag länge varit i en bubbla på grund av att jag har haft och fortfarande har det så jobbigt ..."

Hennes bubbla skyddar henne, men stänger henne samtidigt inne med allt sitt ansvar, alla sina omsorger om djur och människor, och all sin starka oro för barnen på jorden, för växterna, för hela världen, medan sådant som skulle kunna skänka henne lycka och glädje, blir kvar utanför.

-Detta är inte rimligt! tänker jag. Så mycket oro orkar ingen hantera.

I mitt svar till kvinnan citerar jag Dalai lama, som sagt ungefär så här:

"Oro är en meningslös känsla, som bara tar din kraft. Känner du oro över något, ska du fråga dig själv om du kan göra något åt det som oroar dig. Är svaret "ja", gå då ut och gör det, så slipper du din oro. Är svaret "nej", sluta då oroa dig, eftersom du bara slösar med din kraft. Lägg den på något du kan påverka och kanske förändra i stället."

Om bönens kraft skriver jag. Om att lämna över. Om vikten av att ha en bubbla omkring sig, som sätter gränser i tid och rum.

-Jag önskar att du ska granska din bubbla noga! avslutar jag. Se vad den innehåller. Vad som står i tur att rensas bort, lämnas över till Universums starka krafter. Jag önskar dig en bubbla som glänser och skimrar av ljus, och att du så småningom ska veta precis vad du vill bära med dig där inne."

 

 

 

Lördag 1 augusti -20

 

Det gula, himmelska ljuset

 

Det kom ett vykort från en vän.

Jag svarade med ett mail:

 

Tack för alldeles underbara kortet, som sätter alla naturlagar ur spel.

Med sin litenhet borde det inte kunna fylla upp hela mitt rum, men det gör det!

Det är något med det gula ljuset på himmelen.

Med ett sug i mage och hjärta får det min andlighet att växa.

Känns som om hela jag vill in i bilden.

Fylls av en längtan, oklart till vad.

Att bli ett med ljuset, tror jag.

Bilden är samtidigt så väldigt jordisk.

Fälten, ängarna och träden.

Vill sitta där och känna hur det gula ljuset omsluter mig.

Milt, milt.

Tar in det i djupa andetag.

Uppfylls.

Tar kortet i mina händer.

Tittar noga.

Söker.

Ser inga människor, inga fåglar, inga andra djur.

Men jorden ser jag, havet och det gula himmelska ljuset.

 

                                                                                   (Vykortet visar en oljemålning,

                                                                                                      "Motiv från Visby II" av Ivan

                                                    Aguéli. Målad 1892.)

 

 

 

Söndag 26 juli -20

 

En helt vanlig, underbar morgon

 

Jag plockar några solvarma vildhallon. Äter dem sakta. Ett och ett.

Förundras över hur något kan vara så mättat av doft och smak.

Kastar en blick mot sjön. Dags för morgonens simtur.

Det vanliga lyckoruset, när vattnet omsluter min kropp, infinner sig genast.

Jag tackar mig själv, för att jag avvisade bekvämligheten. Den, som tyckte att det var lite för kallt, lite för blåsigt, lite för ...

En tornseglare och tre tärnor flyger över mig, på väg någonstans eller bara ute på en flygtur för att det är vad tornseglare och tärnor mest ägnar sig åt.

På bryggan trippar en sädesärla omkring med vippande stjärt.

När jag simmat färdigt och kliver upp för stegen, väntar hon där. Får snart sällskap av ännu en. Båda följer springande med mig upp mot parkeringen.

En bildörr smälls igen. Jag ser en man börja baxa ner en kanot från biltaket.

Sädesärlorna följer mig en bit till. Stannar. Flyger ner mot vattnet igen.

Ännu en bil kommer. En man stiger ur. Blir stående med sin mobiltelefon mot örat. Vem pratar han med? Vad säger han? Berättar han kanske att han är vid en mycket vacker sjö, och att nu ska han minsann ta ett bad. Sommarens första. Det är dags, fast det är lite kallt och blåsigt ...

Eller pratar han kanske om något helt annat?

Själv sätter jag mig åter på huk vid hallonbuskarna.

Plockar ännu en handfull solmogna bär.

 

 

Torsdag 23 juli -20

 

Blomningstid och vilotid

 

Varje morgon får de röda vallmoblommorna min fulla uppmärksamhet.

Under min frukoststund på trappan fylls jag, utan att egentligen tänka på saken, av deras livsglada uppsyn.

-Undrar, tänker jag, om några av dem kommer att vara öppna i eftermiddag, när Maria och Blixten ska sitta tillsammans med mig här på trappan.

Så fortgår dagen och när vi slår oss ner, har hela örtagården gått över till den lila, blå, silvriga och gröna färgskala, som den kommer att ha tills morgonsolen lockar de röda vallmoblommorna att åter öppna sig.

-Det är sådan skillnad! säger jag.

-Det ska det ju vara, svarar Maria. På morgnarna ska vi fyllas med starka, glada färger, som ger oss energi för dagen.

-Så klok du är! utbrister jag. Så är det, förstås. Och nu, fortsätter jag och tar ett djupt andetag, nu börjar allt lugna sig. Stillna. Och de milda färgerna hjälper oss till ro.

Tysta fortsätter vi att se ut över doftande örter, fladdrande fjärilar och bin, upptagna med att samla nektar och pollen.

Jag tänker tankar om självklarhet, om öppna sinnen, om att allt hör ihop.

Blixten har lagt sig tillrätta bakom Maria. Lyfter lite på sina lockiga spanielöron.

På trappavsatsen i hallen, med utsikt över det hela, vakar Nellen i sin kattkorg.

 

 

 

 

 Måndag 20 juli -20 (forts. från 15 juli)

 

Tomrumsbild

 

-Omhängning pågår!

Jag minns orden, sagda av vännen Heidi, under något av våra många, rika samtal.

Nu blundar jag och ser ett galleri, där alla tavlor är nedplockade.

De står lutade mot väggarna, med baksidorna vända ut mot rummet.

Där vandrar jag långsamt omkring.

Mina steg ekar.

Annars råder tystnad.

Jag är ensam.

Jag vet, att det är mitt Uppdrag att ta itu med den där omhängningen.

Skylten, som visar vad som pågår, sitter på utsidan av den stängda dubbeldörren.

När jag är klar, ska jag åter öppna.

De flesta av tavlorna har jag själv skapat.

Några nya, ännu okända, har tillkommit.

Vilka gamla vill jag ha kvar? Vilka nya kommer att tala till mig?

Jag vet, vilket är svårast för mig, att för varje ny, som jag säger ja till, måste en gammal bort. Alla får inte plats.

Det är en skapande process som äger rum.

Många gånger kommer jag att vända på tavlorna, hänga upp dem, granska, förkasta, vila en stund, fortsätta.

Ända tills den här omhängningen är klar.

 

Onsdag 15 juli -20

 

Tomrumstid

 

"I den där glipan i tiden.

Mellan drömmarna.

Där behövs de, skimmerminnena.

Ge näring åt det som ska komma."

Så skriver jag i boken Kungen och Myskmadran.

Glipan i tiden ...

Tomrummet ...

Jag är där nu.

Att rusa omkring hjälper inte.

Vänta vaksamt hjälper.

Lyssna inåt hjälper.

Välkomna det som ska ge näring att gå vidare.

Hjälpen, vägledningen, skimmerminnena, alla behöver de stillhet omkring sig.

Just nu, när tomrummet är som tommast, finns ingen genväg.

Sedan, när det är dags, kommer jag att börja ta emot nya impulser, nya tankar, nya planer.

Åter fyllas till brädden.

Då är den över för denna gång.

Tiden i tomrummet.

                                                                                    (Citatet ur Kungen och Myskmadran

                                                                                   finns i kap. Skimmer, sid. 99.)

 

 

 

Söndag 12 juli -20

 

Förunderlig färjefärd

 

Hjälparna finns där alltid redo att ta över, men ibland är det extra påtagligt ...

Som när jag kom körande ner mot färjeläget efter en dag vid havet.

Bommen var nedfälld. Färjan skulle just lämna kajen. Jag hade ingen brådska.

I lugn och ro tänkte jag dricka kaffe och vänta in nästa tur om en halvtimme.

Så lyftes bommen igen. Personalen hade sett mig komma och väntade in mig.

Jag vinkade till tack, struntade i fikat och började köra ombord.

Allt var lugnt och bra på alla sätt. Men så hände något. Jag var kanske inte riktigt uppmärksam? Fast det är inte sant. Jag var uppmärksam. Men ändå ...

Plötsligt stängdes min bilmotor av. Jag hörde däck gnissla som i en actionfilm.

Så stod bilen stilla. Vad hände? Vem stängde av motorn? Vem tryckte bromsen i botten? Hade jag kört på bilen framför?

Jag klev ut, som jag brukar göra varje gång jag åker med färjan.

Det gjorde de i bilen framför, också. En familj, som inte gav mig någon uppmärksamhet alls. Möjligen ett litet leende från någon av dem. De skulle bara ut och sträcka på benen. Titta på havet.

Jag såg mig omkring. Jag stod verkligen nära deras bil! En eller ett par decimeter till, så hade jag kört på den. Jag satte mig i bilen igen. Ingen verkade ha märkt något. Ingen tycktes ha hört de höga bromstjuten!

Snart var vi framme och jag körde av färjan som om inget hade hänt.

Fylld av förundran fortsatte jag färden hemåt.

 

 

Lördag 11 juli -20

 

Morris, farväl

 

Jag kände hans närvaro i skogen härom morgonen.

Och jag visste. På den där djupa nivån visste jag.

Han hade varit redo länge. För ungefär ett år sedan hade vi ett samtal, som blev en sorts avsked. Men han valde att stanna kvar ännu en tid.

För egen del kände han varken då eller nu någon oro. Allt han gjorde, gjorde han för de omkring honom. Och för att han kunde vänta. Men inte längre.

 

-Nu har vår underbara vackraste av alla kattsjälar Morris lämnat oss. Han blev akut sjuk idag och bad om hjälp så jag åkte in till veterinären med honom och dom förmodade njursvikt och tyckte han var för dålig för att göra något med. 17 år. Han hade varit lite låg de senaste dagarna och haft dåliga njurar i väldigt många år samt blåsljud på hjärtat. Men å vilken fin och älsklig katt!!

 

Jag läser mailet från Morris matte och tänker på hur jag redan kvällen innan plockade fram ett foto där han och hans syster Smilla ligger i hennes knä.

Känslor av rastlöshet har följt mig några dagar, men nu stillnar allt och jag upplever en så stor lättnad. Jag börjar åter ta de djupa andetagen.

 

-Sorgen förnimmer jag alltid, när jag får en nyhet som denna, men nu berör den mig själv på ett speciellt sätt. Morris har funnits med på min livsväg också.

Jag tänker på allt han har berättat och lärt mig under så många år!

 

Så skriver jag i ett svar till Morris matte.

En sjuttonårig kattresa är till ända.

                                                                                  (I min bok, "Boken till Lejon", kan du 

                                                              läsa om Morris och Smilla på

                                                sid. 67-72.)

 

 

Onsdag 8 juli -20

 

Något stort på gång

 

Perspektivet förskjuts. Det som länge var viktigt, är plötsligt inte viktigt alls.

Insikten att det vi ofta kallar mirakel egentligen är det självklara, får ett allt starkare fäste.

Allt fler skriver till mig och berättar om sin förundran över det som sker dem.

Allt fler talar med mig om förunderliga ting.

Allt fler vågar ta de djupa andetagen.

En vän, som vågat länge och mycket, skriver:"En solglimt mellan regnskurarna. Satt vid havet igår med fika och mackor. Ute blåste 20 sekundmeter, men där vi satt vid ett riktigt gammalt bord och såg ut över vindar och vågor tuggandes våra mackor ... DÄR VID BORDET OCH PRECIS RUNT OMKRING blåste det inte! Behövde inte hålla i servetterna ... märkligt. FÖRUNDRAN."

 

Jag tänker också på mannen som, uppfylld av sin förundran, ringde och berättade hur han bett att för första gången i sitt liv få se en trana. Han gav sig ut på vandring i skogen med sjöarna, där han ofta går, och där kom de! Fyra tranor!

-Fattar du!!? utbrister han påtagligt rörd. FYRA STYCKEN! Jag bad bara om en enda. Jag är hemma nu. Jag ville att du skulle få veta vad jag varit med om.

Vi skrattar lyckligt tillsammans.

-Gratulerar dig till att ha blivit bönhörd med råge! säger jag.

Tänker på att vi inte alls känner varandra. Aldrig har träffats. Att han bara tagit för vana att dela med sig till mig av mirakel och förunderligheter.

 

 

Torsdag 2 juli -20

 

Örtagården tidig morgon

 

-Jag är en Väktare, säger kardvädden.

-Och jag är en Beskyddare, säger buddlejan.

-Just nu behövs vi båda, fortsätter de.

Du behöver inte fundera på hur det blir sedan.

Du kan släppa tanken på att vi blir "för stora".

Blir aldrig så.

Vi är som vi ska vara.

Allt förändras. Det vet du så väl.

Du vet inget om framtiden för örtagården.

Kanske ska den omvandlas till något annat.

Den dagen något ska förändras sker det utan dina tankar.

Du behöver bara vara öppen.

Ta emot all den hjälp och den vägledning du får.

Kanske ska vi dra oss tillbaka.

Eller något helt annat.

-Vet ni själva, kardvädd och buddleja, något om era framtida uppdrag?

-På den frågan har du själv svaret.

-Naturligtvis! Jag glömde för en stund.

Jag vet ju att det gäller oss alla att vi får både uppdrag och svar på våra frågor, i den takt vi behöver dem.

 

 

 

 

Tisdag 30 juni -20

 

Samtal med en röd jaspis

 

-Urberget.

-Betyder?

-Jag hör till urberget. Är mitt ursprung.

Därav kom din tveksamhet till att gräva ner mig i Moder Jord för att ladda mig!

Min kraft, min energi, fylls bäst på i ditt berg. Där du brukar sitta.

Sök en bra plats åt mig. Finn den.

Låt mig vara där tillräckligt länge. I kontakt med berget, luften, vinden, solen, regnet, stjärnor och måne.

Jag behöver vara där ett månvarv. Du behöver också vara där ett månvarv.

-Är jag ju redan. Månvarv på månvarv. Inte hela tiden, som du kommer att vara, men ofta. Nästan dagligen.

-Ja. Men det här månvarvet är du där medveten om vår samverkan. Du laddar upp din energi tillsammans med mig.

Bra att du granskade dina känslor noga, när du tänkte gräva ner mig i jorden för rening och påfyllning av kraft.

Lärde dig känna skillnaden mellan sådant du läst och hört och din egen inre röst. 

Nu ska du också lära dig mera om att se på oss, mineraler, som individer.

Precis som alla andra, är vi individer på vårt sätt. På vår nivå.

-Tack för allt du lärt mig. Om bara några dagar är månen ny.

Det är en bra tidpunkt för oss att börja vårt gemensamma månvarv.

 

 

 

Måndag 29 juni -20

 

Kvällstankar

 

Från min plats på trappan ser jag födelse, liv och död.

Framför mina ögon pågår ett evigt kretslopp.

Sakta singlar en vit fingerborgsblomma ljudlöst mot marken.

Tornseglarnas ungar, som nyss hackade sig ut ur sina skal, flyger i flock under glädjetjut.

En gammal buskros, Rosa Poppius, har grönskat och fått knoppar som slagit ut.

Ny smyckas gräset av nedfallna, rosa kronblad.

Runt busken tittar rotskott upp ur jorden.

Sorkungen, som katten Nellen kommer bärande på, fick ett mycket kort jordeliv den här gången. Starka käkar och tänder mal under belåtet spinnande ner den lilla kroppen till färsk, näringsrik föda.

Allt sker i ett flöde. Inga stora åthävor.

Utan några farväl har försommarens alla blommor dragit sig tillbaka.

I örtagården ska snart mängder av gammaldags, bleklila lavendelblommor slå ut.

De båda gamla bigarråträden ger inga bär i år.

Men här och där dyker småplantor upp!

Under träden har kärnor från tidigare år öppnat sig och släppt sina frön fria.

Nu har de grott och börjat växa.

Så lever allting vidare.

På något sätt.

 

Måndag 22 juni -20

 

Det viktigaste 

 

Jag är på  väg till morgonens simtur, när jag ser dem sakta promenerande på gärdet.

Mamma och pappa trana. Och mellan dem årets unge, som just har börjat lära sig de vuxna fåglarnas höga, eleganta benföring.

Jag stannar. Stänger av bilradion, fylld till brädden av sådant som sägs med upprörda, upphetsade domedagsröster.

Jag ser på de tre en stund. Tar in bilden av dem. Placerar den i det neuronnät i hjärnan, som har en etikett "lyckobilder".

Två bilar står redan på parkeringen vid badet. Jag ser människor uppe på berget.

Sjön tar emot mig. Jag simmar länge. Efteråt sätter jag mig på bryggan.

Två små pojkar kommer ner till vattnet. De stannar inne på det grunda.

De är två alldeles vanliga, friska pojkar, sex - sju år gamla. Smala, gängliga.

Består mest av armar och ben. Deras röster är ljusa, klara. Bärs ut över vattnet.

Den ene, som jag tror är äldst, tar några steg ut på den "geggiga" sidan. Stoppar ner händerna och lyfter upp en rejäl klump grålera.

-Det var här jag hämtade i går, säger han.

Så fortsätter de sin lek. Sin dag. Leran, sjön, berget, badet. Allt är delar av deras lek. Deras liv. Deras allt.

Jag njuter. Jag gläds. Tänker på allt jag redan sett och upplevt den här dagen.

Tänker att det finns något annat.

Något mycket större än det radion ville få mig att tro är det viktigaste.

 

 

 

 

Onsdag 10 juni -20

(forts. från 5 juni) 

 

Ingers trygghetssång

 

När fem dagar gått, kommer telefonsamtalet som jag anade skulle komma.

Inger är orolig för Magnus. Hans ståtliga rosmaringestalt ser grå och trött ut.

-Ta det lugnt! säger jag. Det har hänt så mycket. Han har inte hunnit vänja sig.

Han har fått en ny vän i Blåfina. Ny kruka. Ny jord.

-Det här är ett uppdrag! säger Inger. Jag vill att du pratar med honom.

Jag sätter igång. Han väntar redan. Vi känner båda av Ingers oro.

-Allt är bra, inleder han. Det tar lite tid. Nu behöver jag och Blåfina lugn och ro.

Det är väldigt mycket som är nytt för oss båda två. Jag har svårt att vara välkomnande och stödjande just nu. All min kraft går åt till att anpassa mig. Jag är lite frusen. Beror på nya jorden, tror jag. Inger måste låta den och min kruka torka lite. Mina rötter har inte riktigt hittat sin plats ännu.

Hon kan vara lugn. Framför allt undvika flera förändringar. Bara låta oss stå där vi står. Vi har det så fint. Allt kommer att ordna sig.

Blåfina lyssnar tyst. Tar emot alla intryck. Hon är överväldigad av allt nytt.

 

-Gör som du brukar, säger jag till Inger, när vi går igenom allt jag fått veta.

Håll händerna runt Blåfinas och Magnus krukor, medan du sjunger de sånger du brukar sjunga för dina växter. Prata med dem. Visa. Berätta.

Gör det som känns bra i dig, också.

Undvik bara att övervattna och flytta dem.

-Jag går ut och sjunger nu! säger Inger med sedvanlig entusiasm och energi.

 

 

 

Fredag 5 juni -20

 

Magnus och Blåfina

 

-Jag är helt säker på att de sträcker sig efter varandra! sa en ivrig röst i telefonen härom dagen.

Nyss kom ett SMS: "Nu har Magnus och Blåfina uppnått fysisk kontakt!"

Magnus är den sista av de en gång så många rosmariner, som levt sina liv hemma hos Inger, min uppdragsgivare.

Han heter Magnus, för att det är ett värdigt namn för en ståtlig växt.

Han behövde sällskap, så en rosmarin, ekologiskt odlad, inhandlades.

Hon fick namnet Blåfina, för att hennes vackra kruka har en blå kant.

Nu står de bredvid varandra. I sydvästläge på ett bord alldeles utanför husväggen. Med havet, solen och vindarna framför sig.

Båda är nyplanterade, välvattnade och duschade.

I ekologisk köpejord blandad med sand från havet och lite extra kalk, ska de växa sommaren lång.

Och skulle de någon gång verka sakna något, inte må helt bra, kommer jag nog att få ett telefonsamtal med en fråga om jag kan ta reda på vad som är fel.

-Kan du fråga dem, om det är något de önskar sig? kommer nog Inger att säga.

Och jag kommer att svara, att jag både kan och vill.

Men, just nu är allt så bra!

Nu, när de sträckt ut var sin kvist och nått fram till varandra.

Och, mellan dem står en liten rosmarinstickling på tillväxt i ett glas vatten.

 

 

 

Onsdag 3 juni -20

 

 Skönhetens väg

 

Jag bestämmer mig för att ta en promenad, innan jag kör tillbaka till den väntande vardagen.

Lägger den våta baddräkten och handduken i bilen och börjar gå.

Kroppen har den speciella lätthet, som bara kommer efter en simtur.

Jag passerar det lilla torpet, som länge varit fallfärdigt.

Någon har tagit hand om det. Gett det nytt tak, nya fönster, röda väggar och vita knutar.

En prydlig liten väg leder fram till huset, som stolt sträcker på sig.

Nedanför trädgården glittrar sjön.

Längs högra dikeskanten utmed vägen, där jag går, bildar blommande olvon täta snår.

Den vänstra sidan är smyckad med mängder av prästkragar, lupiner, aklejor.

Jag förnimmer en högtidlig, värdig söndagskänsla. Mitt på onsdagsförmiddagen.

Efter att ha fyllt mig till brädden med allt det sköna, vänder jag åter till bilen.

Och jag vet, att fortfarande läcker vattenpumpen där under motorhuven.

Jag vet också, att dokumenten jag överilat tagit bort från datorn, inte går att återställa.

Lite senare den här dagen ska jag göra upptäckten att datorn helt har slutat fungera.

När jag släpper alltihop och går ut i trädgården, ska jag mötas av en kall, vresig vind.

Min ena bara fot kommer att trampa på en rosentagg, som envist sitter kvar.

Allt det där finns, och kommer att finnas. Också. Men, det berör mig inte på djupet.

Kraften från simturen och från promenaden, omgiven av allt det vackra, finns kvar.

En kraft inom mig, så mycket starkare än vardagens läxor och utmaningar.

 

 

 

Tisdag 2 juni -20

 

Skelörtens tid

Överallt lyser de gula blommorna.

I höga gräset på ängarna.

Under träden i djupa skogen.

Mellan brädorna i trappan sticker de upp.

Aldrig har jag sett så mycket skelört.

Jag tar de djupa andetagen. Öppnar mig. Ber om kontakt.

Finns det något jag behöver veta?

Blommorna med sina fyra kronblad är vidöppna.

Hela växten känns vänlig, kärleksfull. Lite hemlighetsfull.

Det enda jag säkert vet om skelörten är att den gulröda växtsaften är mycket effektiv, när man vill ta bort vårtor.

Blommorna ler och ler. Men inga Budskap. Ingen Mästare talar.

Bara att vänta. Tålamod och tillit, precis som så ofta.

Jag slår mig ner och fortsätter läsa i den tredje boken om Anastasia.

Där, på sidan 115, berättar hon om ett par olika sätt att bli av med "själlösa individer", som tar sig in i en människas kropp: "... man kan också tugga på skelörtsblad. Placera först bladet på din handflata och säg mentalt: Kära blad, befria mig från alla orenheter."

Jag lägger ifrån mig boken.

Tänker på synkroniciteter.

Allt, precis allt, hör ihop.

                                                                                      (Boken jag nämner är "Dimensionen 

                                                                                   av Kärlek" av Vladimir Megré.)

 

Måndag 1 juni -20

 

Det är nu!

 

Morgonritualerna flyter på som vanligt med frukost, meditation, Chi Gong.

Ända fram till skogsvandringen är allt sig ganska likt.

Men skogen får vänta.

Tyst lyssnar den till vad jag har att säga.

-Jag kommer nog inte så ofta den närmaste tiden. 

Kanske dagar med svalka. Dagar med välsignat regn. 

Kanske dröjer det tills du bjuder på de första bären.

Det är sjön nu. Sjöarna.

Det är inte bara den här speciella sjön, tänker jag, när jag sitter på bryggan efter årets första simtur.

Jag minns med djup tacksamhet allt läkande, allt helande.

Jag ber den bön jag alltid ber, när jag sitter här.

Men, det är tid för upptäcktsfärder nu. Inombords och utanför.

Sjöarnas olika energier; klara, kalla, mjuka, inåtvända ...

Blir till speglar av mig själv. Vi speglar varandra.

Så som vi, människor, alltid har för vana att skapa speglar.

Jag låter blicken följa vattnet.

Ser det omsluta öar, smeka klippor, vattna strandängar.

Låter tankarna flyga fritt.

Låter sommaren komma!

 

 

 

Torsdag 28 maj -20

 

Tillsammans bortom tid och rum

 

-Gör något roligt för pengarna!

Unna dig att vara glad!

Vi är långt, långt borta.

Många liv har gått.

Vi är glömda, för de vi var då.

Ska vara så.

Andra behöver gravplatsen bättre.

Kan du lita på det?

-Ja.

-Bra. Vet att du har en egen väg att gå.

Vad de andra gör, är utifrån deras förstånd och vilja.

Har inget med dig att göra.

Vi bor i varandra ändå. På cellnivå.

Behövs ingen dyr gravplats.

Du skapar hela tiden nya öppningar för oss att mötas.

Vi leder dig.

Du verkställer.

-Tack!

 

Vägledning, som kom i morse då jag behövde ta ett beslut om en gammal gravplats, där Anna och Karl, mina farföräldrar, begravdes för mycket länge sedan.

 

 

 

 

Måndag 25 maj -20

 

I eftermiddagsskogen

 

Jag hinner äta min frukost på trappan.

Hinner meditera.

Hinner träna Chi Gong.

Hinner inte gå på morgonvandring i skogen.

Människosaker som "måste" göras, får gå före för ovanlighetens skull.

Jag kastar en blick inåt "min" skog, när jag efter en liten stund kör förbi.

-Kommer du inte? tycker jag mig höra att den ropar.

När jag några timmar senare passerar den igen, är mina tankar helt inriktade på lunchen jag ska laga och äta. Och på välbehövlig vila efter maten.

När allt det är gjort, ger jag mig iväg på den försenade vandringen.

Hela skogen känns så annorlunda!

Färgerna är så mycket starkare än på morgnarna. Kontrasterna skarpare.

Koltrastens sång saknar helt det långsamma vemodet och mjukheten, som hörs på kvällar och nätter. Det här låter mest som en högljudd tävlan mellan honom och bofinken, där de slagit sig ner i varsin tall.

En skata flyger och far kring ett litet fågelbo högt uppe i en björk.

De små fågelföräldrarna verkar mycket irriterade.

Skogens energi är en annan än morgnarnas lugna, lätta.

Mina andetag har blivit ytligare. Stegen snabbare. Armarna pendlar.

-Det är inte en vandring jag är ute på, tänker jag. Det är en rask promenad.

 

 

 

Måndag 18 maj -20

 

Liten ljuspunkt, stor och mäktig

 

Jag trodde länge, att den var nästan ouppnåelig.

Jag tänkte, att den levde sitt liv oberoende av mig.

Att vi var åtskilda.

Den kunde bli synlig ibland, i en djup meditation.

Som en stjärna långt, långt borta på mörk natthimmel.

Nu vet jag, att den här lilla ljuspunkten finns inom mig.

Alltid har funnits. Alltid kommer att finnas.

Ett djupt andetag, ett enda hjärtslag, räcker för att jag ska känna att vi är ett.

Bortom allt mätbart.

Bortom illusioner om tid och rum.

Alltmer uppfyller den mig.

Stor. Mäktig. Allomfattande.

Den har tagit över den plats som tvivel och rädsla en gång gjorde till sin.

Då, när jag nöjde mig med glimtar av ljus.

Jag har lärt mig att mitt i vardagen känna när kraften från den ljusa punkten i mitt eget Mitten av Världen är på väg att avta.

Jag har lärt mig att fortsätta med det jag har kommit hit till Jorden för att göra, och medan det pågår, i ett enda djupt andetag veta att vi är ett.

Veta, att i ljuset har hjälpen och vägledningen sin boning.

Veta, att ingen åtskillnad finns.

 

 

 

Lördag 9 maj -20

 

Röd cykel bland svarta klippor

 

Jag leder min cykel runt en stor byggnad. Hittar ingen plats att ställa den.

Det är så rörigt. Fullt med olika fordon.

Jag frågar en kvinna med ett barn var jag kan ha min cykel. Får ingen klarhet.

Jag kommer till en karg ö med vassa, hala, skrovliga klippor.

Tar mig förbi ett långt, grått, omålat trästaket. Stor risk att jag ska falla.

Ön är fylld med tung energi. Klipporna så mörka. Inga tecken på liv alls.

Jag vill därifrån. När jag tar stöd mot staketet, som är flera meter långt, rasar det! Välter utåt. Ner i vilda havet. Borta för alltid.

Jag står där länge. Inga starka känslor griper mig. Inga tankar föds, mer än detta att jag faktiskt inte vet hur jag ska ta mig från den ogästvänliga klippön.

Jag vet att jag har min cykel med mig, fast jag inte kan se den just där jag står.

 

-Jag skulle kunna vänta in en båt, tänker jag, när drömmen släpper sitt grepp och jag kommer upp till vakenvärlden.

Skulle kunna vinka och ropa. Visa att jag behöver hjälp.

Men, det gäller att vara vaksam, när man söker stöd!

Stöd kan visa sig vara mycket bräckliga!

Klokt att stå stilla. Lyssna inåt. Hålla ögonen öppna. Hålla tron och tilliten starka. Hålla tvivlet borta.

Lita på att min cykel finns där någonstans, även om den inte syns just nu.

Mitt Livsfordon.

 

 

Torsdag 7 maj -20

 

Majliv

 

Det är räven, som stannar en stund och iakttar mig, där jag står under plommonträdet.

Det är haren, som ligger platt och nästan osynlig. Gråbrun päls, gråbrunt berg.

Det är blåbärsriset, som är smyckat med rosa blommor.

Det är rosalila gökärtsblommor, som smakar sött.

Det är två regnbågar på gråblå himmel. Jag vet var krukan med guldet finns!

Det är äppelträden med rosa blomknoppar, som ger drömmar om frukt.

Det är körsbärsträdens vita kronblad, som singlar ner mot marken, likt snöflingor.

Det är dagglittrande morgnar med muntra taltrastsolon.

Det är fåglars blandade kör, som ekar genom skogen.

Det är iver! Brådska! Ägg ska ruvas! Ungar ska födas! Liv vill liv!

Det är ljusa kvällar, med långa stunder av "bara vara".

Det är koltrastens vemodssång med improvisationer hela vårnatten.

Det är katten Nellen och jag på berget. Stilla lyssnande tills nattkylan kommer smygande.

Det är "måste bara gå ut en stund till". Ut till fullmånen, som i kväll har samma rosa färg som saltstenslyktan jag har tänt bland fingerborgsblommornas djupgröna blad.

Det är maj.

 

 

Lördag 2 maj -20

 

Vandring med bofink

 

Hon går framför mig på stigen.

Nyss satt hon på en björkgren och sjöng.

-Hej, bofink! sa jag. Kände glädje ända in i hjärtat. Hennes livsglädje blev min.

Nu trippar hon framför mig. Ivrig. Tar in allt hon ser. Noterar. Observerar.

Undersöker små och stora pinnar. Lyfter dem. Vad finns under? En mask?

Hon har min fulla uppmärksamhet.

Jag håller hela tiden samma avstånd till henne för att inte störa, inte skrämma.

Så sker något oväntat, något känsloladdat.

Allt är så högtidligt. Så fullkomligt. Och på samma gång så självklart.

Jag ser hennes aura! Ljusblå med stänk av guld.

Och jag blir medveten om min egen, vars färger är rena och klara den här morgonen. Den är stark. Sträcker sig långt.

Jag förnimmer hur våra auror når varandra. Vi är ett.

Rumstiden upphör.

Vi går och går. Framåt på stigen. En minut? En evighet?

I samma ögonblick som mina tankar far iväg någon annanstans, bryts förtrollningen.

Bofinken flyger upp. Försvinner bland träden.

Allt är som det ska vara.

Vi har fågelliv och människoliv att sköta.

 

 

Onsdag 29 april -20

 

Ett med Alltet

 

-Jag tycker så mycket om att vara i naturen, säger någon.

-Jag mår så bra i naturen, säger en annan.

-Jag längtar efter att få vandra i naturen.

-Jag vill bo i naturen.

-All stress, oro och ältande försvinner när jag kommer ut i naturen.

-Jag behöver ha naturen omkring mig.

En skog, en park, en havsstrand, en vandringsled.

Men, var börjar naturen, egentligen?

Har den alls en början?

Ett slut?

När allt är ett.

När ingen åtskillnad finns.

Hur skulle det då kunna finnas en gräns?

Då är vi en del av naturen.

Precis som alla levande varelser.

På olika sätt, men på samma villkor.

Då bär vi naturen inom oss. Alltid. Överallt. Och den bär oss inom sig.

Då kan vi lika gärna säga att vi tycker så mycket om att vara i oss själva.

Hur skulle vi då kunna längta?

När vi redan är ett.

Ett med Alltet.

 

 

Fredag 24 april -20

 

Blå vår

 

Scillor, ljusblå, mellanblå och mörkblå har brett ut sig gränslöst.

Blåsippor i stora bestånd.

Blekt blå porslinshyacinter med ett himmelsblått streck på varje kronblad.

Blåaste förgätmigej börjar slå ut. De kommer att bli många!

Alla blå blommor tycks ha förökat sig.

-Just här har det aldrig funnits några porslinshyacinter! säger jag till katten Nellen, när vi strövar omkring i den blå skymningen.

-Och inga pärlhyacinter! I varje fall bara några, fortsätter jag. Inte som nu.

Vintergröna fyller varje tomt utrymme under hassel och rosenhagtorn.

Över allt detta lyser himmelen klarblå dag efter dag.

Jag tänker, att det finns en tanke bakom allt detta blå överflöd.

Någon, som har hand om sådant, har ordnat extra mycket helande, läkande, lugnande blått den här våren. Någon med god överblick, som ser helheten.

Blått under mig. Blått över mig. Blått på sidorna om mig. Framför. Bakom.

Jag är omgiven av blått. Uppfylld av blått.

Djupa andetag.

Nellen går före mig ner till berget, där vi slår oss ner en stund.

 

Oj, jag glömde nästan att nämna de blåvioletta luktviolerna!

De, som doftar som violpastiller.

Eller, om det är tvärtom ...

 

 

Tisdag 21 april -20

 

Glädjetid

Överallt finns de, vitsipporna.

Glädjeblommor. Så kallar en vän dem.

Just nu lyser de i renaste vitt, även djupt inne i skogen.

Bland granar, där ljuset varsamt silas ner mot marken.

I vissna fjolårsgräset.

Smyckar bergen, där blåbärsriset redan skiftar i grönt.

Runt björkarnas vita stammar i de ljusa hagarna blommar de gärna.

Den här förmiddagen har de alla öppnat sig mot solen.

Hur vet jag det, förresten?

Är det verkligen alla?

Länge går jag. Sakta. Stannar här och där. Sökande efter en enda vitsippa, som har vänt sig bort.

Men jag finner ingen, som har valt något annat än att med vidöppna kronblad ta emot solens kraft, ljus och värme.

Långsamt kommer de att följa solens gång.

Dagen lång kommer de att glädjas åt livet.

Naturen kommer att vara uppfylld av deras glädje.

Varför funderar jag alls över detta?

Hur skulle det kunna vara på något annat sätt?

I glädjeblommornas tid.

 

Lördag 18 april -20

 

Störst av allt

 

Det är i nattens korta tid av mörker, som jag vaknar.

Jag ligger stilla en stund, innan jag tänder sänglampan.

En blick på klockan; halv tre.

Vad har väckt mig? Jag avvaktar. Skärper mina sinnen.

Inga orosmoln seglar över mig. Inte nu. Inte här i nuet.

-Gå ut! Uppmaningen är klar och tydlig.

Klarvaken möter jag tystnaden där ute.

Kvällens vilda vindar vilar.

Rödhaken borta i skogen sover ännu.

Grävlingen är någon annanstans i natt.

Men, stjärnorna!!!

Jag vandrar i det mörka, tysta.

Blir stående stilla.

Bara, bara de djupa andetagen.

Och för varje  andetag når min blick in i ett nytt skikt av stjärnor.

In i ännu en himmel.

Och jag vet, att detta är det största.

Moder Jord.

Himlarna.

Där emellan alla stjärnorna.

 

 

Söndag 12 april -20

 

Ord, fylla av kärlek

 

"Jag är lite (ibland mycket) nojjig, men jag har fördragsamhet med mig själv …"

Så står det i ett mail, som kom härom dagen.

Fördragsamhet. Jag smakar på ordet. Njuter.

Jag älskar ord, som mer eller mindre har fallit i glömska.

Fördragsamhet är just ett sådant ord.

Fullspäckat med innebörd.

Kräver tid att ta till sig. Gå in i det på djupet.

Jag provar att säga det till mig själv. Och verkligen mena det.

"Jag är lite (ibland mycket) ……….. "

Finns många ord, som jag kan tänka mig att skriva in på den streckade linjen, men just nu väljer jag "obeslutsam":

Alltså; "jag är lite (ibland mycket) obeslutsam, men jag har fördragsamhet med mig själv".

Vilken lättnad!

Visst ska jag fortsätta att, som hittills, arbeta med den där obeslutsamheten, när den stör mig, men på vägen mot målet att bli fri från den, tänker jag ha fördragsamhet med mig själv, när jag faller in i mitt gamla mönster.

 

Min ordbok, vad kan den ha att säga om fördragsamhet?

"Tolerans och tålamod", slår den fast som lämpliga synonymer.

Samma förlåtande, kärleksfulla innebörd, bara i en modernare skrud.

 

 

Tisdag 7 april -20

 

Vända om …?

 

En stor, svart, kraftig hund, en rottweiler, rusar ifatt mig när jag är på väg från mitt barndomshem.

Jag har just kommit utom synhåll från huset, bara hunnit ner till det vi alltid kallat "hagen", fast det är en gammal, tät granskog, utan undervegetation.Jag går ordentligt på vänstra sidan av den lilla vägen.

Hunden tar tag om min högra hand med mun och tänder.

Biter inte hårt, men håller mig i ett stadigt grepp och vänder mig om.

När han är klar med det, släpper han taget. Rusar i samma höga fart tillbaka uppför backen.

Och jag inser, att jag måste följa efter.

 

Drömmen väcker inga starka känslor i mig.

Det är tyst. Inga röster, inga skall. Ingen vind skakar ylande de gamla träden.

Jag tror, att hunden var beredd att ta ett hårdare tag om min hand, om det hade behövts. Men, han litade på att jag uppfattade budskapet.

Vem är han? Så stor, så svart, så stark, så full av kraft.

Min manliga sida? En symbol för någon eller något?

Drömmen visar inget av hur fortsättningen blir.

Jag vet inte ens säkert, om jag verkligen vänder om.

Hur långt tillbaka går jag i så fall?

Hur långt är nödvändigt?

 

 

Fredag 3 april -20

 

Kraftdröm, glädjedröm

 

Jag har haft en hel del med honom att göra, mannen som kommer till mig i min dröm.

Han är en pålitlig, trygg och öppen man. Har varit min hyresvärd.

 

Vi står som på språng i livet. Tar oss ändå tid för ett samtal.

Ett glatt samtal. Klara röster. Många skratt.

Innan vi skiljs åt ger han mig en gåva till avsked; en tjock, vit stengodsmugg med en bild av ett lok på. Ett modernt ellok, sett rakt framifrån.

 

Så kommer hans hustru, som också har varit min hyresvärd, in i drömmen.

En kvinna med samma goda egenskaper som mannen.

 

Det hela upprepas; glädjen i samta

let, de klara rösterna, de många skratten.

Hon ger mig också en mugg. En likadan, som den jag fick av hennes man.

-Man vet aldrig vad som händer, när vi får vårat nya hus färdigt, säger hon.

Som bär hon på en hemlighet. Kniper med ögonen, samtidigt som hon ler. Så där som jag minns att hon brukade göra. Som en belåten katt.

Jag är så glad. Så förväntansfull.

Djupt inom mig vet jag något. Något om kraft och glädje.

 

Jag stiger ut ur drömmen. Tar den med in i morgonens sysslor.

Loket, så kraftfullt. Närmar sig, tar mig framåt. Muggarna, så starka, så rejäla.

Ett husbygge som pågår. Människor, som jag uppskattar och högaktar.

Mitt vardagsmedvetande distraherar mig.

Jag måste dyka djupare för att se klarare. Kommer nog att få dyka flera gånger.

 

 

 

Onsdag 1 april -20

 

Att släppa taget

 

Det första jag gör, när gryningsljuset väcker mig, är att lyfta på huvudet och se om någon förändring har skett under natten.

Har nyckelpigan, som jag skrev om i går, flyttat sig?

Innerst inne visste jag nog redan i går kväll att det bara var ett nyckelpigeskal, som låg på lite lätt fuktad bomull.

Hon brukade komma flygande på kvällarna, när jag gått och lagt mig.

Så snart som jag hade slagit upp min bok och börjat läsa, landade hon på en boksida. Flyttade sig med ett luftsprång till kudden. Traskade omkring. Än hit än dit. Glad. Livfull. En liten nyckelpigeclown.

-Du kan inte vara här i sängen, sa jag. Jag kan skada dig, när jag vänder mig om. Sitt på sängbordet eller på väggen vid lampan, där du brukar vara på dagarna.

Jag flyttade henne till en säkrare plats. Flera kvällar upprepades det.

Nu hade jag saknat henne ett par dagar.

I går, när jag lyfte en bok från sängbordet, låg hon där. Mycket stilla.

Men, så kan ju nyckelpigor göra, eller hur? Spela döda. Särskilt en clown.

Fast jag visste.

Ändå gav jag henne healing under dagen. Lade henne i ett soligt fönster.

Duschade henne mycket försiktigt. Andades in all livskraft jag förmådde. Blåste varsamt ut den över henne. Hon, som kommit med bud om kärlek och glädje.

Nu ligger ett nyckelpigeskal i örtagården. Själen är redan långt borta.

 

 

 

Tisdag 31 mars -20

 

Livet, livet!

 

Tio grader kallt ute får mig att, för ovanlighetens skull, äta min frukost inomhus.

Kummindoftande bröd. Smör, honung och ost. Rubinrött nyponte.

Kaffe på trappan en stund senare, när solen börjat värma.

Så långt jag kan se, är världen täckt av rimfrost med gnistrande kristaller.

Jag går in och mediterar. Tränar Chi Gong.

-Vi är hela, perfekta, starka, kraftfulla, kärleksfulla, harmoniska och lyckliga säger jag till vackra katten Nellen och smeker henne. Ett mantra. En tacksägelse.

Jag går till skogen.

Nellen sitter på trappan, när jag kommer åter. Reser sig. Kommer mig till mötes.

Fortsätter neråt vägen på en kattpromenad.

Jag tar ett par kvistar av min rosmarin. Klipper dem tillsammans med ett knippe persilja. Blandar med grovmalen svartpeppar, havssalt och gräddfil. Äter till lättkokta grönsaker.

Byltar på mig varma kläder för att stå emot den vassa vinden. Ansar ett par av de gamla lavendelbuskarna. Fjolårets torra  blommor och blad doftar ännu!

Eftermiddagskaffe på trappan i solen med vaniljglass och hembakta dinkelkakor.

Nellen föredrar en liten portion creme fraiche.

Hur det ska gå för lilla nyckelpigan som jag fann i dag till synes livlös på mitt sängbord vet jag ännu inte.

I morgon har jag svaret.                                                

                                                        (Mantrat är hämtat ur boken "The Master Key System" 

                                                 av Charles F. Haanel. 

                                                 Min tolkning.                                        

                                                 Ursprungligen: "I am whole, perfect, strong, powerful, loving,

                                                        harmonious and happy.")

 

 

 

Söndag 29 mars -20

 

Morgon i min verklighet

 

-God morgon, tranor! ropar jag till de två, som värdigt spatserar på åkern vid vägen, där jag sakta far fram.

Jag har ätit min frukost på trappan och sagt god morgon till lärkor, starar och alla andra som var vakna i gryningen. Nu kör jag med nyuppstigna solen som sällskap. Jag tänker på hur många år jag har sett två tranor just här om vårarna.

Några år har de faktiskt varit tre.

-Och nu är de fyra! utbrister jag, när jag upptäcker ännu ett par. Jag hälsar och vinkar. Är snart framme vid en stor gård, där de gröna gärdena, som vanligt så här års, är fulla av gästande svanar och gäss.

Jag kör väldigt långsamt. För att till fullo ta in allt det sköna.

För att … något manar mig att göra det. Snart förstår jag. Med gungande steg kommer två älgar springande över vägen framför mig. Jag stannar. Hänförd.

Uppfylld av den här morgonen.

På den stora ladugårdsplanen sitter en katt stilla och iakttar det hela.

Älgarna rör sig snabbt mot skogen på andra sidan gärdet.

Jag börjar sakta köra. Då kommer en eftersläntare! En tredje älg. Den har kommit lite på sidan om och lite efter de andra. Ett jätteskutt över ett stängsel. Ett par språng över vägen. Galopp i väldig fart över gärdet.

De andra två står tålmodigt väntande. Katten sitter kvar på sin ladugårdsbacke.

Jag far vidare, uppfylld av glädje, lycka, nåd.

 

 

Lördag 28 mars -20

 

Att finna sin rätta plats

 

Jag har varit ute och pratat med persiljan en stund.

Stoppat om den med löv, gräs, små kvistar.

Två små krukor med krusbladig persilja, inhandlade under vårvintern, har fått flytta till den växtplats i örtagården, som de visat mig.

I går lyfte jag försiktigt upp dem ur krukorna och bäddade ner dem. Vattnade.

Nu bor de nära den plats, som malörten har haft.

Malörten, som en blåsig dag, manade mig att komma ut och klippa ner de vissna fjolårskvistarna. Som så mycket annat, för att inte säga det mesta, i örtagården verkade den ha tappat livslusten.

Jag klippte. Kände att jag skulle få veta mera. Efter några dagar kom vidare vägledning:

-Jag vill inte bo här ensam. Inte vara ensam malört. Jag vill flytta till den andra malörtsbusken. Den stora. Den som växer längre bort i gräset.

Lätt grävde jag upp buskens rötter. En enda liten kvist visade tecken på liv. Små, små blad. Lite hoprullade. Ganska torra.

Nu står den hos den stora busken, som redan fått silverfärgade, flikiga blad.

När jag står och ser på platsen, där malörten tidigare växte, hörs en liten röst:

-Vi andra ville aldrig ha malörten här. Den störde oss. Dess kraft är så stark, liksom doften, så den behövde ha en egen plats. Den visste det själv. Därför trivdes den aldrig. Nu vet du också.

 

 

 

 

 

 

Tisdag 24 mars -20

 

Mitt hjärta lever sitt eget lugna liv.

Djupt där inne, där svaren bor.

Där intuitionen har sitt starkaste fäste.

Mitt hjärta är så känsligt för inre och yttre störningar.

Men, jag vet att när livet rusar för fort, behöver jag bara ta de tre djupa andetagen, så stillar sig allt igen.

Ibland får hjärtat stärka sin kraft en stund.

Då ser jag det som den muskel det också är.

Går med raska steg och svängande armar.

Kliver upp för bergens sidor, upp till toppen. Väljer de branta stigarna.

Känner hur det bultar där inne.

Det lugnar sig strax, när jag står högst där uppe och andas in den friska luften.

Njuter av min kropp.

Tackar min själ, för att den valde en så stark och frisk boning för sitt jordeliv.

Men, nu när fullmånen är här, och jag för en stund glömmer lyssna till vad hon manar mig att göra eller avstå från att göra, hör jag en röst djupt där inne där svaren bor. Stopp! För många tankar! För många på en gång! Lyssna nu!

Då går jag ut i sena, mörka kvällen. Där lyser hon, syster måne.

Vakar, väntar, vägleder. Allt blir precis som det var tänkt att vara.

Och mitt hjärta slår sina lugna slag. Ända in i sömnen.

 

 

Lördag 21 mars -20

 

Vackra, välskötta, faluröda hus.

Doftande rökstrimma ur skorstenen.

Bäcken kastar sig ömsom kaxigt fram, smyger ömsom tyst och stilla.

Hönorna och tupparna kacklar och gal i sitt finns, ljusa hem.

-Vi ska hämta ägg, säger hon, min vän.

Tre stycken nyvärpta!

-Du ska få dem. Vant stoppar hon äggen i sin ficka.

Vi vandrar bland kirskål och nässlor.

Äntligen färsk, vild mat fylld med kraft.

Om nässlor stekta i olivolja, samtalar vi. Ett par ägg … mat för livet.

Inne i huset möter oss kakelugnsvärmen.

Vi slår oss ner med kaffe och underbar, hembakad kaka.

Fyra fyrkantiga bitar på ett vackert runt fat.

När vi har ätit var sin bit medan samtalet böljar öppet och tryggt, lyfter min vän kakfatet, sträcker fram det mot mig.

-Du kan ta den största, säger hon.

Jag fylls av en lyckokänsla, som finns kvar när jag till sist bryter upp.

I en kartong i min korg på sätet bredvid mig, ligger de tre äggen tillsammans med ytterligare sju.

På vänskap, värme, välvilja tänker jag, där jag sakta åker i vårskymningen.

 

 

Måndag 16 mars -20

 

En skugga i ögonvrån. En mörk skepnad gled förbi bakom träden, på andra sidan ravinen.

Ett kraftfullt vildsvin? En mäktig älg?

Just där finns en stig, som mest är djurens, men som jag använder ibland.

Runt om ligger skelettdelar av en älg, som slutade sin jordavandring på den platsen för några år sedan.

På honom tänkte jag, när jag stod där en tidig morgon för några dagar sedan och såg den där skuggan skymta för ett kort ögonblick.

Inom mig, någonstans i hjärta och mage, fanns en visshet att det var en glimt av en älg jag hade sett.

 

I dag, lika tidigt, vandrar jag åter i samma skog.

Jag kommer sakta gående från andra hållet nu.

 

Lyssnar på små duggregnsdroppar, som faller mot torra fjolårslöv.

Ser en trana.

Drar in blandningen av dofter, som tillsammans blir till vår.

Stannar och ser bort mot ravinen.

Med hög benföring, utan att knäcka en kvist, kommer en älgko ljudlöst springande på den där vältrampade stigen.

Efter kommer en fjolårskalv. Strax därpå ännu en.

Och jag står där. Mitt i världen. Där allt kan hända.

 

 

Torsdag 12 mars -20

 

Det är invigning av en verksamhet, som har med djur att göra.

Det är feststämning.

Jag befinner mig i en stor aula, fylld med publik.

På scenen står en kvinna, som leder det hela.

Stämningen är god.

Ett lotteri pågår och det ska snart bli dragning.

I sista stund skänker jag en vinst; en glasflaska och en glasburk.

Oklart om jag själv vet vad de innehåller. Finns inga etiketter. Allt gick så fort.

Jag står tillsammans med min dotter och några andra vid sidan av scenen.

Det ligger spänning i luften, nu när dragningen börjar.

Kvinnan på scenen ropar att jag har vunnit min burk och min flaska.

Stor glädje! Applåder, när jag går fram och hämtar min vinst.

Jag är så stolt! Vänder mig mot publiken, nickar och ler.

Jag går inte upp på scenen, utan kvinnan böjer sig ner och ger mig vinsten.

I en segergest lyfter jag upp burken och flaskan.

 

Drömmakarna gör det inte lätt för mig att toka deras Budskap.

Men, jag känner igen burken och flaskan från en tid i livet, då jag arbetade med att fylla just sådana med produkter framställda av det som växer i trädgård och ute i det vilda.

En pusselbit … mitt arbete blir att se var den passar in i livspusslet.

 

 

Fredag 6 mars -20

 

De är "sopgubbar", de unga, glada männen, som har kommit.

Många är de, och mycket flitiga.

Pratar och skrattar medan de tömmer min soptunna.

Tar påse efter påse och lägger dem i en rad i gräset.

Jag vet inte säkert, men tror att de ska öppna dem och kontrollera innehållet.

Det gör mig först orolig. Skamsen. Jag vet att jag inte alls har sorterat så noga som jag borde. Allt finns blandat i mina påsar. Glasburkar, som jag har lindat in i tidningspapper, för att de inte ska synas. Tidningar, gamla kattmatburkar, plast. Allt det, och mycket annat, finns där.

Jag står tyst under ett äppelträd, som växer en bit ifrån soptunnan.

De är så vänliga, "sopgubbarna"! Stämningen så varm, så god.

Jag tar ett beslut. Jag tänker inte skämmas! Det är mitt liv. Min gamla bråte!

Fram i ljuset med det, om ni vill. Jag vägrar skämmas!

Orden inom mig gör mig lugn. Jag tänker att det är bra. Att allt är bra.

Jag kan se på hela det förflutna objektivt. Har inget med nuet att göra.

Jag stiger fram från min plats under äppelträdet. Leende med bestämda steg.

 

Morgonsolen väcker mig ur drömmen.

Rummet är ljust.

Vackra katten, Nellen, ligger bredvid mig.

-Det är vår, Nellen, säger jag. Dags att gå ut.

 

 

Måndag 2 mars -20

 

Länge trodde jag att träden ger kraft till oss människor, medan vi är ganska så passiva mottagare.

Sakta växte en insikt inom mig om att vi utbyter kraft med varandra.

Nu, när bergets tanigaste tall kallar på mig, vet jag att det är så.

Den är så smal, att jag kan hålla om stammen med händerna.

Den är hög. Har kottar i mängd. Men de är små och magra.

Barren sitter glest och är blekare än hos de kraftiga tallarna runt omkring.

Vi står där tysta. Stilla.

Nu flödar energin obehindrat mellan oss två.

Så som den alltid har varit tänkt att göra.

Nu hör vi ihop. Nu är vi ett.

Tiden upplöses. Berget, skogen, allt omkring oss upplöses.

Rumstiden … en seglivad illusion har de stora Mästarna sagt.

Nu kan jag förnimma vad det handlar om.

Visdom svävar runt mig, in i mig. Ska föras vidare.

Efter okänd tid märker jag att mina händer är tomma.

Omsluter inte längre skrovlig bark.

Mina fötter har börjat förflytta mig.

Tallen och jag har gett varandra den kraft vi har att ge just nu.

Vi har tagit emot den kraft vi behöver.

 

 

Söndag 1 mars -20

 

Jag är i Paris tillsammans med en vän.

Vi står med våra huvuden bakåtlutade och ser på några förunderliga träd, vars kronor är högt uppe i himmelen.

-Titta! säger jag. De där träden sträcker sig minst en kilometer upp i luften!

Åtminstone femhundra meter!

Vi kan inte säkert veta, för högt där uppe omsluts träden av moln.

Lövträd ser vi att det är, med sina grenar sträckta rakt uppåt.

Som ville de nå dit upp, dit inga träd tidigare har nått.

Det är en stund fylld av magi.

Träden har ett Uppdrag att säga oss något.

Något om oändlighet, om evighet.

Det finns en samhörighet mellan oss två människor och träden. Vi är ett.

Träden sträcker sina grenar upp bland molnen. Kanske en gest av längtan.

Vi två människor står där och tittar uppåt, helt fokuserade på upplevelsen.

 

Drömmen är så rik. Rik på kärlek, på hemligheter.

Rik på det uppenbara, ännu inte förstådda.

Jag vaknar fylld av en varm, lite högtidlig känsla, där bilden av trädens kronor, som bara kan förnimmas svagt, står så stark.

I natt var Paris en sällsam plats.

I varje fall den här parken, där träden som når ända upp till himmelen bor.

 

 

Tisdag 25 februari -20

 

På varandet, tänker jag. Så långt från görandet.

På eftermiddagen vid färjeläget för några dagar sedan, tänker jag.

Sakta vandrade jag omkring. Såg färjan målmedvetet lämna kajen.

Jag ville bara vara här en stund. Skulle snart vända tillbaka. Köra på höger sida. Hålla hastighetsgränserna. Lämna företräde. Allt det. Men inte riktigt än.

Så kom en stor bil. Ut klev en man. Såg sig omkring. Hälsade.

-Går färjan varje hel- och halvtimme? frågade han.

-Ja, svarade jag och så började vi prata. Om hur fint allting var. Hur vackert.

-Jag åker ut hit ganska ofta, tar gärna färjan över till andra sidan. Bara för att … inget särskilt. Bara för att det gör mig så gott, sa jag.

Han berättade om alla de somrar han bott där nära vattnet hos sin mormor i hennes stuga. Om stekta strömmingar till frukost, berättade han. Om hur han och de andra ungarna tog båten bort till nästa by.

-Vi gjorde inget särskilt alls, sa han eftertänksamt. Vi bara var.

-Ja! utbrast jag, lycklig att ha mött någon som förstår det där med att bara vara.

De där ögonblicken, de där korta mötena låter hjärtat sjunga en stund.

Snart skulle färjan börja sin återfärd. Han skulle vara först att köra ombord.

Vi tackade varandra för en trevlig pratstund.

Han lyfte på motorhuven och började fixa med något, så där som män gärna gör.

Han bar en mycket vacker, mattsvart linnekostym, med fin struktur i väven.

 

 

Lördag 22 februari -20

 

Det är en vanlig, tidig morgonstund på trappan.

Jag har dukat upp frukosten bredvid mig. Njuter av mitt hembakta bröd.

Tar några djupa andetag.

Förnimmer en maning någonstans ifrån att se på annat än jag har för vana.

Jag är omedveten om att min blick brukar vila på samma saker varje morgon.

Men, när jag följer uppmaningen inser jag att det stämmer.

Himlen, med sin morgonstjärna. Soluppgången. De får min uppmärksamhet.

Så, vad brukar jag missa?

Molnen! Något drar min blick till molnen! Det tänker jag mest på som vackra.

Men, titta på den där formationen, till exempel!

Får mig att le. Ser ut som tranor. Eller i varje fall som stora, flygande fåglar.

Jag återgår till frukosten.

Långt borta i söder hörs en blandad fågelkör.

Snart ser jag en liten flock komma flygande. Svanar, tror jag.

Jo, två sångsvanar drar sig åt sidan. Flyger bort västerut.

De andra tre fåglarna kommer allt närmare. Under fortsatt sjungande, flyger de rakt över mig. Tranor! Vackra, raka, perfekta, balanserade i sin flykt.

Jag ser att molnformationen har upplösts.

Precis som den sjungande flocken.

Jag avslutar min frukost, medan sången sakta tonar bort.

 

 

Fredag 21 februari -20

 

När jag låter min intuition leda mig, glömmer jag snart hela saken.

Intuitionen har ingen oro med sig, inga tvivel.

Allt sådant är lämnat bakom.

Utan att förstå, säger jag ja till något.

Fylld av tillit låter jag saker ha sin gång.

Låter livet ha sin gång.

Allt i lagom takt.

Livsresan ut.

Förvissad om att intuitionen leder mig rätt.

Universum jublar!

Om jag skulle tveka?

Om jag skulle vägra?

Om jag skulle säga: "Så där kan man bara inte göra! Det är ju inte klokt! Så gör ingen annan! Intuition, trams! Här är det hjärnan som gäller!"?

Om så vore, skulle allt stanna av. Inget mer med det. Universum bidar sin tid.

Men varför skulle jag tveka?

När nya spännande insikter väntar.

När magiska saker sker.

När synkroniciteter oväntat dyker upp.

När jag förundrad ser mirakel efter mirakel ta gestalt.

 

 

Fredag 14 februari -20

 

Jag är vid en sjö. En stor och vacker sjö. En stor och vacker badplats.

Så många glada, lyckliga människor!

Så välordnat. Prydliga staket finns uppsatta att hänga badhanddukar på.

Jag har kommit själv. Jag är så trygg. Tänker att detta är allas plats.

Leende går jag mot vattnet. Hänger min handduk på staketet.

Drömmakarna ger mig ingen bild av själva badandet, men det måste ha varit bra, för när jag åter är på stranden, möts jag av mannen, som jag känner från så många drömmar.

Han, den trygga, vänliga mannen med sin skrivplatta och sin fina penna.

Jag säger, att jag vill komma tillbaka i morgon igen och bada.

Han svarar, att det är fullt då. Jag får, tyvärr, inte komma. Han är mycket vänlig. Jag vet att när han säger så, efter att ha läst i sina listor och tabeller, då är det så. Är alldeles i sin ordning.

 

Jag vaknar med en övertygelse om att vara omhuldad på alla sätt.

Hjälp och vägledning finns alltid.

Ibland i form av en ljus, enkel man i ljusa, enkla bomullskläder.

En klar gestalt, som vet vad som är bäst för mig.

Drömmakarna har dragit sig tillbaka.

Nu är det min uppgift att vårda drömmen väl.

Se till att den lyser upp min Livsväg.

 

 

Torsdag 6 februari -20

 

Det är ett och ett halvt år sedan vi blev nära vänner, det lilla vilda äppelträdet och jag.

Det var det år, då hon bar så rikligt med frukt. Fåglarna, de andra djuren och jag, alla fick vi äta av de underbara, gröngula, saftiga äpplena.

I höstas vilade hon. Några få frukter hängde på de naturligt välformade grenarna. Var snart uppätna.

Nu har äppelträdets, och hennes grannar björkarnas, rönnarnas och sälgarnas knoppar åter börjat svälla. Gör sig redo för en ny vår.

Jag går den leriga, gropiga vägen försjunken i tankar, som far som de vill, tills jag väcks ur dagdrömmeriet. Något är sig inte likt den här dagen. Små träd och buskar ligger vid vägkanten. En motorsåg har gjort ett grundligt jobb. Bara de stora björkarna, några enbuskar och granar står upprätt.

Jag skyndar på stegen. Det är väl ändå inte möjligt!!? Jodå, där framme ligger

äppelträdet. Jämnat med marken.

-Aldrig går jag den här vägen mer, tänker jag.

Men det var igår. I dag är jag åter där. Nu är hon, min vän, begravd under andra träd och buskar, som också stod i vägen ...

Det är allt jag vet. Allt jag har att säga om saken.

De stora, visdomsfyllda orden om att allt är som det ska, att hon kommer att bli ett med Moder Jord, bli till glädje för små djur och nya växter, förblir osagda.

Just nu skulle de klinga falskt, även om de är hur sanna som helst.

 

                                                (Vill du ta del av mitt tidigare samtal med det lilla äppelträdet,

                                                går du in på "Ur min dagbok", fredag 28 sept -18.)

 

 

Fredag 31 januari -20

 

Något nuddar lätt som änglavingar vid min nacke.

När jag tittar i spegeln ser jag en nattfjäril, som med sina mörka vingar och snabba rörelser, flyger bakom mig.

-God morgon, nattfjäril! säger jag. Jag ska hjälpa dig ut om en stund.

Jag står en trappa upp i huset och håller på att göra mig redo att möta en ny dag.

Fjärilen slår sig ner på dörrkarmen bredvid mig.

Så nära sätter den sig, att jag får se upp så jag inte råkar knuffa den.

-Hur ska jag få med dig ner? säger jag, när jag är klar.

Jag sträcker fram en hand. Petar försiktigt med ett finger på fjärilen.

-Du får kliva upp här!

Full av tillit gör fjärilen som jag säger.

Jag känner de små fötterna flytta sig lite medan vi går ner för trappan och ut genom ytterdörren.

Jag rör lite på handen. Fjärilen sitter kvar.

Jag blåser lite lätt på den, lyfter upp handen för att ge den luft under vingarna.

Den sitter kvar.

Jag ser mig omkring, ser himlen, ser träden, hör första fåglarna vakna.

-Vad skulle vara så viktigt i mitt liv just nu, att jag måste skynda på en nattfjäril, som vill sitta på min hand en stund?

Just när jag tänker den tanken svävar fjärilen iväg i dansande flykt.

 

 

Söndag 26 januari -20

 

Sakta kommer dagen tassande.

Jag sitter, väl påklädd, på trappan med min frukost.

-Kom närmare! Ta med ditt kaffe och kom hit!

Jag reser mig och går mot örtagården, varifrån uppmaningen kom.

Medan jag närmar mig, ser jag hur något är förändrat i salvian. Alla buskarna, utom en, ser trötta ut.

Deras färg, som också vintertid har en silvrig grön nyans, skiftar nu i gråbrunt. Alla, utom den där enda kraftfulla, ger ett tanigt intryck.

Jag minns uppdraget jag fick, då i somras, när jag efter Salvians Mästares anvisningar, arbetade med dem på nätterna. Han uppmanade mig att göra avläggare. Nio stycken kvistar böjde jag ner mot jorden och fäste där. Just från den buske, som nu är den enda som ser frisk ut.

-Det är dags, säger han nu, Mästaren som uppmanade mig att komma närmare. Det är dags för oss att dra oss tillbaka. Du har redan fått anvisningar om var de nya plantorna ska växa.

De ska inte bara vara till läkedom, så som de varit hittills. Deras uppdrag växer. De ska skydda huset. Nu har jag berättat färdigt. Ville bara förvissa mig om att du är vaken och medveten om hur processen ser ut.

Där tystnar Salvians Mästare och jag tackar honom ödmjukt.

Jag vet, att det kan vara en utdragen process. Att salvians gamla plantor kan ha kraft kvar ännu en sommar. Eller flera. Ända tills de nya är redo att ta över.

                                                                                  (I "Ur min dagbok", 19 juni -19, kan

                                                                                              du läsa om när jag fick ta emot

                                                                                              Budskapet att göra avläggarna.)

 

 

                                                                                        

Fredag 24 januari -20

 

-Jag vill bara vara fri och paddla omkring i min kanot.

I kulturradion pratar de om filmer i dag.

-Det här är den bästa repliken i hela filmen! säger en kvinna och berättar om en man, som värderar sin frihet högst av allt.

Jag nickar instämmande, medan jag kör längs med havet. Jag förstår precis.

Jag vill bara vara fri och simma omkring i små sjöar.

Från vår till höst vill jag det. Packa ryggsäcken. Ge mig av. Till sjöar nära och långt borta. I somliga simmar jag bara en enda gång. Till andra längtar jag och återkommer om och om igen.

 

Jag parkerar. Kliver ur bilen. Går ut till de vilda vågorna. Ser alla båtarna på land. Ser den lilla badplatsen. Ser stegen, som leder från berget ner till det vilda.

Ändå … det är något … nej, jag vill inte dit ner. Inte ens de varmaste sommardagarna har jag velat det.

Jag tycker så mycket om att komma hit. Vara här. Gå omkring.

Men, det är något med havet … det är för stort, för gränslöst.

Jag älskar att vara nära havet. Gå barfota i strandkanten. Samla tång och vackra stenar. Jag samlar ihop mig själv på samma gång. Blir hel. Finner ro. Livslust. Arbetslust.

Skulle kanske kunna tänka mig att ta ett dopp någon gång. Några simtag, bara.

Men aldrig säger jag att jag bara vill vara fri och simma omkring i stora havet.

 

 

Torsdag 16 januari -20

 

Jag bär på en svart plastsäck. I säcken har jag filéade strömmingar. Många.

Jag ser mig omkring. Finner en stig ner till vattnet. På en udde, under en stor ek, tömmer jag ut fiskarna.

Jag pratar med en man. Han är glad. Sprider sitt ljus och sin glädje.

Vet inte om han sett mina fiskar. Jag vill inte riktigt visa. Detta hör till mitt Livsarbete. Inget jag vill prata om.

En kvinna, som han kom tillsammans med, väntar längre bort. Sysslar med något. Jag vet inte vad. Inte viktigt för mig att veta just då.

Mannen har många fysiska skador. Har levt hårt.

Han är så full av liv! Vill köra buss, säger han.

Jag ser hur han kör sin buss. Gatan han kör på är en smal kullerstensgata.

Bussen är grön. Jag ser inga passagerare i den.

Mannen står nära mig igen. På stigen ner mot vattnet. Lika glad. Jag ser hur fingrarna på hans vänstra hand har börjat växa ut. De, som saknades nyss!

Jag vänder mig om. Ser hur fiskfiléerna har fått liv igen! De rör sig i ett stort stim ner mot vattnet. Glittrar i solen. Fulla av livsglädje simmar de ut.

Under eken ligger den svarta plastsäcken kvar. jag går för att hämta den.

Allt händer precis i den ordning det ska.

Allt är självklart.

Allt är lugn, stillsam glädje.

 

 

Fredag 10 januari -20

 

Jag söker mina arketyper. De, som fanns långt innan jag kom till jorden, som finns här nu, och som kommer att finnas långt efter att jag har gett mig av igen.

De gör det omöjligt att vandra någon annans väg och samtidigt växa.

Det finns en väg som är min. Bara min. Där finns mitt växande.

Några av mina arketyper är lätta för mig att känna igen.

Vandraren. Tryggheten på okända vägar och i främmande skogar. En yttre vandring, men ännu mer en inre. En ensam vandring.

Ändå känns det inte som att eremiten skulle vara en av mina arketyper. Jag vill höra till någonstans, också. "Höra ihop".

I mitt sökande har jag funnit en arketyp inom mig, som jag inte vetat att jag huserade. Sabotören! Som alla arketyper rymmer han både en ljus- och en skuggsida. Han kan förstöra allt! Få rädsla att styra mina beslut. Göra mig uppgiven. Hindra mina tänkta framsteg. Det vill säga, när hans skuggsida får råda. Det gäller att få honom som en bundsförvant. Då kan han bli den som hindrar destruktiva tankar, ogenomtänkta beslut.

De är så många, arketyperna! Jag ska utforska dem en i taget; guiden, rebellen, drottningen, tjänaren, healern och de andra ända tills jag har lärt känna dem.

Ge näring och kärlek till dem, som en gång för alltid blev mina ledstjärnor.

Se till så att inga band finns, som binder mig vid de andra.

De, som inte är jag.

 

Fredag 3 januari -20

 

Två kompostkvarnar brummar på gården. Grenar matas in i den ena, kvistar i den andra. Ut kommer pinnar av olika grovlek. De är avsedda att bli jordförbättring i trädgården.

En speciell, lite förvirrande, vilsen känsla säger mig att någon oväntat har ett Budskap till mig att förmedla om den här saken.

Jag stillar mig. Jag öppnar mig. Jag tar emot.

-Du vet redan att örtagården inte ska ha något av det som malts i kompostkvarnarna. Tar för mycket av vår energi att bryta ner det till jord. Inget ska över huvud taget ske här utan vägledning. Varje växt ska säga sitt!

Ditt eget Uppdrag är fortfarande att arbeta med salvian.

Själv vill jag ändå gärna ha lite av de finmalda kvistarna under mig. Det ska vara ett mycket tunt lager på utsidan av båda isophäckarna. Helst vill jag att kvistarna ska komma från fruktträden. Andra träd kan vara för bittra. Konserverande.

Fördröja nedbrytningen till jord.

Detta Budskap ska du förmedla till mannen, som arbetar med kvarnarna.

Det är viktigt att han tar emot din vägledning. Utan ifrågasättande.

 

Jag fokuserar.

Jag ber att mina ord ska bli väl emottagna.

-Lyssna noga nu! säger jag. Isopen har något att säga dig. Något mycket viktigt.

Jag förmedlar Budskapet. Därmed är mitt Uppdrag slutfört.

 

 

 

Tisdag 31 december -19

 

Jag kommer upp till ytan från en djup morgonmeditation.

Inom räckhåll har jag en hylla med litteratur för andlig vägledning.

Jag sträcker mig efter Charles F. Haanels bok "The Master Key System".

-Sjuttiotre, nio, hör jag en klar röst inom mig säga.

Jag slår upp sidan sjuttiotre. Ovanför nionde styckets början finner jag detta:

 

LOOK TO THIS DAY.

 

For it is Life, the very Life of Life.

In Its brief course lie all the Verities and

Realities of your existence;

The Bliss of Growth;

The Glory of Action;

The Splendour of Beauty;

For Yesterday is but a Dream,

And To-Morrow is only a Vision;

But To-day well lived makes every

Yesterday a Dream of Happiness, and

Every To-Morrow a Vision of Hope.

Look well, therefore, to This Day

-From the Sanscrit.

 

Nu, när du har läst dikten, kanske du känner att du, just Du, har fått Uppdrag från Universum att ta itu med översättningen?

 

 

 

 

Torsdag 26 december -19

 

Vegetarian, som jag är, avstår jag från julaftonens skinka, sill och korvar.

Ändå har jag snart fyllt min tallrik med ett mycket blandat innehåll.

Efter lite påfyllning börjar jag känna smärtor i magen. De tilltar i styrka.

Det gör ont. Riktigt ont. Oemotståndliga kakan med hallongrädde till dessert förbättrar inte saken. Jag blundar, håller händerna mot magen, lyssnar inåt.

Min lever arbetar för högtryck där inne med att rensa upp i röran. Återställa balansen. Neutralisera gifter. Magen är rejält svullen.

Jag hjälper till genom att skicka in så mycket healing jag förmår.

Smärtan minskar undan för undan, men ömheten och stelheten finns kvar.

När jag kör hemåt i sena, mörka kvällen, väcks en tacksamhetstanke inom mig.

Jag kunde lokalisera smärtan. Kunde hålla kontakt med min lever. Kunde skicka läkande kraft dit in. Plötsligt känns allting bra.

Tilliten till min inre kraft har ökat. Också när det gäller att läka mig själv.

Jag har lärt mig att hålla isär. Känna omtanken i välmenande råd. Tacka, men veta att här är det min väg som gäller.

Jag saktar farten, när jag kör igenom ett litet villasamhälle.

Husen, träden, staketen, alla är de upplysta av ljusslingor.

En blick på instrumentpanelen i bilen visar att där har all belysning tänts!

Den som varit ömsom helt, ömsom delvis, släckt länge nu.

Ljus i sena julkvällen! Inom mg och omkring mig. 

 

 

Fredag 20 december -19

 

Snart ska de se stjärnan.

Den där stjärnan i öster, som ska visa dem vägen.

Snart ska de påbörja sin långa vandring.

Tre vise män … stjärntydare … astrologer ...

Ganska många dagar ska de vandra.

Guldet, rökelsen och myrran ska de varsamt bära med sig.

Gåvor till en kung.

En nyfödd kung.

Trygga i förvisningen att detta är ett heligt uppdrag.

Och får man ett heligt uppdrag, får man också vägledning och beskydd.

Även fast Herodes nog redan fått veta att en kung ska födas och samlat ihop sina soldater med order att döda alla gossebarn, är de trygga.

Mestadels ska de vandra under tystnad.

Följa stjärnan, som lyser klart.

Någon gång ska deras tankar gå till stunden, då de ska överlämna sina gåvor.

Men snart ska de vara tillbaka i nuet.

Hos stjärnan.

Hos vägen, där de går.

De har sin tillit, sin tro, sin övertygelse.

Tre vise män … stjärntydare … astrologer … ska snart påbörja sin vandring.

 

 

Fredag 13 december -19

 

Lätt vore det att missa stigen, som jag strax ska svänga in på.

En knappt synlig öppning i blåbärsriset. Det är allt.

Men där står den enbuske, som alltid visar vägen. Pekar med en gren åt höger.

-Här är det, du ska svänga!

Att det finns en vandrare förutom mig, som går den här stigen är bra.

Det är svårt att ensam hålla en skogsstig öppen.

Vi går här. Han på nätterna. Jag på morgnarna.

Jag har gärna blicken riktad högt upp, mot stolta furor och blek decembersol.

Han rör sig antagligen betydligt långsammare än jag.

Nosar sig fram. Vet var det är mjukt och går lätt att gräva. Var det finns mat.

Små gropar i mossan visar var han har stannat.

Är det kanske samma grävling, som kom från skogen till trädgården under de ljusa sommarnätterna?

Han gav mig aldrig en blick, fast jag stod där så nära. Vi levde parallella nattliv.

Han, som bara ville vara. Hitta en mask här, ett bär där.

Jag, som också bara ville vara. Stå där. Vara ett med Alltet.

Vackra katten, Nellen, mellan oss som en sammanbindande länk.

En mästarinna i konsten att bara vara.

Grävling och katt kände varandra sedan länge. Och jag fick höra till. Vi tre.

Så olika, och ändå bildade vi en harmonisk treenighet de där sommarnätterna.

 

 

Fredag 6 december -19 

 

Om skogen, den inre och den yttre, skriver en vän.

Om promenader i bokskogar, på stigar med löv i tjocka drivor.

Om att blunda och vila i sin egen inre skog.

 

I min närmaste yttre skog vandrar jag ofta på morgnarna.

Aldrig säger den att jag borde och skulle en massa.

Den bara öppnar sin famn. Tyst och självklart.

Den har inte väntat. Den bara står där och susar, prasslar, växer, tappar löv och får nya.

När något av träden tröttnar på allt växande sätter det några nya skott eller strör några frön omkring sig. Och så släpper det taget.

Rötterna rätas ut och slappnar av. Trädet vill inte hålla sig fast i jorden längre.

Det vill bara vara. Ligga där i mossan. Bli boplats åt somliga, mat åt andra.

Jag kan också känna ibland att jag bara vill vara.

Jag har övat länge, för att lära mig avstå från att göra så väldigt mycket.

Vilar ibland i min inre skog.

Tar de djupa andetagen.

Men det händer att det blåser upp till storm också där inne.

Jag tror, att de där stormarna finns för att jag ska bli allt bättre på att lugnt och stilla låta dem blåsa färdigt.

Vara trygg i förvissningen att allt kommer at lägga sig till ro igen.

 

 

Måndag 2 december -19                     (forts från i går)

 

Jag får syn på något oväntat, när jag reser mig för att ta en paus i skrivandet.

Någon sitter på min blå kruka.

Den, som är fylld med pennor.

Den, som står på en hylla bland andra viktiga saker.

Någon, med liten, svart kropp och många ben, sätter fart och försvinner bakom böcker och papper, när jag närmar mig.

Någon, som har ett eller annat kvar att göra här i mitt rum.

Något privat?

Även någon med liten, svart kropp och mycket snabba ben, kan ha hemligheter.

Ett spindelliv rymmer mycket, som jag saknar insikt i.

Något kanske ska hämtas, lämnas eller beskådas.

Eller är det bara den skrovliga ytan på den blå krukan, som ska undersökas lite närmare?

 

Eller väntar liten, svart spindel på att få ge mig ännu ett budskap?

Haha, du trodde att jag hade gett mig av!

Du trodde att du visste.

Ser du nu, hur lite du vet, egentligen?

Lär dig att leva i ovissheten. Är en viktig del av att leva i nuet.

Det skulle, i alla fall, kunna vara det budskap den väntar på att få överlämna.

 

Söndag 1 december -19                      (forts. från 28 november)

 

-Hur vet jag att det är förnöjsamhet jag känner?

Frågan dyker upp efter att spindeln på väggen berättat att den kommit för att lära mig just det.

Kan den goda, varma, smittande känslan av förnöjsamhet övergå i utestängande självgodhet?

Kan den gå vidare till slö och ointresserad liknöjdhet?

Frågorna får sällskap av flera. Som inte heller får några svar.

Spindeln är tyst.

Förresten så finns den inte kvar längre.

Det är så med Budbärare.

De kommer. Väntar på rätt tillfälle att överlämna sitt budskap. Drar vidare.

Sista gången jag såg spindeln var i går.

Då hade den flyttat upp i taket.

Tycktes målmedvetet vara på väg mot hörnet, som vetter mot väster.

Som jag uppfattade det, hade vi redan släppt kontakten med varandra.

Inte ett ord till farväl.

Jag låter alltsammans vara, såväl spindel som frågor.

Dagen förflyter i skrivande, mediterande, promenerande, fikande, telefonerande.

Ganska snart faller mörkret.

Jag ser att platsen bakom sänglampan har övertagits av en sömnig fluga.

 

 

Torsdag 28 november -19 

 

Dag efter dag, i flera veckor, har den lilla, svarta spindeln suttit på väggen bakom min sänglampa. I dag är första gången jag ser den röra sig. I ett språng är den vid fönstret, men när jag öppnar springer den raskt tillbaka till sin plats igen.

-Du liknar ingen annan spindel jag har träffat, säger jag.

-Jag är en innespindel.

-Är du ensam här?

-Just nu är det bara jag som valt att bo här.

-Men vad lever du av? Vad äter och dricker du?

-Behöver så lite när jag bara vilar. Räcker nästan med ljus och värme.

-Du måste ha ett fantastiskt tålamod! Bara sitta där stilla och vänta på våren.

-Vänta på våren? Jag väntar inte på något alls. Lever helt i nuet.

-Saknar du andra spindlar?

-Jag saknar ingenting.

-Har du kommit för att lära mig något?

-Förnöjsamhet. Tror det heter så.

-Är det en viktig egenskap?

-Naturligtvis! Då kan inget störa. Allt är som det ska vara. Lugnet och friden finns där hela tiden.

Jag sitter kvar en stund på sängkanten. Tittar på spindeln. Tänker att den goda känsla, som börjar fylla mig, är förnöjsamheten den talade om.

 

 

 

Måndag 18 november -19                      (forts. från morgonen)

 

Så kommer till sist ett blekt novemberljus smygande.

Jag ger mig av mot skogen. Låter mig omslutas av dis, dimma och duggregn.

Plötsligt dansar ett tallbarr framför mig. De två "benen" svänger hit och dit.

Jag står bland höga tallar, så det är ingen sensation.

Men jag undrar hur det kan hålla sig kvar i luften.

Får det hjälp av en osynlig tråd från ett spindelnät?

Jag står kvar och tänker att till slut måste ändå en förändring ske.

Antingen blåser barret iväg, ramlar ner eller fastnar någon annanstans.

Jag sätter min hjärna i viloläge. Ser på medan barret dansar och dansar.

Det snurrar och svänger över mitt huvud. Stiger rakt upp. Högre och högre. 

Jag börjar få ont i nacken av att följa dansen, där den går bland tallgrenarna.

Och att ha himlen som bakgrund är ansträngande för ögonen.

Jag har stått här länge nu. Väntar på den där förändringen.

Nacke och ögon börjar bli rejält trötta.

Jag tar tre små steg bakåt, för att få en annan synvinkel.

Ser mig omkring där jag nu står. Inget barr. Det är borta!

Då kommer insikten om att det inte räcker med att bara stå stilla.

Jag måste själv vara med och skapa de förändringar jag vill uppleva.

Ibland är tre små steg allt som behövs.

Så kan ett litet dansande tallbarr vara en bärare av stor visdom.

 

 

Måndag 18 november -19

 

Katten Nellen och jag äter frukost ute på trappan.

Klockan närmar sig sex.

Luften är mild, vinden vänlig.

På avstånd ser vi hur lampor tänds i husen omkring.

En och annan bil kommer farande på de små vägarna mellan gärdena.

Iväg till jobb och skola. Klockan styr. Skynda! Skynda!

Medan jag äter mitt bröd och dricker mitt te tänker jag på så stor del av mitt liv jag har tillbringat sittande på trappor! Alla tider på dygnet. Alla årstider.

Jag har valt det. Jag har velat det. Längtat till det under de faser i livet då klockan styrt också mig. På något sätt har jag alltid ordnat det så att jag tagit mig fram till någon trappa igen.

Asocial?

I utanförskap?

Ett val. Det skrev jag ju nyss ...

Nu blir trafiken allt livligare. Nere i byn ska många av bilarna parkeras. Där får de vänta till mörka kvällen, då människorna som lämnat dem för vidare färd med buss till städerna, jobben, skolorna kommer tillbaka.

Jag sitter kvar på trappan en stund. Väntar på ljuset. Vill till skogen.

Vill träffa korparna. Dela deras kraft. Förnimma styrkan i deras vingslag.

Nellen är klar med sin frukost och har redan gått iväg på sin morgonvandring.

 

 

Onsdag 13 november -19

 

Älvorna dansar sin novemberdans.

Dygnet runt dansar de.

Inte bara över åkrar och ängar.

Högt uppe på berget, bland höga, tysta granar dansar de.

Där, under yviga, gröna grenar, breder vissna ormbunkar ut sig.

Böjer sig vördnadsfullt mot Moder Jord.

Deras nyss så dystra, bruna färg har plötsligt förvandlats till varmt, lysande tegelrött.

Uppe på bergsplatån skimrar nyutslagna blåbärsblad.

Vårljusa lyser de bland vita och gröna lavar.

Allt är så stilla.

Så helande stilla.

En nötväckas varningsrop ljuder på hög volym.

Annars bara tystnad.

Annars bara frid.

Det dansas, det lyser, det skimrar i tidigt morgonljus.

Mörkgrönt, nästan svart, lingonris fyller de ytor som är tomma.

Ingen kan dansa som älvor i november.

Ingen kan måla som november kan.

                                                                  (Ur ett mail till en uppdragsgivare och vän.)

 

 

Torsdag 7 november -19

 

Du berättade i vårt telefonsamtal i går kväll om kursen du varit på förra helgen, då du bl.a. fått veta att du själv står för valen i ditt liv och därmed också får ta konsekvenserna av dem.

Min övertygelse är, att det där visste du redan mycket väl.

Jag tror, att vi oftast har klart för oss att vi får ta konsekvenserna, men vi vet inte hur konsekvenserna ser ut. Inte heller vet vi alltid varför vi väljer som vi gör.

Jag tror också, att det kan vara i de där valsituationerna, som mycket av människors otrygghet, rädsla och ångest visar sig.

Vad gömmer sig bakom valen?

Vad är det som styr?

Minnen från barndomen?

Från tidigare liv?

Vardagsjaget är oftast för upptaget för att lyssna till de svar, som finns inombords och väntar på att få vägleda.

Drömmarna finns där också. Varnande, uppmuntrande, vägvisande.

Liksom den kraftfulla intuitionen, som har sitt hem i hjärta och mage.

Små och stora mirakel sker, men vi måste ta oss tid att lägga märke till dem.

Allt detta, och mer därtill, vill visa oss bästa vägen framåt.

Att jag ibland får vara med i den process, som leder en människa vidare, så att otryggheten, rädslan och ångesten får stiga åt sidan och valen görs utifrån tillit, förväntan och glädje är varje gång en lika stor ynnest.

 

 

 Måndag 4 november -19

 

Novembermörkret fyller mig.

Jag tappar klarhet.

Tankar, ord, känslor ...

Hur hänger allt ihop?

All min kraft går åt till att lära mig älska det där mörkret.

Vila i det.

Inte stå ut med.

Inte klara av eller genomlida.

Utan älska.

Men just nu uppfylls och omsluts min själ av tappade trådar, tappad energi.

Jag behöver hitta min eld!

Behöver ljuset.

Behöver brinna.

Behöver balansen.

Det mjuka mörkret och den flammande elden.

Som famnar varandra.

Smälter samman.

Suddar ut gränser.

Tankar, ord och känslor lägger sig tillrätta.

Klarhet fyller mig åter.

 

 

 

Fredag 1 november -19

 

-Bred dina vida vingar ...

Jag gnolar den gamla psalmen för mig själv och för ängeln på fönsterbrädan.

Hon står med utbredda vingar.

Vänd mot världen utanför.

Hennes armar och händer är sträckta utåt, uppåt, som ville hon omfamna Alltet.

Hon är rakryggad. Håller sitt huvud lätt bakåtlutat.

Hennes klädnad faller i djupa veck ner på den svarta sockeln, där hon står.

Kvinnan som har skapat ängeln, har överlämnat henne till mig som en gåva.

Av lera har hon fått sin fysiska gestalt.

Hon är brun, tung och massiv.

Ändå ser hon ut att kunna lyfta när som helst.

Ett par kraftiga vingslag bara.

Men hon är en jordängel.

Inte alls bunden hit, men med ett uppdrag att vara här nere en tid.

Nu faller mörkret och kvällens första stjärnor tänds.

Jag tror att hon gläds åt att hälsa dem.

Hon står vänd mot söder.

Aftonstjärnan blinkar vänligt.

När gryningen är här, ska jag vända min ängel mot öster.

Tillsammans ska vi så möta den första solstrimman.

 

 

Lördag 12 oktober -19                     (forts. från i går)

 

Jag kom senare. Det är svaret på en fråga, som jag har ställt.

En önskan att få veta mer om den vita bergformationen, som jag blev vägledd till i går.

Svaret följs av en bild, där jag ser flytande massa rinna ut över det grå berget, där den stelnar. Flera gånger händer det.

Något kommer rinnande och letar sig fram i sprickor i det som redan är hårt och stelnat.

-Det är en lång tid. Miljoner … heter det miljoner? Det där långa, långsamma.

Orden kommer dova, mullrande, som från långt håll. Som från djupt där inne.

Och jag vet, plötsligt minns jag hur jag sedan en tid tillbaka börjat känna en längtan efter att komma in i bergen och klipporna.

Inte alls som att hitta en gång eller en tunnel, utan bli ett.

Bli berget. Berget skulle bli jag. För att kanske få veta mer om varandra.

Sudda ut gränser.

-Akta dig, så du inte blir kvar där inne! säger en kvinna som jag berättar det hela för. Hon är en sådan, som vet mycket om de krafter, som finns i och omkring bergen. Varelser, som inte alls självklart är intresserade av att en människa stör.

Inte minst bergatrollen vet vi båda är oberäkneliga. Svåra att förstå sig på.

Och jag minns ett, som jag mötte en gång.

Inser att uppmaningen att ta mig i akt är befogad.

Långsamt och varligt ska jag närma mig bergen och deras visdom.

 

                                                                                   (Läs om ett bergatroll i min bok

                                                                                              "Kungen och Myskmadran",

                                                                                              kap. "Morris, bergatrollet och jag",

                                                                                              sid. 65.)            

 

 

 

Fredag 11 oktober -19

 

Jag stannar till när jag kommer ut ur djupa skogen.

Här går min stig åt höger över bergsplatån, över hygget och ner i skogen igen.

Men något inom mig säger "vänster, gå till vänster!"

Utan att tveka följer jag uppmaningen.

Går ett stycke på en gammal, igenvuxen körväg. Kommer så småningom upp på bergsplatån, fast betydligt längre bort.

Här finns en liten djurstig, som jag följer. Efter en stund delar den sig i två.

Åter hör jag "vänster, gå till vänster!"

Den lilla stigen smyger fram över berget bland grönt lingonris och blåbärsris med höströda blad.

Is på berget! Hur kan det finnas ett stort isblock nu?

Jag sätter mig på huk. Ser att det inte alls är is, utan en bit av själva berget.

Liknar mest ett kluster av bergkristall. Vitt med lite ljusgrått insprängt. Slätt och blankt, som vore det polerat, hör det ihop med det sträva, grå berget.

Länge sitter jag kvar. Vet att detta är min vandrings mål. Hit har jag blivit vägledd. Jag ser mig omkring. Stenarna tycks ha fått djupare färger. Lyser. Skimrar i rött och rosa.

Länge har jag haft en dörr på glänt till den värld som bebos av stenar, berg och klippor. Det är dags att öppna den dörren på vid gavel.

Tacksamt ta emot visdom, ny för mig, men gammal som urberget.

 

 

 

Måndag 7 oktober -19

 

Korpen, kraftfågeln, tar en sväng över skogen från söder mot norr.

Jag står i rimfrostigt, gulnat gräs och följer den med blicken.

Minns lördagens färd till den lilla byn nära havsviken.

På ett gärde invid den krokiga asfaltvägen såg jag en svartglänsande fågel sitta alldeles stilla.

I samma stund som den bredde ut sina korpvingar och lyfte, möttes våra blickar.

Tid och rum upphörde. Allt rymdes i nuet.

Jag körde sakta med fågeln flygande ömsom bredvid bilen, ömsom rakt över.

Försökte fokusera på vägen, körningen och korpen på en och samma gång.

Som jag så väl vet, och ofta lär ut till andra, gick det inget vidare.

Inget blir riktigt bra, när man splittrar fokus.

Färden blev ganska vinglig.

Gång på gång tappade jag kontakten med fågeln.

Det fanns heller ingen bra plats att stanna på.

Jag valde att skicka ett "tack för sällskapet och kraften och farväl!"

Så ökade jag farten och var snart åter i den tid där det mesta går alldeles för fort.

Där min hjärna förväntas klara uppgifter, som den aldrig skapades för.

 

Här och nu, i min verklighet, står jag kvar i det gulnade gräset, medan morgonsolen smälter rimfrosten.

Korpen är redan långt borta i norr. Ekot av det sista kraxandet har tonat ut.

 

 

 

Lördag 5 oktober -19

 

Ur ett brev till en kvinna:

-När du kontaktade mig angående din försvunna katt, pratade vi lite om dig själv, också. Bland annat om dina drömmar, som du sa skrämmer dig och om "spöken" i ditt hem, som du inte vill veta av.

Du berättade om din rädsla. Att du känner dig otrygg. Vill fly från det hela. Slippa befatta dig med det. Det ska bara bort!

Men jag skulle vilja uppmana dig att betrakta förmågan du har att kunna drömma kraftfullt och minnas det du drömt, som en gåva att vara rädd om.

På samma sätt skulle jag vilja uppmana dig att bekanta dig med "spökena".

Vilka är de? Känner du igen dem? Varför är de skrämmande?

Du berättade öppet och modigt om dig själv och ditt liv. Om svårigheter. Hinder. Jag tänker att "spökena" och drömmarna vill lära dig något. Viktiga saker om dig själv, kanske?

Minns att universum vill oss väl! Meningen är att det som händer dig nu, så småningom ska bli dig till nytta och glädje.

Kanske är du redo att komma vidare, ta ett litet steg?

Kanske törs du börja lyssna lite på dina drömmar, ta reda på vad som gömmer sig bakom det som skrämmer.

Svaren väntar inom dig.

Det är din  livsväg. Din livsresa.

 

 

Söndag 29 september -19

 

-Det finns en läxa. En som aldrig blir fullärd. Inte förrän i slutet av jordaresan.

Så tänker jag, där jag står alldeles stilla i morgonskogen.

Den handlar om den totala närvaron i nuet.

Att släppa tankar och planer.

Ta emot varje dag, varje timma, varje minut och varje sekund.

Lyssnande. Spejande. Närvarande. Hela tiden!

Skapandet av det egna livet … ord som stundom gjort mig förvirrad.

Hur ska jag kunna skapa mitt liv och samtidigt stå öppen och mottagande?

Nu, i tystnaden, i stillheten, i gryningsdimman står det klart för mig att det är när tankar av oro och tvivel vill tränga sig på, som skaparkraften ska in med full styrka!

Det är då jag, med den fokusering som jag är mäktig nu, ska bromsa det negativa som vill in.

Omgående ska jag känna efter att kraften stannar inom mig.

Genast skapa motbilder.

Kraftfulla, starka, vackra, tillitsfulla bilder, som direkt stoppar oro, ängslan, tvivel och negativa tankar innan de får en chans att slå rot.

Ta de djupa, djupa andetagen.

Fortsätta stigen framåt.

 

 

 

Söndag 22 september -19

 

De två korparna sitter på åkern, delande med sig av sin visdom till dem som tar sig tid att lyssna.

Ugglan kommer flygande med lugna vingslag genom dungen vid vägkanten.

Och alla fjädrarna! De små, duniga, vita. Strödda på stigen i skogen i går.

De stora, bruna rovfågelfjädrarna på klippan vid havet i dag.

De två knölsvanarna visar upp sin start och landning under mycket oväsen.

Den bleka, nästan vita citronfjärilen hämtar nektar i den klargula fibblan.

Snoken! Lång, slank och elegant simmar han förbi mig, där jag går på spången från skäret till land. Försvinner in bland vass och stenar.

Huggormen! Vacker, stor och kraftfull. På väg över stranden till just den sten, där jag tänkt slå mig ner med mitt kaffe. Jag ändrar mig ...

Så är det spindeln i bilen. Ganska liten. Envisas med att springa över mina händer och armar medan jag kör. Om och om igen viftar jag bort henne tillsammans med de trådar hon fäster i mig. Hon är snart tillbaka. Fortsätter oförtrutet.

När jag stannat och stängt av motorn, blir jag sittande en liten stund i tystnaden.

Kastar en blick mot baksätet. Ser att spindeln har spunnit trådar kors och tvärs mellan sätena. Jag lämnar henne i fred med sitt arbete.

Går mot huset. Möts av underbara katten Nellen.

Tänker några tankar om livet. Om att allt hör ihop.

 

 

Måndag 16 september -19

 

Det står en liten flicka i toalettrummet i mitt barndomshem.

Hon är ensam. Hon blundar. Står stilla.

Det är alldeles mörkt. Rummet har inga fönster.

Flickan famlar. Hittar strömbrytaren. Vrider om den. Inget händer.

Igen försöker hon. I det kompakta mörkret skymtar ett par svaga ljusstråk.

Så svaga, att jag inte vet om flickan ser dem.

 

Jag går på en trottoar bredvid ett folktomt salutorg.

Hör en liten flicka gråta. Hon står ensam i andra änden av torget.

-Vänta! säger jag till mannen, som jag promenerar tillsammans med.

Jag går till flickan med bestämda steg.

-Nu tar jag hand om dig!

Om mannen vet jag inget mera.

Kanske är han den manliga, handlingskraftiga sidan inom mig.

 

Drömmakarna går till vila.

Jag vaknar.

Fast gryningen bara har inletts, känner jag hur jag badar i ljus.

Jag kan tända mitt ljus själv nu! Hålla det levande inom mig.

Vad som än väntar. Vad som än sker.

Jag älskar mig. Tillåter mig.

Glädjen och kärleken.

 

Torsdag 12 september -19

 

-Vad menar du med "för många"? frågar lupinen.

Jag har just berättat för henne att det finns människor, särskilt sådana som bestämmer, som tycker att lupinerna är för många. Och att de vill, att alla människor ska hjälpas åt att utrota dem.

-Vad betyder "utrota"?

-Att ni ska försvinna helt från naturen.

-Var slutar naturen?

-Jag vet inte. Det verkar som att de här människorna tycker att "naturen" är överallt, men den ska vara tam och tuktad. Inte vild och fri.

-Vänta, vänta! säger lupinen. Det räcker nu! Jag tror jag förstår.

De där människorna som vill bestämma har inte fattat sambandet mellan oss alla; djur, växter, människor, mineraler. De vet inte, att vi alla har en uppgift.

Vi, lupiner, hjälper till med balansen i jorden. Vi kommer till en plats, där vi behövs. Finns där några år, tills balansen är återställd. Då tar andra växter över.

Detta är viktigt!

 

Jag står och ser hur det fåtal lupiner, som blommar nu i mitten av september, bekymrat skakar på sig.

Blommornas färg är läkande, helande blå.

Djupt, djupt blå ...

 

 

Tisdag 10 september -19

 

En underlig tisdag ...

Jag gör mina vardagssysslor, en efter en.

Går en promenad med kraft och djupa andetag.

Hämtar posten, så världslig och så ytlig med sina paket och räkningar.

Pratar en stund med snickaren, som inlett dagens hamrande på verandan.

Ändå känns dagen så högtidlig.

Som en söndag för länge sedan.

Fylld med stillhet och klarhet.

Jag vill in i den.

Djupt.

Vet att något finns att hämta i den där söndagskänslan.

Något mycket starkare än snickarens radio med gälla röster och med musik, som själen värjer sig mot.

Jag tar med ett block och en penna och slår mig ner på berget.

Från öster mot väster, från en sjö till en annan, flyger två sångsvanar över mig.

De passerar växthuset, där katten Nellen sover djupt.

Det här är ingen dag för musjakt.

Det här är en vilodag.

En underlig tisdag ...

 

 

Måndag 2 september -19

 

Himlen är septemberblå, molnen septembervita, gräset septembergrönt.

Mitt i allt det klara, det solljusa, med en luft så lätt att andas, står de två hästarna bland björkarna, där de brukar stå på morgnarna.

Ibland pratar vi en stund, ibland inte.

I dag kommer hon med långa, silverfärgade svansen och långa silverfärgade manen fram till staketet.

Hennes ögon ser djupt in i mina.

Jag berättar människosaker för henne.

Om Nobelceremonin år 2016, då Bob Dylan hyllades i sin frånvaro, berättar jag.

-Du förstår, säger jag, då var en kvinna där och sjöng. "A Hard Rain´s A-Gonna Fall", heter sången hon sjöng. Själv heter hon Patti Smith.

Djupt inne i silverfärgade luggen lyser hästens ögon starkt och klart, medan jag fortsätter mitt berättande.

-Ni är så lika, du och den där kvinnan, säger jag. Hennes vackra, långa hår har precis samma färg som ditt! Lika vågigt är det, också.

Jag håller min vänstra hand nära hästens mule, medan vi står där.

Utan att riktigt veta varför. Något med att det ska finnas luft emellan oss.

När jag tystnar, sänker jag långsamt handen. Vår ögonkontakt bryts.

Sakta går vi åt var sitt håll.

Hon drar sig in bland de vitstammiga björkarna. Jag fortsätter grusvägen fram.

 

Tisdag 27 augusti -19

 

Det är självklart för mig att lyssna till den inre rösten. Låta den leda mig.

Så, nu när jag har åkt för att hämta katten Lejons sedan flera år tillbaka utlånade transportkorg, har jag ingen aning om varför det är så viktigt att göra det just nu.

Jag har en annan korg.

Men, den där rösten manar. Har den gjort flera dagar nu.

Eller kanske har jag en aning, men det är ingen stark, befäst känsla.

Slöjor av oklara tankar skymmer sikten.

Mitt Högre Jag har, förstås, bilden klar för sig.

Lejons korg har stått oanvänd på min dotters vind en lång tid, så det är helt i sin ordning att jag hämtar den.

Förvånad ser jag att den är mörkt turkos, inte vinröd, som i min minnesbild.

Den senaste tiden har varit fylld av påminnelser om Lejon, som lämnade jorden för mer än tio år sedan. Böcker, bilder, en astrologisk lejonportal, min accendent i Lejonets tecken, Albert Einsteins kloka ord om lejonets svans, som är allt vi ser, trots att hela lejonet bortom allt tvivel finns där, har följt mig.

Allt för att förmå mig att ta itu med den där turkosa korgen.

Jag vet, att för att komma vidare, måste uppmaningar följas. Ofta i blindo. Även de som bara verkar konstiga. I synnerhet de. Annars stoppar flödet.

Och svaret ska komma!

Då, när de där slöjorna av oklara tankar har skingrats.

 

 

Tisdag 20 augusti -19

 

Nu sitter jag här på berget i kväll igen och väntar.

Precis som i går.

-Aftonstjärna, led mig! bad jag då, när du blev synlig i söder.

Precis som jag ska be i kväll.

-Du, som har så mycket bättre överblick än jag, ska jag säga.

Min visdom är så ringa!

Insikterna jag får som jordakvinna väger lätt jämfört med allt du bär med dig.

Milt och ömsint ska du se ner på mig.

Fokuserad och stilla ska du ta emot min bön.

Starka känslor ska vakna inom mig.

Ensamheten.

Litenheten.

Samhörigheten.

Evigheten.

En lång stund kommer det att vara bara du och jag.

Tills flera stjärnor tänds.

Håller dig sällskap i natten.

Det mörknar allt mer.

I söder växer en molnbank upp.

Nu sitter jag här på berget i kväll igen och väntar.

 

 

Tisdag 13 augusti -19 

 

Smällen är kraftig!

Någon med en hård liten kropp flyger rakt mot mitt ansikte.

Studsar till. Försvinner uppåt.

Jag fortsätter min korta eftermiddagspromenad och har snart glömt det hela.

Senare, när jag sitter vid mitt arbetsbord, får jag en maning att vända mig om.

Jag ser att någon eller något ligger vid tröskeln.

En skarabé!

På rygg. Till synes livlös. Nej, vänta! Ett ben rör sig lite.

Försiktigt vänder jag på den utmattade skalbaggen. Håller den i min hand.

-Jaha, så det var du och jag som krockade förut! Och du fastnade någonstans i mitt hår. Eller kanske på min kofta. Och, nu ligger du här. Hur kan jag hjälpa dig? Var tror du att du kan tillfriskna?

-I salvian.

Varsamt bär jag ut den. Sätter den på ett stort blad under största salviabusken. Stänker några droppar vatten på den grönskimrande kroppen ur den skål jag har stående där.

Ytterligare ett ben rör sig. Ännu ett. Antennerna undersöker bladet.

Jag går därifrån. Jag har gjort det jag skulle.

När jag efter en liten stund vänder tillbaka är skarabén borta.

Kvar finns bara salviabladet, tomt så när som på några vattendroppar.

 

 

 

 

Tisdag 13 augusti -19

 

Vägen går mellan öppna fält, tills en tallskog tar vid på höger sida.

Där på vägrenen står en stor fågel. Jag ser den redan på långt håll.

En korp? Nej, inte så svart.

En ringduva? Nej, för stor.

Jag saktar farten.

En ormvråk! Påkörd? Skadad? Nej, då!

Efter en stund breder den ut sina vida vingar. Flyger in bland tallarna. Stiger uppåt.

-Varför stod du där, ormvråk?

-Ville visa dig hur det är.

-Vad?

-Att allt kan vara på ett annat sätt än du tror.

Ni, människor, lever fortfarande med färdiga mallar. Både inom och utanför er själva. Till exempel ska vi, ormvråkar, kretsa högt uppe i skyn. Eller komma flygande med ett byte i näbben. Eller sitta på en stolpe och spana. Det är ju också vad vi oftast gör.

Men, nu ville jag visa dig att det oväntade väntar på att bli sett och emottaget.

Ha det i minnet ständigt, så att du ingenting missar!

Det är en ovanlig tid nu.

Allt kan hända.

 

 

Söndag 11 augusti -19 (forts. från igår)

 

Ett uppehåll i regnandet lockar mig ut på en cykeltur.

I medvind och god fart far jag fram.

Då! Precis då kommer mannen från drömmen upp till ytan!

Som den självklaraste sak i världen är han där.

Jag känner genast igen honom.

Han var vaktmästare i ett hus där jag bodde under flera år.

Varför tycker Drömmakarna att just han ska ha en roll i min dröm?

Vad ska han lära mig?

Jag plockar fram min minnesbild av honom.

En man, som spred lugn, trygghet, pålitlighet, vänlighet och hjälpsamhet omkring sig. Han står där i min dröm som en spegel för mig.

Jag tänker att Drömmakarna har valt ut just honom som en fingervisning om att alla de där egenskaperna finns inom mig själv att använda. Men också för att påminna mig om att Hjälpare vandrar här på jorden och delar med sig av sitt Högsta Bästa.

Jag trampar på uppför långa backen.

Jag gläds över närvaron av min Guide, hon som står för skönhet och andlig kraft.

Och jag gläds över närvaron av mannen, som lärt mig så mycket om styrka och godhet genom sitt sätt att vara.

Mitt i vardagen.

 

 

Lördag 10 augusti -19

 

Den gångna nattens drömmar stannar kvar på en djup nivå.

Undviker dagsljuset.

En del drömmar är så.

De är alls inte borta. Alls inte glömda.

Kommer att stanna där på djupet, tills det är dags att stiga upp till ytan.

Men, mitt vardagsmedvetande saknar ännu visdom nog att ta hand om dem.

De arbetar på djupet, där det ännu inte sedda, ännu inte hörda, bor.

Det ska vara så här.

Somliga drömmar ska tas om hand omgående. De där som uppmuntrar, varnar, vägleder. De vill upp till ytan. Bli ihågkomna. Nedskrivna.

Men, så finns den här tysta, hemlighetsfulla sorten.

Jag minns en man. Jag minns en kvinna.

Jag tar med mig drömmen in i morgonmeditationen. Kan jag få veta mera?

Kvinnan skrider tyst fram mot mig. Hon är den som var min mor på den här jordaresan.

Hon kommer som den guide hon gick över till att bli.

Hon är klädd i sin skinande vita högtidsdräkt. Blomsterkrans i håret.

En skymt. En glimt. Ett ögonblick av närvaro.

Jag hade nästan glömt ...

I all vardag, all yta, hade jag nästan glömt.

 

 

Fredag 2 augusti -19

 

-Han gick helt enkelt upp varje morgon och började leva.

Orden möter mig, när jag sätter på bilradion på väg från badet.

Jag vet inte vem rösten tillhör, inte heller vem det handlar om.

Egentligen är orden självklara, men känns ändå så viktiga.

Som ett Budskap riktat till mig.

Jag stänger av radion. Vill låta orden sjunka in. Djupt in.

-Jag går helt enkelt upp varje morgon och börjar leva.

Tyst upprepar jag meningen för mig själv. Om och om igen.

Som ett mantra, som fyller mig med känslor av frid, frihet och avslappning.

Axlarna sjunker ner. Andningen blir långsam.

Och jag gör det som ska göras. Det som vill bli gjort.

Vilar en stund. Låter tankarna gå dit de vill. De vill till skogen, där jag vandrade i morse. Till sjön med det ljumma vattnet vill de.

Vilan blir till djup sömn.

Jag vaknar utvilad.

Cyklar till byn. Uträttar det jag har att uträtta.

I medvinden föds en insikt. Den är ännu inte klar. Men, den handlar om att jag är fri. Fri från … fri att … oklart vad.

Jag låter insikten få växa i lugn och ro.

Jag tänker helt enkelt gå upp varje morgon och börja leva.

 

 

Tisdag 30 juli -19

 

Mina tankar kretsar kring ett mail, som jag fick i går.

Om sina "fantasier" och "önskningar" skriver kvinnan, som skickat det.

Jag kan känna, att hon har tappat tilliten till sin andliga kraft, som är stor.

Tappat tron på att just de där fantasierna och önskningarna är viktiga redskap för hennes Hjälpare. De, som bortom den linjära tiden leder henne genom sådant som har skett, det som sker just nu och det som kommer att ske.

De starka Budskap, som hon har fått i det förflutna, som hon får i nuet och kommer att få i framtiden, behöver just hennes fantasier och önskningar som näring, för att kunna ta gestalt och bli emottagna.

Det är det enkla, raka, naturliga sättet.

Men, nu, när kvinnan har stängt till om sig och sitt, är jag ändå alldeles lugn.

Hjälparna finner alltid vägar!

Små mirakel sker.

Oväntade möten.

Envisa tankar.

Livfulla drömmar.

Kvinnan har tagit en välbehövlig paus. Slagit sig ner på vägkanten en stund.

Ska ta hand om sådant, som måste tas om hand, på det sätt som hon finner bäst.

Tids nog kommer hon åter att välkomna sina fantasier och önskningar.

Till dess vakar hennes Hjälpare tålmodigt över henne. Överger henne aldrig.

 

 

Lördag 27 juli -19

 

Den gamla, smala grusvägens mittsträng är täckt av en växt med små, gula blommor och flikiga, mörkgröna blad.

-Är det blodrot, eller någon släkting till den? De är flera, som ser nästan likadana ut.

Jag funderar högt, medan jag barfota går ner mot den lite större vägen, som leder till en ännu lite större, som leder till en ännu lite större, som leder ut i stora, vida världen.

Jag sätter mig på huk, ber om lov. Och, jo, det går bra att jag plockar med mig en liten kvist.

Snart står den i ett glas med vatten på mitt arbetsbord. Jag börjar leta i min flora. Där är den! Fem gula kronblad. Femflikiga gröna blad. Femfingerört!

Femtalet. Det som inom numerologin symboliserar frihet och äventyr.

Det sista jag gör på kvällen är att gå ut till vägen och lägga tillbaka kvisten, som nu har tappat alla sina glatt gula kronblad.

Jag tackar och går därifrån.

Det första jag gör nästa morgon, är att gå ut i köket. Jag kastar en blick på klockan på ugnen. Den visar fem och femtiofem.

Tre femmor i en rad!

Frihetssiffror.

Äventyrssiffror.

 

 

Fredag 19 juli -19

 

-Du ska göra avläggare från salviabuskarna. Vänta in rätt tidpunkt.

Salvians Mästare har talat.

Det dröjer några dagar.

Men nu är rätta tiden kommen.

Månen är i avtagande. Hennes kraft är mild och långsam.

Jag böjer ner grova, vedartade kvistar från moderplantan mot marken.

Nio stycken.

Förankrar dem med lagom långa, lagom starka pinnar.

Rötter kommer att bildas i lugn och ro.

Sakta leta sig ner i jorden.

Stjälkar och blad kommer att växa upp.

Förundrade ska de hälsa sol, måne och stjärnor.

Och, så en dag, efter en ganska lång jordatid med regn och mörker och kyla och snö och vårsol och sommarvärme, kommer någon att gå dit ut och varsamt klippa loss de nya plantorna från de stora buskarna.

Dags att bli fria!

Dags att leva egna liv!

 

Salvians Mästare vägledde mig.

Jag hade bara att fullfölja mitt Uppdrag.

 

 

Tisdag 16 juli -19

 

Käraste syster Måne! I kväll är du som störst och som närmast.

Den oro och den rastlöshet, som har följt mig under dagen har förbytts i vemod.

Ett vemod så starkt, att jag vill fly från det. Fast jag vet ju att det inte går. Du har lärt mig det. Så jag tar mitt vemod och går ut i sena kvällen.

Förgäves försöker jag få syn på dig genom de tjocka ovädersmolnen.

Sakta går vi, katten Nellen och jag. Rundar grannens lada.

Jag får syn på ett par hjulspår i det höga gräset. Förvånas över att jag aldrig lagt märke till att det finns en liten skogsväg där.

Jag vet inte om det är du, syster Måne, eller någon annan, som leder mina steg.

Mina fötter rör sig framåt utan att jag riktigt vet vad som sker. Jag kan inte vända. Måste vidare. Måste följa de där spåren. Nellen stannar. Sätter sig på en sten. Iakttar mig, ser jag när jag vänder mig om. Så kommer hon rusande i full fart. Viker av in bland småträd och buskar. Hon stannar i en mycket liten glänta med en hög tall i mitten. Jag går dit in, lägger mina händer mot tallens stam.

Fylls av ett stort lugn. Inte visste jag, att det fanns ett så kraftfullt träd här.

Också när vi vänder tillbaka, letar jag efter dig, syster Måne. Ser dig ingenstans.

Mitt vemod finns där ännu, men har fått sällskap av förundran över att det okända kan finnas så nära. Att det oväntade kan vänta bakom grannens lada!

Någon gång under natten väcks jag av fullmåneljus, och av insikten att de där hjulspåren slutade där inne bland träden. Där slutade också vägen.

 

 

Söndag 14 juli -19

 

Mina pelargoner mår inte bra.

Deras djupa, gröna färg har bleknat.

Somliga blad är fläckvis tunna som nät.

Jag plockar bort alla angripna blad jag kan hitta.

Inser att det behövs mera hjälp än så.

Jag tänker på att duscha med såplösning,

duscha flitigt med kallt vatten,

peta ner vitlöksklyftor i jorden runt växterna.

Ingen av mina idéer ger någon genklang inom mig.

Inte heller inom pelargonerna som det verkar. De står där och ser halvvissna ut.

I och för sig tycker jag att det är rimligt att lämna tillbaka växter som inte mår bra till Moder Jord, men är det verkligen dags?

-Lyssna nu! Vi bär på den kraft och läkedom, som pelargonerna behöver!

Det är salvians Mästare, som har kommit med all sin visdom.

-Du ska vattna dina trötta, svaga pelargoner med salviaavkok. Det renar jorden, stärker rötterna och ger hela växten ny energi. Håll på tills du ser en klar förbättring. Sedan kan du göra ett uppehåll tills jag eller pelargonerna själva talar om att de behöver mera.

Full av tillit tackar jag salvians Mästare och börjar tillreda avkoket.

För att ytterligare förstärka dess kraft, låter jag det stå en stund i solen.

 

 

Fredag 5 juli -19

 

Jag är i ett hus, där en ung, glad kvinna har massor med tyger i en hög hylla.

De är till salu. Jag köper två gula. Ett randigt och ett blommigt. Jag blir så glad! Jag går ut med mina tyger. Möter kvinnan igen. Hon erbjuder mig att komma och titta en gång till. Och jag vänder tillbaka och hittar ännu ett tyg som jag vill ha. Det är rutigt i gult och vitt.

Jag vaknar, ligger kvar en stund i sängen, tänker på drömmen.

Minns en annan dröm i gult, där jag skapar mig ett underbart vackert gult kök, bara genom att peka. Så enkelt kan det vara!

Omedveten om min inre längtan efter gult, blir jag vägledd.

En gul sten, en citrin, vilar i min hand under morgonmeditationen.

Ute möter mig gula blommor; fibblor, gulmåror, renfanor ...

I mitt fönster står en gul kruka och en gul skål.

Tomma står de där bara för den gula färgens skull.

Det gula vill ge mig mera liv, glädje, kreativitet. Öppna mig mera för världen.

Jag tar fram en mycket sällan använd ljusgrön kofta med gula avslut kring hals, ärmar och nederkant.

Om en stund ska jag åka till en vän. Ett glädjebesök!

Jag ska bära den gröngula koftan.

Och jag ska stanna vid en affär och köpa en buskros att ta med som gåva.

En gul.

 

 

Söndag 30 juni -19

 

Mitt i sista juninatten går jag ut på trappan.

Där nedanför sitter du. Möter min blick. Iakttar mig. Sitter kvar.

Första gångerna jag såg dig, var du skygg. Sprang din väg, om jag kom ut.

Sedan en tid tillbaka har jag skymtat din vita, långhåriga, lite krusiga haklapp, där du har suttit stilla och vaksam under någon buske. När jag stannat, har du suttit kvar. Alltid med den där allvarliga blicken, som inte viker undan.

I eftermiddags kom du ännu ett steg närmare. Låg på min favoritplats på trappan. Den där vrån, dit solens starka strålar inte når.

Vacker är du, men sliten. Dina öron är knöliga efter gamla strider.

Alltmer har jag känt att du hör till dem, som kommer som Budbärare.

Vilket är ditt Budskap? Har du redan lämnat det?

Har jag bara inte tagit emot det? Gamla rädslan och bekvämligheten ...

Kommer du att ge dig av igen, när du förvissat dig om att jag har uppfattat det du har att säga?

Det händer, att du jamande går runt huset i sommarnatten. Ropar du då vackra katten Nellen? Hon, som har så mycket att sköta i sitt stora revir.

Har du kanske ett hem någonstans? Är du bara ute på en lång sommarvandring, och har fått med dig ett Budskap att förmedla, när du ändå är i trakten?

Och, till sist skulle jag gärna vilja veta om det där Budskapet alls är till mig.

Kanske får jag svaret sent i natt, den första natten i juli månad.

 

 

Onsdag 19 juni -19                     (forts från igår)

 

Strax före midnatt vaknar jag och går ut.

Inget praktiskt arbete ska utföras den här natten.

Den är till för att stärka mina band med det oändliga kring mig och inom mig.

Gårdagens människoljud finns ännu kvar, fast betydligt nedtonade.

En ensam mansröst hörs prat en bit bort. Svagt buller från stora vägen hittar hit.

Naturen har gått till vila.

Syster Måne och aftonstjärnan står i sydväst och strålar ut sin kraft och kärlek.

Katten Nellen och hennes kompisar är någon annanstans i natt.

Lärkorna och rödhaken sover en stund.

Allt är så stilla.

Finns bara Varandet.

Jag står här på Moder Jord och Är.

Med små, försiktiga steg skrider jag fram genom gräset.

Stannar och breder ut mina armar i en ge- och få kärleksgest.

Bugar.

Går in.

I mitt rum möts jag av den aromatiska doften från salvian, som hänger på tork.

Jag vet att det är sant, det som salvians Mästare sagt mig:

-Du får mycket mera kraft av att vara med fullmånen och växterna, än vad nattsömnen kan ge dig.

 

 

Tisdag 18 juni -19                     (forts. från 16 juni)

 

Jag väcks av ljuset. Klockan är tre. Gryning och fullmåne famnar varandra.

Det är tid för mig att gå ut och fortsätta mitt arbete.

Salvian ska skördas.

Den, som alltid ska finnas till hands i mitt förråd av läkeväxter.

Kanalen mellan mig och fullmånen står vidöppen.

Världen är insvept i en tunn slöja av stillhet.

Nu finns bara naturens egna ljud.

Humlorna har redan vaknat. Avnjuter sin tidiga frukost i vallmoblommorna.

Långsamt närmar jag mig de stora salviabuskarna.

-Jag har kommit för att skörda, och jag tackar för att jag får ta vad jag behöver.

Jag plockar kvist efter kvist.

Reser mig då och då.

Ser in i månljuset.

Andas in kraften.

Fortsätter skörda.

Reser mig ...

En rytm växer fram.

-Tre kvistar till. Sedan räcker det.

Jag vet inte vem som säger det; jag själv, salvian eller månen.

Men jag vet, att just nu känns allt fullkomnat. Inom mig. Omkring mig.

 

 

Söndag 16 juni -19

 

Det har kommit ett Budskap att jag alltmer ska arbeta ute om nätterna.

Särskilt viktigt är det i fullmånetid, men även annars efter vägledning.

Men, här sitter jag nu på huk, mitt i eftermiddagens heta solsken och planterar en salvia i en kruka. Den ska till en vän, som behöver en sådan i sin trädgård.

Runt mig springer mängder av myror förvirrat fram och tillbaka. Jag stör.

Också bina och humlorna är irriterade över min närvaro.

De försöker jaga bort mig. Försöker få mig att förstå att detta är deras tid.

Jag känner att jag kommer hit och orsakar kaos.

En människa kommer gående. Hans försök till konversation får mig ur balans.

De höga, okänsliga dagsljuden stör mig.

Det starka solljuset gör mig trött.

Också trevliga vardagsljud, som barn som leker i grannskapet, hönor som kacklar, tuppar som gal, stör.

Jag behöver mycket mera stillhet.

Det behöver vara jag och salvian. Bara vi. Hur ska jag annars höra hennes vilja?

Jag ber sol, måne, stjärnor och Moder Jord att beskydda salvian i sin kruka.

Jag sänder lugnande kraft till alla de varelser som jag har stört.

Det är hög tid för mig att lyssna ännu mera på den vägledning jag får.

Hög tid att genomskåda min egen bekvämlighet.

Det som jag trodde var gjort för länge sedan.

 

 

Fredag 14 juni -19

 

"Livet handlar inte om att hitta sig själv eller hitta någonting. Livet handlar om att skapa sig själv."

Om och om igen läser jag orden, sagda av Bob Dylan i en intervju.

De väcker något inom mig.

En tanke, som blir en känsla, som blir en insikt.

Jag är en skapare!

Vi är alla skapare!

Och de där skatterna, som vi faktiskt hittar utefter Livsvägen, är delar av vårt skapande. De kan vara till glädje, till inspiration, till mod. Verktyg kan de vara.

Aldrig ett mål i sig själva.

Vi skapar!

Även när vi på ytan verkar passivt väntande, eller för evigt dagdrömmande.

Vi skriver, vi sjunger, vi väver, vi spinner våra trådar.

Vi sorterar våra garner, vi samlar våra växter.

Vi sitter tysta. Vaggar. Lyssnar på vinden, vågorna, fåglarna.

Ropar våra frågor rakt ut i skogen.

Väntar på svaren. Vet att de finns djupt inom oss. Så länge det behövs, väntar vi.

Det är våra liv.

Det är vi som skapar dem.

Skapar oss själva.

 

 

 

 

Torsdag 13 juni -19

 

Fjärilen har bestämt sig för att sitta på min hand.

Jag är på väg på stigen genom skogen, när jag lägger märke till den.

Jag stannar och ser att den är fullt upptagen av att undersöka min hud.

Kanske tycker den om smaken av min salva, som består av olivolja och bivax.

Vingarna är hopfällda, så jag kan inte se vilken sorts fjäril det är.

Den sitter kvar, när jag efter en stund fortsätter gå.

Vi kommer ut i kanten av ett gammalt kalhygge, där jag slår mig ner på en sten.

Fjärilen rör sig lite mer. Den är ostadig. Vinglar. Rätar upp sig i sista stund.

Så öppnar den vingarna och jag ser att det är en aurorafjäril. En hane med de typiska orange fälten på vingarna, som den snart fäller ihop igen.

Jag går vidare och efter en stund är vi tillbaka där vi träffades, i en liten dunge med björkar, liguster och vildrosor.

En stund tänker jag ta med fjärilen till trädgården och sätta ner den i någon av de stora vallmoblommorna där, men inser att den kommer att synas vida omkring och mycket snart bli fågelmat.

-Jag lämnar dig här, där du hör hemma, säger jag.

Försiktigt hjälper jag fjärilen över från min hand till en av de vidöppna, rosa rosorna. Han börjar genast undersöka den. Rör sig sakta på sina vingliga ben.

Jag blundar och skickar helande kraft till honom, ända tills det känns mättat.

Går vidare utan att vända mig om.

 

 

 

Söndag 9 juni -19

 

Bear Heart, den vise indianschamanen, lär mig något nytt om mig själv varje gång som jag läser i hans bok "Vinden är min mor".

Ibland blundar jag, ber om vägledning och öppnar boken på måfå.

Fast, naturligtvis är det inte alls "på måfå".

Naturligtvis blir jag vägledd till den sida och de ord, som jag just då behöver.

Även om jag redan känner till en hel del av det han berättar, så är det något med klarheten och enkelheten, som gör att insikten känns ny.

Som det där han skriver om frihet.

Vi har vår frihet att välja, skriver han. Välja väg, välja riktning. Komma till ett återvändsställe, där ingen öppning finns. Ta ett steg tillbaka. Stanna och lyssna till hjärtat. Alltid detta med att lyssna till hjärtat. Gå in på en annan väg. Om och om igen tills ett mönster växer fram.

"Livet ska vara enkelt, det finns en rak och lätt väg", har jag läst i andra böcker.

Men, Bear Heart, han skriver om tålmodigt och tillitsfullt sökande.

Han liknar livet vid en labyrint. Och en labyrint har alltid en väg ut.

Det handlar om att pröva sig fram.

Komma ihåg att tacka. Också när vi snubblar och faller.

Särskilt då.

Tacka för lärdomen.

Och för vår visdoms växande.

 

 

 

 

 

Måndag 3 juni -19

 

"Livet är för kort för unkna tankar", skriver en vän i ett brev.

Jag begrundar orden.

Vill så gärna tro, att mina tankar är av den ljusa, lätta sorten.

Men jag vet, att jag släpar på några, som hör till kategorin "ältande".

Hur unkna som helst!

Det är dags att gå igenom den där tankehögen.

Rensa bort alla som inte gagnar min Jordaresa på något sätt.

Kanske var de bra att ha någon gång för länge sedan.

Kanske har de varnat och förmanat mig.

Manat till besinning.

Men nu, när jag håller upp dem och granskar dem, ser jag, att de saknar det ljus, som skulle kunna spegla ljuset som jag söker inom och kring mig.

Det är dags att låta vindarna föra bort de där utnötta tankarna.

Och jag skapar en ny tanke. Håller den i min hand. Milt, men bestämt, föser jag undan de andra som också vill komma in. Fast de är ljusa och lätta, tar jag bara emot en i taget. Det räcker så.

-Fyra dagar, säger jag till tanken, som ligger där och kanske bär på en möjlighet. I fyra dagar ska du vara i mitt fokus.

Sedan släpper jag dig.

Då ska jag ha fattat ett beslut.

 

Onsdag 29 maj -19 

 

Var är du, dröm?

Jag bad, innan jag somnade, att du skulle komma.

Och, du kom!

Det minns jag.

Men jag tappade dg i gryningsljuset.

Du är inte borta.

Så går det inte till.

Du gled bara förbi vardagsmedvetandet.

Arbetar inom mig.

På ytan ville du inte vara.

Ytskiktet är för mig att vårda.

Jag behöver inte alltid veta. Inte alltid förstå.

Behöver bara ta de Djupa Andetagen.

Blunda.

Öppna mitt inre.

Mitt i disken, mitt i tvätten, mitt i allt det triviala.

Ibland gömmer sig nattens drömmar där.

Kommer upp till ytan för en stund.

Som hjälp.

Som vägledning.

 

 

 

Fredag 24 maj -19

 

-Kom! säger jag till katten Nellen. Kom, så går vi och sätter oss på berget.

Vi slår oss ner och låter kattankar och människotankar fara som de vill.

Mina tankar rör sig kring berget vi sitter på, men far också i väg till andra berg, som tar emot mig ibland.

Varför valde jag att gå just hit, just i kväll?

Vad sökte jag?

Jag kunde valt att sitta lutad mot ett gammalt äppelträd.

Annars kunde jag gått  ut  i skogen och slagit mig ner på en stubbe.

Jag kunde ha sökt mig till vatten.

Eller legat på rygg i gräset någonstans.

Jag kunde vandrat långsamt på Moder Jord och låtit mig omslutas av vinden.

Träden, vattnet, gräset och vinden är alla fyllda med den sorts energi, som manar till förändring. Uppmuntrar till mod att ta nästa steg.

Men nu sitter jag här och snett bakom mig ligger Nellen med halvslutna ögon.

Jag känner bergets skrovliga yta, ännu varm av dagens sol, mot mina fotsulor och handflator. Känner hur den orubbliga, pålitliga, eviga energi, som berg är fyllda av, strömmar in i mig.

Den sorts energi, som hjälper mig att våga vila i det stilla nuet.

När jag efter en stund vänder mig om, ser jag att Nellen har gått sin väg.

Hon är alltid på rätt plats vid rätt tidpunkt. Självklart. Utan att fundera på saken.

 

 

Söndag 19 maj -19

 

Det är en sådan morgon, då skogen är full av mumlande, viskande, tisslande, tasslande.

Småfolk strävar fram genom ljung och över mossa och stenar.

Finner en stig.

Skyndar på stegen.

Det är en sådan morgon, då älvorna dansar ringdans och långdans.

Över åkrarna, runt dungarna, dansar de.

Försvinner fnissande bort mot skogsbrynet.

Knuffar varandra på skoj.

Det är en sådan morgon, då tranorna nere på fältet vaknar tidigt.

Möter dagen med sträckta halsar och hög benföring.

Bugar graciöst.

Hälsar solen.

Hälsar Moder Jord.

Det är en sådan morgon, då jag väcks i gryningen.

Vet att det brådskar.

Ut i det vilda!

Innan de skimrande daggdropparna har torkat bort.

Innan spindelväven har lösts upp av dagssolens starka värme.

Det är en sådan morgon.

 

 

Måndag 13 maj -19

 

-Du vet det ju redan, men minns det i morgon, också: Du är inte ensam ett enda ögonblick. Dina Hjälpare är med dig hela tiden.

Så skrev jag i ett mail till en vän i går kväll.

 

Å, vi har pratat så mycket om Hjälpare! Om tilliten. Om tacksamheten. Om att vakta noga, så tvivlet håller sig borta.

Det har till sist blivit en orubblig sanning också för honom.

Jag har fått lyssna till hans underbara mirakelberättelser.

-Och jag kom ihåg att tacka mina Hjälpare. Det gör jag alltid. Och tilliten! Jag

visste inte ens vad det betydde, innan jag träffade dig, brukar han säga.

Jag vet att det är så. Efter tolv års många och långa samtal, vet jag.

Jag vet också, att just nu lever jag helt i de Djupa Andetagens värld.

Skickar stöd och kraft.

Men, vad vet väl jag om hur långt hans tillit räcker?

Nu, precis nu, kan han ha fått ett besked som, om det är goda nyheter, är så lätt att dela med sig av och tacka för.

Men om det innehåller nyheter, som är av den sort som vi med jordamänniskors sätt att se, betraktar som dåliga, hur blir det då?

Kommer han att kunna ta det gränslösa steget i sitt andliga växande som det innebär att ändå tacka?

Kan jag?

 

Fredag 10 maj -19

 

-Nej, så tråkigt! utbrister jag, när grannen berättar att han ska sälja sina kor den här våren. Sluta sin verksamhet som bonde.

Han rätar på ryggen, ser rakt på mig.

-Allt har en ände, säger han med bestämd röst.

När vi har skilts åt, tänker jag på hur egoistisk min kommentar var. Jag förlorar en trygghetsbild. Vill alltid kunna kasta en blick ut genom fönstret och se korna gå där ute fridfullt betande. Höra brummandet från mjölkmaskinerna i ladugården. Inbilla mig att allt är beständigt.

Han, bonden, har passerat det stadiet. Han har haft allt slitet. Det har inte jag.

Allt har en ände ...

Jag vet det. Räcker att kasta en blick vart som helst i naturen.

Knoppar växer, öppnar sig till doftande, underbara blommor, som snart tappar sina kronblad, vissnar, sätter frön.

Allt har en ände ...Allt har också en fortsättning.

Först ska tomrummet få sin tid. Vilan efter väl förrättat värv.

Så kommer ofta, åtminstone i människovärlden, otålighetens, rastlöshetens tid.

Ovissheten. Det känns inte som vi trodde att det skulle kännas. Inte alls.

Då! Plötsligt visar sig något nytt! Ofta något oväntat.

Bättre än vi någonsin vågat tro.

 

 

 

Tisdag 7 maj -19

 

-Livsbejakande … ett vackert ord.

Så börjar ett brev från en kär vän. Ett brev, fullt av livsglädje.

Skimrande ord på rad efter rad, i mening efter mening:

 

tacksamhet

våren

spindelvävstunn

småfolk

grönska

luftvägar

skrattmåsar

backsippor

förundran

 

seglarhamn

sjösättning

sorg

tröst

horisont

kusten

kärlek

 

Och många, många fler ord från hjärta till hjärta.

 

 

Lördag 27 april -19

 

Har våren en annan hastighet än övriga årstider?

Eller är det ivern, som får det att kännas så?

Den, som verkar fylla varenda varelse just nu.

Livet är fullt av blommor som slår ut, bon som byggs, sånger som sjungs.

Och allt det andra, som väntar på att bli sett, lyssnat på, förnummet.

De här intensiva dagarna med allt som vill bli emottaget och upplevt, gör mig så trött att när kvällen kommer, stupar jag i säng.

Det gör däremot inte Nellen, som lever kattliv utomhus nätterna igenom.

Kommer in till frukost. Äter, och så är det hennes tur att stupa i säng. Hon drömmer. Ger ifrån sig besynnerliga läten, som inte alls liknar hennes dagsprat.

Tassar, öron, morrhår rör sig i de där drömmarna, som jag inte vet något om.

Hon sover hela dagen. Sedan börjar allt om igen.

Varje natt vaknar jag ändå och bara måste gå ut på trappan, och se efter så hon inte sitter där och är ledsen för att hon är utestängd.

Inte möts jag av någon ledsen katt! Hur kan jag bara tro det för ens en sekund?

Men jag möts av stjärnor. Himlen är så proppfull, att inga flera kan få plats.

Jag står kvar länge. Vill ju inget missa. Inte en enda blinkande stjärna. Inte en enda kvillrande rödhake, som varslar om att gryningen är nära.Vårens första fågelungar har redan kläckts. Ska snart sitta otåligt skrikande i träden och på marken i väntan på färsk mask till frukost. 

 

 

 

Tisdag 23 april -19

 

Det finns ord inom mig, som saknar en plats att ankra vid.

De far omkring.

Det är ord av den där sorten, som kräver eftertanke.

Några behöver långa promenader.

Andra behöver stillasittande under ett körsbärsträd, som snart ska slå ut i blom.

En del måste tas om hand av en vårhimmel, full med stjärnor.

Alla de där orden har hört till någonstans.

Hör nog fortfarande till.

Men när det yttre förändras, följer det inre med.

Och tvärtom.

Jag inser hur lite jag vet om ordens djupaste mening.

Jag har löst upp ett nät, fullt av gamla sanningar.

Nu undrar jag var ordens nya betydelser finns.

Ska jag söka vid vägkanten, under körsbärsträdet eller under stjärnhimlen?

Eller någon helt annan stans?

Kanske inte söka alls. bara iaktta noga. Lyssna väl.

Låta orden få ge mig sin nya innebörd.

I den takt jag har visdom nog att ta emot.

Skapa ett helt nytt nät för de vilsna orden och de nya sanningarna att ankra vid.

 

 

 

Söndag 14 april -19

 

Jag försöker hålla kvar bilden, för att få veta vem han är, mannen som kommer gående på vägen upp mot huset.

Men drömmakarna har arbetat färdigt för natten.

Kanske har jag mött honom tidigare, kanske inte.

Kanhända är han min sinnebild av en trygg man.

Min egen manliga sida?

Han har på sig en blårutig fleecejacka. Precis en sådan som den jag själv hade under många vårar och höstar. Lätt och varm.

Han utstrålar allvar, pålitlighet. Värdighet.

Han går stadigt och vägvinnande. Skjuter ifrån i steget.

På ryggen bär han, förutom ryggsäck, en fiskeutrustning. Eller är det ett kamerastativ? Dessutom något som kan vara en hoprullad filt, eller kanske en sovsäck. Några föremål hänger på sidorna. Kokkärl?

Han är fullastad.

Men han verkar oberörd. Bär det han har att bära med lätthet.

Har han gått långt?

Har hans vandring just börjat?

Jag vet inte.

Vet bara, att det är alldeles som det ska, att han kommer gående på vägen.

Upp mot huset, där jag står och ser honom närma sig.

 

                                                                                    

Måndag 8 april -19

 

Jag bygger min verklighet av mina sanningar.

Men sanningar är så flyktiga.

Nya tankar, känslor, upplevelser, drömmar, möten gör dem ogiltiga.

Ibland blir jag så trött på mig själv.

Anklagar mig strängt för att jag ändrar mig hela tiden.

Hit och dit.

Fram och tillbaka.

Dags för djupa andetagen!

Dags att lyssna till den inre röst som manar mig att vara rädd om min förmåga till förändring. Ibland lite på ytan. Ibland på djupet. Tillåta mig det.

Däri ligger växandet.

Och i att mitt i allt ändrande minnas målet för min Livsväg. I varje fall syftet med resan.

 

"Det svåra är, när målet blir suddigt", skriver en vän. "Det är nog det viktigaste att ha målet klart för sig. Ett beslut alltså. Så man känner sig koncentrerad och nöjd hur det än är. En process bara att nå dit …", fortsätter hon. "Många skogar att gå igenom", skriver hon vidare.

Jag låter hennes ord bli till en sanning, som får stå orörd.

Jag är på vandring. Har ett mål. Traskar på genom skog efter skog.

Mer behöver jag inte veta.

 

 

Fredag 5 april -19

 

Min verklighet växer i skogen.

Jag föddes in i den, långt borta vid vägens ände.

Nej, jag längtar inte tillbaka till den skogen.

Det handlar inte om någon längtan alls.

Det handlar om vårljus över grön mossa.

Om gammelgranar med skägglav och nya, röda kottar högst uppe i toppen.

Om ekorren, som just hämtat en av de där röda kottarna och piggögt iakttar mig innan han sätter igång med sin frukost.

Om vårfrylen, som blommar i skuggan i gammelskogen, handlar det.

Om taltrasten, underhållaren, som sitter i toppen på en gran och härmar de andra fåglarna.

Om koltrasten, som fyller skymning och gryning med sin vemodssång, handlar det också.

Det är min verklighet.

Just nu ser den ut så här.

Den kommer att växa vidare i andra skogar.

Ungskog. Gammelskog. Muntra skogar. Hemlighetsfulla skogar med liten tjärn mitt i.

Skogar och verkligheter, ännu inte sedda.

Vi kommer att känna igen varandra, när vi möts.

 

 

 

Fredag 29 mars -19

 

Det lyser en stjärna på himmelen.

En bland miljoner.

Men just hon ropar.

-Kom ut! ropar hon.

Och jag skyndar mig dit ut.

Ställer mig under himmelen.

Vet att det är just hon som rymmer alla mina älskade. De som lämnat jorden.

I kväll är det så.

Alla djuren och alla människorna har samlats på ett ställe, där jag får känna deras närvaro.

Jag har kallats dit ut i den allra underbaraste stunden.

Den stund, då vårhimmelen ännu är ljus, men alla stjärnorna har tänts.

Svagt ljus över mörka jorden.

Och tranorna flyger och ropar. Går ner för landning.

Navigerar de efter stjärnljuset?

Eller ser de bra i mörkret?

Eller, bara vet de, ändå?

Det är en vårkväll, en av de oförglömliga.

En av de sällsynta, då allt står klart.

Då allt jordiskt gods jag släpar på blir till den illusion det är menat att vara.

 

 

 

Söndag 24 mars -19

 

-Hur dåligt ser du, egentligen, Magni?

Inger, som anlitat mig för att få svar på denna och flera frågor, har varit tillsammans med islandshästen Magni i många år nu. Deras kärlek är ömsesidig.

Jag har pratat med Magni tidigare, liksom med flera av de andra hästar som har funnits, och finns, i Ingers liv.

-Jag förstår inte frågan, svarar Magni. Dåligt? Säger hon att jag ser dåligt?

-Sämre än förut, kanske?

-Hur såg jag då, menar du?

Nu minns jag den gamla, välbekanta sanningen: Djur lever här och nu. Alltid.

Hur Magni såg i går, hur han kommer att se i morgon, är helt ovidkommande för honom.

-Förlåt, Magni, säger jag. Jag är människa och tänker på människovis. Glömmer ibland det alla varelser fyllda av visdom har lärt mig: Det är nu och nu och nu.

-Bra att du minns nu  då, svarar kloka och tålmodiga Magni.

Han har börjat bli gammal. Sannolikt ser han lite dåligt. Har blivit lite stel.

-Hu är det, Magni, när du klättrar i bergen med Inger på din rygg?

-Du ska få veta en sak som är viktig. Inger berättar så bra om alla hinder och faror. Hon är noga med det. Jag vill att hon gör det hela tiden.

Tilliten som Magni känner för Inger är orubblig. Precis som kärleken dem emellan har den vuxit sig allt starkare under årens gång.

 

 

Tisdag 19 mars -19

 

Som vanligt har jag öppnat ytterdörren på vid gavel för att släppa in den nya dagens unga, friska energi.

Gått tillbaka in för att förbereda min frukost.

Då hör jag ett ljud utifrån, som får mig att släppa allt.

Tranorna har kommit!

Jag skyndar mig ut på trappan, där vackra katten Nellen redan är på plats. Stilla och värdigt sitter hon och iakttar de elva fåglarna, som högt skriande närmar sig.

Rakt från söder flyger de in över åkrarna, ner mot byn, vidare till sjöängarna.

-VÄLKOMNA! ropar jag.

Mitt hjärta bultar av glädje. Så mycket glädje, så den räcker att fylla varenda cell i kroppen.

Ända ut i auran når den, och vidare, vidare.

Att använda nu, men en del tänker jag spara till de där dagarna då ingen glädje finns inom räckhåll. Då jag tror, att den kan ha tagit slut för gott.

De elva livsglädjefåglarna skyms snart av träd och hus.

Deras rop ekar i ljusa vårluften.

Nellen går vägen bortåt, för att inspektera sitt revir.

Jag fortsätter min Livsresa.

Steg för steg in i den nya dagen.

 

Onsdag 13 mars -19

 

Bitarna med mörkgrön skog ligger lite för sig själva.

De blå, med sjöar och himmel, likaså.

Jag har vinnlagt mig om att skapa någon sorts ordning i det där femtusenbitarspusslet, som utgör min Jordavandring.

För länge sedan byggde jag ihop hörnen med sidorna.

Jag har en ram att hålla mig inom, för att undvika att bitarna far åt alla håll.

Stora delar av pusslet har kommit på plats.

Somliga bitar har lagt sig själva. Lätt och enkelt. Jag har bara behövt styra lite.

Andra har krävt mer av lugnt och eftertänksamt prövande, för att hamna rätt.

Några har jag försökt tvinga att passa in i bilden.

Fått lov att ta bort dem efter en tid.

Det har hänt att jag måst söka efter borttappade bitar.

Ibland har de varit lätta att hitta.

Andra gånger har jag fått ge upp letandet.

Lärt mig att vänta på att rätt bit ska dyka upp. Och, det gör den! Det gör den alltid, om det är en bit, som jag verkligen behöver och vill ha.

Fast inte förrän det är dags.

När de bitar som ska omge den har kommit på plats.

Då ligger den plötsligt där. Mitt framför mina ögon.

Kan ha legat där länge och väntat på att bli upptäckt.

 

 

Onsdag 6 mars -19

 

Jag sätter mig tillrätta i tomrummet.

Egentligen är det inte alls så tomt.

Där inne bor tystnaden.

Där står tilliten på tillväxt.

Där slipas tålamodet tills tvivlet tiger.

Tron, allomfattande och stark, omsluter och uppfyller rummet.

Tiden förvandlas till evighet.

I tidlösheten växer visdomen.

 

Så kommer en törst.

En otålighet.

Missnöje sveper in i tomrummet.

En vass vind för med sig trassliga tanketrådar.

Tvivlet gör sin röst hörd.

Tålamodet slipas ännu vassare.

Långsamt och omsorgsfullt reds de trassliga trådarna ut.

Färgas i lila och guld.

För hälsans och skönhetens skull.

För kärleken och välståndet.

För friheten.

Och, för allt annat underbart jag kan komma på.

 

 

 

Onsdag 27 februari -19

 

Bilden av buren kommer när jag är på väg ut ur min morgonmeditation.

Det är en vacker, flätad bur. Jag sitter inne i den, fast dörren är öppen.

Jag reser mig, går ut, lyfter bort dörren, så den aldrig mer ska kunna stängas.

Till havet går jag. Från en klippa slänger jag ner buren i vattnet.

Så tänker jag, att någon varelse där nere i djupet kan fastna i den. Bli kvar. I en falsk trygghet. Jag fokuserar all min tankekraft, för att få buren tillbaka. Uppför branten kommer den i fart. Vattnet stänker kring den. Glittrar i solljuset.

Jag ser på den. Plötsligt är den så liten. Hur fick jag plats?

Det är viktigt att jag på något sätt gör mig av med den.

Den har hjälpt mig. Skyddat mig. En gång var det så.

Det finns en lockelse att krympa mig. Åter få plats i buren. Få det där beskyddet.

Jag lägger den på marken. Lyfter foten för att trampa på den, så den blir platt och omöjlig att stiga in i. Jag kommer bara till det där lyftet. Buren sjunker ihop av sig själv. Som av trötthet. Som av utmattning. Jag tänder en eld. Låter resterna av buren brinna upp. Snart återstår bara en mycket liten hög med aska, som vindarna för bort.

Nu, då? Är jag skyddslös nu? Jag blundar och skapar mig en mantel. Lätt, mjuk, vit, regnbågsskimrande. Den kommer alltid att finnas till hands. Då, när jordelivet går hårt åt mig, hänger den där på sin gyllene krok.

Bara att kasta över axlarna. Fortsätta livsvägen framåt.

 

Fredag 22 februari -19

 

Min vän, Helene, var tillsammans med en kollega på hemväg härom dagen. De hade just svängt ut på en större väg när det hände, som hon berättar i ett mail:

 

-Jag sa till Anna, det är som om det hoppar omkring djur på vägen! Antingen är mina glasögon smutsiga eller så håller jag på att få näthinneavlossning. I nästa sekund tänkte jag att jag har nog fått ett meddelande som jag inte ska ignorera. Så jag sa till Anna att nu kör jag 50 här oavsett vilken hastighetsbegränsning det är på vägen och så får bilarna bakom köra om mig. Efter så där en kvart passerade vi en viltolycka med en man som gick och sökte med ficklampa efter skadat vilt. Jag blev lite chockad men sedan var det alldeles lugnt framför ögonen resten av vägen hem. Vad tror du om det?

 

-Det är så fantastiskt att läsa om vad som händer där på vägen, svarar jag. Först hittar du rationella, "naturliga" förklaringar till det ditt Högre Jag redan vet. Fara! Varning!  Men mycket snabbt tar du beslutet att lita på det där med djur på vägen! Det är nyckeln till all telepatisk kommunikation, som jag ser det. Att lita på det som inte alltid verkar mest förnuftigt, som rent av kan vara ganska besvärligt. Men du gör det enda rätta. När vi har kommit så här långt, brukar det ofta sluta där. Inget mer händer. Då gäller det att ändå fortsätta lita på det vi inom oss känt. Men du fick beviset! Vilken nåd! Vilken ynnest! Där kom han gående, mannen som kunde bekräfta det du visste. Och, ifall du behövde ännu ett bevis, så märkte du att det var lugnt framför ögonen hela vägen hem.

 

 

Söndag 17 februari -19

 

En vårdag ska jag klättra upp till toppen av det där berget. Så har jag tänkt.

Något lockar mig varje gång jag passerar på vägen nedanför.

I dag beslutar jag mig för att försiktigt gå ett stycke uppför bergssidan.

Fortfarande finns fläckar av snö och is.

Stenblock i olika formationer och ett gammalt tretrådigt taggtrådsstängsel gör det besvärligt att ens komma upp till den första avsatsen.

Men jag lyckas! Jag ser mig omkring. Hur ska jag ta mig vidare?

Jag måste gå snett uppåt, för att undvika den brantaste delen.

När jag bestämt mig för att gå en liten bit till, för att se hur jag bäst ska komma närmare mitt mål, är det stopp! Någon hindrar mig. Sprider iskyla, som bildar en barriär. Jag står stilla. Blundar.

-Vänd om! Här ska du inte vara. Är inte för människor.

Jag bugar avmätt inför någon jag inte kan se, men vars närvaro är ytterst påtaglig.

Jag kastar en sista blick på den branta bergssidan med alla dess sprickor.

Och håligheter, stora som grottor ...

Jag minns bergatrollet, som jag träffade en gång på en helt annan plats.

Någon som han skulle kunna bo här. Någon som inte vill bli störd.

Eller kanske är det en av mina Hjälpare, som handfast hejdar mig.

Får mig att inse att det här nog inte är ett lämpligt mål för en vårutflykt.

 

                                                                                (Du kan läsa om bergatrollet i min bok

                                                                                            Kungen och Myskmadran, sid. 65.)

 

 

Torsdag 14 februari -19

 

Jag vaknar mitt i natten.

Negativa, självkritiska tankar står i kö.

Det behövs bara några få, för att balansen ska rubbas.

Det är nu det gäller!

Jag väljer själv vem som ska segra.

Det kommer an på min vilja och min kraft.

Jag vet att jag har dem, men var har jag lagt dem?

Det brådskar!

De där tankarna om att det inte går, inte är någon mening, ingen ...

Nej, vänta! Stopp nu!

Jag tar till allt jag har. Allt som är beprövat.

Jag masserar igenom min kropp, från tårna och hela vägen upp till hjässan medan jag ligger kvar i varma sängen.

Tackar för allt bra jag kan komma på.

Det går lättare och lättare.

Tankarna blir ljusare och ljusare för varje djupt andetag.

Jag somnar om.

Vaknar och gratulerar mig själv och ljuset till segern.

Minns orden, som en kär vän skickade härom dagen:

"... men tänk om inte mörkret fanns. Då skulle vi inte se stjärnorna."

 

 

Söndag 10 februari -19

 

Jag blundar och håller mina händer kring den svala lerkrukan.

Kraften, som strömmar in i mig med de djupa andetagen, förs vidare till rosen, som bor i krukan.

Hennes blad bär tydliga spår av bladlöss.

De har kommit, för att jag behövde en påminnelse om den gränslösa kraften inom mig.

Sakta låter jag händerna glida uppåt längs hela växten.

Stannar vid högsta kvistens yttersta spets, där en knopp lyser rosa.

Jag viskar till rosen. Jag mumlar. Jag fokuserar.

-Du får kraft nu, att stå emot skadorna som bladlössen åsamkar dig.

De kommer att finnas hos dig ibland, men helst söker de sig till de växter, som på något sätt är försvagade.

Du är en av de starka, som sprider kärlek, glädje, läkedom.

Hur länge du och jag ska växa tillsammans, är oviktigt.

Just nu ska jag, förutom att vara en förmedlare av kraften, fortsätta att ge dig kamomill, vitlök, kärlek, vatten och annat som du kan behöva i ditt jordeliv.

Du ska få fortsätta leva där månens ljus når dig om nätterna.

 

Sakta öppnar jag ögonen och ser mig omkring.

En liten nyckelpiga kommer traskande på fönsterglaset.

En Hjälpare, som närmar sig med raska steg.

 

 

Onsdag 6 februari -19

 

Livshjul.

Lyckohjul.

Förändring.

Förnyelse.

Korpen slår livsglada volter över mig.

Havsörnen flyger tyst och värdigt till toppen av gammal tall.

Dimmorna lättar.

Jag står stilla.

Fyller mig med liv.

Tiogradig kyla tränger in i kroppen med djupa andetagen.

Måste röra mig. Fortsätta gå. Vidare. Framåt.

Förändring?

Förnyelse?

De kommer.

En efter en.

I rätt ordning.

Livshjul.

Lyckohjul.

Snurrar vidare.

Oförtrutet.

 

 

Onsdag 30 januari -19

 

En liten fågel kommer dag efter dag. Ensam.

Den slår sig ner i snön. Burrar upp sina gråbeiga fjädrar.

Äter frön från grobladsstänglar, som sticker upp genom snön.

Tycks få all näring den behöver för att hålla sig mätt och varm.

Den är ointresserad av fågelmaten i grannskapet.

Katten Nellen betraktar den respektfullt från sin utsiktsplats på trappräcket.

Den här fågeln är inget bytesdjur.

Jag iakttar den på lite avstånd.

På tredje dagen tar jag kontakt.

-Vem är du?

-Budbärare.

-Vad heter du?

-Fågel, på ditt språk. Oviktigt för dig att veta mera.

-Jag har läst att människor lättare känner samhörighet med fåglar, om de vet deras namn, t.ex. skata, lärka, korp.

-Namn är oviktiga. Människor ska lära sig att samarbeta med alla varelser. Allt ni behöver göra, är att vårda er relation med Moder Jord. Leva utan åtskillnad.

Det är mitt Budskap till er.

 

När jag har tagit emot och skrivit ner det fågeln sagt, är den borta.

Kanske har den flera ställen att flyga till och överlämna sitt Budskap.

 

 

Tisdag 29 januari -19

 

Min energi sjunker för varje steg.

Någonting drar ner mig.

Tynger.

Jag går mekaniskt.

Mina sinnen har stängts.

Det har skett utan min försorg.

Mitt undermedvetna arbetar för att jag ska slippa se.

Slippa höra.

Ändå öppnar jag, i ett obevakat ögonblick, både ögon och öron.

Jag ser såret i skogen.

Ser den gula maskinen.

Ser granen, som den har i sitt grepp.

Hör knaket och braket, när stort träd faller över litet träd.

Hör bullret och dånet från maskinen.

De är mina vänner, mina jämlikar, de som faller.

De som, så vitt jag vet, inte har haft någon talan.

Jag vänjer mig nog aldrig.

Men jag tröstar mig, som vanligt, med att Moder Jords tålamod med människorna är oändligt.

Att små frön ligger redo i jorden. Bidar sin tid. 

 

 

Måndag 28 januari -19

 

-God morgon, kära Siv Silvo! Gretha och Danthe här. Ringer vi olämpligt?

Någon gång i veckan, alltid på morgonen, aldrig för ofta, hördes den försynta och samtidigt distinkta rösten med sin lätta, skånska brytning.

-Nej då! Inte alls. Det är så roligt att höra från er.

Detta pågick under tio år. Jag räknar efter om och om igen. Jo, det stämmer.

Under tiden hann Danthe fara iväg till hundhimlen, efter nitton år på jorden.

Gretha och Danthe. Alltid. Också efter att hans själ blivit fri.

-Han är med mig hela tiden, sa Gretha.

-Så klart han är! sa jag.

-Jag pratar med honom på den universella kanalen varje kväll. Nu ska vi prata med kära Siv Silvo, brukar jag säga. Då blir jag så lugn. Somnar.

Vi pratade om märkliga ting, Gretha och jag. Om mirakel. Om hur väldigt lyckligt lottade vi är, som vågar se, och tro på det vi ser.

 

Om stjärnorna och månen pratade vi. Om fåglar. Om livet.

Så började samtalen komma med längre mellanrum.

Så kom hösten. Samtalen upphörde.

Jag visste. Jag fylldes av ett lugn. Efter åttioåtta jordaår var det dags.

Gretha och Danthe. Tillsammans igen.

Nu står jag här under stjärnorna. Gryningen är på väg.

-God morgon, kära Gretha och Danthe.

 

Söndag 20 januari -19

 

Den lilla bäcken rör sig sakta mellan träd och stenar i gammelskogen.

Ett svagt porlande är allt som hörs.

Den leds under den isiga grusvägen genom en metalltrumma i marken.

Porlandet förvandlas till ett underjordiskt mullrande.

Ute i ljuset på andra sidan vägen släpps den fri igen.

Bildar ett vattenfall i miniatyr.

Rinner i god fart, skummande och brusande, tills den gör en nittiogradig högersväng, bromsas upp och försvinner under snö och is.

Den syns inte längre, hörs inte, men jag vet att den finns där.

Jag minns mina drömmar om stormande hav, som hotat att dra ner mig i djupet.

Men, också drömmar där jag lycklig simmat i mjukt, smekande insjövatten.

Om hemlighetsfulla svarta tjärnar långt ute i skogen, har jag drömt.

Om floder, omöjliga för mig att ta mig över ensam utan hjälp.

Drömmakarna har låtit vattnet bära de känslor som funnits inom mig.

Känslor, ibland så väl dolda under ytan, att jag haft svårt att känna igen dem.

Stundtals osynliga, stundtals fastfrusna, stundtals sedda av ingen, har de legat där i väntan på godare, varmare tider.

Och de kom!

De kommer alltid till den som kan vänta.

Också till lilla bäcken, som snart ska få fart på sitt flöde och fortsätta sin färd.

 

 

Lördag 12 januari -19

 

-Kan fåglar flyga baklänges? Jag menar, kan de backa? Duvorna, som flög över mig i morse fick mig att börja undra. Fast, vid närmare eftertanke, varför skulle de?

En kort stund är det tyst vid kaffebordet, där ett ljus brinner lugnt och stadigt, ett fång tulpaner doftar vår och flera paket i vackra färger skapar spänning och förväntan.

-Jag tror, att de skulle förstöra vingarna. Vingfästena. De är ju gjorda för en viss rörelse, säger någon.

-Ja, jag har då aldrig sett något sådant, säger en annan och ser allvarligt fundersam ut.

Så där fortsätter det. Tankar får vingar. Flyger som de vill.

Ord far upp till taket. Ner igen. Fångas upp. Skickas vidare.

Ingen säger något om att "googla." Ingen behöver veta. 

Det här är ett trygghetssamtal.

Ett sådant, som kan få fortsätta en annan gång.

På ett annat födelsedagskalas, kanske.

Fast det är inte nödvändigt.

Inte ens särskilt troligt.

Jag övergår till att öppna de där paketen.

 

Torsdag 10 januari -19

 

Inget är sig likt om natten.

Den där dagsröran av ljud har tystnat.

I stjärnljusa vinternatten tar jag till mig ljuden ett och ett, vartefter de dyker upp.

Kölden är en annan sorts köld än på dagen.

Jag står där jag står och slappnar av, i stället för att spänna mig, när jag börjar frysa.

Dagstankar, som att fundera på att hämta mera kläder, finns inte.

Kläderna jag bär är av bomull. Tysta, mjuka.

Inga ytterplagg av den där sorten, som stör med sitt prassel.

Min syn är annorlunda än i dagsljuset.

Jag ser upp mot himlen och fylls av en hisnande känsla av att där aldrig har varit så många stjärnor som i natt.

Jag går runt. Framåt, bakåt, åt sidorna. Ända tills jag blir yr av allt stirrande.

Perspektiven förskjuts.

Avstånden mellan stjärnorna pendlar mellan oändlighet och inget avstånd alls.

-Ni vet, säger jag till dem som lyser där uppe. Ni vet precis hur er väg ser ut.

Var ni ska vara. I närheten av vem. Vart ni är på väg.

Blir ni glada, när ni möts igen, efter att ha vandrat olika vägar i några hundra år?

När någon av er slocknar, sörjer ni då? Märker ni det alls?

Stjärnorna glittrar och glimmar.

Svara på frågor hör inte natten till.

 

 

Måndag 7 januari -19

 

Bakom molnen finns hon.

Årets första nymåne!

Fylld med ung, förnyad kraft.

Och jag niger.

Och jag önskar.

Så klart jag gör!

Hon är ju den, som har kraften att verkställa våra önskningar.

Ett vitt ljus har jag tänt.

En bön har jag sänt till henne, som finns där uppe, där en enda stjärna är synlig.

Jag har en vit blomma i en vit skål fylld med vatten.

Den där bönen har jag skrivit ner med guldpenna på ett vitt papper.

Jag har vikt ihop papperet noga och lagt det under den vita skålen.

Ställt alltsammans i det fönster där nymånen når det som bäst.

 

-Så vacker! utbrast kassörskan, när hon såg den vita blomman, som jag sträckte fram för att betala. Den ser ut som något som har vuxit i havet.

Jag log instämmande och såg på min krysantemum.

Den där sorten, som bildar en skål av långa kronblad.

Som gjorda att fånga månljus i.

 

Måndag 31 december -18

 

En av årets allra sista ljusa timmar blir jag visad upp till en bergsplatå.

Jag har blivit vägledd till en by och till en plats att parkera min bil.

Nu står jag här och ser.

Platån är långsträckt i öst-västlig riktning.

Bevuxen med gräs och mossa.

Här finns flera gamla gravsättningar.

Rakt i öster, flera meter nedanför mig, ligger en liten insjö.

Allt stillnar, när mitt inre öga tar över seendet.

Jag ser skeppen, som kommer i land.

Tysta, värdiga människor tar itu med att begrava sina döda.

En vik av havet når nästan hit upp där jag står.

Nu växlar mina inre och yttre bilder.

Här och nu, tårögd i den kyliga vinden, betraktar jag alla de gamla knotiga fruktträd, som kantar platån och växer vidare utmed sluttningarna.

Så kommer en bildsekvens med människor i arbete. Fiske. Fruktskörd.

-Varför blir jag visad allt detta? frågar jag. Varför skulle jag fara hit?

-För att du aldrig, aldrig får glömma, lyder svaret.

Jag har fått den uppmaningen förut.

Den har något med tiden att göra. Den gamla illusionen om då, nu och sedan.

Något måste få bli ihågkommet. Bortom tid. Bortom rum.

 

Måndag 31 december -18

 

I drömmen, som gavs mig i natt, står jag i en dörröppning.

Ser in i ett rum.

Ett tomt rum med vackert brädgolv.

Stort och luftigt med spröjsade fönster.

Under ett av fönstren finns ett värmeelement.

Gammaldags med tjocka rör, kopplade till ett vattenburet system.

Vid sidan av elementet står en kvinna klädd i något slags städuniform.

I handen har hon en stor, vit bomullstrasa.

En sådan, som man river av ett gammalt utslitet lakan.

Hon har blont, halvlångt, lite rufsigt hår.

För en mycket kort stund möts våra blickar.

Ingen av oss säger något.

Ingen av oss ler.

Inget igenkännande alls.

Kvinnan fortsätter städa.

Sticker in handen med trasan bakom elementet.

Jag tänker, att det är bra att all gammal smuts, allt damm och allt gammalt skräp städas bort.

Jag tänker också, att sådana här element värmer väldigt bra.

 

Nu drar sig drömmakarna tillbaka efter nattens arbete.

 

 

Söndag 30 december -18

 

Det hörs ett brus djupt där inne.

Där flödar livet.

Mina fötter har lett mig hit.

Till tystnaden.

Den mäktiga, ostörda tystnaden.

Det är bara bruset.

Jag håller mina händer mot den kalla, skrovliga barken i en omfamning.

Mitt tredje öga vilar mot stammen.

Möter bruset.

Mina händer, mitt tredje öga och granen blir ett.

Vi blir en gemensam kropp, som delar flödet.

Det brusande flödet.

Korpar flyger.

Snabbt. Kraxande.

En oro märks i allt det tysta.

De flyger och flyger.

Varnar.

För sent?

Skotten ekar, ljudet av död sprider sig i rasande fart bland träden.

Där inne i granen, i mina händer och i mitt tredje öga fortsätter bruset.

 

 

Fredag 28 december -18

 

Jag tar fram mina guldpennor.

Ett vitt papper.

Jag börjar skriva.

Ett enda ord.

Om och om igen.

Jag klipper ut ordet.

Många lappar utan vassa hörn.

Bara runda, mjuka former.

Jag sprider lapparna kring mig.

Omger mig med dem.

Ända längst ner i tvättkorgen.

I sängen under kuddarna.

I bilen.

Jag stoppar in små lappar här och där i mina böcker.

De viktigaste böckerna.

I fickorna på mina kläder.

På ställen, som jag redan har glömt.

Jag fyller min hjärna, mitt hjärta med det enda ordet.

Ljus!

 

Tisdag 18 december -18

 

En vän berättar att en mängd träd i Melbourne har fått egna mailadresser.

Människor har börjat skriva till dem!

Nu funderar jag över vem som ska ta emot trädens svar.

Det kan, som jag ser det, bara ske genom telepatisk kommunikation.

Kommer någon att få i uppdrag att vara trädens tolk?

Någon, som är van att ta emot Budskap från naturen.

Kommer detta att sprida sig över jorden?

Vad händer om kommunikatören till exempel får höra av flera granar, att de inte längre vill planteras i räta led och bli julgranar?

Om de hellre vill växa tillsammans med andra sorters träd, kanske bland några kullar, några stenar, en liten bäck ...

Då måste allvarliga bestämmelsemänniskor sammanträda, för att lösa detta.

Och, tänk om de en dag berättar på nyheterna, att några lindar i en park vägrar växa ensamma längre.

Om de säger att lindarna hävdar att de trivs bättre, med några lönnar bredvid sig.

Och, att de dessutom kräver att få växa vilt och vackert.

Ingen klippning på hundra år, minst.

Att bestämma över någon som har en vilja och en längtan precis som vi, hur skulle det kunna vara möjligt? Någon, som till och med har en egen mailadress.

 

Vad har de egentligen satt igång, långt där borta i Melbourne!!?

 

 

 

Söndag 16 december -18

 

Om och om igen ber jag att mitt mod och min tillit aldrig ska svikta.

Att jag ska ta emot all hjälp och vägledning, utan att ifrågasätta.

Att jag inte bara ska ta emot, utan också levandegöra det jag blir satt att ge liv.

Aldrig låta bekvämligheten eller rädslan hindra mig.

Leva så att varje steg jag tar är ett steg framåt.

Inse att sidovägarna kan vara nödvändiga, men aldrig låta dem få bli ett mål.

Det finns inget mål.

Det finns bara Livsvägen.

Lita på att de dagar, då allt tycks ha stannat, är den tid då mycket läggs till rätta.

Dyka ner i djupet, när det är nödvändigt.

Känna när det är dags att åter komma upp till ytan.

Vila i det där jag kallar tomrummet.

Där finns svaren på varför sådant som har hänt har hänt.

Där finns vägledningen för nästa steg och nästa.

Där finns insikten om när det är dags att ta de djupa andetagen och fortsätta.

Fylld med mod och tillit.

 

 

Onsdag 12 december -18

 

Det står sju björkar i en cirkel. De har stått där länge. Det kan man se på deras knotiga stammar, deras mossiga bark. En del växer rakt upp mot himlen. Andra är sneda och vinda. Men hur de än ser ut, utstrålar de en speciell pondus.

I skogsbrynet, en bit därifrån, växer flera björkar av varierande storlek och ålder, utspridda bland andra sorters träd. Några växer ute på åkerholmarna.

-Vad gör ni alla, egentligen? Lite slarvigt slänger jag ur mig frågan.

-Varför frågar du samma saker om och om igen? Du vet ju svaret sedan länge.

Allt som existerar har en uppgift, som utvecklas under Livsresorna.

Vi funderar aldrig över vad vi ska göra. Vi låter allt ske i bästa ordning.

Där vi växer, där behövs vi. Så enkelt är det.

Ni, människor, kämpar så hårt! Tänker så mycket på vad ni ska göra. Hur ni ska göra det. När det ska ske. Ni glömmer helheten.

Ni använder era stora hjärnor, men hör inte er egen inre visdom.

Innerst inne vet ni, men vill inte lyssna. Av rädsla? Bekvämlighet?

Själv är jag en Björkarnas Mästare.

Har tilldelats den uppgiften på grund av att jag har lärt mig att lita på, och använda, min visdom. De, som utgör cirkeln tillsammans med mig, är närmast i rang.

Allt är precis som det ska vara.

Alla befinner sig på sina egna Livsresor, som ingen annan har rätt att störa.

Och allt det här visste du ju redan, eller hur?

 

 

Lördag 8 december -18

 

En höstmorgon flyger en nötskrika genom skogen med ett ekollon i näbben.

Något får henne att skrika högt. Glädje, tror jag.

Hon gör sig inget besvär med att leta efter ekollonet, som föll till marken.

En stund senare är jag på väg genom samma skog.

Får syn på ekollonet, som ligger i mossan. Tar upp det. Stoppar i fickan.

Så småningom hamnar det på fönsterbrädan.

Nu har skalet spruckit i två halvor. Jag stryker dem över den släta ytan.

De skulle kunna bli små vaggor. Bäddas med mjukaste ängsull. Kanske kan ett knytt ordna var sitt par medar åt dem. Eller blir det bättre med upphängning, gjord av små kvistar?

De skulle kunna bli båtar! En paddel till var och en, så är de perfekta farkoster.

Eller ska de bli kvar hos mig tillsammans med ollonet? För deras skönhets skull.

För att jag tycker om att känna på dem. Se på dem.

När jag blundar, ser jag nötskrikan flyga med ett ekollon i näbben.

Och jag tänker att det är där de hör hemma. I skogen. De behövs, där de kan leva sitt Högsta Bästa. Som små vaggor, båtar eller vad det nu blir. Och ollonet längtar säkert efter att få påbörja sin långa färd för att bli en mäktig ek.

 

Nu är det gjort. Under en mycket gammal ek fann jag en bädd av löv. Där ligger de nu, ekollonet och de båda skalhalvorna. Skyddade av knotiga rötter.

Jag tror inte att de väntar på något särskilt. Jag tror att de bara är. I nuet.

 

 

 

Onsdag 5 december -18

 

-Jag går här och letar efter de andra.

-De andra?

-Ja, de jag gick med förut. Något hände.

-Vad?

-Vet inte. Plötsligt var de borta. Jag vet inte ens var jag ska leta.

-Jag förstår det, när jag ser dina spår. Verkar som om du har tvekat i vägkorsningen. Till sist har du gått åt höger.

-Vet inte vad det heter. Men hade jag gått åt andra hållet, hade jag kommit till alla människoboningarna. Ville jag inte. Här är så långt mellan husen, så här är annorlunda. Här skulle de kunna vara.

-Du och jag har ju inte träffats fysiskt. Jag har bara följt dina spår ett stycke. Nu undrar jag … du verkar vara vuxen. Kan det vara så, att du ska släppa taget om din gamla flock? Söka efter någon annan, någon du ska vandra tillsammans med, kanske bilda familj?

-Kanske. Jag tror ibland att de andra inte saknar mig alls. Som att de faktiskt har lämnat mig. Det känns så sorgligt att tänka så.

-Inte länge till! Fortsätt gå åt det håll du valt. Se dig noga omkring, så du inte missar den som väntar på dig någonstans längs din väg.

I en glimt ser jag älgen, som satt sina spår, springa iväg med gungande steg.

Förväntansfullt i riktning mot framtiden.

 

 

Onsdag 28 november -18

 

Strax före midnatt väcks jag av att en hand försiktigt läggs mot min rygg.

-Stig upp! Du ska gå ut och skörda salvia. Nu.

Jag klär snabbt på mig, greppar min korg och är redo.

Frosten, det tunna snötäcket och månen i nedan hjälps åt att lysa min väg.

Jag märker ändå, att jag ser bäst om jag blundar.

Plockar de kvistar, som vill bli plockade. Hårda. Frusna.

Den lilla androgyna skepnad, som väckte mig, står bredvid. Börjar förklara.

-Du har länge vetat, att just den här mycket gamla salvian besitter en särskild kraft.

Nu har du provat att använda både färsk och torkad, som du har köpt. Du har märkt, att för dig har de varit helt verkningslösa. Du ska alltid se till att ha just den här salvian i ditt förråd av läkeväxter.

-Jag har fått veta tidigare, att jag aldrig ska ta med något från den här gamla örtagården, när jag flyttar härifrån. Hur blir det nu?

-Du får fortsatt vägledning. Som du vet, är allt föränderligt.

-Måste jag alltid skörda den mitt i natten?

-Det är den absolut bästa tiden på dygnet. Då är kraften som starkast.

-Gäller det alla växter?

-Du får vägledning undan för undan.

Den lilla varelsen löses upp inför mina ögon. Försvinner bland salviabuskarna.

Ner i jorden. Till sist skymtar bara hans svarta, toppiga hatt.

 

 

 

Tisdag 27 november -18

 

Vi har ingen lägereld att samlas kring.

Ingen himmel med gnistrande stjärnor ovanför oss.

Vi har slagit oss ner på plaststolar.

På ett fyrkantigt bord lyser ett ensamt ljus med klar låga.

I taket sitter nya tidens lågenergilampor i räta rader och blinkar i en fart, som inget mänskligt öga hinner uppfatta.

Framför oss greppar en kvinna sin flöjt. Börjar spela. Bjuder in oss till sagornas värld.

-Det var en gång ...

Nu har sagoberätterskan kommit. Hon vet en plats dit hon vill ta oss med.

Allt vi behöver göra är att ta de djupa andetagen, sluta våra ögon så vi ser klart och följa i hennes spår.

Lamporna i taket har förvandlats till lyktor med levande ljus. Det ser jag tydligt, när jag blundar.

Kvinnan med flöjten har bytt ut den mot en lyra. Tonerna flyger högt upp och dyker djupt ner. Gränslöst. Fritt. Inget kan hindra dem. De spränger alla ramar.

Hon är en domptör, som har sorgen, glädjen och alla andra känslor som sagor är vävda av, i sin hand.

Så leder de två, berätterskan och kvinnan med lyran, oss vidare.

Djupt in i sagornas värld, där vad som helst kan hända.

 

 

 

Onsdag 21 november -18

 

Dagen, som inte är.

Orden kommer till mig, när jag ska ta ett beslut om det verkligen är en bra idé att gå ut på en eftermiddagspromenad.

Klockan är snart två.

Ska jag ta vara på dagsljuset, får jag bestämma mig kvickt.

Jag väljer bland ytterkläder som kan passa en årstid, som inte heller är.

Dagen, som inte är, ska jag kanske ge mig ut på vandring i ett årstidslöst landskap.

Då ska jag finna, att hösten är över.

Löven, färgerna, dofterna, frukterna, fågelsträcken är borta.

Jag ska märka, att vintern ännu är någon annanstans.

Den ska komma sedan. När är "sedan"? Vet inte.

Vet bara, att den ska komma med glitter, girlanger och stjärnklara, iskalla nätter.

Och med små torra snöflingor, som med ett lätt frasande ljud landar på marken.

 

Jag står här och väljer ...

Vilka skor ska jag ha i så fall, om jag nu alls ska gå ut? Vilka vantar?

-Samla ihop din energi, kvinna! säger jag till mig själv.

Kanske träffar du korpen, din kraftfågel.

Gå ut!

Gå ut i dagen, som inte är.

 

 

Söndag 18 november -18

 

-Du vet redan att alla har sin livsresa att göra.

Djur, växter, människor, allt och alla som finns här på jorden, har sina uppgifter.

Gamla äppelträdet, som du undrar över, har varit skafferi, viloplats och bostad åt många under ett långt jordeliv.

Kraftfulla växter, som nässlor, vallört och vallmo, har valt att växa kring dess stam.

Du vet också att trädet var en av dina lärare under den tid ni levde tillsammans.

Lärde dig att tålmodigt vänta på vägledning. Du fick veta vilka önskemål det hade beträffande näring, liksom hur och när det ville bli klippt.

Du fick känna glädjen i att klättra upp bland grenarna och uppleva hur ni blev ett, du och trädet. Tillsammans lyssnade ni på det milda ljudet från de små klockorna i vindspelet, som hängde på en gren.

Ni delade en glädje, som blev ännu djupare genom insikten att er tid i trädgården, både din och trädets, gick mot sitt slut.

Bland det sista, som trädet lärde dig, var att ta emot dess läkekraft. Noga visade det hur du genom att luta pannan mot en av de gamla, knotiga grenarna, medan du blundade och andades djupt, fick vara med om hur din migrän försvann.

Sedan var det snart dags för er att ta farväl av varandra. Helt enligt planen.

 

Jag tackar äppelträdets Mästare, som har berättat allt detta.

Nu, när jag åker förbi på vägen och ser en hög med grenar där äppelträdet växte, vet jag att allt är fullbordat.

 

 

Måndag 12 november -18

 

Det är så många fåglar omkring mig!

Småfågelflockar kommer så ovanligt nära.

Till och med på datorskärmen dyker en bild med en grupp fåglar upp.

När jag går ut, lägger jag märke till en molnformation, som ser ut precis som en mås i flykt med utbredda vingar.

Skator följer mig på min vandring. Flaxar runt mig, skrattande på skators vis. En av dem är så nära, att jag för ett ögonblick tror att den tänker sätta sig på mitt huvud. En annan slår sig ner på taknocken på gamla ladan vid vägen. En lång stund står jag nedanför och tittar upp mot henne. Hon iakttar mig med sin intensiva blick, som håller fast min. Hon är ledaren.

De andra fortsätter flyga runt mig.

Så hörs en fågel alldeles nära, högt uppe i en av askarna.

Jag ser den inte. Dess läte är obekant.

Jag minns de oväntade mötena.

Härfågeln och berguven, som jag redan har skrivit om.

Morkullan, som flög över mig en kväll.

Ännu är jag osäker på vad de har att säga mig.

Kanske kommer de alla med samma budskap.

Ett fågelbudskap.

Något om mod, förtröstan och tillit ...

 

 

 

Onsdag 7 november -18

 

Innan tunnaste tunna nymåneskäran blir synlig.

När månen är mörklagd inför mina ögon.

Då vet jag, äntligen vet jag, att det är dags för vila.

Månen har lärt mig att följa hennes faser.

När ett eller ett par dygn förflutit, kommer jag att se mig yrvaket omkring.

Sträcka på mig. Blinka. Gäspa.

Känna hur energin har fyllts på.

Sätta igång med vad det nu var jag gjorde.

Så har det inte alltid varit.

Det är först nu som den underbara insikten har blivit min.

Månen för och jag följer.

Allt jag behöver tänka på är att iaktta och tyda det jag ser.

Sluta kämpa emot tröttheten, håglösheten, kraftlösheten.

Påminna mig om att det känns precis som det ska.

Vara ett med Alltet.

Som så ofta … alla de andra vet; djuren, växterna.

Vi, människor, glömmer så lätt.

Tror inte att det gäller oss.

Tror att vi både kan föra och följa.

 

 

 

Söndag 4 november -18

 

-Tårar vattnar själens blommor, sa en vis kvinna till mig för många år sedan.

Hon sa det för att lugna mig, när jag befarade att min gråt, som äntligen sluppit lös, aldrig skulle ta slut. Nu, långt efteråt, vet jag att hon hade rätt.

Nu kan jag se att den gråten, även om den skrämde mig då med sitt djup och sin kraft, var en nödvändig gråt. Den renade. Den stillade. Den helade.

Det var också lätt att inse varför jag grät.

 

En helt annan sorts gråt var den som jag minns nu i allhelgonatider.

En gråt, som överrumplade mig, helt oförberedd som jag var på att de av mina kära som lämnat jordelivet, skulle komma till mig där jag stod i isande kyla med ett par ljus i en minneslund, som jag egentligen inte hade någon anknytning till.

Den gråten krävde människotröst. En varm hand. En tystnad full av kärlek.

 

Gråt är inte självklar.

Det vet jag, som gärna stänger den inne. Inte vill kännas vid.

-Varför gråter du inte bara ut? säger min vän, när jag försöker förklara att gråt kan vara skrämmande. Han, som öppnar och stänger tåreflödet efter behov.

Känner smärtan. Känner igen den. Tar den till sig. Blir klar med den.

Men jag har hittat ett sätt ...

När jag vet att jag behöver ta itu med ett lager instängd gråt, sätter jag på skivan där Bob Dylan och Johnny Cash sjunger duett i Girl from the North Country.

Där finns allt. Blir igenkänt. Sorgen, saknaden, omsorgen, ömsintheten.

 

                                                                            (Vill du veta mer om hur det var i den där

                                                                                      minneslunden jag skriver om, så finns det

                                                                                      berättat i boken Kungen och Myskmadran,

                                                                                      sid. 25.)

 

 

 

Lördag 3 november -18

 

Skymning råder.

Jag går ut för att möta stjärnorna, som snart ska tändas.

Mitt fokus är riktat mot himlen.

Det tar en stund innan de skrik, som hörs långt borta i nordost får min uppmärksamhet.

"Tvåstaviga", höga läten, som lämnar ett eko efter sig.

Bortom stora vägen, eller kanske på andra sidan sjön, skriker någon.

Kan en räv låta så där? Knappast.

En hare, som sitter fast i en rovdjurskäft med sylvassa tänder? Inte troligt.

Medan mörkret tätnar, växer sig ett igenkännande allt starkare inom mig.

Ljudet kommer närmare.

Nu hörs det över mig. En fågel … det är en fågel. En berguv!

Nu vet jag. Nu minns jag en annan kväll i en annan trädgård.

Han flyger vidare mot sydväst.

Länge hör jag hans rop fylla novemberkvällen, som har hunnit mörkna.

Det är nåd att få höra honom, han med den mäktigaste rösten av dem alla.

Och nu har jag fått uppleva det två gånger på min jordavandring.

Ett sista eko. Därefter tystnad.

Åter är det jag och stjärnorna. De har blivit många. Glittrar och glimmar.

Låter sig inte distraheras av en berguvs ropande i mörka kvällen.

 

 

Fredag 26 oktober -18

 

Om det rätta tillfället att fara vidare talade härfågeln, som jag skrev om igår.

Fara vidare har inget särskilt mål.

Fara vidare finns, för att vi ska lära oss mera.

För att vi ska växa i tillit och visdom. 

Det finns en oändlig mängd sätt att fara vidare på.

Resa långt, långt bort till fjärran land, till en plats där ingen satt sin fot.

Ge själen vingar för en stund, medan kroppen stannar där den är.

Simma i liten mörk insjö sent om kvällen i fullmånestrimman.

Vara ett med stjärnorna en natt på rygg i daggvått gräs.

Stanna upp i ett möte med en främling, som inte alls är någon främling.

Själarna minns varandra. Minns ett möte för länge, länge sedan.

Fara vidare kan vara små, små tveksamma steg eller ett enda jättekliv.

Fara vidare är när det mest oväntade knackar på dörren.

Väcker oss ur djupa sömnen.

Skakar om oss.

Ömsint, men mycket bestämt.

Någon gång varnande.

Alltid uppfordrande.

Det är dags nu!

Dags att fara vidare. 

 

 

 

Torsdag 25 oktober -18

 

Det är i fullmånetiden han kommer.

Stannar några timmar varje gång.

Vackrast bland vackra är han, med sin dekorativa fjäderskrud och sin "indianhövdingtofs" på huvudet.

En härfågel utanför mitt fönster!

Våra blickar möts emellanåt.

Tredje och sista dagen överlämnar han sitt budskap.

 

-Jag vet att du har sett den goda, rofyllda ensamhet, som omger mig.

Du har lagt märke till att jag söker mig till det öppna, det gröna, det ljusa.

Fortsätt, du också, ditt sökande efter ljus och skönhet.

Följ din egen väg. Låt ingenting stoppa dig.

Finns inga hinder, förutom de som du själv sätter upp.

Fundera mindre på de andras vägar. Är deras.

Du har en egen riktning. Du är  din egen kompass.

Månen finns alltid med dig med sin tysta, stillsamma visdom.

Jag navigerar efter stjärnorna. 

Iakttar dem noga nu.

Väntar på det rätta tillfället att fara vidare.

Samlar kraft.

Snart ...

 

 

Tisdag 23 oktober -18

 

Allt mitt fokus är riktat på fullmånen.

Hon lyser med ett nästan bländande starkt sken.

Hon har lockat mig, manat mig, att komma ut. Ut till mörker och hård vind.

De snabbt framrusande molnen runt henne är kantade i rosa.

Här står jag nu. Högtidligt lyssnande till vad hon har att säga mig.

 

-Jag ska leda dig alltmer.

Äntligen är du redo att ta emot mig.

Du kommer att styra allt mindre.

De obehag och den rastlöshet, som du har upplevt när jag har varit som mest kraftfull, kommer du aldrig mer att känna.

Hädanefter ser du längtansfullt fram emot fullmånetider.

Omedvetet har du öppnat dig för min styrka.

Ditt mod och din tillit har tagit dig dit.

Du har behövt all den här tiden.

Först nu kan du hantera den lockelse till min dragningskraft, som du har känt.

Inget blir sig likt.

Du kan släppa taget.

Jag för dig framåt.

Även när jag är mild och fjärran, ger jag dig den vägledning du just då behöver.

 

 

 

Fredag 19 oktober -18                     (forts från i går)

 

-Jag ber att … börjar jag, men hittar ingen fortsättning på det som var tänkt att bli en bön.

När den sena kvällen är på väg mot natt, står jag stum ute i det täta mörkret. Jag vet att just nu, en vecka efter Vilsans avfärd, väntar hennes mamma, Miss Manson, på att få börja sin resa från det lilla röda huset. Befriad från en sjuk och utmattad kropp ska hon snart vara framme i katthimlen.

Jag går in. Lägger mig. Somnar. Vaknar i en gryning full av frost och kyla.

-Jag tänker gå ut med min frukost ändå, säger jag som ett svar till den varnande röst inom mig som bestämt avråder.

Jag vill att de ljumma, kravlösa stunderna med sitt omfamnande mörker där ute på trappan ska gå i repris. Om och om igen. Jag tänker låtsas att gryningsljus och blinkande stjärnor är allt jag behöver bry mig om.

Så jag sveper en filt om mig, bär med mig mitt te och mitt bröd. Hinner ta ett par steg på frosthala trappan innan jag förlorar fotfästet och faller. Jag faller hårt. Änglarna är redan beredda. De ser till att jag tar emot mig med hela kroppen när min luftfärd är över och jag landar på rygg på de hårda, kantiga trappstegen.

Jag reser mig varsamt. Jag är hel! Det har ett pris att strunta i sina Hjälpares varningar, men de låter det aldrig gå riktigt illa.

Jag behöver vila nu, precis som de säkert också behöver i det lilla röda huset.

Morgonen efter natten, då Miss Manson tog farväl.

 

 

Torsdag 18 oktober -18                     (forts från 11 oktober)

 

I sjuhundra dagar, eller sju, har jag tagit emot gryningen ute på trappan.

Morgnar, då luften varit ljum och vinden vilat.

Jag har sett Karlavagnen försvinna. Sett första ljuset komma.

Det hela började i fredags med att Vilsan, dagen efter att hon lämnat jorden, manade mig att ta min frukost med mig och gå ut på trappan "så ska du få se något".

Och jag såg en himmel som inte var någon annan lik. Fast ännu bara en liten strimma ljus syntes, var himlen, från öster till söder, en kort stund målad i de mest underbara färger.

Och jag har fortsatt att gå dit ut med min frukost. Suttit där i mörkret. Druckit mitt nyponte. Ätit mitt hembakta bröd.

Sett stjärnorna blekna, en efter en tills bara morgonstjärnan funnits där.

Mörkret har skyddat mig. Varligt fört mig in i ett långsamt möte med dagen.

Den ljusa, oberäkneliga, utlämnande dagen.

Ännu omsluten av det tysta, det mörka, det hemlighetsfulla, har jag sjungit blinka, lilla stjärna för den ensamma morgonstjärnan.

Aldrig tidigare var jag så fullkomligt en del av det hela.

Det stora Alltet.

Tiden … den har varit obefintlig.

Sjuhundra gryningar … eller sju? Spelar det någon roll?

 

 

 

Torsdag 11 oktober -18                     (forts från i går)

 

De får vänta ett dygn, de som samlats ute på ängen för att vinka av Vilsan.

-Tiden, säger de till varandra, vem bryr sig om den?

De berättar sagor.

De tittar på stjärnor.

Och nymånen, önskemånen, lyser.

 

Ängen blir en rikare plats nu, när Vilsans kropp fylld av helande kraft, ljus och kärlek, ska vila där.

Precis som katthimlen blir rikare, när hon kommer dit med all den kärlek och visdom som hennes själ rymmer.

Precis som jag själv har blivit en rikare människa, genom att länge fått ha henne som en älskad vän.

Och det fortsätter!

Vänskapen fortsätter.

Hjälpen, kärleken, visdomen, glädjen fortsätter att flöda.

 

Hon har lämnat sin kropp.

Hon har rest. Eskorterad av alla änglarna.

Det har vinkats. Det har ropats "lycklig resa!"

En efter en går de till vila; knytten, paddan, kråkan Åke och alla de andra.

Ett efter ett slocknar de små ljusen på ängen.

En efter en släcks lamporna inne i det lilla, röda huset.

 

 

Onsdag 10 oktober -18                     (forts från i går)

 

Det är den kväll, då ännu fler änglar kommer.

Deras ledare står så betryggande ute bland fruktträden och övervakar det hela.

Sprider lugn omkring sig. Ser vad som sker. Vet vad som ska göras.

En skara mindre änglar landar på ängen, på andra sidan om det lilla, röda huset.

Med mjuka och lätta dunsar tar de mark bland tuvor och gula löv.

Marken är svagt upplyst av små ljus.

Så små är de, att människoögon bara kan uppfatta dem glimtvis.

Ungefär som daggdroppar i stjärnljus.

Knytten vet. Paddan, deras vän, som bor i stenmuren, vet. Kråkan Åke vet.

Rådjuren, de som dansade runt den lilla ödestugan på andra sidan vägen en sommarnatt, vet. En liten hare, som satt sig bakom en av de stora stenarna just där äng möter skog, han vet.

Det viskas. Det springs. Vingar flaxas. Budet går.

-Hon ska resa nu! Vilsan ska ge sig av. Kom alla. Vi ska vinka av henne.

Hösten doftar. Löven faller.

Inne i det lilla, röda huset vilar Vilsan, snart resklar.

Hennes båda bröder håller vakt vid ytterdörren.

Hon går dit bort. Pussar. Blir pussad. Fortsätter ut i köket. Dricker lite vatten.

Lägger sig till vila igen.

Händer, fulla av kärlek, breder den blå sidensjalen över henne.

 

 

Tisdag 9 oktober -18                     (forts från 5 oktober)

 

Sakta går hon ut och tar avsked av sin trädgård.

Ligger annars mest inne i huset och sover.

Allt är kärlek.

Mattes blå sidensjal, som en lätt smekning över trötta kroppen.

Healing flödar utan avbrott. Så länge hon tar emot.

Skapar öppningar åt det sjuka att lämna hennes kropp.

Vi ger all lindring vi kan.

Mirakel, väntar vi på det? Innerst inne?

Gör vi väl alltid.

För att vi vet att de sker.

De gör det.

Ett har redan skett! Hon och matte fick en extra sommar ihop. Precis som matte hade bett om.

Nu är hösten här ...

Den lilla kroppen under det blå sidenet blir allt tröttare.

Den underbara, ljusa själen vill något annat nu.

Vi säger saker fulla av insiktsfullt ädelmod, som att vi släpper henne fri, att hon är fri att gå. När gråten tar en paus, gör vi det. Menar vi det? Verkligen? Ja!

Men vi står här på jorden.

Vilsna med våra sinnen vidöppna.

 

 

Fredag 5 oktober -18                     (forts från 3 oktober)

 

Vilsan har väckt mig.

Vill ha healing. Ljushealing.

Snart söker sig ett ljus, milt som kom det från stjärnorna, in i hennes kropp.

Varsamt slingrar det sig hit och dit. Stannar till. Berör. Går vidare. Ut igen.

Vidgas och blir regnbågsskimrande.

Smeker och omsluter henne varligt.

-Det är mysigt! Vilsan njuter.

Djupt inne i kroppen känns vibrationerna av hennes spinnande.

Så småningom tonar ljuset bort.

Jag vägleds att lägga mina händer på hennes kropp.

Sakta låta dem vandra hela vägen från nos till svansspets.

Jag uppmanas att särskilt fokusera på tassarnas undersidor. Se till att där är fritt flöde. Genom tassarna går det sjuka ut ur kroppen, ner i Moder Jord för att transformeras, får jag veta.

Vilsan har lagt sig på sidan, med ryggen mot mig. Och mot världen.

Absolut frid råder.

Kärleksänglar, lyckoänglar runt henne.

Bara nuet finns.

Bara djupa andetagen.

 

 

 

Onsdag 3 oktober -18

 

-Aldrig, aldrig skulle jag gå emot Vilsans visdom!

Jag har sagt det hur många gånger som helst.

Det är dag att säga det igen, nu när hon vägleder oss, sina människor, efter ett veterinärbesök av den där sorten som skulle kunna få oss att glömma glädjen.

Hon kommer aldrig i livet att låta det ske ...

 

-Jag vill vara en lycklig katt!

Bara det.

Här i mitt Skogsbo.

Vill inte tänka på det sjuka.

Det är inte viktigt.

Vill inte plocka upp sådana tankar från er heller.

Gör oss bara illa.

Det där ni kallar tumörer är inget viktigt.

Bara, bara kärleken.

Får oss att må bra.

Alla sorters kärlek.

 

Och uppå allt detta … när jag går ut väntar den allra mest magnifika regnbåge!

Och efter en stund blir ännu en synlig!

De kommer alltid till mig som budbärare om glädje och lycka.

Så klart vet Vilsan det. Har nog vetat det längre än jag själv.

 

 

Tisdag 2 oktober -18

 

Samma känsla, som några gånger lockat mig att sätta mig i bilen och köra till den lilla, bomförsedda vägen fyller mig på nytt.

Så jag far. Parkerar. Börjar vandra tills jag ser den gamla fallfärdiga ladan.

Jag stannar på backkrönet. Står en stund och tittar. Här har jag brukat vända.

Inte velat störa. Inte velat störa vem? Finns någon människa där? Ligger det verkligen en bebodd gård där bakom ladan?

Det är dags att ta reda på saker och ting. Jag får väl vända och gå tillbaka, om det finns någon där som störs av min närvaro.

Jag går nerför backen och förbi ladan. Öppnar ett elstängsel. Stänger noga efter mig. Korna på ett gärde en bit bort fortsätter lugnt att äta. Var hör de hemma?

Här är dånande tyst. Vindstilla. Mängder av skräp på marken; plastdunkar, bilbatterier, motorer, jordbruksredskap. Ett fallfärdigt bostadshus. Ett till, lite mindre fallfärdigt. Två rostiga personbilar, ändå inte så väldigt gamla, står prydligt parkerade bredvid varandra, ute i gräset. Vända mot den igenvuxna vägen, som vore de redo att fara iväg. Men, var är han, som skulle köra?

Bakom, mellan två branta stenblock, går en flitigt använd stig upp mot skogen.

-Det verkar vara ett sådant ställe där folk försvinner, säger kvinnan, som jag senare berättar om min upplevelse för.

Jag har börjat undra … vem använder stigen? Vart leder den, när den passerat mellan stenblocken, som står där tysta och hemlighetsfulla?

 

 

Fredag 28 september -18

 

-Hur kommer det sig, frågar jag det skönt vildvuxna lilla äppelträdet, att du har så vackra, friska frukter, när de i trädgårdarna ruttnar på träden?

Inte ens de som ser friska ut, smakar alltid gott. Ofta har de börjat ruttna inifrån.

-Det är lätt att förklara! Jag växer på en plats som ett frö valde en gång. Du förstår, frön flyttas hit och dit. Kanske i en liten fågels mage, på en grävlings tassar eller i pälsen på en räv. Så hamnar de på olika ställen. Vilar. Väntar. En dag, när fröet vet att det kommit till en bra plats med lagom vind, värme, ljus och fuktighet börjar det gro. Så småningom växer det upp till ett vackert och kraftfullt träd.

-Ja, du är verkligen vacker! Och dina gulgröna frukter är underbart saftiga och smakrika. Men, du, tar inte allt det här väldigt lång tid? Jag menar, visst dröjer det väldigt länge innan sådana som du bär frukt? Här ute i det vilda.

-Det tar den tid det ska ta. Det är människors otålighet som gör att träden och frukterna i era trädgårdar blir sjuka. Ni köper träden utan att fråga dem om de vill komma hem till er trädgård. Inte heller frågar ni var de vill växa. Träden ropar, men ni hör inte. Ni planterar dem någonstans där ni tycker att det passar.

 

Jag lämnar det vilda och fria trädet, som har burit precis lagom många frukter.

Precis så många som dess grenar orkat bära.

Jag har fått smaka. Liten fågel har fått smaka. Säkert också grävlingen och räven, när de kommit tassande ut ur skogen i skymningen.

 

 

Onsdag 19 september -18

 

Det är tidig morgon.

Det är alldeles stilla.

Solen är just på väg upp.

En fjäril kommer flygande.

Lyser vit i bleka gryningsljuset.

Tar en sväng runt häggen.

Fladdrar vidare till rönnen.

Flyger fort.

Kommer rakt emot mig.

Svänger av mot väster.

Tar sikte på stora aspen.

Försvinner in i grenverket.

En liten fågel kommer flygande från söder.

Flyger fort och målmedvetet.

Försvinner in bland aspens grenar.

På samma ställe som fjärilen.

Något vitt faller till marken.

En kraftfull vind kommer farande.

Skakar om häggen, skakar om rönnen, skakar om aspen.

Jag tyckte jag såg lilla fågeln flyga mot norr.

 

 

Onsdag 19 september -18

 

Mörkret föll sakta och mjukt.

Himlen var fortfarande ljus. Som en vårhimmel.

Månen lyste halv.

En ensam stjärna höll henne sällskap.

Marken under mina bara fötter var torr och ljum.

Jag tackade öst, syd, väst och nord för all hjälp och vägledning den här dagen.

Sittande på huk med mina handflator tryckta mot marken, tackade jag Moder Jord. Förnam hennes kraft pulsera in i mig.

Jag sände ett tack till himlen. Till sol, måne och stjärnor. Till alla långt där ute.

Jag bad mina böner.

Jag blundade.

Jag andades in doften av äpplen.

Några bilar körde på vägen. Jag hörde dem. Liksom jag hörde en moped, som for fram och tillbaka.

Men inget kunde störa den fullkomliga frid, som uppfyllde mig och omgav mig.

Jag bad om hjälp för morgondagen. Vägledning bad jag om.

Öppnade ögonen och såg upp mot himlen.

Stjärnor tändes. En efter en.

Ledstjärnor.

Och nu är den här. Den dag som nyss var morgondagen.

 

 

Tisdag 18 september -18

 

Jag tänker att lindar är mycket sociala träd. Söker kontakt. Vill berätta.

Som den här ...

-Ni människor dras till oss lindar, för att vi får era hjärtan att vibrera på en speciell kärleksfrekvens.

Våra blad ser ut som hjärtan! Har du märkt det?

-Ja. Det är fantastiskt med träd fulla av hjärtan!

-Människor vill ha lindar i sin närhet. Så har det varit ända sedan ni först lärde känna oss. Man skulle kunna tro, att det handlar om att vi är tåliga, växer snabbt.

Men på djupet handlar det alltid om den där kärleksfrekvensen.

Vi finns här på jorden för att vi ska länka samman människor, djur och växter.

Vårt uppdrag är att skapa harmoni.

Vi är en symbol för trygghet, samhörighet, men också rikedom och skönhet.

Våra underbart doftande blommor har i alla tider använts för sina olika läkande egenskaper. Många njuter av te gjort på våra blommor bara för den goda smakens skull.

-Och honungen som bina tillreder av nektarn de samlar i era blommor är väldigt god, tycker jag.

-Vårt uppdrag bygger, som du märker, helt på samverkan med andra varelser. Vi är här för kärleks skull. Vi är inte oss själva nog. Kärleksutbytet är allt! Den kärlek som flödar mellan oss och alla som öppnar sina hjärtan.

 

 

Söndag 16 september -18

 

Det går en kvinna i en trädgård.

Hon ser sig omkring bland blommorna.

Hon är i starkt förbund med allt som växer.

Både det odlade och det som lever ute i det vilda.

Blommor, träd och buskar, alla känner de hennes kärlek.

Hon vet att kärleken är besvarad.

Hon böjer sig ner och plockar ett knippe pärleterneller. De vita blommorna liknar små stjärnor, om man tittar noga. Många små stjärnor. Stjärnor i överflöd.

Silvergröna blad.

Hon rätar på ryggen och låter blicken svepa över ringblommor i lysande orange och gult. Gulmåror doftar i grässlänten. Små blåklockor nickar.

-Ska hon välja någon av oss? undrar de.

Men hennes blick stannar hos de rosa malvorna. Hon plockar några och sticker in dem bland allt det vita. Tackar. Går därifrån.

 

Det står en blombukett i en enkel glasburk i mitt rum, framför en gräddvit vägg.

Kvistar fulla av vita små stjärnblommor spretar busigt åt alla håll.

Malvorna, med sina öppna, rosa blommor, står där bland dem med raka stjälkar och försöker hålla lite ordning på det hela.

Jag har fått en gåva, som gläder min själ och alla mina sinnen.

 

 

Måndag 10 september -18

 

Först var det huggormen, sedan snoken och nu den skimrande kopparormen.

På samma ställe, på väg från skogen till åkern eller tvärtom, har de ringlat över landsvägen just när en bil kommit farande.

Vad vet väl ormar och ödlor om bilar?

Inget? Allt?

Är det inprogrammerat från begynnelsen att just nu, just här ska den här livsresan avslutas?

Bakom mig, på åkern, kvittrar sädesärlorna.

Ungarna flyger ivrigt omkring.

Vilken morgon som helst nu kommer jag att stå här omgiven av tystnad.

Hela flocken kommer att ha gett sig av i gryningen.

Höstvemodet, som är på väg att fånga in mig avbryts abrupt när det dundrar av klövar i skogsbrynet.

Här kommer gårdens kvigor rusande! Med glada steg går jag dem till mötes.

På var sin sida av stängslet stannar vi och samtalar.

Om saftigt grönt gräs. Om vackra kofärger. Om långa vita ögonfransar och lockiga pannluggar.

Vi slår följe en bit, tills de viker av upp mot storskogen.

Jag fortsätter landsvägen fram.

Solen i ögonen.

 

 

Lördag 8 september -18

 

Det gäller att välja sina träd ...

Granarna med sina långa svepande grenar.

Under dem är det nästan alltid varmare än runt omkring.

Skyddat från regn och vinande vindar.

Den lägsta grenen får bli kudde.

Och så är det då det där susandet och vaggandet.

Om jag har den där gråtklumpen i halsen, som jag absolut inte vill kännas vid utan sväljer ner och transformerar till nackont.

Då kan en stund i granens famn vara förlösande.

Då kan jag känna mig tillräckligt omsluten och trygg för att släppa fram gråten.

Men, om det är höstvemodet, som ligger på lur och tänker sätta klorna i mig.

Om det är tungsinnet, som för mig hör hösten till.

Då ska jag akta mig för granar med långa svepande grenar, som hänger sorgset ner mot marken, nedtyngda av glittrande tårar, eller är det kanske regndroppar.

Då är det mycket, mycket bättre att jag söker upp en kraftfull, gammal ek!

Ett mäktigt träd, som sträcker upp sina knotiga grenar mot himlen.

Som får mig att göra likadant. Sträcka mina armar så högt jag kan.

Fylla mig med kraften igen.

Livsglädjen.

Djupa, djupa andetagen.

 

 

Måndag 3 september -18

 

Nyss har jag haft ett telefonsamtal med kvinnan som jag skrev om igår.

Hon med de nya, ännu ganska oprövade dansstegen.

Hon har fått en väldigt besvärlig klåda kring ena ögat och på ena handen.

-Konstigt, säger hon. Jag har aldrig haft något sådant förut.

-Det är alldeles som det ska vara, svarar jag. Du är i full färd med att bryta ett gammalt mönster och ersätta det med ett helt nytt. Så klart att det skapar oro i kroppen. Ögat … du börjar se klart. Ta det lugnt, det tar lite tid bara. Men du behöver lindring. Jag fick en så tydlig bild av en växt, som heter ögontröst, som du skulle kunna prova ett tag. Känner du till den?

-Ja, svarar hon. Jag kan se den framför mig. Visst är den liten, ganska späd med ljusblå blommor?

Jag bekräftar.

Vi pratar om var den växer, hur den tillreds och hur hon ska använda den.

-Jag får ge mig ut och plocka! säger hon.

Jag vet att hennes vardag kräver mycket energi just nu. Inte bara nya dansstegen. Det är nyopererade hunden. Det är lönearbetet. Det är allt det där, som hör jordavandringen till. Med råge.

-Vill du, så skickar jag gärna lite, svarar jag. Så kan du plocka, när du har tid.

Hon tackar ja och jag står snart med ett välfyllt kuvert vid brevlådan.

-Välsignad ögontröst på väg! viskar jag.

 

 

Söndag 2 september -18

 

Hon är en kvinna full av kraft.

Hon står stadigt på Moder Jord.

Och, ändå ...

Hon har dansat en gammal, välkänd dans.

Stegen är väl inövade.

I hur många liv har hon dansat den?

Är kanske oväsentligt att känna till.

Det viktiga är att nu ser hon.

Nu observerar hon sin egen livsdans.

Beslutar sig för att skapa en ny.

En, där hon själv står för koreografin.

-Räkna med att det blir oroligt ett tag, säger jag. Det påverkar alla omkring dig, när du har börjat dansa med steg som de inte känner igen. Det finns de som kommer att göra allt de kan för att du ska återgå till den gamla invanda dansen.

De får passa sig väldigt noga.

De kan snubbla på sina egna fötter, falla och slå sig rejält.

Men med dig finns också de insiktsfulla.

Var rädd om dem.

De är dina vapendragare.

De har själva övat och övat om igen för att skapa sina egna livsdanser.

 

 

 

Söndag 26 augusti -18

 

De två rådjuren lyfter vaksamt sina huvuden.

Jag övar på att få komma dem så nära som möjligt.

Det gäller att på något vis förmå dem att känna ett lugn mitt i vaksamheten.

Jag fortsätter att närma mig dem.

Inga yviga rörelser.

Söker hela tiden kontakt.

Håller blicken fästad på den av dem, som verkar skyggast.

Kommunicerar tyst med båda.

Skickar lugnande budskap.

Står stilla. Länge.

Väntar på att de helt ska slappna av.

Tänker att bästa sättet är att jag själv är i fullkomlig vila.

En joggare passerar. Vi ler vänligt mot varandra.

Min kontakt med rådjuren bryts. När jag tittar upp är de borta.

Jag vill ge dem lite tid att lugna sig, så jag går långsamt därifrån.

Vänder tillbaka efter att ha gjort en avstickare till en tallvän och kramat om den.

Rådjuren är på plats. Vi fortsätter där vi slutade, tills jag väljer att lämna dem.

Jag funderar på om vi kan upprätthålla vår kontakt på distans.

Vill de?

Hur nära vänner kan vi bli?

 

 

 

Söndag 19 augusti -18

 

Jag bär på ett stort knippe ögontröst.

Vi fann varandra.

Kände genast igen varandra.

Uppfylldes av varandra.

Jag drar in dess stillsamma doft.

En doft som av jord.

Som av gräs.

På en plats som den här, som vibrerar på en helt annan frekvens än min, finns ändå alltid små flikar av samstämmighet.

Här gick jag en kall vinterdag och trampade ett hjärta i snön.

Hit återvänder jag, för att möta mina vänner bland djuren, växterna och alla andra väsen, som har sina hem här.

En skogsväg.

En glänta.

Tystnad.

Tiden, den jordiska, den linjära, upphör att existera.

Hjärnan får lugn och ro.

Hjärtat får lugn och ro.

Ögontrösten som växer här, jublar över att bli igenkänd och plockad.

Bli till läkedom, så som den är ämnad att vara.

 

 

Fredag 17 augusti -18

 

Någon manar mig att vända mig om, där jag sitter vid bordet och skriver med ryggen mot fönstret.

Jag rätar på mig och märker att ljuset i rummet har blivit annorlunda, medan jag suttit djupt försjunken i mitt arbete med papper och penna.

Det är ett underligt ljus. Mörkljust.

Jag vänder mig om mot fönstret.

Två magnifika regnbågar visar sig för mig. Den yttre färgstark. Den inre i en lite mildare ton.

Från öster till söder följs de åt.

Jag skyndar mig ut på trappan.

Världen är rentvättad. Ett lätt regn faller fortfarande. Doften är underbar! Jag drar in den i djupa andetag.

Någon snuddar flyktigt vid min axel. Sveper förbi som en svag vindpust eller ett par vingslag.

-Varsågod. Det är till dig.

-Tack.

Jag står kvar ända tills sista färgstråket slocknar.

Föreställningen är över. Regnet upphör. Solen går ner.

Jag går in påfylld av regnbågskraft.

Lyckokraft.

 

 

Måndag 13 augusti -18

 

Ur ett mail till en av de långtbortflyttade vännerna.

 

Har du sett den magnifika stjärnhimlen?

Varje, varje natt måste jag dit ut.

Längtar någonstans, där jag var någon gång för oändligt länge sedan.

Det bor en liten E.T. inom mig. En som står under natthimlen med en gråtklump i halsen och säger "home." Stjärnor bland stjärnor bland … tar aldrig slut.

Som du skriver; "himlens hav har ingen strand."

Men, nu blev vi ju hitskickade för att gå en rond med jordelivet! Underbara jordeliv! Också!

 

Och stjärnfall i mängd varje kväll och varje natt och varje gryning. Och aldrig tar de slut, stjärnorna. Tror jag åtminstone. Jag hinner inte önska, så många är de som faller.

-Ske det som ska ske. Må det vara för alla berörda parters högsta bästa. Får räcka så. Kan ju inte stå där under stjärnorna och stressa fram önskningar!!!

 

Och så är det fåglarna … en kväll, när det var nästan mörkt, såg jag första sträcket. På väg mot Bråviken. En ledarfågel, som har hand om sådana saker har gett startsignal för samling vid vattnet. Alldeles tysta flög de. Målmedvetna. Inget tjafs. Inget velande hit och dit.

 

Förundrad läser jag i ditt mail om hur du har blivit ett halvt par. På riktigt!

Som sagt: Målmedvetna, inget tjafs, inget velande hit och dit.

 

 

Tisdag 7 augusti -18

 

Min sömn är orolig.

Långt före gryningen sitter jag uppe och väntar. På vad?

Till sist somnar jag om och vaknar en timme senare än vanligt.

När jag kommer ut är katastrofen redan ett faktum.

Jag har ju hört ljudet av motorsågar. Har ju hört hur det brakat.

Men varken hjärna eller hjärta ville ta in det som hände där ute.

Jätteasken är nedsågad!

En ättling i rakt nedstigande led till Yggdrasil. Livsträdet.

Ugglors viloplats. Duvor … fladdermöss ...

Och alla de små, som har haft sina hem bland grenar och löv.

-Den hade börjat breda ut sig för nära huset. Så nu ryker den! säger kvinnan som bor i grannhuset leende, medan hon står och tittar på.

Jag vänder snart tillbaka till sängen. Sover. Sörjer.

 

När jag vaknar tänker jag på Ratatosk, den lilla ekorre, som var budbärare mellan de olika världarna i Yggdrasil.

Kanske är hans smidiga släkting, som jag ofta sett i jätteasken också en budbärare, som i snabba språng farit runt i trädet, varnat alla, berättat vad som var på väg att hända.

Kanske har de alla hunnit sätta sig i säkerhet.

Håller som bäst på att ta nya viloplatser och hem i besittning.

 

 

Måndag 6 augusti -18

 

Att låta årorna sakta svepa genom rosa vattenpilört, som täcker vattenytan.

Hålla dem över ytan en stund.

Se vattendroppar glittra.

Ta ännu ett lugnt och stadigt årtag.

Känna båten gå fri från stranden.

Kasta en blick över axeln.

Vända båten rätt.

Lyfta upp årorna och lägga dem tillrätta, så att händerna vilar löst på dem.

Redo, om kursen behöver ändras.

Ifall det finns risk att gå på grund.

Ifall det går alldeles för sakta, när det blir bleke och sjön ligger blank och tyst.

Ifall det blåser upp till storm med vilda, vreda vågor.

Annars mest låta ske, det som ska.

Allt är, till synes, som förut.

Som om inget hade hänt.

Men båten är på väg!

Med hjälp av de alldeles lagom höga vågorna, tar den sig fram i god fart.

Långt där borta gungar vattenpilörten.

Som rosa hjärtslag.

 

 

Fredag 27 juli -18

 

Det är en sagoberätterskas trädgård.

Därför dignar äppelträdet av friska frukter och vinbärsbusken är pyntad med stora, svarta bär. Därför är gräset frodigt och svalt under mina bara fötter.

Det måste vara så, fast Moder Jord runt omkring är trött, vissen, upptorkad av långvarig värme och brist på regn.

En sagoberätterska behöver en magisk trädgård för att sagorna ska trivas.

Vi har bänkat oss nu, vi som kommit för att få höra om förunderliga ting.

Och, där är hon nu i sitt vackra vita linne och kjolen i vattrat siden, som skimrar i alla de färger. Hon står där med famnen full av sagor.

Sagorna vill lära oss saker om oss själva. Om livet. Om det, som verkligen betyder något. Om vedermödorna. Om hjärtan, som bultar av rädsla, men till sist fylls med mod. Får oss att göra det vi måste göra.

Två sagor ger hon oss den här eftermiddagen.

Och, för säkerhets skull, ifall någon av oss skulle misströsta, så där som gamle kungen i den sista sagan, avslutar hon med ett löfte om att till sist blev allt så bra, så bra.

Med öppna armar och ett strålande leende försäkrar hon oss om att de levde lyckliga i alla sina dagar. Alla de, som bestått prövningarna.

Vi applåderar.

Och tuppen gal någonstans där i sagoberätterskans magiska trädgård.

 

 

Tisdag 24 juli -18

 

Jag har lärt mig att gå in i tomrummet, när så krävs för att komma vidare.

Jag tar med känslorna dit in.

Låter dem ligga där.

Plockar lite bland dem.

Ångesten. Jo, de finns alltid med. Den hör till. Ligger i ett hörn någonstans.

Väntar på att jag inom mig själv ska finna svaret på varför jag har kommit. Jag är medveten om den. Sakta kommer den att dö av näringsbrist. Vartefter tomrummet åter börjar fyllas, är det den som först får maka på sig.

Det är en tid för mod. Det allra modigaste jag kan göra är att låta livet självt styra mig vidare.

Avstå från att rusa iväg någonstans.

Avstå från att sätta igång något nytt fantastiskt projekt.

Avstå från att flytta upp alltihop i huvudet.

Avstå från att leta i det yttre efter förklaringar och snabba lösningar.

Vara tyst och vaksam.

Det är en tid för inre vägledning. I perfekt ordning blir de nya vägvalen synliga.

Oväntade.

Överraskande.

Ett i taget.

 

 

 

Fredag 20 juli -18

 

Ett jordaår har gått, sedan han susade iväg ut i rymden.

Underbart fri lämnade han sin trötta kropp för gott.

Vackra Bappe med mjuka pälsen och milda blicken.

Tröstaren.

Lätt rör han sig mellan verkligheterna.

Nu berättar hans matte om ljudet av kattassar, som har hörts i huset några dagar.

Också när Bappes mamma och syskon är ute någonstans.

Om det välbekanta trampet av katt på väg nedför trappan, berättar hon.

Om det lilla "klick" som hörs, när luckan till kattmatskåpet i köket stängs.

Och om annat som får oss att ana att Bappe har kommit på ett av sina besök.

 

Och när jag öppnar min dator för att arbeta på hemsidan finns Bappes dikt, som han skapade en gång, i den där förhandsglimten med smakprov som visas när jag har "googlat" mitt namn. Bara den här dagen. Sedan återgår dikten till sin plats under "Berättelser", och något annat har kommit i dess ställe.

 

Så här är han nu på en liten visit.

Jag tror, att han vill träffa sin flock på plats. Berätta lite. Fråga lite.

Visa några trick för att få oss att förundras.

Jag tror, att han har det där vecket i pannan som finns där när det är allvar.

Jag tror, att han uppmanar oss att alltid lita på det vi ser, hör och vet inom oss.

Att aldrig någonsin börja tvivla.

 

 

 

Söndag 15 juli -18

 

En lång stund simmar jag omkring. Övar på att röra mig ljudlöst i vattnet.

Ser på molnen. Hittar formationer som kanske bär med sig Budskap.

Min energinivå höjs på det speciella sätt, som bara sker i vatten.

Helst ljummet insjövatten.

Vattnet har en ljusblå färg i dag.

Speglar himmelens lite djupare blå ton.

Det finns så mycket blått!

Jag är omsluten av två nyanser.

Helande, lugnande, läkande blått.

Det är ännu tidig morgon, när jag slår mig ner på den redan solvarma bryggan.

Den har kanske varit varm hela natten.

Måsar och tärnor, vita mot det blå, flyger över mig.

En tärna dyker i en glitterkaskad.

Missar bytet, stiger skrikande upp i luften igen.

Börjar om.

 

Ovan mig fåglarna.

Under mig fiskarna.

En slända landar bredvid mig.

Lysande, skimrande blå.

 

Fredag 13 juli -18

 

-Du ska gå ut och tvätta postlådan noga.

Det är det första.

Du ska byta ut de fula, trasiga, gulnade namnlapparna på lådan.

Det är det andra.

Du ska se till att gräset runt omkring lådan blir klippt.

Det är det tredje.

Det är helt oviktigt ifall du tycker att detta är ditt jobb eller inte.

Det är vad du har att göra, om du verkligen vill få slut på det dåliga brevflödet.

 

Under en lång tid har den post som kommit oftast varit ointressant eller negativ.

Trasiga brev. Brev med skrynkliga kuvert. Brev, som har varit på villovägar i veckor. Ibland har de inte kommit fram alls.

När jag i går kväll bad om Vägledning, fick jag genast förklaringen. Den dåliga skötseln av lådan var orsaken. Signalen, som jag har sänt ut till Universum har varit att "min post är inte viktig."

Innan jag gick till sängs var allt det gjort, som skulle göras. Lådan stod där ren och väl synlig i det kortklippta gräset. Namnlapparna lyste vita i skymningen.

 

I dag väntade tre brev i lådan!

Det första fick bitar att falla på plats. Skapade ordning.

Det andra spred glädje och tillit.

Det tredje innehöll en gåva, ett "tack för hjälpen."

 

 

 

 

Onsdag 4 juli -18                     (forts. från i går)

 

Det är mitt i natten, när jag vaknar av en duns. En katt? Det verkar som om en katt har hittat in och tagit ett skutt upp i den stora, breda sängen. Lagt sig innanför mig. Närmast väggen.

Det är ingen katt. Det är en liten flicka, som ligger där. Det är hon som har landat med en duns. Hon är helt klädd i rosa. Rosa pyjamas. Hon ligger på mage. Jag ser konturen av en nattblöja. Hon har sitt ansikte, som utstrålar lycka, vänt mot mig. Våra blickar möts.

Allt är precis som det ska vara.

Jag lägger mig tillrätta och somnar om.

 

Det är mitt på dagen när jag låser, lägger nyckeln på sin plats och lämnar huset.

Medan jag sakta kör ut från gården, tänker jag på det som hände i natt.

-Hon är ingen baby, säger jag för mig själv, medan jag svänger ut på grusvägen.

Nattblöjan … ett tecken. En tidsmarkör. Hur länge har man nattblöja?

Det viktiga är ändå, att hon är en liten flicka, som ville visa sig för mig.

Jag minns glädjen som fyllde mig för att hon aviserat sin ankomst just nu.

Bilden är flyktig. Går inte att återskapa eller fylla ut med flera detaljer.

Jag får veta, det som gagnar mottagaren att veta.

För det här är inte för mig. Det är ett uppdrag jag får med mig som Budbärare.

I kväll ska jag överlämna det till kvinnan, i vars hus jag har bott.

Jag vet, att det var ett av syftena med den här resan.

 

 

 

Tisdag 3 juli -18                     (forts. från i går)

 

Jag far omkring på turistvis i världen utanför. Huset är mitt basläger.

Besöker platser, som broschyren på sätet bredvid mig säger är värda att åka till.

Allt fler. Allt fortare. Alldeles för många. Alldeles för fort.

Min mobiltelefon ligger påslagen inom räckhåll, ifall … Ifall vad!!?

Plötsligt har den stängt av sig.

Plötsligt har någon stängt av den.

Jag har kommit fram till en kyrkoruin. Omgiven av gravar, skuggad av blommande lindar står den där.

Sakta går jag runt ruinen. Sakta stillnar mitt inre.

Jag slutar att vara en besökare. Blir en del av det hela. Blundar. Låter handflatorna vandra över den skrovliga muren.

Nu kan jag träda in i det kyrkorum, där moder jord är golv och himmelen är tak.

Nu kan jag vara den jag är ämnad att vara.

Jag går fram mot det lilla blomstersmyckade altaret.

Lyfter blicken mot de två stora hjärtan formade av gröna blad, som hänger på muren bakom. Hjärtan, som ska komma att följa mig in i nattens sömn.

 

När jag stigit ur bilen och går mot huset, hör jag bin och humlor surra och brumma belåtet, medan de mättar sig på lindblommors nektar. Annars tystnad.

Det här är tredje kvällen.

Den tredje av tre.

 

 

 

Måndag 2 juli -18                     (forts. från i går)

 

-Var sover du? undrar kvinnan som äger huset, när vi pratas vid.

-På nedervåningen, svarar jag. Det känns lite obehagligt, när jag går uppför trappan till andra våningen. Som om någon vill hejda mig. Dessutom får jag huvudvärk när jag närmar mig den inbyggda sängen.

-Det finns ett currykryss under den, svarar hon och berättar också om en liten varelse, som håller till där uppe.

Jag är medveten om hans närvaro. Det vet han. Behöver inte göra sig synlig. Bevakar bara sitt revir. Vill inget illa.

De är flera i huset som är på sin vakt.

Det är rörelser i ögonvrån … det är vindpustar … det är doftstråk.

Jag pratar med dem om att jag är här för att fylla på min energi. Att jag inte ska störa. Att jag inte heller vill bli störd.

Kvinnans berättelse om att någon sett en människoliknande gestalt stå utanför fönstret

och titta in en sen kväll, får mig att, precis som i går, dra för gardinerna innan jag går till sängs.

Jag ber mina skyddsänglar att bevaka huset.

Jag vet att så sker.

Ännu vet jag inte att jag ska komma att vakna i gryningen fullkomligt utvilad.

Det här är andra kvällen.

Den andra av tre.

 

 

Söndag 1 juli -18

 

Långt ute på landet ligger huset.

Inbäddat i grönska.

Som ville det dölja sig för världen.

För länge sedan rymde det ett bryggeri.

Sedan blev det ett stall med en höskulle.

Nu är det en människoboning.

En kvinna bor här.

Och hennes hundar.

Och hennes antikviteter blandade med moderna föremål.

Och hennes böcker, som handlar om allt.

Hennes hästar har ett eget hem i gamla stallet utanför.

Jag har lånat huset några dygn.

Jag blir inte klok på energin.

Arbetar för att hålla fokus.

Riskerar att tyngas ner av en ensamhetskänsla.

Är den min egen?

Speglar jag huset?

Eller kvinnan själv?

Det här är första kvällen.

Den första av tre.

 

 

Söndag 24 juni -18

 

Nyss fick jag ett Budskap att överlämna.

Och jag tvekade.

Hur skulle jag säga?

Som jag fick det till mig, så klart! Utan att blanda in mig själv. Utan en enda åsikt. Bara överlämna mitt Budskap och ödmjukt dra mig tillbaka.

Jag har inga svar på några frågor, utöver den om hur jag kan veta. Förklara att det här är ett av mina uppdrag på jordaresan.

Så väldigt annorlunda det känns, när jag ska komma som budbärare till en människa, som står mig nära sedan mycket lång tid tillbaka.

Så mycket svårare, eftersom tankarna vill fara iväg och skapa scenarier för vad som kan komma ut av det hela. Vilka förändringar som är tänkbara.

Det är nu, som lusten att strunta i alltihop dyker upp. Men jag vet mycket väl att jag får inte nästa uppdrag förrän det jag redan har är avklarat.

Kommer jag att få stå till svars?

"Det var du, som sa att jag skulle …"

Nej! Det vet jag mycket väl, att Budskapen jag får, aldrig skadar någon. De bara skyndar på en process, som ändå skulle fortgå. Det är allt. Innerst inne vet alla berörda redan. Jag sätter ljuset på det, som kan vara nästa steg.

 

Så jag överlämnade mitt Budskap.

Och jag drog mig ödmjukt tillbaka.

 

 

Fredag 22 juni -18

 

"Tankar, känslor … minne … än fler funderingar av allehanda sorter … flyger in och tar sig ut, kommer tillbaka, förgyllda … i tanken just nu sitter du och jag på Farmors vid kanalen … det är sol och lagom varmt … marängtårta …

Nu tar jag fram pensel och färger och målar här nedan - i fantasin - en glad och färgstark bild på just den stunden …"

Så skriver hon inledningsvis, min långtbortflyttade vän.

 

Alltid tar våra tankar fart samtidigt, svarar jag. Du har känts så väldigt nära senaste dygnet! Såg dig framför mig så tydligt i går. Du bar en av dina färgstarka sjalar runt halsen. Bilden fyllde mig med en känsla av … ja, vad heter det? Nu vet jag! Förstås var den ett förebud till det jag läser i ditt mail om tro, hopp och kärlek. Och det fina du skriver om tro = tillit.

Störst av allt är kärleken, skriver du. Kärleken till livet!

 

Sommarsolståndet, som ägde rum i går, kl. 12.07, fyllde mig med så mycket vemod, så mycket tacksamhet. För en kort stund tystnade, stillnade allt.

Moder Jord är nu så mättad av Solens ljus och kraft som hon kan bli.

-Ta för er, jordabarn! Ta för er av kraften! Fyll er med kraft och ljus att möta mörkret med. En röst, som uppfyller och omsluter, ljuder uppmanande.

 

Med de innerligaste tankar till dig bär jag med mig ordet du gav mig: "LEV!"

Inte i det förflutna, inte i framtiden, men nu. Där, skriver du, är allt möjligt.

 

 

 

Måndag 18 juni -18

 

-Jag finns här alltid. Bevakar. Vägleder.

-Vägleder vem?

-De, som kommer ut hit till oss i det vilda. Bra, om de ställer en fråga. Det öppnar för vårt arbete.

-Kan du berätta mera om frågorna?

-Till exempel "vilken växt kan hjälpa mig att bli mera tillitsfull?" När människan blivit vägledd till den växten, kan hon fråga "hur ska jag använda dig? Utvärtes eller invärtes? Är det rätt tidpunkt att skörda dig nu? På just den här platsen? Ska jag plocka för att spara? Ska jag bara skörda för mitt eget behov, eller kommer jag att dela med mig till andra människor? Djur? Växter?"

Svaren på frågorna kommer. Alltid är det så. Men först när människan är redo att ta emot dem och verkligen följa dem. Hon ska ställa en fråga, ta emot svaret, följa det, innan hon går vidare.

Alltid ska hon minnas, att det som passar en, kan vara helt olämpligt för någon annan.

Alltid ska hon också minnas, att växterna är mycket kraftfulla helare!

Hon ska söka och finna någon bland människorna, som kan vägleda henne.

-Vem är du?

-En läkeväxternas Mästare.

 

 

Tisdag 12 juni -18

 

-Jag läste om det här i går kväll! säger jag förvånad, när kvinnan i telefonen berättar vad föreläsningen som hon arrangerar, ska handla om.

-Det är ett tecken! utbrister hon. Du måste nog komma på föreläsningen.

Egentligen är jag inte intresserad av de djupdykningar i andra världskrigets fasor, som detta handlar om. Jag bara "råkade" läsa i min historiska roman om just den här händelsen, då Paris riskerade att bli jämnat med marken.

När vi har avslutat samtalet, tar jag fram boken. Öppnar den "på måfå."

Mitt på sidan landar min blick ...

-Tror ni på tecken, fru Rytterholm?

Just den sidan, just den meningen bland alla tänkbara.

Jag har inget val, om jag ska behålla min trovärdighet och självrespekt.

Jag skapar mig tid. Jag skickar helande kraft till bilens högra framdäck som pyser ut luft. Jag åker.

 

Sent på eftermiddagen lämnar jag föreläsningssalen. Inga stora saker hände. Inga oväntade möten ägde rum. Kanske var allt en övning, genom Universums försorg? Lever jag som jag lär? Hur är det med bekvämligheten? Tilliten?

Eller finns något, som jag ännu inte är redo att möta?

 

Nu, morgonen efter, när jag sitter och skriver, skingras molnen utanför fönstret och solen börjar lysa klart.

Ett tecken?

 

 

Torsdag 7 juni -18

 

Klockan är halv fem på eftermiddagen. Jag sitter och skriver. Helt oväntat manar mig min inre röst att gå ut. Inte min promenadtid alls, men rösten är stark.

-Du blir visad var och vart du ska gå.

 

Jag blir stående bredvid en hästhage och betraktar ett underligt moln. Det är stort, tätt, runt, luddigt. Vitt, men i en ovanlig nyans. Det är stilla. Har lagt sig framför de andra vanliga sommarmolnen. Det liknar inget annat moln jag sett.

Det vill mig något. Annars hade jag ju blivit visad en annan väg, en annan plats.

Jag står där länge. Ända tills molnet mycket långsamt börjar lösas upp.

 

Då jag sakta börjar gå igen kommer kajorna. En stor flock, som växer och växer.

Fler och fler ansluter sig. Flyger över mig varv på varv. Jag stannar. En tidlös stund. Jag börjar sakta gå igen. Flocken följer mig. Jag vet att också de vill mig något. Vad? Kan inte tolka. Något håller emot. Precis som med molnet.

Kajorna är inte alls upprörda eller rädda. Inget sådant. Inga rovfåglar syns till. De följer mig en bit på vägen, för att det är deras uppgift att göra det.

 

När jag åter slår mig ner med papper och penna, tänker jag på att när något så här oväntat händer, är det viktigaste att jag följer uppmaningen.

Jag skulle gå ut och möta kajor och moln.

Det handlar, som vanligt, om tillit och tålamod.

Jag kommer att få de svar jag ska ha.

När det är dags.

 

 

Onsdag 6 juni -18

 

Beslutsamt lyfter hon från strandängen, där hon som enda mås traskar omkring bland starar och kajor på jakt efter maskar till frukosten.

Med några vingslag är hon rakt över mig. Cirklar ett varv. Vi iakttar varandra.

-Har du någonsin sett en fiskmås vela? frågar hon.

-Aldrig, svarar jag. Varken fiskmåsar eller några andra fåglar. Ni verkar aldrig ändra er, när ni bestämt var boet ska byggas, vem som ska hämta mat till ungarna eller när det är dags att sitta och sjunga. Eller som nu flyga iväg för att prata en stund med en kvinna som kommer gående vägen fram.

Hur kommer det sig, förresten, att du vet mina tankar?

-De är så starka. Går i alla riktningar. Varför velar du så mycket i dina tankar?

-Jag övar, svarar jag. Övar på att ta beslut utan något velande. Från de allra minsta frågorna, som vad jag ska äta till lunch, till de större och svårare. Om inte annat, ska jag ta beslutet att det är för tidigt att ta beslut … och hålla fast vid det tills förutsättningarna är andra. Kanske blir jag inte alls vägledd till det jag trodde att jag ville och behövde.

Stolt, med högt buret huvud, tänker jag gratulera mig själv till varje beslut som jag står fast vid, utan några garantier för hur utgången kommer att bli.

Det är just det som övningen går ut på.

Jag följer måsen med blicken, när hon åter landar på strandängen och fortsätter sina frukostbestyr.

 

 

Lördag 2 juni -18                     (forts. från i går)

 

Jag bär med mig drömmen, som kom till mig som en gåva.

I drömmen flödar kommunikationen mellan grävlingen, den unge mannen, den äldre mannen och så drömmaren, som hon ser sig själv; en elev i ett klassrum.

Det kunde handlat om någon annan.

Kanske är det därför drömmen kom till mig?

För dess allmängiltighet.

För att jag kan ge den vidare till andra.

En vägledande, lugnande dröm.

Hjälpare finns.

Alltid.

Visar sig i olika skepnader.

Drömmaren sitter i klassrummet och tar emot all den hjälp som hon får.

Hon förundras över de andras engagemang.

-"... hur allt bara flyter på utan så mycket jobb från min sida …", skriver hon.

Ett underbart Budskap till alla som är redo att ta emot!

-"... jag behöver bara fokusera lite ibland." Så lyder hennes insikt.

Alla drömmens aktörer samarbetar. Alla är de här för att hjälpa drömmaren.

Var och en på sitt sätt.

 

Nu vet vi hur det kan gå till när böckerna blir skrivna.

Böckerna, som handlar om våra liv.

 

 

Fredag 1 juni -18

 

Det händer, att en dröm som jag får berättad, berör mig djupt. Som den här ...

Den kom till mig i ett mail bland andra drömmar och magiska berättelser.

 

"En äldre man är fast besluten att skriva en bok av min kommunikation jag får från en grävling. Jag har inte alls samma beslutsamhet och intensitet som mannen och är nästan lite förvånad över hans brinnande engagemang och ork i det här. Han sätter sig varje kväll vid samma tid i två timmar och skriver ner all information till det som ska bli en bok. Processen verkar vara så att en ung kille tonar in sig på mig och får till sig grävlingens kommunikation till mig och skriver samtidigt in allt på sin mobil som han i sin tur skickar till den äldre mannen. (Man ser hur jag sitter i ett klassrum och en ung kille tittar på mig intensivt och skriver snabbt in allt han får till sig i sin mobil.) Mannen går sedan igenom texten och skriver den i en mer flödande romantext. Någon läste hans text och gav den kritik men mannen är så fast besluten och fortsätter oberört att skriva lika engagerat och passionerat med samma disciplin. Jag är mest förvånad över detta engagemang och hur de liksom orkar och hur allt bara flyter på utan så mycket jobb från min sida, kommunikationen finns liksom där, grävlingen talar tydligen till och via mig och killen bara tonar in sig på mig, så jag behöver bara fokusera lite ibland."

 

Den äldre mannens ihärdighet beundrar jag. Hans tveklösa tillit till att han gör det han är satt att göra, oavsett vad de andra omkring må tycka om saken.

 

 

Måndag 28 maj -18

 

En vän skriver och citerar något som hon har läst:

Med Kristi Himmelsfärd och pingsten blir vi andligt myndigförklarade.

-Jag vill inte vara myndig! skriver hon. Jag vill vara sorglös och buren av någon annan, helst av Gud själv.

 

På dem, som tålmodigt väntade för att till sist få se Jesus göra sin Himmelsfärd, tänker jag.

Ny väntan fick sitt slut med pingsten, när Anden kom ner från himmelen.

Med eld och storm, stor dramatik som så ofta i Bibeln, tog han sin boning i alla de församlade. Fyllde dem med tungomålstalandets gåva.

Människorna kunde kommunicera med varandra fast de talade olika språk!

Magi! Mirakel! De gick ut och berättade.

Somliga trodde dem. Förundrades. Gladdes.

-Nog var de alla myndiga, tänker jag. Och om inte alltid så sorglösa, så i varje fall burna.

 

Förstås fanns tvivlarna där. Fnös åt det hela.

-Fantasier! sa de. Vi tror inte på sådant. Och, förresten hade de nog druckit för mycket av sitt söta vin, de där som sa sig vara uppfyllda av den helige Ande.

De som hade tron och tilliten visste vad de varit med om och fortsatte berätta.

Men tvivlarna stod på sig.

 

På något sätt känns allt det här så väldigt välbekant ...

 

 

Fredag 25 maj -18

 

Ur ett mail till en långtbortflyttad vän:

 

Å, det är en så underbar tid!

Allt det gröna, som du skriver om. Ja!

Och ängarna är gula av maskrosor, som vore de rapsfält.

Från bikuporna doftar det sötbeskt av maskroshonung.

Människorna ler och är glada.

Sena, sena kvällar flyger fladdermössen omkring.

Och så den där ljusa himlen mitt i natten.

Och lilla aftonstjärnan lyser.

 

Det där du skriver om att resa tillbaka eller återvända, tänker jag mycket på.

Jag tror att när vi kan resa tillbaka, utan att försöka återvända, då vet vi att våra gamla sår är läkta. Vi är fria! Förväntar oss inget. Begär inget.

Ser att inget mer finns att hämta. Släpper en dröm. Låter allt vara som det är.

Nya drömmar kommer. Vill ta över.

Står där och bultar ihärdigt på porten till vårt innersta.

Vill komma in.

Är de värda vår jordatid? Vår energi? Vår kärlek?

Jag släpper hela frågan nu.

Släpper grubbleriet.

Svaren kommer!

 

 

Söndag 20 maj -18

 

Nya, oväntade bilder föds genom min hand, medan jag tecknar. 

Bilder av blommor. Som skrämmer. Oroar. Så där som det okända kan göra.

-Så där ser inte blommor ut! Egot sätter igång med att varna och förmana. Säger att sådana blommor skulle jag aldrig skapa, om jag inte var besatt av något som vill mig illa. Något, som vill rubba min verklighetsbild.

Men mitt Högre Jag ler belåtet.

-Nej, inte ditt ego! Det skulle aldrig skapa blommor som de här. Det vill ha ordning och reda. Allting ska vara sig likt. I dag som i går som i morgon. En blåsippa ska vara en blåsippa. En gran en gran. Sådana där konstiga växter, gränslösa skapelser, vill det inte se eller ens höra talas om.

Egot får sin trygghet i illusionen att allt är rätt eller fel, svart eller vitt.

 

Jag låter ännu en skapelse ta gestalt på papperet.

Rädslan och oron är borta.

Uppmärksamt iakttar jag blomman, som växer fram.

Lika uppmärksamt ser den på mig.

Vi har blivit ett.

Mitt i en av de besynnerliga armar som växten breder ut, upptäcker jag ett ljus.

Det står där och brinner med lugn låga.

Allt annat är grönt.

Och skimrande klart.

 

 

Onsdag 16 maj -18

 

-Jag ber om kontakt med en Äppelträdsmästare.

-Vad kan jag stå till tjänst med?

-Jo, jag är ofta här bland äppelträden. Det är så väldigt vackert med alla blommor. Jag har lagt märke till att alla äppelträdsblommor verkar ha fem kronblad. På alla äppelträden likadant. Och, inte nog med det; alla träd, buskar och plantor som jag har sett, som är sådana som ska bära frukt har alla fem kronblad i sina blommor. Andra slags blommor däremot, har andra antal. Syrener fyra, narcisser sex och ...

-Stopp! Det räcker. De andra du pratar om, känner jag inte till. De har inte presenterat sig för mig. Har egna Mästare. Jag har, som du vet, ansvar över äppelträden.

-Varför är det då så med dem?

-Varför och varför! Varför har du tio fingrar? Det har inte alla andra djur! Du ställer så onödiga frågor. Släpp det! Detta är typiskt för människor. Ni hemfaller åt så konstiga tankar. Det är nog den största skillnaden mellan er och oss andra. Mycket av er kraft går åt till detta. Min också, när du stör mig med den här sortens frågor.

Äppelträdsmästaren försvinner. Ner i jorden. Därifrån han kom. Jag vet det.

Bara vet det, fast jag inte såg honom alls.

Jag tänker ingenting fråga om den saken.

 

 

 

 Lördag 12 maj -18

 

Jag tror först att det är en mossig sten, som ligger mitt på vägen.

-Hur har den hamnat där? undrar jag.

Runt omkring mig pågår försommaren för fullt, och får för en liten stund all min uppmärksamhet. Fåglar flyger. Blommor blommar.

Snart är jag framme vid den "mossiga stenen."

En igelkott! Med det krossade huvudet vilande i en pöl av blod. Varsamt lyfter jag upp den. Står en stund med den förvånansvärt tunga kroppen i mina händer.

Alldeles nära vägen växer ett litet körsbärsträd, där de vita kronbladen redan singlar mot marken.

Där lägger jag igelkottens kropp.

Den döljs nästan av det höga gräset.

I en inre bild ser jag hur igelkotten i sakta mak kommer vandrande i gryningen.

På asfalten är det lätt att hitta föda efter nattens regn. Daggmaskar och sniglar.

En perfekt tidig frukost. Riklig och välsmakande.

Då kommer bilen! Kanske märker föraren vad som händer, kanske inte. Kanske tror han som jag, att det ligger en mossig sten mitt på vägen.

Nu är en liten igelkottssjäl på väg till den plats dit igelkottssjälar far, när deras Jordaresa är avslutad.

Här fortsätter fåglar flyga.

Här fortsätter blommor blomma.

 

 

Tisdag 8 maj -18

 

Ända sedan den första majdagen har jag hört dig.

Tidiga morgnar. Sena kvällar. Någon gång mitt på dagen.

Där borta där åkrarna tar slut och skogen börjar, håller du till.

Rakt i söder.

 

-Södergök! Dödergök! sa de vuxna med dramatiskt viskande röster.

Man fick inte prata högt om så hemska saker.

Så berättade de historier om hur södergöken varslade om död.

Alla kände de någon som … eller i alla fall hade de hört talas om någon som ...

-Ska någon dö nu? undrade jag. Fast bara tyst för mig själv.

Jag vågade aldrig fråga högt.

Jag var den sortens barn, som sällan ställde frågor.

 

Nu hör jag dig igen, södergök, dödergök.

-Låt dö! Låt dö! Visst är det så du ropar?

Låt det gamla, det som har gjort sitt, som bara är upprepning dö.

Låt det som hålls kvar med knutna nävar dö.

Låt rädslan och bekvämligheten, de gamla envisa följeslagarna dö.

Du ropar där borta i skogsbrynet, södergök.

Av full kraft ropar du ut ditt Budskap om pånyttfödelse.

Om att börja om.

Igen och igen.

 

 

Söndag 6 maj -18

 

Det börjar med de fyra korparna, som flyger över bilen. Följer mig ett stycke.

Det fortsätter med tjäderhönan, som långsamt spatserar över vägen.

Jag kommer fram till gården med alla djuren; katterna, hästarna, hönorna, getterna, hunden.

I svarta tjärnen inne i skogen, simmar sångsvanarna vaksamt omkring.

En havsörn cirklar runt och betraktar oss från hög höjd.

Det är vemodsdag.

Det är avskedsdag.

-Gud, vad har jag gjort! utbrister hon, som länge varit min vän. Jag ångrar mig!

Hur har jag kunnat sälja det här!!?

Förnuftstankar får styra samtalet, medan vi fortsätter vår promenad.

-Vi har ju både telefon och mail, säger någon av oss. Vi ler och ler.

Kommer på hur mycket som helst, som vi bara måste prata om. Precis nu.

Vi målar upp framtidsscenarier.

-Vem vet, säger min vän, jag kanske kommer tillbaka. Om ett tag ...

-Ja, allt förändras, svarar jag. Om ett år eller två ...

Till sist bryter jag upp. Min kärna av tillit hjälper mig med alla känslorna.

Jag får bromsa in och väja för en ekorre, som sitter mitt på vägen i en kurva där sikten är skymd.

 

Vem vet vad som döljer sig bakom nästa krök?

 

 

Tisdag 1 maj -18

 

"Allt sker i bästa ordning."

Citatet sitter på väggen ovanför min skrivplats.

Jag ser det många gånger varje dag.

Varifrån jag fått orden, har jag glömt.

Men de bär långt.

Många gånger har jag haft anledning att nicka instämmande.

Saker sker, när det är dags.

Inte alltid i den ordning som jag önskar, men den bästa.

Bereder väg för nästa steg, som bereder väg för nästa, som ...

Ger gestalt åt något som mitt Högre Jag redan vet.

Orden är, i  sin enkelhet, en ledstjärna.

Stöttar tilliten och tålamodet.

Processen pågår.

Stundtals känns det som att den stagnerar.

Som att inget händer.

Det är precis så det ska vara.

Själen behöver vila.

Samla kraft och styrka.

Livsresan fortsätter.

Allt sker i bästa ordning.

 

 

Fredag 27 april -18

 

Den stora, svarta spindelhonan avtecknar sig vackert mot den vita gardinen.

Alldeles stilla sitter hon.

Alltför stilla ...

Alltför länge ...

Så rör hon, till min lättnad, en aning på ett par av de långa, graciösa benen.

-Vi har träffats förut, säger hon. Jag kommer fram när det behövs.

-Jag började befara att du hade fastnat i tyget och inte kunnat komma loss. Att du hade lämnat din kropp och att det jag såg bara var ditt vackra skal, säger jag.

-Du är så dramatisk! svarar hon. Jag sitter här, för att jag sitter här. Inget mer med det. Det är bra att det här tyget finns. Bra för mig att sitta på. Men, hade det inte funnits, hade jag satt mig någon annanstans.

Jag sitter här och jag ser hur du rör dig hit och dit, fram och tillbaka, på människovis.

Du skulle kunna passa på att lära dig lite av mig, när jag ändå är här. Att vara stilla och vänta. Iaktta. Ta emot förändringarna, när de kommer. Precis som ljuset och mörkret byter plats. Solen och månen.

Hon tystnar.

Jag tackar.

Lite längre fram på förmiddagen har hon flyttat sig ett par centimeter.

Det är allt som behövs för att se världen ur en helt ny vinkel.

 

 

Onsdag 25 april -18

 

Jag får söka mitt fokus den här morgonen.

Söka djupt i min meditation.

Tröga tankar tar sig in.

Om och om igen.

Min frälsarkrans ligger inom räckhåll.

Jag tar den i mina händer.

Låter gudspärlan sakta glida mellan tummarna och pekfingrarna.

Då kommer orden:

Guds kraft i min hand!

Klara, enkla ord.

Som leder mig.

Lekande lätt.

Blir till ett mantra, som jag upprepar om och om igen.

Tar mig djupare och djupare.

Tankarna tystnar.

Tiden upphör.

Tills jag långsamt öppnar ögonen.

Ser på den ganska nötta gudspärlan.

Tackar för orden, som förde mig dit jag ville komma.

Djupt in i mitt inre, där jag återfann mitt fokus. 

 

Tisdag 24 april -18

 

Jag bär på en längtan av en särskild sort.

Ingen sådan, som låter sig stillas av en stor mjukglass, ett par nya skor, en man, ett hus, massor med pengar.

Det här är en längtan efter något, som jag inte känner till. Något jag har glömt.

Stundtals blir denna längtan till frustration.

Det är då jag står alldeles stilla och vet att jag vet.

Djuren vet, växterna vet. Små människobarn vet.

Djupast inom mig finns något, som mitt vardagsmedvetande inte förmår ta emot.

Någon gång  i en parallell verklighet ... då, nu eller i framtiden var det här viktigt. Eller är viktigt. Eller kommer att vara.

Är det någon skillnad?

Jag får en aning om något, kanske i naturen, kanske i en dröm ...

Något väcks till liv bortom det jag kan uppfatta med mina sinnen.

Det finns inget jag kan göra för att dra undan ridån.

Kanske får jag en insikt en dag. kanske inte.

Jag ska bara låta jordaresan fortgå.

Vara i nuet, där jag är satt att vara.

Tålmodigt bära på denna längtan, som kommer ibland.

Se den som en påminnelse om att något annat pågår. Något mera.

Parallellt med att jag sitter här och skriver.

 

 

Måndag 16 april -18

 

Drömmakarna har gett en föreställning i fyra akter:

 

Jag är yr. Trasslar in mig i ett buskage bredvid öppningen i en mur, som jag ska gå igenom för att komma hem. Jag har svårt att hitta ut ur buskarna. En vänlig man ropar glatt och uppmuntrande om något jag ska få. Ger mig mod.

 

Jag har svårt att ta mig ut med min bil från en parkering vid en affär. Det finns glassplitter överallt. Det är också min parkering. Försiktigt och varsamt lyckas jag köra bilen oskadd därifrån.

 

Två pojkar hjälper mig att skotta snö i sista backen på vägen upp till mitt barndomshem. Jag står utanför min bil. Har slängt min spade på vägkanten.

-Vi fixar det här åt dig! säger en av dem.

-Jag kan ta med mig min spade, då?

-Javisst!

 

Jag kommer in i ett hus, där jag ska bo. Finns ett långt bord med en bänk utmed väggen på ena sidan och stolar på den andra. På en stol sitter en man. I en korg på bänken ligger hans gröna mössa och vantar. På bordet står min gamla, blå keramikskål fylld med smörgåsar. Massor! Alla har rikligt med fräscha, gröna och röda salladsblad. Mannen har just avslutat sin måltid och ska gå. Vi är båda så glada! Allt i skålen är mitt!

-Ska bara ta mina vantar, säger han.

 

Jag vaknar förvissad om att allt sker i bästa ordning. Enligt den stora planen ...

 

 

Lördag 14 april -18

 

Min hjärna har ägnat en stor del av natten åt ältande.

Jag vet, när jag stiger upp, att jag måste sätta mig i bilen och köra någonstans.

Ta med matsäck.

Stanna på platser, som ropar på mig.

Jag far i riktning mot ett av mina bästa "läka själen - ställen".

Men till och med en fullkomligt fri och vild dag som den här, vill hjärnan ha struktur och ordning.

Så det gäller att gå ut ur bekvämlighetszonen. Göra motstånd. Protestera.

Åka förbi platser, där jag brukar stanna.

 

Vardagens skönhet kan lätt bli en vana.

Den vanliga vägen, den vanliga fågelsången, den vanliga vårhimlen får en stunds uppmärksamhet, men i bakgrunden finns de ältande tankarna kvar!

 

Då är rätta tiden för att fara iväg. Gå i en annan skog. Helst en riktig "gå vilse - skog". Möta okända människor. Eller inga människor alls. Klättra uppför stiglösa berg. Överraskas. Känna nya dofter. Höra nya ljud. Skärpa sinnena.

Söka ett nytt och okänt ställe, när det är dags för matsäcken.

 

Hjärnan har kul! Har glömt det där med att älta.

Men en dag, eller en natt tror jag att det blir, kommer den att minnas igen!

Så, idag samlar jag motbilder, lyckobilder, att ta fram om det skulle ske när jag saknar möjlighet att göra en ny resa ut i det fria och vilda.

 

 

Fredag 13 april -18

 

Taltrasten kommer flygande. Elegant landar han i grantoppen.

Inleder sin morgonkonsert.

Jag blundar, lyssnar förundrad till fågelns stämma, som ger eko runt om i skogen.

Nu går min hjärna igång på det högvarv, som den är så svag för.

-Undrar hur många olika tonslingor han kan åstadkomma? Skulle säkert gå att spela in och "mata" in i en dator, som kunde ge ett svar.

-Om du så kunde, varför skulle du? När allt du vill och behöver är att blunda och lyssna? Njut, kvinna, njut! Mitt Högre Jag har talat.

Djupa andetagen.

De olika tonerna, klangerna, rytmerna avlöser varandra.

Som vemodigt smäktande stråkar.

Som en lekfull panflöjt.

Som en hes larmsignal.

En nötskrika, flaxigt flygande på väg någonstans, stämmer högljutt kraxande in.

Crescendo!

Tonerna rullar bort och skogen blir alldeles tyst igen.

Jag väntar på det extranummer, som uteblir.

Tystnaden bryts först när det kommer en vind och skakar om bland träden.

Taltrasten flyger någon annanstans.

                                                                                    (Ett samtal med en taltrast finns i

                                                                                    Boken till Lejon, kap. Fåglarna i

                                                                                                                skogen, sid. 37.)

 

Onsdag 11 april -18

 

Ännu en dröm om stopp i avloppet ...

 

En golvbrunn finns mitt på golvet i ett tomt och rent rum.

Jag tar bort gallret, som täcker den. Sticker ner handen och hela armen i det vattenfyllda röret.

Får tag i ett par grå herrkalsonger, en ficklampa och en liten chokladkaka.

Jag tar upp sakerna och visar dem för en kvinna, som ligger på knä bredvid mig.

Släpper tillbaka dem ner i vattnet, en efter en.

-De känner jag igen, säger jag, när jag låter kalsongerna falla. Vet vems de är.

Jag sätter tillbaka gallret, när jag är klar.

Det jag inte förstår, säger jag till kvinnan, är hur de där sakerna har kunnat komma dit ner. Jag pekar på de små springorna i gallret.

 

Det faller mig inte in, att någon kan ha gjort som jag nyss; tagit loss gallret.

Eller har sakerna kommit nerifrån? På väg upp till ytan blev det stopp ...

Jag känner inget obehag alls, när jag rotar nere i röret. Det är rent, liksom vattnet.

En likadan ficklampa som den här, en vanlig röd-vit, har jag nyss kastat bort i mitt vakenliv. Batteriet hade läckt och syran frätt sönder höljet till lampan.

Men den i drömmen är hel och fin.

Mannen, som äger kalsongerna är viktig för mig, en fungerande ficklampa är bra att ha, liksom en bit choklad som färdkost på Livsresan.

Men jag släpper dem! I stället för att ta hand om dem. Använda dem.

 

 

 

Tisdag 10 april -18

 

Granar, som susar.

Granar, som vaggar.

Granar, som kantar de vilda djurens stig uppför berget.

Granar, som omger ett skogens tempel.

Granar, som bildar en portal, genom vilken de modiga går ut till det vilda.

Ormgranar, med yviga, slingrande kvistar.

Mäktiga granar, som nästan når till himlen.

Somliga med nya, röda kottar.

Andra med gamla, bruna.

Kottar, som fallit till marken.

Kottar, som ekorrar skalat.

Kottar, vars frön har grott och blivit till en skog av miniatyrgranar i den mjuka, gröna mossan.

Luffargranen, den täta, vars grenar når ända ner till marken, som en lång, svepande kjol.

Där innanför finns ett rum redo att ta emot en trött vandrare.

 

Allt är stilla.

Granen susar.

Granen vaggar.

Vandraren sover.

 

 

 

Lördag 7 april -18

 

-Jag pratar med en fisk, svarar jag, när en ur personalen kommer fram och vänligt undrar om jag vill ha hjälp med något.

Jag har fått en inbjudan att vara med på ett jubileum i den här djuraffären.

De båda kvinnorna, som arbetar här, är otroligt professionella.

Pratar och pratar med sina kunder. Säljer och säljer. Tappar aldrig farten. Inte för ett ögonblick. Klara, starka röster. Stora, breda leenden.

Har svar på de mest förunderliga frågor, som deras kunder ställer.

Får höra sorgliga historier om svårt sjuka djur. Har alltid ett råd att ge.

De kan sitt jobb! Kan sina produkter.

 

Jag har hittat en pall, som jag slagit mig ner på.

Tyst kommunicerar jag med den där fisken, som kontaktade mig redan i går.

Han är grå i olika nyanser. Svarta fenor.

-Kan du se skillnad på honor och hanar? frågar jag en av kvinnorna, när hon hastar förbi.

Mycket klart och pedagogiskt förklarar hon.

Bekräftar det jag redan visste. "Min" fisk är en hane.

-Får jag ta en bild på dig, när du sitter här och skriver? undrar hon.

-Det går bra, svarar jag.

Om hon gör det, vet jag inte.

Jag är upptagen av min nyfunna fiskvän.

                                                                    (Samtalet med fiskvännen blev så långt, så

                                                                              det har en egen plats under "Berättelser":

                                                                              "Fisken och havet.")

                                                                     

 

 

Lördag 31 mars -18

 

-Håll kvar händerna så där! Vi ska byta kraft med varandra.

Jag har sådan kraft som du saknar, och du kan ge mig vad jag behöver.

-Menar du, att vi skickar kraft mellan oss, när jag håller händerna om dig så här?

-Nej, nej! Då är det jag som skickar och du som tar emot.

Du ger mig det jag behöver av ljus, vatten, näring. Ser till mig varje dag. Gläds åt mig. Tycker om min färg. Min gröna färg på bladen.

Jag är ganska gammal nu. Kommer att blomma igen, men kanske inte i vår.

-Vi människor kallar din sort Våreld.

-Tycker du att det är ett fint namn?

-Skulle nog vilja ge dig ett mera personligt. Är så väldigt många som heter Våreld.

-Bra! Då vet du vad du vill. För min del spelar det ingen roll. Fast lite spännande är det att få veta vilket namn du väljer.

-Jag ska viska det till dig, när jag bestämt mig.

-Gör det. Men nu ska du stoppa fingrarna mellan mina kvistar och låta händerna omslutas av all min gröna kraft.

Livskraft.

 

 

Onsdag 28 mars -18                     (forts. från 26 januari)

 

Två månader har gått sedan jag fann gravplatsen vid den förunderliga tallen.

Jag har varit tveksam till om jag alls ska återvända dit.

Men så, i dag, med vårsol som värmer och skare som bär ute på fälten, ger jag mig av igen. Den här gången är jag försedd med block, penna och sittunderlag.

Det blir en tung vandring. Snön ömsom bär, ömsom brister.

När jag väl är framme, går jag direkt till den närmaste stora stenen.

Jag lutar mig mot den och tänker att här kan jag slå mig ner på marken med stenen som ryggstöd.

Jag vill bara vandra runt på platsen en liten stund först ...

 

Tröttheten är det första tecknet. Omedelbart följs den av huvudvärk. Jag vänder tillbaka till stora stenen, men känner genast att smärtan blir värre.

Och jag vet, att här ska jag inte vara.

Aldrig mer återvända.

-Ni ska låta de döda vara i fred, tills de tar kontakt med er! Jag minns orden, sagda av min farmor utifrån hennes parallella verklighet.

 

Med ens kommer bilder och med dem insikten att de som ligger här under stenarna har gått en hemsk död till mötes.

Beslutsamt lämnar jag platsen.

Ingen fågel sjunger.

Men, när jag har gått några steg börjar kyrkklockorna nere i byn att klämta.

 

 

Söndag  25 mars -18

 

Jag stannar vid en liten gård, där jag många gånger har tänkt stanna.

En hemgjord skylt berättar om honung och ved till salu.

Fast just ordet "ved" är skrivet på tyska, "feuerholz."

-Hej! Jag vill köpa honung.

-Javisst! Kom så går vi ut till boden. Jag är just på väg dit med ägg.

Jag köper honung och jag köper ägg av den vänlige mannen.

Bakom ladugården går hönsen och sprätter i vårsolen.

-Nästa gång är det bara att du går in här och tittar vad som finns i kylen. Pengar kan du lägga där. Mannen pekar på en glasburk, som står på det lilla kylskåpet.

 

Jag fortsätter min färd mot havet.

Jag har glömt mina vantar! Jag går in i den lilla mataffären uppe i backen.

-Har ni möjligen vantar att sälja?

-Ja då! Expediten går före mig och visar. Jag köper ett par varma yllevantar.

 

Havet lever sitt eget havsliv. Inga båtar alls. Inte heller i hamnen.

Det är ett vårhav med stora isblock rasslande mot stranden.

Jag slår mig ner på en plats i lä. Tar fram block och penna. Skriver ingenting.

Äter min matsäck. Långsamt. Vänder ansiktet mot solen. Blundar.

Då hör jag det omisskännliga kvittret från en sädesärla!

-Så tidigt du har kommit!

 

Jag lever, i alla fall i dag, i den bästa, rikaste och tryggaste av världar.

 

 

Onsdag 21 mars -18                     (forts. från 16 mars)

 

Flera valmöjligheter finns i drömmen.

Jag skulle kunna stanna och lyssna noga på grävlingarnas Budskap.

Jag skulle kunna vända och åka tillbaka samma väg, som jag kom.

Jag skulle kunna svänga till höger.

Men, jag väljer att svänga till vänster. Grävlingungarna gör allt de kan för att hindra mig. Den modigaste ställer sig framför bilen. Kör jag på den? Jag tror inte det. Men, jag vågar inte titta i backspegeln. Jag gör min vänstersväng. Kör tills jag kommer till ett lågt, långt, gråfult hus. Vandrarhem? Motell?

Jag behöver uppsöka en toalett. Finns en lång korridor med toaletter i rad på vänster sida. Alla är fulla. Överfulla.

Redan i drömmen vet jag att detta är en starkt varnande dröm. Jag känner igen den. Har varit på överfulla toaletter förr i andra drömmar ...

Till sist hittar jag en, som inte är så överfull. Innan jag hinner sätta mig, kommer tre ungdomar raskt gående. Två flickor, en pojke.

-Vill du ha? frågar en av flickorna glatt. Sträcker fram en plastpåse med en trasig pajbit, som ser ut att ha passerat bäst före-datum för länge sedan.

Jag skakar på huvudet.

Flera unga röster hörs längre bort i korridoren. En pappa med småbarn, tänker jag, medan jag går mot utgången.

 

Drömmakarnas arbete  är slut för denna gång.

 

 

 

 

Fredag 16 mars -18

 

Ängeln på det vackra kortet överlämnar högtidligt sitt budskap om mod.

Betydligt mera bredbent och kaxig är lilla svartmesen, där han står på stigen och vägrar att flytta sig en tum förrän jag har stannat och lyssnat på vad jag har att säga. Han håller fast min blick i sin. Om mod talar också han.

Jag minns en annan svartmes som, medan han pickade i sig frön ut varm, kupad hand, stärkte ett manshjärta.

-Du har modet i dig, sa han. Släpp dina rädslor. Se på mig! Jag törs äta ur din hand. Skulle du ha mindre mod än jag?

Fem grävlingungar kommer till mig om natten i en dröm. Tveklöst, med fara för sina egna liv, ställer de sig mitt på vägen för att hindra mig från att göra en vänstersväng i den T-korsning, som jag närmar mig. Tala om mod!

Vilket val jag gjorde och hur det gick är en annan historia ...

På morgonen drar jag ett kort ur min tarotlek. Hjälten! Om självtillit och mod läser jag. Men också att "Den riktige hjälten utför inte de största dåden ute i världen, men inom sig själv."

Drömmar och symboler.

Varnande och uppmanande.                                         (Om mannen och svartmesen

Mod och dumdristighet.                                                finns att läsa i Boken till Lejon,

Livet ...                                                                           kap. Fåglarna i skogen, sid. 47-48.)

 

 

 

Fredag 9 mars -18                     (forts. från 8 mars)

 

Jag minns gårdagens telefonsamtal. Det där om fåglarna och träden.

Det finns mer för mig att lära om det här.

Ännu så länge har jag helt fokuserat på barrträd. Men, ute på vandring ser jag några gamla björkar, ovanligt grova och förgrenade, som får mig att stanna.

De växer i en halvcirkel. Som en famn, tänker jag.

-Andas ut ordentligt! Rösten jag förnimmer är ljus och kristallklar.

Jag följer uppmaningen och känner hur hela kroppen slappnar av.

Det knäpper och knakar i nacken, när gamla spänningar släpper.

Jag som trodde, att jag redan var avslappnad! Underbar värme fyller mig.

-Du märker det! Bra! Alla gör inte det. Där är den ljusa rösten igen.

Vi sprider värme till alla varelser. Det är björkjobb. Luften runt oss värms i vidare cirklar än i barrskogen. Inne i det du ser som en famn, från jordskiktet under ytan och ända upp över våra kronor, är det varmare än utanför.

Så du förstår, att många har glädje av det vi kan bidra med till helheten.

Fåglar, markens djur, de som lever nere i jorden och många fler.

Nu vet du också, och kan berätta det vidare för andra människor.

-Tack, du som för björkarnas talan!

 

Med lätta steg fortsätter jag min vandring.

Jag tänker på kvinnan som ringde igår.

När hon hör av sig igen, har jag en hel del nytt att berätta. 

 

 

Torsdag 8 mars -18

 

-Jag tycker så synd om alla fåglar! Jag räcker inte till!

Kvinnan i telefonen pratar om kylan, som aldrig vill släppa taget och om snön, som aldrig vill sluta falla. Hon tycker sig se, att både små och stora fåglar far illa i den långdragna vintern. Och hon vill hjälpa. Hon vill göra gott.

Jag har lyssnat klart. Tyst ber jag om vägledning och den kommer.

-Träden, säger jag. Träden räddar fåglarna från både kyla och svält. De får skydd bland täta grenar. Slår sig ner nära stammen. Hittar frön och insekter i vintervila att äta. Det kommer att gå fint!

 

Jag känner, att det finns något mer i det här ... avvaktar lite ...

Så kommer ett Budskap från barrskogen.

-Det är inte nog med att vi träd ger skydd mot snö och kyla och öppnar vårt skafferi. Det är också så, att vi alstrar och magasinerar värme. Inte bara för vår egen överlevnad. Det är vårt Uppdrag att ta emot och hjälpa de varelser som söker upp oss.

-Du kan vara lugn, säger jag till kvinnan i telefonen efter att jag berättat vad jag fått höra. Jag önskar att du ska känna det. Du ger redan fåglarna tillräckligt. Alla äpplen och solrosfrön du bjuder på. Och, inte minst, all kärlek du skickar till dem med din omsorg. Var nöjd! Låt skogens träd sköta resten.

Kvinnan tackar och avslutar samtalet med glad röst.

 

-Det här får en fortsättning, tänker jag. Men det får vänta. Tills i morgon.

 

 

Onsdag 7 mars -18

 

Runt omkring mig finns människor.

Sådana, som jag har känt en gång. Andra, som är med mig i mitt liv nu. Och, så några, som jag ska möta i en framtid som jag ännu inte vet något om.

Jag står där bland dem. Trygg och säker.

Iakttar. Sprider ljus. Får ljus tillbaka. Underbar värme.

 

Jag vaknar i glädje, som varar länge. En lyckodröm!

 

Några människor, min dotter är bland dem, visar mig en schäfertik.

Hon har lagt sig så att jag kan se såret hon har på insidan av ena låret. Ett runt, ganska stort sår. Rött av blod.

Pälsen på hennes bakkropp är mycket gles.

Hon är gammal. Hon är trött. Hon vilar. Ligger stilla och tillitsfull.

Jag tänker att jag nog borde tillkalla veterinär.

 

Såret är mitt!

Insikten finns där genast, när jag vaknar.

Jag vet att det är min sak, min uppgift, mitt Uppdrag, att själv sköta om det här.

Att hela, att läka det som har kommit till skada.

Jag ska ta allt mitt mod, all min kraft, all min styrka i anspråk.

 

Läka uppkomna sår ...

Vems de är, mina egna eller andras, är oviktigt.

Vi är alla ett.

 

 

 

Tisdag 6 mars -18

 

Det är något med papper och penna.

Ett olinjerat ark, som låter orden flyga fritt. Landa där de vill.

Det svagt raspande ljudet av en välvässad blyertspenna.

Nu är det mitt hjärta, min mage och min hand som arbetar. I sin egen takt.

När mina texter föds är det så.

Hjärnan vilar.

 

Datorn är alldeles för snabb.

För påträngande med sitt starka ljus, sin strålning, sin effektivitet.

Hjärnan kopplas in. Det rationella tänkandet. De många, många orden.

 

I det handskrivna finns något som är jag bevarat.

Min handstil med alla sina variationer beroende på sinnesstämning.

En direkt koppling till mitt Högre Jag.

 

Men sedan, när orden ligger där färdiga och har blivit en text sprungen ur mitt hjärta, min mage och min hand kanske jag skriver in den i datorn. Dags att väcka hjärnan.

Om jag tror att det jag skrivit kan vara till glädje för någon annan.

 

Så finns de särskilt omsorgsfullt och långsamt nedtecknade orden.

De, som jag skriver med vackraste guldpennan i vackraste boken.

Ord, som skimrar hemlighetsfullt.

Mellan stängda pärmar vilar de.

 

 

Söndag  25 februari -18

 

Jag vill inte ha något betyg.

Vad skulle jag med det?

Jag har lärt det jag hade att lära.

Jag vet det.

Det räcker så.

Men, någon sorts examen, kanske?

Nej tack, inte det heller.

Ett litet firande? Champagne, ballonger, serpentiner?

Nej tack!

Bara ett stilla vandrande ut ur det gamla slitna, dammiga klassrummet.

Det var fint en gång.

Lockade mig. Manade mig. Utmanade mig.

Att gå i den skolan var en viktig del av min Livsvandring.

Och jag har lärt mig!

Massor har jag lärt mig!

Nu ska jag lämna ifrån mig de flera gånger lästa läxböckerna.

Ryggsäcken väger nästan ingenting.

Vatten, ett stycke bröd, några äpplen, skrivbok och penna är allt jag vill ha med mig, när jag fortsätter färden framåt.

Stolta steg och högt buret huvud.

 

 

Lördag 24 februari -18

 

Jag vill bara stå här under björkarna.

Vara tillsammans.

Känna att vi hör ihop.

Att vi är ett.

Bortom rangordning.

Bortom fyrkantiga, granskande blickar.

Jag och björkarna och blå himlen och snön full med glitter.

Och talgoxarna!

Visar upp sin allra vackraste fjäderskrud.

Nyss var den smutsgul och grådaskig, nu lyser den påskkycklinggul.

Och blåmesen med sitt blåaste himmelsblå.

Och dagsmejan, som klär av stenarna deras vintertäcke.

Det är stunden.

Det är djupa andetagen.

Det är solen i ryggen.

Det är spåren av älg, rådjur, vildsvin.

Vi går på samma väg, men på olika jordatid.

Tiden, en illusion.

Det är solen i ansiktet.

Det är NU!

 

 

Söndag 18 februari -18

 

Min mor, min far, min farmor. Alla tre har de kommit till mig under veckan som gått. Utifrån sina liv i de parallella verkligheter, som jag nog har känt för länge sedan, men glömt, har de kommit på olika sätt.

 

Farmor söker jag själv kontakt med på hennes födelsedag. Fast jag så väl vet, att hon är en annan nu med andra uppgifter. Helt klart kommer jag och stör ...

-Ni ska låta de döda vara i fred, tills de tar kontakt med er!

Stilla drar jag mig tillbaka. Fortsätter min meditation.

 

En kväll, när jag sitter och skriver, sveps jag in i ett doftstråk. Jag lägger ifrån mig pennan. Blundar. Djupt inom mig känner jag igen doften av min fars rakvatten. En gammaldags doft.

Jag förnimmer hans närvaro. Han börjar tala till mig på ett sätt som han sällan gjorde, när han levde här på jorden som min pappa. Han låter säkrare. Mera övertygande. Förmanar, som en far med god överblick och distans kan göra.

 

I natt, timmarna före min mors födelsedag, drömmer jag att jag står utanför mitt barndomshem. En för mig okänd man, en granne, kommer nedför backen från farmors hus. Vi möts på vändplanen. Han berättar vänligt, att jag ska få ett fårskinn. Mamma har beställt det. Det är inte färdigt.

-Hur ska vi göra, så att du får det? undrar mannen.

-Det ordnar sig. Jag får det till mig på något vis. Lägg bara in det i huset, säger jag, så glad och överraskad.

                                                                                            (Mera om min farmor finns att läsa i

                                                                                                              boken Kungen och Myskmadran,

                                                                                                              sid. 23 och 91.)

 

 

 

Torsdag 15 februari -18                              (forts. från 13 februari)

 

Inte kan man bara sväva fram så där utan att nudda snön! Inte en jordakvinna!

Någon sorts åkdon måste hon ha haft. Batteridrivet, kanske. Där har du förklaringen till att det gick så tyst.

Den rationella delen av hjärnan vill ha ordning och reda. T.o.m. i drömmar, om den får en chans.

Den här gången lyssnar jag, och börjar tvivla på vad jag har sett. Ger kvinnan i den gröna jackan en liten "skida" att ta sig fram på mellan äppelträden.

Men så är det ju inte!

Jag ser aldrig någon "skida."

Ser bara kvinnan med rak och säker hållning ljudlöst ta sig fram, utan att snön yr det allra minsta.

Hennes totala frihet!

Lättheten!

Hon bär ingenting.

Armarna svänger löst och ledigt, där hon går vägen framåt.

 

-Det finns så många gårdar till salu.

Orden så få. Så klara. Tveklösa. Inte det minsta känsloladdade.

Hon bara säger dem.

Helt enkelt så.

Fortsätter att gå.

 

 

Tisdag 13 februari -18

 

Det är först vid frukosten, när jag tar upp nattens dröm till ytan, som jag känner igen kvinnan i den gröna, vida, kapuschongförsedda jackan ...

 

Jag är på väg ut mot stora vägen, när jag märker att någon rör sig bland träden i grannarnas gamla fruktträdgård. Snön ligger djup, men den som tar sig fram där borta gör det mycket lätt och elegant. Hon, för jag kan se att det är en kvinna, glider fram på någon sorts mycket kort "skida." Hon håller ut armarna lite från kroppen, där hon susar fram mellan träden. Ingen snö yr. Kvinnan tycks sväva alldeles ovanför marken. Ljudlöst. Snart har hon passerat dike och snövall och är uppe på stora vägen. Hon börjar gå. Rak i ryggen. Långa steg. Inte särskilt snabbt. Bara målmedvetet. Kapuschongen på hennes gröna, vida jacka är uppdragen.

Jag skyndar på stegen. Vill hinna ifatt henne. Snart går vi i bredd. Hon närmast vägkanten. Jag sneglar åt hennes håll. Kapuschongen döljer hennes ansikte.

Har hon alls märkt mig?

-Hej! säger jag.

Hon vänder sig mot mig ett kort ögonblick.

-Det finns så många gårdar till salu, säger hon. Ser framåt igen. Fortsätter gå.

 

Och nu, när jag blundar, ser jag åter hennes ansikte. Hennes gröna jacka.

Hon är jag!

Jag kom ifatt en version av mig själv där ute på stora vägen.

 

Måndag 12 februari -18

 

-För att en kommunikation verkligen ska äga rum, behöver vi vibrera på samma frekvens.

Inte bara människor emellan, utan mellan allt som har livsenergi i någon form; hus, skogar, djur, stenar. allt.

Jag har sagt det. Jag har skrivit det. Många gånger.

 

Men, om jag kommer till en vacker äng som, trots sin skönhet, inte berör mig utan jag förblir en åskådare, kan jag då ändra frekvensen? För att få del av kraften i läkeväxterna, för att känna att här vill jag vara, hit vill jag återvända. Kan jag påverka det? Är det möjligt? Är det ens önskvärt? Är det bättre att, helt enkelt, ge ängen en komplimang för dess skönhet och så gå vidare? Veta att en dag kommer någon annan dit och känner just den där samhörigheten.

För hur skulle det egentligen gå till att förändra frekvensen? Vems frekvens skulle ändras? Min? Ängens?

Där någonstans släpper jag tanken. Talgoxarna sjunger vårsånger och ...

Men, då kommer den där visdomen traskande, den som jag läst och hört så många gånger: Allt är ett. Går detta ihop?

Jag tar ett djupt andetag, släpper alltsammans. Åtminstone för denna gång.

Tänker att det finns så många människor, hus, skogar, djur och stenar och så många ängar, som redan nu vibrerar på precis samma frekvens som jag.

Det räcker så.

 

 

Söndag 4 februari -18

 

Tomrumsdagar. Telefonen är tyst. Ingen lampa lyser på telefonsvararen.

Postlådan är oftast tom. Mailens inkorg, likaså.

I stora livsmedelsaffären, så välfylld, gapar de hyllor tomma, där jag tänkt proviantera. Ingen tvål av den sort jag vill ha. Inget nyponte, inga torkade fikon.

Tomt är det också där Nellens favoritburkar med kattmat brukar stå.

Inget av allt det där berör mig särskilt mycket. Inte nu.

Det är som det ska vara.

Jag vet så väl att det är en tid, då jag ska vända mig inåt.

Var har jag mitt fokus?

Det spretar! Vill ge sig av än hit, än dit.

För mig finns bara att stanna i den insikten.

Vila i tomrummet i dag. Kanske i morgon, också. Eller ännu längre. Så länge det behövs. Som så många gånger.

Under tiden fortsätta att "bära ved och vatten."

 

Tyst och tomt är det i och omkring mig, där jag vandrar på snöiga vägar.

Men i den lilla bäcken kommer vattnet virvlande i god fart mellan mossiga stenar.

Glatt och muntert porlar den på sin väg till sjön.

Från en liten källa djupt inne i skogen är den sprungen.

En källa, så väl dold, att man kan få vänta länge och tålmodigt innan den uppenbaras.

 

 

Fredag 26 januari -18

 

Det är en mycket gammal tall.

Ganska lågväxt med bred, välformad krona och tjock, rak stam.

Liknar inte alls en tall, när man ser den på håll.

-En dag ska jag titta närmare på det där trädet, har jag tänkt i flera jordaår.

I går kom en stark uppmaning.

-Kom hit! Det är dags! Du är väntad!

 

Det är en förunderlig plats och ett förunderligt träd. Förunderliga är också stenformationerna som finns där. Liksom den djupgröna våtarv som växer i en avgränsad cirkel kring trädet. Utanför cirkeln finns betad mark med visset gräs.

-Gå omkring. Du är här för att se. Upptäcka. Närma dig platsen från olika håll. Jag iakttar stenarna. Några väldigt stora finns alldeles vid tallen. Utanför gröna cirkeln ligger många i olika storlekar. Placerade i olika formationer.

Nu ser jag fyra stenar i en rad ... en femte, lite större, en bit framför. Undan för undan framträder bilden av en gammal gravplats. Stenarna blir begripliga.

-Gå runt trädet. Runt det gröna. Motsols tre varv. Men gå inte mellan de där stenarna i raden. Du ska inte gå in där. Inte bryta linjen.

Jag tittar länge på de fem som ligger rakt i öst-västlig riktning.

Uppfylld av platsens heliga magi bugar jag djupt och tackar.

Det är dags för mig att ta farväl.

I aspdungen bredvid stämmer en talgoxe upp en yrvaken vårsång.

 

 

Torsdag 25 januari -18

 

Det förflutna, nuet och framtiden; allt ryms i drömmen, så fin.

 

Jag står i en affär vid en dignande grönsaksdisk.

Med mig är min dotter.

Vi tittar på stora cellofanpåsar fyllda med tomater. Olika sorter, olika storlekar och färger. En del är mogna. Andra inte.

I påsarna finns också några andra grönsaker och frukter. Skivade, delade i bitar. Kanske torkade. Okända för mig. Gör mig nyfiken.

En ung man, som arbetar vid grönsaksdisken ler vänligt och uppmuntrande.

Jag köper en påse.

 

Så är jag i mitt kök. Jag vet att det är mitt, men är inte riktigt hemmastadd.

Verkar ganska stökigt.

Jag ser mig omkring lite osäkert. Var ska jag ha alla tomaterna?

Jag står vid ett gammalt, vackert träskåp. Det har över- och underskåp med en hylla emellan. Där, på hyllan, lägger jag tomaterna på ett fint, gammalt fat, som jag hittar bland papper och kartonger.

Min dotter finns med mig nu också. Precis som i affären, är hon lite i bakgrunden. Pratar lågmält med någon. Jag ser dem inte. Men rösterna är så lugnande. Skänker trygghet.

 

Jag är där jag vill vara.

Finns gott om tid att utforska vad som mera finns i den där påsen.

 

 

Lördag 20 januari -18

 

Jag har fått boken "Harry Potter och De Vises Sten" i present.

Där läser jag om ett bergatroll. Ett neutrum. Ett äckligt, stinkande, snorigt, våldsamt, ondskefullt och mycket, mycket farligt "det." Fyra meter högt.

 

Det bergatroll, som kom in i min verklighet för några år sedan, är helt klart en maskulin varelse. Ändå långt ifrån att vara en människa fullt ut.

Fast han väckte tankar och känslor i mig att han kunde bli farlig om han kände sig trängd, hotad, så är han ändå en helt annan sort, än den jag just läst om.

Han berör mig. Djupt.

Jag tror att han bär på en längtan efter någon, som kan nå in till hans hjärta.

Som vågar det. Vågar närma sig, sakta, sakta.

Sträcka ut en hand.

Efter lång, lång tid få omfamna honom. Nynna. Vagga.

Dra in hans doft av skog, berg och mossa. En doft, så skön och vild.

Känna honom slappna av. Krypa nära intill. Sakta somna.

Någon, som varsamt och tyst reser sig upp. Tassar iväg nedför stigen.

Någon som känner vägen väl, ifall det skulle komma  en önskan i vinden.

-Kom tillbaka. Vagga mig igen. Nynna den där sången.

 

Kanske är det precis det, som bergatrollet, det hemska, som jag just har läst om i Harry Potterboken, också längtar efter?

Kanske får jag veta, om jag fortsätter läsa ...

                                                                                (I min bok "Kungen och Myskmadran"

                                                                                           finns berättelsen "Morris, bergatrollet

                                                                                           och jag.") 

 

 

Fredag 12 januari -18 (forts. från i går)

 

Och, jag drömmer, men när jag vaknar, minns jag bara fragment.

Fragment, som glider undan.

Fragment, som gäckar mig.

Drömmakarna ger mig stillbilder, som följer på varandra.

Då, nu och sedan i samma andetag.

Människor, platser, skeenden.

Kända. Okända.

Jag ser dem. Jag tar emot dem.

Jag känner det där tomrummet inom mig. Det välbekanta.

En saknad av en visdom jag ägde för länge sedan.

-Inte än! Håll ut! Tillit! Tålamod! Du får veta, när det är dags.

Jag tar emot Budskapet, som jag redan fått  så många gånger.

Som jag känner så väl.

Och, jag vet, att skådespelet i gläntan i skogen, har något viktigt att berätta.

På det språk, som talas av gläntorna och skogarna, mossan, stenarna, kottefjällen.

Djuren talar det.

Alla väsen, som sitter på läktarplats och njuter av föreställningen där nere på scenen, likaså.

 

 

Torsdag 11 januari -18

 

Det är en av många gläntor i en av många skogar.

Det är ett av de där templen, där tystnad råder.

Granar i en ring håller vakt.

Mossan är mjuk och grön.

På en sten har en ekorre skalat kottar.

Massor med kottar!

Gläntan är som en scen.

Nej, inte som en scen. Den är en scen.

Bortom vardagsmedvetandet, bortom fyrkantstankar, som "oj, vad ekorren har jobbat" eller "tur att det finns så gott om kottar", väntar något annat.

Ett skådespel pågår för fullt.

Aktörerna finns på plats.

Bakom granarna finns en sluttning ner mot scenen.

Stenar bildar små sittplatser för publiken, som på en amfiteater.

Men, vad vill detta säga mig?

Varför dras jag hit?

Om och om igen.

Jag ber om hjälp.

Jag ber om hjälp att öppna mig för det som ännu är dolt för mig.

Jag ber om vägledning i mina drömmar ...

 

 

Måndag 8 januari -18

 

Det är en av det gamla årets sista dagar.

Det har snöat på natten och det snöar fortfarande, när jag ger mig av.

Jag leds in på en liten väg.

Kommer fram till en gammal gård med ett litet torp, som ser ut att vara ett ompysslat sommarställe.

Men det är den fallfärdiga ladugården som lockar mig.

Sakta går jag runt den, kikar in på bås och spiltor. Hönshus. Dass.

Stannar vid gaveln, nära vägen, som jag kom på.

-Trampa upp ett hjärta i snön! Uppmaningen ljuder klar och ren inom mig.

Av många små täta steg blir det ett ganska stort hjärta.

När jag sett det jag skulle se och gjort det jag skulle göra, påbörjar jag pulsandet tillbaka, medan snöfallet sakta avtar.

 

Något dygn senare följer jag en stark vilja att återse mitt hjärta.

Snön ligger ännu vit och jungfrulig.

Men på den lilla vägen finns hjulspår, som slutar vid ladugårdsgaveln, där en bil har vänt.

Rakt igenom mitt hjärta har den kört!

 

Nu, när jag återvänder, har det redan gått en vecka av det nya året.

All snö är borta.

Ingen skulle kunna ana, att nyss låg här ett brustet hjärta.

 

Måndag 1 januari -18

 

Det är det nya årets första gryning.

Älvorna dansar av fröjd!

Över åkrarna dansar de.

Tar en svepande sväng runt lador och människohus. Fortsätter i piruetter in bland träden, som står alldeles stilla med vattenblänk på grenarna.

Jag stiger in i granarnas rum.

Går försiktigt på mjuka mossan.

Lägger händerna, lägger pannan mot närmaste stam.

Allt som hörs är vattendroppar, som faller mot marken.

Det är högtid.

Det är stillhet.

Jag märker att jag skrider fram i mina grova kängor, när jag sakta rör mig upp mot berget, där ljungen växer.

Jag repar av ett litet knippe, gnuggar det mellan händerna. Drar in doften i djupa andetag.

Blir stående länge.

Tänker en enda tanke, som jag skickar omkring mig till alla i skogen:

Världsår nummer elva har börjat.

Kärleksår!

Fredsår!

 

 

 

Söndag 24 december -17

 

Ur ett mailsvar till en mycket kär vän:

 

Jag önskar också dig goda dagar.

Tänker mycket på dig, förstås.

På livets skiftningar tänker jag.

Det där som händer eller inte händer eller hur det nu är.

Och, någonstans mitt i det står man och är den man är. Med sin lilla läxbok i handen. Den man fick med sig ut på den här jordaresan.

Godkänt! står det på någon sida. Med beröm godkänt! på en annan. Icke godkänt! Jodå, det förekommer också. En gång till. Öva, öva!

Inte behövs det guldstjärnor! Eller ..?

 

-Vad i Herrans namn menar hon??! undrar du, kanske.

Jag vet inte riktigt. Försöker få till något stort och klokt om livet, tror jag.

 

Jag vet i alla fall att jag önskar dig, mig och alla andra en underbar helg och ett helt fantastiskt 2018.

Och en guldstjärna till oss var får det bli till sist ändå. Inte så mycket för allt vi gjort, fast mer för dem vi är.

 

Kramen, den stora!

 

 

Lördag 23 december -17

 

-Du förstår, man är skyldig att göra det allra bästa man kan i det man är satt på jorden att göra.

Gå långt.

Cykla långt.

Göra det som krävs för att leva sitt Högsta Bästa.

Skaffa all hjälp som behövs.

 

Hon sitter framför mig.

Ser mig rakt in i ögonen, medan hon talar till mig.

Jag vet inte vem hon är.

Ändå känner jag henne så väl!

Hon är ett Sändebud någonstans ifrån.

Varken ung eller gammal. Tidlös.

Hon kommer just när jag lämnar nattens sömn och är på väg upp till ytan.

 

På nutidsmänniskors vis värjer jag mig mot ordet "skyldig."

Skyldig ... skuld ... ryggsäcken full med stenar. Tunga steg.

Men jag vet att kvinnan i min dröm menar något helt annat.

Jag åtog mig ett Uppdrag, när jag valde att fara ner hit till underbara, vackra Jorden.

Det där Uppdraget var en gåva. En inträdesbiljett till livet här.

Nu är det min skyldighet att göra det allra bästa jag kan i det jag är satt att göra.

 

 

 

Söndag 17 december -17

 

Mitt under morgonmeditationen förs jag in i en stor skog. Granskog.

Det går med fart. Känns som att jag svävar. Granarna är höga.

Jag ser inga andra träd. Långt där framme står en väldig gran. Det är dit jag ska.

Jag tvärbromsar alldeles framför stammen. Lägger händerna emot.

Skogen är mig helt obekant. Men den här granen vill mig något. Vad?

Den står tyst och stilla i all sin värdighet. Jag blir också stående.

Så kommer jag tillbaka. Upp till ytan igen. Blinkar några gånger.

Vad var detta? Plötsligt vet jag! Granen är den som Inger, min uppdragsgivare och vän, har besökt i adventstid de senaste åren. Smyckat inför julen.

Långt inne i en skog på Dalarö står den.

Men  är den verkligen så stor? Och varför visar den sig för mig nu?

-Hur är det med granen? frågar jag Inger lite längre fram på dagen, när vi har ett telefonsamtal. Det är tyst några sekunder. Sedan närmast skriker hon.

-Jag har glömt den! Jag har glömt den!

-Den var väldigt stor, säger jag, när jag har berättat vad jag upplevt.

-Jag vet, svarar Inger. Det är den största gran jag någonsin sett.

I morgon far jag dit. Nu hinner det bli mörkt innan jag är framme i skogen.

 

-Nu har G R A N E N fått glitter, en guldstjärna, tre glaskulor och en kram!

Meddelandet finns där, när jag sätter på mobiltelefonen nästa eftermiddag.

-Så väldigt skönt att den slipper stå och vänta och längta mer, svarar jag.

 

 

Torsdag 14 december -17

 

När de kom tassande, svävande, flygande i adventsmörkret, tyckte de att det var lite mysigt med de små, varmt lysande lamporna i fönstren hos människorna.

Ljusstakar kände de igen, liksom de små ljusen i granarna på gårdarna.

Många av dem var gamla nog för att minnas en tid långt tillbaka.

En tid, då ljusen i fönstren var levande, liksom de i lyktorna, som människorna bar med sig, när de rörde sig ute i gryning och skymning.

Folket i gårdarna och byarna gladdes när de elektriska ljusen kom. Man nöjde sig med ett fåtal. Några små varmt lysande ljus, som man släckte till natten.

 

Nu skrämmer ljuset bort andar, älvor, änglar och de andra, vilkas Uppdrag är att hjälpa oss. Bort från gårdar och hus försvinner de.

Bort från gator och vägar, där de nya bilarna har fått samma slags ljus.

-Ljuset har blivit så starkt! Så kallt! Så många lampor! Gör ont i våra ögon. Vi måste hålla oss i skogen. Det är inte bra. Vi behöver vara nära människorna. Skydda dem och deras djur. Skydda deras hus och vägarna de far på.

Det här är inte naturligt för oss! Vi kan inte leva i ljus, som är så starkt och har så starka, konstiga färger. Där varje liten lampa flimrar så fort, så fort, så inte människornas ögon hinner med. Våra ögon blir så trötta av det, så vi har svårt att finna våra vägar med hjälp av det milda stjärnljuset, som vi är vana vid.

Så slutar den lilla varelsen, vars namn jag inte vet, sin berättelse.

Skrämda och förfärade försvinner han och de andra in bland skogens träd.

 

 

Måndag 4 december -17

 

-Alltid, alltid det vackra! Kattvännen Vilsans  ord vibrerar inom mig.

Jag ser mig omkring.

Det lilla, tända ljuset i sin gula skål på mitt bord.

Fotot av mig själv i guldram minner om en mycket lycklig dag.

En "munnen-full-av-smultrondag." En "simma-länge-i-ljummen-insjödag."

Jag ser amaryllisen i sin vita kruka med glittrande guldsnören.

Den stora knoppen, full av hopp och framtidstro.

Framtidsförvissning.

-Snart slår jag ut i full blom. Då ska du få se på vackert!

På sängen, på favoritfilten, den gröna med vita kaniner, ligger vackra katten Nellen. Skönhet, balans, harmoni. Svarta, skimrande pälsen.

Jag ser morgonrodnaden, morgonstjärnan.

Trädens silhuetter.

Adventsljusen lyser i grannhusens fönster.

Bakom mig ett foto av Vilsan.

Alltid, alltid det vackra!Precis nu.

Det inre en spegel av det yttre.

Det yttre en spegel av det inre.

Nu stiger en sol!

 

 

Fredag 1 december -17

 

I decembers allra första gryningsljus finns hon plötsligt där.

Jag ligger stilla och tar emot henne.

Någonstans mellan sömn och vaka.

Medan jag sakta tar mig upp till ytan, fylls jag av glädje.

Jag känner så väl igen hennes mjuka, vaggande gång.

Förnimmer lugnet, som hon sprider, liksom vaksamheten, när hon vrider på huvudet och spanar inåt skogen vid sidan av stigen, där hon går.

Den vaksamhet, som är självklar för en björnhona.

Som är van att klara sig själv.

Som alltid går sin egen väg.

Aldrig någonsin tvekar.

Fast hon vandrar i ömsom ljus och ömsom mörker.

Gränslös till tid och rum.

Jag skulle kunna skynda mig att berätta för kvinnan, som en gång blåste livsanden in i henne genom sina färger och penslar.

Ett skapande sprunget ut kärlek.

-Björnhonan har varit på genomresa! skulle jag kunna säga.

Som om hon inte redan visste.

Som om hon inte vore den, som allra bäst vet vad björnhonan, hennes egen skapelse, vandrar för stigar.

                                                                                   (Mer om björnhonan finns att läsa

                                                                                                     i Ur min dagbok 27 maj -16.)

 

 

Onsdag 29 november -17

 

Djupt inne i morgonmeditationen kommer bilden.

Ett kök.

I köket ett bord.

Över bordet en tänd lampa med en tygskärm i milt orange.

Varmt och vackert ljus sprids över bordet.

Där ligger böcker i en trave.

Böcker, många gånger lästa.

Böcker, fyllda med visdom.

Finns en väntan.

Ändå är nuet tillräckligt.

Tystnad råder.

Stillhet. Allt är ett. Gränslöst. Sammanhängande.

Köket är mitt. Köket är jag.

Allt ljus fokuserat på bordet i det varma, tysta, trygga köket.

Som ett kök ska vara.

Som jag vill vara.

Ljuset.

Alltid ljuset!

Trygga tystnaden viskar kom!

 

 

Söndag 26 november -17

 

-Har jag berättat för dig om herrgården, där någon brukade komma om kvällarna och sakta trycka ner handtaget på ytterdörren?

Ett långt telefonsamtal med min dotter, Pixie, har fört oss ut på flera vägar.

Tankar, bilder, känslor flödar fritt.

Om doftspår, som besökare från parallella verkligheter lämnar efter sig som en hälsning, ett visitkort, pratar vi.

Om katter, som sitter stilla och stirrar på något "osynligt", och om hur långt ifrån den öppenheten vi människor är.

Eller, om det inte alls är bristande öppenhet, utan helt enkelt så att vi har olika uppdrag på den här jordaresan.

-Det var så här, fortsätter jag berättelsen om det där dörrhandtaget, att mamman i huset tillsammans med hembiträdet beslutade sig för att ta "spöket" på bar gärning. Kväll efter kväll väntade de, och när dörrhandtaget sakta sänktes, var de kvickt framme och öppnade dörren. Men aldrig fanns det någon där.

Det var ett snabbt "spöke", avslutar jag.

-Kanske behövde inte "spöket" alls finnas där på plats, säger Pixie, efter att utan att avbryta ha lyssnat medan jag berättat.

 

Nu är det min tur att vara tyst och begrunda hur lätt det är att tänka i gamla välbekanta, snäva spår. Och hur envisa de gamla begränsande tankarna är.

Vad skulle ha hindrat "spöket" från att göra handtagstricket på distans??!

 

 

 

Tisdag 21 november -17

 

"Jag kan inte allt, inte alla människosaker. Jag är bara en liten katt."

Orden är sagda för länge sedan av min kattvän, Vilsan.

Jag har haft glädjen att få vandra hand i tass med henne länge och jag har lärt mig att alltid lyssna till hennes budskap, uppmaningar och önskningar.

Så, när hon nu gång på gång visar mig en bild av rosa blommor på mattes nattygsbord, inser jag att det är viktigt och att hon behöver min hjälp.

"Alltid, alltid det vackra!" Så lyder en av Vilsans många visdomar.

De orden skriver jag nu med rosa färg på ett rosa, glittrande kort.

Helt enligt Vilsans instruktioner.

 

Med kortet i min korg far jag iväg hem till Vilsan, medan matte är på sitt arbete.

Det här ska bli en överraskning!

Jag stannar till vid affären och köper blommor. En bukett i rosa och grönt.

-Hjärtchakrafärger, tänker jag. Det här kan bara bli bra!

Vilsan tar emot mig. Tillsammans går vi upp till sovrummet. Snart är allt klart.

Blommorna med sitt kort lyser i det sparsamma novemberljuset.

Vi slår oss ner på sängkanten en stund.

Njuter av det vackra.

Nöjda går vi ner till köket. Jag ordnar kaffe till mig och mat till katterna.

Lite senare, när skymningen övergår i mörker ger jag mig av igen.

Lämnar över till Vilsan att ta emot matte och leda henne upp till sovrummet.

 

                                                                                              (Citatet i början finns på baksidan av

                                                                                              min bok Kungen och Myskmadran

                                                                                              tillsammans med en bild av Vilsan.)             

 

 

Lördag 18 november -17

 

Jag tänker gå ett litet stycke på den där vägen, som jag skrev om i tisdags.

Inte ända till skogen där luften var fylld av kaos. Kanske halvvägs.

Jag hinner inte alls så långt, har bara passerat hagen, där fåren fridfullt avnjuter sin frukost, och gått uppför nästa backe, när jag stannar förstummad.

Mängder av fåglar; kajor, skator, kråkor, korpar flyger skrikande omkring. Hit och dit. Om varandra. Tyst är däremot den havsörn, som med lugna vingslag cirklar högre upp. Korparna dyker om och om igen ner bland träden, påhejade av de andra fåglarna. Något finns där, som tycks skrämma dem alla.

När jag stått stilla och iakttagit det hela en stund, får jag en stark uppmaning att gå in i den där skogen, in bland de andra träden.

Efter ett kliv över det vattenfyllda diket, låter jag mig vägledas uppför ett berg.

Där blir jag stående, fylld av insikten att något främmande finns i närheten.

Efter en stund går jag sakta och vaksamt ner till vägen igen.

Märker till min förvåning att fåglarna har tystnat.

Jag låter blicken svepa över skogen och berget.

Långt där inne bland granarna skymtar något orange. Alldeles stilla. Orörligt.

Jag står kvar. Avvaktar.

Till sist märks en snabb rörelse. Det orangea försvinner bakom en trädstam.

Jag lyfter handen i en hälsning innan jag börjar gå därifrån.

Inga fåglar syns någonstans.

 

 

Tisdag 14 november -17

 

Jag drar ner kapuschongen för att höra bättre.

Fast jag vet redan att ljudet kommer från en mäktig fura, som just faller offer för en stor skogsmaskins framfart.

Jag går in på den lilla skogsvägen.

Luften, som slår emot mig, är fylld av kaos.

Skogens invånare; växter, djur, alla de väsen som haft sin trygghet här, irrar omkring i ett fåfängt sökande efter sina hem.

 

Jag minns en annan skog med en glänta som var mitt tempel för en tid.

Tills maskinerna kom.

Jag minns den djupa gammelskogen, där jag samlade mitt vinterförråd av bär och svamp under några höstar. Tills maskinerna kom.

Jag minns skogen med gravsättningen, den heliga, dit jag vandrade ibland. Fick del av gammal visdom. Tills maskinerna kom.

Gravsättningen finns kvar, men de vaggande, susande granarna som skyddade platsen är borta.

Flera skogar, flera maskiner minns jag.

Alla förebådade de förändringar och uppbrott, också i mitt liv. Vi är alla ett.

 

Motordånet och ljudet av furor som faller, blir alltmer avlägset.

En sista gång vänder jag mig om, innan jag viker av ut på stora vägen igen.

Och, nu?

 

 

Söndag 12 november -17

 

Drömmarna ... med alla sina bilder och budskap.

Uppmanande. Varnande.

Bekräftande något, som drömmaren djupt inom sig redan vet.

En uppmuntrande klapp på axeln.

Oförtrutet arbetar Drömmakarna med alla scener, som byggs upp för vår vägledning.

Gåtfulla drömmar. Kryptiska. Surrealistiska.

Drömmar som gåvor, som visar att allt är möjligt.

Att vi kan åstadkomma allt vi verkligen vill och behöver.

Att vi är medskapare.

Att vi besitter modet, besitter kraften.

Det oväntade visar sig.

Det magiska.

Och, det är vi som står för magin!

Drömmakarna ger aldrig upp.

Det är deras Uppdrag att öppna oss för det ovissa, det okända.

Se till att vi vaknar i gryningsljuset med bultande hjärta.

Någon gång av rädsla.

Någon gång med ett svar på en fråga, som vi burit länge.

Någon gång med ett leende, sprunget ur lycka och glädje.

 

                                                                                           (Skrivit dagen efter att jag hållit en drömkurs.)

 

 

Lördag 4 november -17

 

Ute bland träden i mörka, stilla novemberkvällen, då inga stjärnor syns genom molntäcket, men fullmånen skymtar rund och röd, når äntligen den lilla, milda rösten fram till mig.

-Förstår du nu? Du får inte vägledning till något som ännu inte ska ske! Varför skulle du? Du vet så väl, att du får all hjälp, när det är dags.

Men nu är det meningen att du ska vara. Bara det. Vara.

Lyssna på det som pågår inom dig och omkring dig.

Varför misströstar du? Har du någonsin varit utan min vägledning? Har du någonsin varit utan min hjälp?

Jag finns ju här alltid! I alla de skepnader, som du så väl känner.

 

Under min bilresa idag tappade jag vissheten, tryggheten, övertygelsen. För en stund brast allt det.

I en känsla av att vara helt övergiven, skrek jag, röt jag, anklagade jag.

-Hur skulle du, om det nu varit dags för ett nytt steg, kunnat ta emot någon hjälp och vägledning, mitt i allt ditt skrikande och rytande?

Hur skulle du kunnat höra min lilla röst? Du gjorde dig bara utmattad.

 

Det är över nu.

Nu, när jag står här ute bland träden.

Nu, när jag åter hittat frid i de djupa andetagen.

Och fullmånen skymtar rund och röd.

 

 

Tisdag 31 oktober -17

 

-Jag ska bo här ute i pergolan alltid. Vill att matte ska vara här med mig, så vi kan titta på stjärnorna tillsammans. Så har han sagt.

Och matte har legat där ute i soffan. Inlindad i stora, blå filten tillsammans med honom. Gamla, trötta katten med de stela benen.

En dag kommer han in i huset! Går omkring. Äter. Vilar en stund. Går ut till pergolan igen. Men, han kommer tillbaka. Längre och längre stunder stannar han inomhus. Sover en natt.

-Jag har ändrat mig, berättar han för mig en kväll. Det får man. Det får alla. Vi har inte överblick. Det där känner du till. Du är ju också en sådan, som ser på stjärnorna. Då vet man hur stort allt är. Då förstår man, att allt kan ändras. Jag skulle gärna bo under stjärnorna hela tiden. Men jag vill vara med matte, också. Hon måste få göra sitt inne i huset och ändå vara nära mig.

Jag vill inte tänka så mycket på det här nu, faktiskt. Jag blir så lätt trött numera. Vill få vara det. Vill inte hoppa och skutta. Behöver inte det längre. Vill bara få känna från dag till dag vad som är rätt för mig. Ibland kan man vara ledsen under stjärnorna. Då tröstar de. Ibland kan man dansa under dem. Då blir de också glada.

När vi lämnar jorden, går vägen mellan stjärnorna.

Nu har vi pratat färdigt. Nu vet matte vad hon behöver veta för den här gången.

-Jag ska förmedla det här till henne. Är det bråttom?

-Inget är bråttom.                                                             (Ur längre samtal med katten Tigris)

 

 

Fredag 27 oktober -17

 

Han är här någonstans i närheten, men var?

Jag står på vägen, som går mellan gärdena.

Lyssnar till kraxandet.

Korpen. Han med all sin kraft. Alltid redo att dela med sig, när det behövs.

Dagsljuset är förvisso klent den här morgonen, men nog borde jag se honom.

Där! Han sitter på ... ja, vad heter det ... inte telefontråd, utan en sådan som har flera tjocka trådar ... eltrådar ...

Kraftledning!

Jag ler och tackar.

Vänder mig om då och då medan jag fortsätter gå.

När jag ser ur en annan vinkel, upptäcker jag att de är två.

Två korpar, helt upptagna av att putsa varandra.

Jag fylls inte bara av deras kraft, utan också av kärleken de utstrålar.

Nästa gång jag vänder mig om, har de flyttat sig ett litet stycke från varandra.

Sitter stilla och spanar.

Precis så här vill jag att all kärlek ska vara, tänker jag.

Närheten och samhörigheten. Ja.

Men också det egna utrymmet.

Det egna livet.

Var för sig och tillsammans.

 

 

 

Söndag 15 oktober -17

 

Klockan halv sex ska jag börja ge healing.

Precis som förra söndagen.

Precis som jag kommer att göra flera söndagar framöver.

Han står mig nära, mannen som har bett att få den här healingen.

Jag kommer att ge mycket under en tid.

Så småningom släppa taget allt mer.

Till sist lämna över helt.

Åter har jag vederfarits nåden att få ta del av en annan människas inre resa.

-Jag tänker sätta mig på samma plats som förra gången. I köket, vid skafferiet, du vet, med full överblick mot hallen och ytterdörren, säger han i telefonen, när vi summerar den förra healingen och pratar lite om den kommande. Den platsen föreslog jag i en tanke, som jag sände till honom, innan vi började. Om det säger jag inget. Det är inte alls säkert att han gjorde sitt val på grund av någon tanke från mig. Han följer allt mer sin egen inre vägledning.

 

Ett ljus lyser lugnt på fönsterbrädan. Jag slår mig ner, redo att börja. Katten Nellen är också redo. Hon har lagt sig på magen framför mig utsträckt i hela sin långa längd. Stilla. Nära.

Så börjar mitt arbete. Så börjar vårt arbete; mitt, Nellens och mannens.

Han, som sitter öppen och tillitsfull och tar emot, där i hörnet vid skafferiet i sitt gula kök. Långt härifrån.

 

 

Torsdag 12 oktober -17

 

Sen eftermiddag i pergolan. Skymningsmörker.

Gröna ljuset där inne är släckt för i år. Klematisbladens färg har mattats.

Gamla, trötta katten envisas med att fortsätta bo här ute i sin soffa.

Matte har byggt en koja åt honom som skydd mot regnet, som letar sig in med hjälp av hårda, kalla vindar.

Mig når inget regn, där jag sitter, men vinden hittar mig. Jag fryser, trots varma kläder. Fingrarna stelnar allt mer.

Gamla katten går omkring en stund efter avslutad måltid och tar nu ett förvånansvärt vigt skutt upp i soffan igen.

Jag reser mig och stoppar om honom hans blå filt. Han blundar och ler förnöjd.

Mörkret tätnar allt mer.

Vinden mojnar, som ville den bidra till en stund av skönhet och högtidlighet.

Jag tänder ljuset i lyktan på bordet och alla ljusen i ljuskronan där ovanför.

Jag vet, att jag just nu skapar en bild att minnas och plocka fram i vinter.

Jag blundar. Jag öppnar ögonen igen. Jag förundras.

Nu har vinden samlat all sin kraft och blåser ut alla ljusen i en enda pust.

Stearinet stänker över gröna duken.

Morgonljuset ska avslöja alla vita prickar.

Som snöflingor i december.

Som snödroppar i april.

 

 

Tisdag 10 oktober -17

 

-Får jag ge dig healing?

Min önskan växer fram, medan jag lyssnar i telefonen på berättelsen om hur hon, min vän, har slagit runt flera varv med bilen i en sådan där oförklarlig singelolycka, där bilen har blivit skrot, och hon själv har klarat sig oskadd.

Lågmält och högtidligt nämner vi skyddsänglar, som om själva ordet har fått en ny, allvarligare klang.

Hon har saker kvar att göra här på jorden, och under tiden är hon skyddad.

 

Jag börjar ge henne healing på avtalad tid. Det är så lätt! Så behagligt!

Om och om igen gäspar jag, djupt och njutningsfullt. Jag ger och jag får.

Bilden jag ser framför mig av min vän strålar av ljus.

Allt tycks vara i fullkomlig balans inom henne.

Men, så kommer ett illamående. Hennes Solar Plexus, det gula chakrat, är lite i olag. De känslor, som har sin boning där, behöver lugnas efter det som har hänt.

Jag ber att få förmedla gult, läkande ljus. Som en påfyllning.

Ljuset, som kommer, är citrongult. Klart och rent. Lätt och transparent.

Illamåendet försvinner genast.

 

Jag kunde ha valt att skicka en blomma eller ett vackert kort.

Men, det här var det jag ville ge henne, min vän.

Och, i morgon hämtar hon en ny bil!

Jordaresan fortsätter.

 

 

Måndag 9 oktober -17

 

-Lyssna nu, säger jag till mannen, som har fått som ett av sina Uppdrag att vårda den gamla trädgården med dess stora örtagård.

Det är så här, fortsätter jag. Nu har jag klippt ner all temynta. Det var viktigt att det blev gjort, sa de, som bor där ute. Den utgör bara ett hinder, när den vissnar och faller omkull och ligger som ett plockepinn, i vägen för små fötter.

Det enda höstarbete som återstår i örtagården är att du ska ta bort ringblommorna, när de vissnat. Kan vara en bra sak att göra, fick jag veta, och sedan mylla ner fröna, så får de en god start i vår. Men, i övrigt ska du låta allt vara som det är.

Alla växterna ska stå kvar över vintern. De skyddar varandra och alla de små, som söker sig dit för att få en trygg övervintringsplats.

-Spindlarna! utbrister han, som lyssnat noga på vad jag sagt. Spindlarna behöver skydd. De värnar jag om! Men, kan jag få hacka gångarna mellan plantorna?

-Det går bra! svarar jag, fast jag inte har en aning om just den saken. Men det känns självklart att det måste finnas små gångar här och där för knytt och spindlar och alla andra, som nog vill gå en liten promenad, kanske besöka varandra någon gång under den långa vintern.

Och, säkert vill örternas väktare och kanske, rent av, trädgårdens Växtmästare spankulera omkring på gångarna och se till så allt är i sin ordning.

 

 

Fredag 6 oktober -17

 

Jag känner en man, som efter så där trettio sekunders telefonsamtal, får mig att skratta.

Och, som skrattar ihop med mig.

-Jag kan inte ta allt så förskräckligt allvarligt, säger han medan han rensar mig från osaliga, och annat "skräp", som jag har dragit på mig sedan förra samtalet.

-Varför vill så många ha sin boning just i mig? undrar jag.

-Det är bara så det är, när man är så ljus som du. De vet, att du kan hjälpa dem.

Det är inget att fästa sig vid. Jag plockar bort dem. Skickar iväg dem. Ut i ljuset.

 

Jag vet det själv. Att så snart de osaliga kommit iväg och nått sitt ljusa hem, där de är väntade, är de fria! Fria att komma tillbaka som Hjälpare. Vända åter. Precis som de vill. Precis som det ska vara.

 

Jag får lite healing, också.

Och, så en stunds småprat, där drömmar och fantasier blandas med skämt.

Ganska banala, ytliga, fåniga, larviga skämt far genom telefonledningen.

Småprat och fåniga skämt, som helar, läker och befriar.

 

Arbetet med att sända iväg de osaliga ut i ljuset, skulle jag kunna göra själv.

Jag gör det ju åt andra.

Men, det är så skönt att be om hjälp och få ta emot den.

Och, så skratten!

Vi kan ju inte ta allt så förskräckligt allvarligt!

 

 

 

Fredag 29 september -17

 

Det finns ett eget rum för böner i mitt inre.

Ett ostört rum, där stillhet och tystnad råder.

Där ligger de, bönerna. Väntar, vilar.

De flesta är mycket gamla.

De faller aldrig i glömska. De är hela tiden redo.

 

-Gå in i meditation och vänta. Så lyder Uppmaningen den här morgonen.

De långsamma andetagen för mig djupare och djupare.

Så kommer en bön ut ur det där rummet.

På det gamla språk, som jag älskar. Ord, som skimrar.

Aldrig vill jag läsa Herrens bön på vardagsprosa.

-Läs bönen om och om igen, ända tills saker börjar ske inom dig.

Och jag läser den. Ömsom högt, ömsom viskande.

... helgat varde ditt namn, tillkomme ditt rike ...

Ord, som öppnar mig, lugnar mig, stärker mig i min enhet med Alltet.

Min kropp, min själ, min ande gungar och vaggar tillsammans i en långsam rytm.

 

Ända tills "saker börjar ske inom mig", fortsätter jag.

Finns inget viktigare just då.

Sakta vänder jag tillbaka upp till ytan.

Och bönen vänder tillbaka till det inre rum, där böner bor.

 

 

 

Torsdag 28 september -17

 

Det springer en liten hund bland höga granar. Springer och springer.

Springer för livet? Bilden är stark.

 

Nu ringer telefonen!

Jag lyssnar till berättelsen om en taxtik, som har varit borta i över en vecka.

Om jag kunnat något om jakt, om jag kunnat något om taxar, då hade min kommunikation blivit vag och skev. Då hade vi suttit där och utbytt erfarenheter, matte och jag. Sannolikheter. Hela saken hade förts upp till hjärnan.

Nu vet jag det jag vet. Nu ser jag det jag ser. Nu lämnar jag över det till matte.

Liten hund springer och springer med ångest och bultande hjärta. Springer bland höga gamla granar och vidare ut på ett hygge.

-Leta där, säger jag till matte. Håll dig där. Det räcker så.

-Jag vet det. Jag har känt det hela tiden, svarar hon från sin plats i ett skogsbryn, vid kanten av ett hygge långt, långt uppe i norr.

Tät sly gör det svårt att se vad som kan ligga på marken och i de vattenfyllda diken, som den stora skogsmaskinen lämnat efter sig.

Det finns en sten, ganska stor, som brutits upp av den där maskinen. Gropen, där stenen har legat, är också vattenfylld.

Det finns rotvältor. Och en gammal död trädstam, som har lämnats för fåglars och insekters skull. Därutöver bara tystnad, stillhet, tomhet.

Ingenstans i mitt inre springer någon liten tax just nu.

 

 

Torsdag 21 september -17

 

I drömmen ... i ensamheten ... i tystnaden ... hör jag rösten.

Den som förmanar mig och påminner mig om vad som är min roll i arbetet med den stora väven.

Det arbete, som saknar början och saknar slut.

-Håll noga reda på din garnkorg. Den du har fått med dig på den här resan. Tänk efter väl, innan du lånar ut den till någon, eller ger bort något av dina garner. Det är din väv, minns alltid det. Se till att dina garner är i ordning, sorterade och nystade, redo för nästa inslag i väven.

Det är allt du behöver veta.

Det är allt du behöver göra.

Den, som råder över den stora väven har talat.

Jag blundar och ser min garnkorgs brokiga innehåll.

Jag stryker varsamt handen över nystan med strävt ullgarn och över tunna silketrådar, som rinner mellan fingrarna.

Det svarta. Det grå.

Längtans trådar. Saknadens, sorgens, tålamodets och tillitens trådar.

Men, också röda kärlekstrådar, lila visdomstrådar, glittrande mångfärgade glädje- och festtrådar.

Jag har dem alla i min korg.

I tillräcklig mängd för hela den här Livsresan.

 

 

Lördag 16 september -17

 

Det finns sagor, som aldrig får bli glömda. De fyller sin roll i alla tider.

Flickan med svavelstickorna har allt det där som krävs.

Om och om igen läser jag den, tänker på den, skriver om den.

Skulle jag någon gång glömma den, gör den sig påmind.

På ett eller annat sätt varnar den, förmanar, skakar om, ryter till.

-Det får vara nog nu! Ta tag i det du har att ta tag i. Ställ väckarklockan. Vässa pennan. Lyft telefonluren. Gör vad som hör till din livsresa att göra just nu. Du vet själv. Sätt i gång!

 

Tänk, om mormodern i sagan hade sagt något liknande till flickan, som låg där i snödrivan, halvt ihjälfrusen.

-Res på dig! Borsta av dig snön. Ta några djupa andetag. Gör några åkarbrasor, så blir du varm!

Ungefär så kunde hon ha sagt med sin mest bestämda röst.

Hon kunde ha påmint flickan om allt hon var bra på. Allt hon hade att göra. Alla gåvor, som hon kommit till jorden för att dela med sig av.

Inte varit så förrädiskt "snäll och mild."

Då skulle sagan ha slutat på ett helt annat sätt.

Inte hade det blivit någon flykt upp till himlen.

Flickan skulle ha klivit iväg med raska steg på den väg, som leder till en plats där växandet bor.

 

 

Tisdag 12 september -17

 

Det är morgon. Det är septembersol. Det är septemberhimmel. Klarblå.

Halmen på åkrarna guldgul.

Korparna sjunger kraftsång i blandad kör.

Lilla vägen har fått nytt grus. Gjorts höstfin.

Blommor i mängd på dikesrenarna.

Jag går och går. Andas djupt.

Tackar.

Tackar för min kropp, mina sinnen, mina mjuka kläder, mina sköna skor, nuet,

tackar, tackar, tackar ...

Saktar ner stegen efter sista branta backen före asfaltvägen.

Något håller mig tillbaka.

Får mig att stanna och titta ner på marken framför mina fötter.

Där ligger ett hjärta!

Precis här, där jag gått "tusen" gånger, ligger ett hjärta av sten.

Nej, inte ett sådant hjärta av sten!

Det här är mjukt rundat, strimmigt i rosa och grått. Mest rosa. Med glitter i.

Det här är ett kärlekshjärta.

Ett tåligt kärlekshjärta, som har slipats länge för att få sin form.

 

Hur stort det är?

Ryms i din öppna hand.

 

 

Måndag 11 september -17

 

-Jag är förvånad över att ni blommar nu, säger jag till ögontrösten som jag träffar på min morgonvandring. I september! Annars brukar jag se era små ljuslila blommor här i gräset bland jungfrulin och ärenpris på försommaren.

-Lyssna nu! svarar ögontrösten. Vi lever helt i nuet. Låter förändringar komma, när tiden och förutsättningarna är de rätta.

Den här sommaren var marken väldigt torr. Vi fick spara all vätska vi kunde.

Samla daggdroppar. Växandet och förökandet fick vänta.

Nu, när höstregnen är här och vi har kunnat dricka oss otörstiga, kan vi också blomma rikligt.

-Bra att vår kommunikation är telepatisk, tänker jag, medan jag gör allt för att ignorera dånet från den gigantiska skördetröska, som sakta arbetar sig fram på åkern bredvid oss.

-Men, finns det lika mycket läkekraft i er nu? Jag har fått lära mig, att växternas kraft minskar efter midsommar, när dagarna blir kortare.

-Vi har sparat kraften. Det där du nämner, bygger på ett snävt tänkande.

En växt, som blommar i maj kan ju ha fullbordat årets tillväxt vid midsommar, och sedan går kraften tillbaka till rötterna. Kom ihåg att vi är individer, precis som ni.

Allt det jag har berättat är ganska självklart, eller hur?

-Ja, verkligen, nu när jag tänker efter!

 

 

Onsdag 6 september -17

 

Jag har just kommit in i det lilla röda huset, som ligger bredvid pergolan med det gröna ljuset.

På bordet ligger ett papper där ett och annat viktigt och välkomnande finns nedskrivet.

Men det som fångar min uppmärksamhet och får gamla minnesbilder att stiga till ytan, är det lilla föremål av trä, som ligger på papperet. "Var så god! Vi tyckte den här kunde passa dig."

Ur vilken gammal låda den lilla träskeden, eller snarare träskopan, är hämtad, vet jag inte. Den är ungefär en decimeter lång. Träet är lent och behagligt att stryka över med handen. Formen rund och mjuk.

-Sådana hade alla kvinnor! tänker jag. I alla varma kök där kvinnor stod och rörde i sina grytor, fanns de. Kök, där det alltid doftade mat eller nybakt bröd. I mjölpåsar, i sockerpåsar, i kökslådor fanns de där små skoporna. Alltid till hands för att ösa upp det ena eller det andra med. Något som skulle röras ner i en gryta för smakens eller konsistensens skull.

Hur har jag kunnat leva så länge utan en sådan?

Men nu har jag en!

För att ett par av mina viktigaste människor tyckte att den som fanns i lilla röda huset kunde passa mig.

 

 

Tisdag 5 september -17

 

Ord som skimrar.

Lenar. Lindrar. Lyser.

I en galen värld.

I en tid som rusar.

De står där åt mig att läsa.

Inte i en bok med förgyllda pärmar.

Inget sådant.

I ett vanligt mail en vanlig tisdag läser jag dem.

Ord, som berättar om att nästan varje kväll skicka en tanke till nära och kära.

-Och varje kväll, om vädret tillåter, står jag på altanen och samlar in stjärnorna.

Flera gånger läser jag just de orden.

 

Jag går ut i mörka septemberkvällen.

Tittar upp mot himmelen.

Moln skymmer stjärnorna.

Men de finns där.

Jag vet, att de finns där. Att samla in.

Jag blundar.

Tar några djupa andetag fyllda av höst.

Jag skickar tankar till honom, som ger mig ord, skimrande som stjärnljus.

 

 

Söndag 3 september -17

 

Det jag tänker på hände för några dagar sedan.

Jag gick i riktning mot spängerna, som leder ut till havet. På stranden passerade jag ett ungt par. Båda lika vackra. Han med sitt kortklippta, svarta hår, hon med sitt långa, lika svarta. Han åt fokuserat av den uppdukade maten. Hon tycktes, lika fokuserat, tugga i sig honom bit för bit; öra, nacke, hals. Hon tittade upp. Vi utbytte blickar och ett litet leende, innan jag försynt vände mig åt andra hållet.

 

Vid första spången kom jag ifatt fyra tyskspråkiga turister.

-Guten Tag! Nytt utbyte av leenden. Ögonkontakt.

Efter andra spången satte jag mig på en solvarm klippa. De fyra var snart ifatt mig. Slog sig ner på medhavda stolar. En av kvinnorna gick några steg ut i vattnet. Våra blickar möttes. Hon såg glad ut. Allt andades förnöjsamhet. Vi satt där. Nära, fast inte störande nära. Tysta. Vi njöt stunden. Vi njöt havet.

 

Lite senare, vid kajen, såg jag tre män sitta på huk med kastspön liggande bredvid sig. De vände och vred på sina fiskedrag. Lyssnade på varandra. Nickade. Skakade på huvudena. Blickar mötte blickar. Jag förstod inte deras språk, men kanske rörde sig samtalet om vilket drag som passade bäst just här, just nu; spinnare, wobbler eller något annat, för att locka höstgäddorna att hugga.

 

-Något speciellt ägde rum den där eftermiddagen, tänker jag.

Minns den fullkomliga närvaron som omslöt allt och oss alla.

En enda frånvaro ... Jag såg ingen mobiltelefon. Hörde ingen. Ingen enda.

 

 

 

Tisdag 29 augusti -17

 

Så sitter jag åter i pergolan.

På min favoritplats med starkt kaffe i vita trygghetsmuggen.

Och så vaniljglass, som jag strött smulade Digestivekex över.

Över mig, kring mig finns allt det mättade gröna.

Det fyller mina andetag och mina tankar.

Nuet är fyllt av sitt eget innehåll.

Inga förväntningar.

Inga farhågor.

En koltrast kommer i värdiga skutt. Får syn på mig. Stannar i öppningen till pergolan. -Jaså, sitter du här igen! Skuttar vidare.

De fyra katterna vill ha mat. Fast inte samtidigt och inte samma sort.

Jag rör mig långsamt mellan kök, pergola och trädgård.

Ingen enda gång gör jag två saker samtidigt.

Det gör inte katterna heller.

Och inte koltrasten.

Och inte någon av blommorna.

Och inte något av träden.

Femte katten, Prins Orange, är mycket, mycket nära.

Jag tror, att han skriver på en ny dikt. Skriver med grönt bläck.

Avståndet till katthimlen, där han för närvarande bor, är bara en illusion.

 

                                                                                      Prov på Prins Oranges poesi finns 

                                                                                                                   i boken Kungen och Myskmadran,

                                                                                                                   kap. Prins Orange, sid. 52.

                                                                                          

 

 

Tisdag 22 augusti -17

 

Klockan halv ett i natt upptäckte jag henne i diskbänkens sköljho. 

Hon var stor, mycket stor och mörkbrun med ludna ben.

I morse satt hon där fortfarande.

Vid lunchtid blåste jag försiktigt på henne.

-Lever du?

Hon rörde på alla sina åtta ben.

-Du bad om hjälp och vägledning. Du bad om ett tecken på vad slags kommunikation som ska avsluta nästa kursdag. Här är jag!

-Är du en Budbärare?

-Nej. Jag är mig själv med min egen berättelse att dela med mig av. Jag har kommit för att dina elever ska få prata med mig. Jag är här för den sakens skull.

Det har inget alls med dig själv som person att göra.

Jag är fri, jag är vild, jag lever ett liv långt från era tama djur, långt från er själva. Och jag är redo att berätta.

-Tack, stora, vackra spindel.

 

När ännu ett par timmar gått, förnam jag en oro från sköljhon.

Jag följde känslan i hjärta och mage, som sa att spindeln ville gå ut nu.

Jag hjälpte henne in i en glasburk och bar henne ut till en fuktig, skuggig plats i trädgården, dit jag kände att hon ville.

Med långsamma kliv och hög benföring försvann hon snart i det höga gräset.

 

 

Måndag 21 augusti -17

 

-En del människor pratar om död, när de får syn på oss två, som står här utan blad mitt i sommaren. "Titta, två döda äppelträd!" säger de och ser på oss med den där död- sorg- förgängelseblicken.

Själva pratar vi om förändring, förvandling, förnyelse.

 

Vi tycker mycket om kvinnan, som bor här i huset. Hon iakttar oss. Funderar. Lägger åt sidan. Tänker på annat. Låter oss stå här i lugn och ro.

Hon kan se förvandlingen och glädjas åt den. Vi viskar till henne. Ger henne idéer. Vi vet att hon hör och att hon inte alls har någon brådska.

En del människor har det. Allt, som de tycker är dött, ska försvinna. De vill genast plantera något nytt.

Men, det ska inte komma så fort!

Vi kan bli till så mycket glädje för många! Under lång tid.

-Till exempel?

Vi är fantastiskt bra att klättra i! För katter, ekorrar och andra djur.

Fåglar kan sitta på våra grenar och spana. Vila. Bygga bo i någon grenklyka och lägga sina ägg där i vår.

Massor av insekter har sina hem under vår bark, så mat för fågelungarna finns det gott om.

 

Äppelträdsväktaren drar ner sin gröna, toppiga hatt över ögonen.

Lägger armarna i kors över bröstet.

Lutar sig tillbaka mot ena trädets stam.

Han har lyssnat på träden och är mycket nöjd med det han har fått höra.

 

 

Måndag 14 augusti -17 (forts.)

 

Någon gång ibland går lyckan i repris.

Jag är redo att lämna katter, pergola och förgänglighetstankar för denna gång.

Då dyker Vilsan, min kattvän, upp och ändrar mina planer.

Beslutsamt snor hon runt mina ben, och för mig uppför trappan till sin balkong.

-Å, nu förstår jag. Du vill att jag ska släppa in dig!

Jag låser upp dörren till hennes rum.

Hon går in och vänder.

Hon slår sig ner på balkonggolvet och ser mig rakt in i ögonen.

-Minns du inte!!? Har du glömt!!?

Jag sätter mig på bänken, där jag suttit så många gånger.

Alla Vilsans och mina kvällsstunder här ute ...

Tänker, att det är så länge sedan. Och, att det inte är så länge sedan alls.

Solnedgångskvällarna.

Koltrastkvällarna.

Trygghetskvällarna.

Kloka Vilsan berättade, förklarade, besvarade mina frågor.

 

 Nu har hon lagt sig i hörnet, dit solen ännu når.

Ännu en gång lär hon mig sådant, som kan vara bra för mig att veta.

Lyckan går i repris.

Någon gång ibland gör den faktiskt det.

 

 

Måndag 14 augusti -17

 

Pergolan, som jag skrev om i tisdags, tar åter emot mig i sin gröna famn.

Plantorna, bladen, rankorna ...

Också duken på runda bordet är grön.

Vilan finns här.

Vinden mild och ljum.

Soffan tom.

Men här kommer gammal, trött katt traskande!

Benen har varit betydligt stadigare, men också betydligt stelare och vingligare.

Han ratar matskålen, som jag hämtar inifrån köket.

Går sin väg.

 

Förgängligheten finns med här i dag, också.

Klematisblommorna, nyss så många och skimrande vita, har blivit allt färre och skiftar i visset brunt.

Vinden bär med sig en omisskännlig doft av blommande höstflox.

 

Gammal, trött katt kommer tillbaka.

Lägger sig, till synes utmattad, vid mina fötter.

-Hämta annan mat! Jag orkar inte ta ett steg till, förrän jag fått äta godare mat!

Tjänstvilligt reser jag mig och går ännu en vända till köket.

Självklart gör jag det.

 

 

Lördag 12 augusti -17

 

Nässelfjärilen, som med hopfällda vingar klamrar sig fast vid den mörka gobelängen på väggen i det mörklagda sovrummet, vill mig något.

Jag vet det, så där som vi vet, när vi låtit tvivlet fara sin kos.

Jag öppnar fönstret för att få in mera ljus i rummet.

Motvilligt släpper fjärilen taget om ylletrådarna, när jag försiktigt föser över den till min hand.

-Har du verkligen sett mig nu? Du vet mitt Budskap?

-Ja, visst vet jag. Visst minns jag.

En ganska lång stund står jag vid fönstret med fjärilen i min öppna hand.

Till sist kastar den sig ut i milda skymningsljuset.

 

Det sitter en nässelfjäril med hopfällda vingar uppe på ett skåp, nära ytterdörren.

Det är en annan än den, som jag träffade i går.

Jag vet det, så där som vi vet, när vi låtit tvivlet fara sin kos.

-Jag ska hjälpa dig ut, säger jag och tar den varsamt i min hand.

-Kom ihåg vad vi nässelfjärilar vill visa dig! Du vet ju. Inom dig vet du.

-Ja, visst vet jag. Visst minns jag.

Jag står på trappan med fjärilen i min öppna hand.

Den klamrar sig fast vid min handflata.

Till sist kastar den sig ut i solglittret.

 

Jag står kvar med mina tomma händer.

                                                                                        (Om en annan nässelfjäril, en annan gång på en annan plats 

                                                                                        skriver jag i boken Kungen och Myskmadran,

                                                                                        kap. Knutte ger sig av, sid. 44.)  

 

 

Tisdag 8 augusti -17

 

Förgängligheten viskar och ropar om allt som är över.

Om det myckna lämnandet.

Om de många farvälen.

Två, till synes, döda äppelträd står tysta och lyssnar.

Bredvid dem prunkar Flammentanzrosens blommor, röda som blod.

Och, ingången till pergolan är nästan dold bakom vitblommande klematis.

Den som träder där in måste huka sig, som i en bugning.

En bugning för gamla, trötta katten som ligger på sin soffa.

En bugning för alla goda krafter som huserar kring runda bordet med ljuskronan ovanför.

En bugning av tacksamhet över att få stiga in i ett rum, som gjort för vila.

Ett rum fyllt av trygghet mitt i allt det ovissa, allt det föränderliga.

Ett rum, som låter ögonen långsamt fyllas med milt, grönt ljus.

I lådor och krukor växer friska, frodiga plantor.

Som ska växa, blomma, sätta frön, vissna, bli till jord, som ska ta emot frön, som ska gro, växa, blomma ...

Och, bakom pergolan upptäcker jag mängder av miniatyrekar, sprungna ur ollon från stora trädet.

Med livskraft nog för att växa i tusen år, minst.

 

 

Fredag 4 augusti -17

 

-Omhängning pågår. Så uttrycker en vän det.

En annan försvinner utan ett ord in i grottan.

Det är inte på något vis förhandlingsbart.

Själv pratar jag gärna om det nödvändiga i att då och då få vila i tomrummet.

 

Det går inte att i förväg säga hur lång tid omhängningen, grottvistelsen eller vilandet i tomrummet kommer att ta.

 

Det handlar inte om semester.

Inte om att "få omväxling."

Inte om att underhållas.

 

Det handlar om att stänga av rädsla och bekvämlighet.

Det handlar om att våga vara stilla och vänta.

Det handlar om att våga vara onåbar.

Det handlar om tystnad och det handlar om frid.

 

Det är ett livsviktigt och ensamt arbete.

 

När omhängningen är klar blir galleriet aldrig precis det samma.

Han, som just klivit ut ur grottan, och blinkar mot ljuset, han är inte riktigt att känna igen.

Och mitt tomrum börjar fyllas på ett oväntat sätt.

 

Under tiden fortskrider vardagen. Som om inget hade hänt.

Det är precis så det ska vara.

 

 

 

Söndag 30 juli -17

 

-Det är bara det, att du måste ge det här med växterna mera tid.

Var inte så ivrig!

Tiden är inte riktigt inne.

Jo, för somliga av er är den det, förstås.

Men, människor är fortfarande rädda för sådant de inte känner till.

Och, det här att du har fått till Uppdrag att lära ut hur man pratar med växter, tycker en del människor ännu är skrämmande.

Men, du måste fortsätta!

Bara fortsätt!

Skriv om det!

Prata om det!

Men, skaffa dig inte fiender i onödan.

Allt det här måste ske i kärlek!

Kom ihåg att det är klokt att vara rädd för det som är okänt. Det gäller alla varelser. Det är så vi har överlevt. Att vi närmar oss det okända försiktigt. Granskar. Inte rusar in i något, förrän vi känner oss säkra. Känner oss trygga.

 

Fullblodsaraben Erush tystnar. Han har gett mig sina kloka ord som vägledning. Befriat mig från frustrationen över att det tar så lång tid innan växternas små röster blir lyssnade på och deras visdom blir vår.

 

 

Torsdag 20 juli -17

 

Han är en sådan katt, som alltid har rört sig fritt och obehindrat mellan världarna.

Bara det, att den här gången lämnade han kvar sin trötta, sjuka kropp på jorden för gott.

Överlät åt sina människor, att ta hand om den, som de fann bäst.

 

Matte har berättat om en bild, där han susar fram genom rymden i väldig fart.

Jag har berättat om natten, när lugnet kom. Stillheten. Tystnaden.

Tunna, tunna månskäran och så morgonstjärnan.

 

Jag funderar på  om jag ska sätta en blomma på hans grav.

-Ingen köpeblomma! Vill inte min matte och husse ha. Det vet du ju redan! Där ska växa gullvivor och förgätmigej, har de bestämt. Men, en sådan där röd vore fint. En sådan, som växer i trädgården.

Jag vet, att han menar den stora buskrosen, som blommar som bäst just nu.

Försiktigt plockar jag en av de röda, fyllda rosorna och lägger den på plats.

Själv är han i den stunden någon helt annan stans.

 

Vi gläds med honom, för att han är fri. Det gör vi. Ja!

Ändå finns de där ... vågorna av nästan outhärdlig saknad.

Tröstaren med mjuka pälsen och milda blicken.

Vi kallar honom Prins Orange.

Bappe, kärlekskatten.

                                                                                            Du kan läsa mer om Bappe

                                                                                                                 i Boken till Lejon,

                                                                                                                 kap. Katterna i Skogsbo, sid 26,

                                                                                                                 och i Kungen och Myskmadran,

                                                                                                                 kap. Prins Orange, sid 52.

 

 

 

Tisdag 18 juli -17

 

Om så bara resa till vattnet, där energin bor och tärnorna flyger kors och tvärs, skrikande förmaningar i fåfänga försök att hålla ordning på ungarna.

Om så bara sitta på en klippa, där jag aldrig suttit förr, där mina fotsulor får lära känna barr och tallkottar, som är dem helt obekanta.

Om så bara lyfta huvudet, skugga ögonen och följa tre korpsvarta skarvar, som tysta flyger till ... inte vet jag.

Om så bara kasta en blick på en okänd skog bredvid vägen jag färdas, en skog med raka tallar och marken täckt av blåbärsris och se en glänta att parkera i och känna att här finns mängder med blåbär!

Om så bara glädjas åt tomma matsäckslådan, som gjord att plocka blåbär i och gamla kullfallna tallen, som säger "var så god och slå dig ner och ha det bekvämt medan du förser dig."

Om så bara tänka på Elsa Beskow och Putte i blåbärsskogen.

Om så bara tacka en korp, som kluckande kommer flygande och breder sin kraft över mig.

Om så bara stå på färjans däck med blicken vilande på vatten, på vågor, helt utan tankar, utan syfte, utan mål.

Om så bara samla på stunder.

 

 

Torsdag 13 juli -17

 

Någon gång om dagen försöker vi ta oss tid för en vilostund tillsammans, katten Nellen och jag.

Då ligger vi tätt, tätt.

Ibland det bästa av allt; Nellen på min mage.

Vi samtalar om människosaker och kattsaker. Eller så somnar vi från alla tankar.

Den här gången tänker jag på kommande kurs i växtkommunikation, som jag snart ska leda.

-Nellen, vilken växt tycker du bäst om?

-Såna där blå.

-Blå..?

-Blåklockor!

-Stora eller små?

-De små. De är så söta och fina.

 

Ibland ser jag Nellen komma gående mot mig på vägrenen, när jag har varit vid postlådan. Hon är mycket inåtvänd. Som i en egen liten bubbla. Ingen svans i vädret. Inget tokspringande av glädje över att jag också är ute och går. Hon spanar inte efter byte. Hon bara går där. Långsamt. Tittar ner på marken. Blir stående en stund. Jag saktar stegen för att inte störa.

 

Å, nu förstår jag!

Hon beundrar blommorna. Särskilt de små blåklockorna, som växer där.

 

 

Söndag 9 juli -17

 

Klockan har just slagit tre, när jag vaknar den här högsommarnatten. 

Jag vill ut!

Nu!

Mina bara fötter väjer för den döda näbbmus, som tyst och stel ligger på rygg i det daggvåta gräset.

Fast jag vet, att det varit stor aktivitet bland de osaliga i området de senaste dygnen, tassar jag vidare framåt vägen.

Det är fullmånenatt, men just nu är himlen täckt av ett tjockt lager moln.

Jag stannar och väntar på att någon glipa i molntäcket ska göra månen synlig.

Där kommer den fram! I söder, ovanför gamla ladan, lyser den. Nästan vit.

Det är alldeles stilla. Alldeles tyst.

Till och med trafikbullret nere på europavägen gör ett uppehåll.

En fladdermus svischar över mitt huvud, upp över träden. En till. Ännu en. Eller är det samma, som om och om igen flyger till ladan och månen och vänder?

Jag står där jag står och fyller mig med kraft från alla fyra väderstrecken, från Moder Jord och från himlen med sol, måne, stjärnor och alla planeter.

Månen försvinner bakom molnen igen.

Det kommer en vind och ruskar om de gamla äppelträden bredvid mig.

Några andetag bara, sedan mojnar den åter.

Mina bara fötter kommer ihåg att väja för näbbmusen, när jag går tillbaka in.

 

 

Lördag 8 juli -17

 

Gå inte över ån efter vatten!

De påminner varandra om det gamla ordspråket.

De traskar ner till sin å och hämtar sitt vatten, för "så har vi alltid gjort i vår by."

Men en kvinna står tvekande kvar på sin trappa med sin kruka i handen.

Inom henne manar en röst till försiktighet med det där vattnet, även om det till synes rinner rent och klart.

-Det finns annat vatten, som passar dig bättre, hör hon.

Ändå, av gammal vana, kanske lite bekvämlighet, kanske lite rädsla för det okända, är hon på väg att sätta sig på huk vid strandkanten och fylla sin kruka.

Det finns ingen, som kan tala om för henne hur långt det är till nästa vatten.

Ingen, som kan tala om för henne, hur hon ska hitta dit.

 

Hon ser sig omkring och finner ett ställe, där hon kan vada över ån.

Hon börjar sin vandring. I sju dagar och sju nätter genom sju skogar, går hon.

När hon är som tröttast, inte orkar ta ett steg till, håller på att förgås av törst, lyfter hon blicken och ser glittret framför sig.

Hon hör porlandet av en liten bäck, som har väntat på henne länge.

Krukan har hon lämnat någonstans bakom sig utefter vägen.Hon lägger sig på knä i den mjuka mossan.

Hon kupar sina händer och fyller dem med det friska, kalla vattnet och dricker.

Ända tills hon är otörstig, dricker hon.

 

 

Måndag 26 juni -17                (fortsättning från lördag 27 maj -17)

 

Det lilla taniga trädet står alldeles stilla.

Väntar i den ljusa sommarnatten.

Äppelträdsväktaren går förundrad runt varv efter varv.

Händerna på ryggen.

En fundersam rynka i pannan.

Han känner kraften strömma emot sig.

Han tittar på knopparna som kanske, kanske inte, ska öppna sig.

-Nej, säger han till sist. Nej, inte tror jag längre att du behöver flyttas! Men människohjälp måste du få. Jag ordnar det.

Så gör han det där magiska tricket, som vi alla har kunnat, men för länge sedan glömt; han övergår från materia till ljus energi.

Omärkligt glider han in i huset, där människorna ligger och sover.

-Ni måste hjälpa lilla taniga äppelträdet att växa rakt och värdigt. Ge det stöd.

Orden fyller rummet och människornas hjärtan.

Som en lätt vindpust svävar han ut igen och försvinner bland älvorna på ängen.

 

Allt är klart, när jag kommer vandrande förbi.

En rejäl stolpe är nerstucken i jorden. Ett band är fäst runt den och trädets stam.

Det träd, som nyss var så litet och tanigt, står där nu alldeles rakt och sträcker sina grenar uppåt och utåt som ville det omfamna hela världen.

 

 

Torsdag 22 juni -17

 

I nätet, som hägnar in altanen, klättrar och klänger bönrankor.

Det finns rikligt med bönor färdiga att skörda, men också gott om blommor.

Nätet finns där för att skapa trygghet åt katterna, som bor i huset.

Bönorna växer där både för sin skönhets skull och för att ge mat till kvinnan, som bor tillsammans med katterna.

Jag ser henne där ute, sysselsatt med att hjälpa rankorna att få fäste i nätet.

En ljum vind får det djupgröna bladverket att sakta röra sig.

-Du måste börja plocka bönorna! tänker jag. Låt dem inte bli för stora. De är inte alls lika goda då. Dessutom tar de kraft från plantorna, som ska bjuda på många fler bönor sommaren lång.

 

För några veckor sedan, ställde kvinnan en fråga till sina kurskamrater och till mig, kursledaren, innan vi skulle skiljas åt.

-Har ni några bra förslag på ätbara växter, som jag kan odla?

Alla delade entusiastiskt med sig av sina erfarenheter.

 

En stunds avslappning sent på kvällen gör mig mottaglig för en liten röst ...

-Bönor. Hon kan odla bönor. Jag blundar och skickar Budskapet till kvinnan.

Det räcker så. Hon tar emot, det hon ska ta emot.

 

Bilden som kommer till mig nu, när jag hade glömt hela saken, är underbar med sina klättrande, klängande bönor i överflöd.

En bild ur det förflutna? Nuet? Framtiden?

 

 

 

 

Måndag 19 juni -17

 

Jag har tänkt mycket på kamomillens talesplanta, som jag skrev om i torsdags.

Hon sa något om att jag skulle visa en bild.

Att det är viktigt, inser jag.

Menar hon att jag ska gå ut och fotografera en kamomillplanta?

Jag vet inom mig att det handlar om något annat.

I örtaböcker och floror finns redan nog med fina, faktagranskade bilder på kamomill att tillgå.

-Så, vad vill du, att jag ska göra??!

Som väntat följer en tålmodig, avvaktande tystnad.

Det är så läxorna ser ut.

Meningen är att vi ska lära oss söka och finna svaren inom oss själva.

Jag blundar.

Jag andas djupt.

Jag ber.

Mitt i en lång utandning hör jag: "Dina inre bilder."

Ja, men så klart!

Jag tar mina kamomillbilder, fokuserar, skickar dem med doft och allt.

Var så god!

Här kommer de till dig, som vill ta emot dem.

Allt du behöver göra, är att vara stilla, andas djupt och blunda.

 

 

Torsdag 15 juni -17

 

-Jag fick möta dig i går, kamomillens talesplanta, och nu skulle jag vilja ha en djupare kontakt med dig, om det går bra.

-Det hör till mitt arbete att berätta om oss.

-Då undrar jag, finns det en talesplanta i varje trädgård, på varje vägren, eller hur är ert arbete fördelat?

-Vi finns inom vibrationshåll.

-Förklara närmare, är du snäll.

-Det är som när du kommunicerar telepatiskt. Vi gör det hela tiden, så vi vet var nästa kamomill tar över. Ibland har en plats stort behov av rening. Då finns många av oss där. Kan också vara som det är nu, att vi förutom det arbetet också ska bli sedda av så många människor som möjligt.

Vi ropar på samarbete!

Detta gäller jordens liv!

Därför vill vi, att du också visar en bild av kamomill, så människor lättare kan lära känna oss.

Det är också viktigt att kunna skilja oss från andra växter, som vi är släkt med och liknar mycket. De växterna är förstås också nödvändiga, men för helt andra ändamål.

Det här hör till ditt Uppdrag att förmedla, liksom att lära människor att verkligen se oss, använda oss.

Vi vill hjälpa!

 

 

Onsdag 14 juni -17

 

-Jag ska visa dig något innan du åker, säger kvinnan och går med raska steg ner mot gårdsplanen, där bilarna står.

Jag är just på väg att lämna henne och hennes trädgård för den här gången.

-Titta här! Hon pekar. Är det här kamomill?

Vi sätter oss på huk.

I det grova gruset sticker små späda, självsådda plantor upp.

Jag nyper försiktigt av en liten kvist och håller den under hennes näsa.

-Känn själv! säger jag.

Den omisskännliga doften, fylld av helande läkedom, sveper in oss där vi sitter omgivna av mängder med små kamomillplantor.

 

Jag möter dem överallt den här sommaren.

Också på ställen, där jag aldrig sett dem växa förut.

Jag vänder mig till kamomillens talesplanta.

-Ni sprider ut er väldigt i år. Finns någon särskild anledning?

-Vi är, som du vet, en kraftfull läkeväxt. För människor och djur, men också för andra växter och för Moder Jord själv i hennes ansträngningar att rena och hela sig. Vi växer där vi behövs. För närvarande på väldigt många platser. Låt oss göra vårt arbete! Klipp och rensa varsamt i era trädgårdar. Vet att vi alltid är precis där vi ska vara.

-Tack, du kamomillens talesplanta.

 

 

Måndag 12 juni -17

 

Nu handlar det inte om att be om uppehållsväder, som jag gjorde härom dagen.

Då behövde jag en liten andningspaus mitt i vardagen.

Nu handlar det om att låta ske och ta emot.

Jag vill vara ute och bli våt inpå bara kroppen någon gång om sommaren.

Vill fortsätta vandra, fast ytterligare en regnskur gör så att ännu mer vatten rinner ner i de redan genomblöta joggingskorna.

Vill vara en del av en värld full av regn.

Det hör till det som heter sommar.

Alla de soliga, underbara dagarna ... minnesbilder som skimrar i snöstorm.

Sju solskenspromenader flyter lätt ihop till en. Fylld med hallon och smultron.

Men, en vandring som den här ruskar om mig, blåser liv i mig.

Jag mår bra av att kapitulera inför regnets härskare!

Skratta när vattnet når ända in på kroppen genom tunna bomullskläder.

Höra hur olika regnet låter, om det faller på gräs, på grus eller på en gammal grans yviga grenar.

Känna en smak full av liv, när jag låter regndroppar landa på min tunga.

Andas in den mättade doften av regnvåt jord.

Se det framrusande vattnet fylla de törstiga dikena.

Känna friheten.

Känna glädjen.

 

 

Torsdag 8 juni -17

 

Länge, ihärdigt och efterlängtat faller ett regn.

-Jag vill så gärna gå en promenad medan mitt bröd gräddas, ber jag. Kan jag få uppehållsväder den stunden?

Jag gör mig redo, och så snart jag satt in plåten i ugnen, går jag ut på den våta trappan. Tittar på himlen, där stora, mörka moln far fram i god fart över mig.

Inget regn faller.

Medan jag går, tänker jag på den gången, när jag bad att regnet skulle vänta en stund, för att jag så gärna ville plocka lite solvarma blåbär.

-Bara till en paj, sa jag.

Och regnet hängde i molnen, tålmodigt väntande.

Iver, eller kanske girighet, fick mig att fortsätta plocka fast jag hade mer än nog.

Och första blixten kom, första åskknallen kom, och därpå kom skyfallet.

 

När jag kommer in igen, sänder jag min tacksamhet för att jag fått vandra en stund under en himmel med tjocka moln, glimtar av blå himmel och solglitter.

Nu faller regnet igen, ser jag medan jag tar ut brödet ur ugnen.

Ett längeregn till glädje för Moder Jord.

Det är ju så lätt!

Vi får precis det vi ber om.

Inte mindre.

Inte mer.

 

 

 

Tisdag 6 juni -17

 

Jag tänker på henne innan jag somnar.

Min sömn är flyktig den här natten. Den kommer och går.

-Gå ut! säger en röst.

-Ligg kvar! Var stilla! säger en annan.

Jag ligger kvar.

Ett grått, milt gryningsljus genom de vita gardinerna, minns jag.

Sedan somnar jag.

Sover djupt.

Drömmer.

Om kvinnan, som jag tänkt på, drömmer jag.

Hon har en katt. Den är grå. Den heter Mirre.

-Och hennes syster, som har en katt, som heter Kirre! tänker jag redan i drömmen.

Tanken gör mig, av någon anledning, glad.

Mirre, Kirre!

Drömmen är inbäddad i lugn, glädje, förnöjsamhet.

-Grå ... tänker jag, när jag vaknar. Undrar varför katten är grå? Vackert gråtigrerad. Korthårig.

 

I mörkret är alla katter grå. Det gamla talesättet kommer till mig.

Mörkret följs alltid av ett milt, underbart gryningsljus, då allt syns klarare.

 

 

Lördag 27 maj -17

 

De båda äppelträden har stått där i några år. Fem, minst.

Det kraftiga växer och frodas.

Det lilla taniga överlever. Men det lutar starkt och sträcker sig mot det kraftiga.

 

-Det finns något i jorden som stör. Energi, som rusar. Det kan vara vatten, som orsakar det. För mycket och för kallt.

Det taniga trädet behöver flyttas två meter närmare det kraftiga.

Människorna kan spänna ett snöre mellan träden och mäta så avståndet blir precis det rätta, sa en Äppelträdsväktare till mig för ganska länge sedan.

 

Jag bär med mig en bild av hur det finns för mycket stenar under ytan, där taniga trädet står. Stenarna magasinerar kyla, som strömmar nedför sluttningen.

-Om det är mitt Uppdrag att berätta det här för människorna i huset, behöver jag hjälp av en Växternas Mästare. Led människorna ut till träden, när jag passerar. Låt dem vara öppna och mottagliga.

Jag ber min bön och släpper sedan hela saken.

 

Kanske kommer någon annan att bli sänd till trädgården. En slagrutegängare?

Eller, tänk om det är taniga trädets Uppdrag att växa just där, för att få energierna att sakta ner!

Tänk, om det orkar mycket mer än man kan tro?

Tänk, om Äppelträdsväktaren har varit där och nickat förundrad.

Det lilla taniga trädet har faktiskt några blomknoppar, färdiga att slå ut.

 

 

 

Torsdag 25 maj -17

 

De kommer flygande ... nej, de kommer svävande mot mig.

En och en.

Svartskimrande kroppar.

Gråglänsande vingar.

Rakt mot mitt ansikte svävar de.

Om och om igen får jag väja för dem, samtidigt som jag fortsätter min vandring.

   -Är det nykläckta sländor? undrar hjärnan och registrerar litenheten.

Hm ... bara ett par centimeter långa. Är det kanske vuxna sländor av en sort, som jag inte känner till?

   -Kan du vara tyst! säger mitt Högre Jag.

 

Jag avstår från att "leta på nätet."

Avstår från att "googla."

Artbestämma insekter får någon annan göra.

Mitt uppdrag är att med alla mina sinnen öppna ta emot det Budskap, som de svartskimrande, gråglänsande har att ge.

Vänta stilla och lugnt tills jag får veta varför vi skulle mötas just där, just då.

 

Senare, långt senare, ska jag slå mig ner och bläddra i en bok om insekter.

Bläddra länge och långsamt i den gamla boken med dess gulnade blad.

Blad, med skira akvarellbilder.

Så att hjärnan får sitt lystmäte.

 

 

 

Tisdag 23 maj -17

 

"Jag har tagit fasta på det du talade om på kursen, att din bil är med och ger dig/visar vägledning."

Så står det i ett mail från en kursdeltagare.

 

Jag brukar ta min bil som ett exempel på att Hjälpare kan ha vilka skepnader som helst.

När jag tänker åka till platser, aktiviteter, människor, kanske ta beslut som inte är bra för mig just då, när jag går emot mig själv, min inre röst på det sättet, då tar min bil över. Vägrar gå en meter till. Vägrar starta. Vägrar lämna verkstan.

"Felen" står i kö för att hindra mig från att springa före Universums plan.

Reservdelar låter vänta på sig i veckor.

 

Jag läser vidare i mailet:

"För kanske en månad sen så lyste alla varningslampor, flera stycken, för bromssystemet i min bil.

Men bromsarna fungerade och jag kunde köra men allt bara lyste rött och i bilboken stod det, kör inte mer, stanna.

Detta tolkade jag som att det var dags att dra i bromsarna igen i mitt liv, jag kan inte bara köra på med mitt liv.

Så jag tackade för vägledningen och har dragit mig undan/in i mig själv lite mer.

Och nu lyser inga lampor mer i bilen.

Så, tack för att du berättade om din bil."

 

 

Måndag 22 maj -17

 

Jag har den ljumma vinden i ryggen, så de två hjortarna vet att jag är helt nära.

De fortsätter äta.

De tittar upp på mig.

   -Tack för att du för vår talan!

   -Tack för att jag får vara er Budbärare.

En gök gal ihärdigt i nordväst.

En trollslända skimrar i solen.

Två ringduvor vänslas i en gammal asp.

Mina tankar flyger fritt, landar en stund hos skalbaggen, den vackert kopparglänsande, som gick omkring på golvet i morse.

En bofink sjunger gällt, så högt den förmår. För mig tillbaka till här och nu.

   -Tack för att du varnade mig! säger jag och väjer i sista stund för huggormen, svart och tjock, framför mina fötter. En hona, som snart ska föda, får jag veta.

En stare, som har sina nykläckta ungar hungrigt skrikande i boet, tar sig trots brådskan och näbben full av mask, tid att ge mig sin uppmärksamhet för en stund.

Jag ser dig, du ser mig.

Så är det korpen! Kraftfågeln. Den mäktige. Tyst flyger han över mig. Nära, nära. Som så ofta följs han av en mycket stark stormvind, som för en kort stund tar andan ur mig.

 

 

 

Söndag 21 maj -17

 

När jag sorterar mina papper efter en nyss avslutad kurs i djurkommunikation, hittar jag en betydligt äldre anteckning från en kurs för åtta år sedan:

 

"Det är måndag morgon. På golvet tar sig en humla fram med stapplande steg.

När kvinnan, som bor i huset, får syn på den, tänker hon att det nog är samma humla som varit inne i huset ända sedan i lördags. Den är så trött.

   -Känns som mitt hjärta blöder! säger kvinnan.

Hon bär ut humlan till den gulblommande mahonian.

   -Kan inte ... orkar inte ... säger humlan. Den vill något annat. Kvinnan känner att den har livskraft. Hon bär den till det vitblommande plommonträdet.

   -Det är bra att vara humla, säger humlan.

Kvinnan, som älskar humlor, lurviga och lena, säger något om att det är stor skillnad på humlor och getingar. Humlan berättar då att getingar också skulle vara snälla, om inte vi människor visade så mycket aggression. Vi smittar. Kvinnan upplever att det kliar på humlan. Får veta att humlor kan ha ohyra. Viktigt att tvätta sig. Väldigt viktigt att tvätta snabeln! Den kan fastna annars, när humlan suger nektar. Olika blommor är olika lätta att suga ur. Mahonians nektar är seg. Plommonblommornas är lättare, mera tunnflytande. Söt. Ger energi. Humlan visar hur den tvättar snabeln. Kan vika in den mot bröstet. Kvinnan tackar humlan för allt den har lärt henne, lämnar den sedan i förvissningen att nu reder den sig själv."

 

 

Onsdag 17 maj -17

 

Låt mig få ge Dig mina händer och fötter.

Ta emot dem.

Och led mig sedan.

Låt mina händer arbeta med det Du har satt mig här på jorden att göra.

Låt mina fötter gå där Du har satt mig här på jorden att vandra.

Hjälp mig att i tillit lyssna på, och följa, Din vägledning.

Hjälp mig att modigt ändra riktning för mina fötters vandrande, när Du så vill.

Hjälp mig att lika modigt följa Din vilja, när mina händer behövs för något nytt och oprövat.

Och skulle mitt hjärta vara stängt,

skulle mina händer vara knutna,

skulle mina fötter vägra gå ett enda steg till,

hjälp mig då att våga låta kärleken flöda genom mitt hjärta igen.

Öppna varsamt mina händer.

Visa mig riktningen, som mina fötter ska gå.

För att skapa förändring.

För att ge växandet näring.

Och ske Din vilja!

 

Fredag 12 maj -17

 

Jag vet att det är nuet som gäller.

Det just nu vårgröna nuet.

Att det är det viktiga.

Att det är allt vi har.

Men, ibland undrar jag ... vad betyder det?

Alla de andra livsresorna undrar jag över.

De, som vi har gjort

De, som vi kommer att göra.

Såvitt jag vet, pågår de parallellt just nu.

Bortom tid och rum.

De är väl allihop "nuet?"

Men då undrar jag över människor och andra varelser som försvinner ur mitt liv, försvinner de ur alla parallella liv, också?

Dessutom undrar jag ... möts vi igen? Eller försvinner de för gott för att ge plats åt andra? Vart tar de, i så fall, vägen?

 

Fast nu undrar jag ... varför funderar jag alls på detta?

Jag släpper tankarna.

Låter dem blåsa iväg till det spirande gräset.

Låter dem fara till björkarnas späda blad.

Låter dem försvinna bort i allt det vårgröna.

 

 

 

 

Tisdag 9 maj -17

 

Jag vet mycket väl att all kraft jag behöver, redan finns inom mig.

Jag är en del av Universum, och i Universum råder ingen brist, så hur skulle det kunna vara på något annat sätt?

När jag viker av från stigen och går in bland träden, där vildsvinen redan passerat på sin frukostrunda, är det inte för att få del av deras kraft som jag tar av mig kängor och strumpor och en stund långsamt rör mig barfota i de kraftfulla, vaksamma djurens spår.

Det är för samhörigheten jag gör det.

För den hisnande känslans skull. Den som säger "vi är ett!"

En stund står jag stilla med fötterna nedtryckta i spår av klövar.

Andas lugnt medan solen sakta smyger fram bland yviga grangrenar.

Alldeles stilla står jag, för att rådjuret några meter bort ska få avnjuta sin frukost i lugn och ro.

Jag är redan en del av vildsvinen, av rådjuret, av solglittret, av granarna.

Jag är en del av daggdropparna, som solen färgar i smaragdgrönt, rubinrött, silver och guld.

Jag behöver inte gå hela vägen hit.

Jag är här redan.

Alltid.

Men jag vill det så innerligt gärna!

 

 

Måndag 8 maj -17

 

En enkel scen har de skapat, drömmakarna.

Ett öppet lagerutrymme under tak med golv och pelare av betong.

Kartonger står staplade vid en vägg.

Utifrån hörs trafikbuller.

Mitt på golvet står en bur med vidöppen dörr.

I buren sitter en ljusröd, långhårig, vacker katt.

Han utstrålar pondus, värdighet, trygghet.

På golvet, där solljuset faller in, springer små möss omkring.

Små, runda, snabba skogsmöss med pigga ögon.

Buren är stor. Skulle lätt rymma tre katter, minst. Men nu sitter bara han där, han som har som sitt uppdrag att sitta just där, just nu.

En i taget får mössen komma in till honom. Han välkomnar dem.

Ger dem en metodisk, pedagogisk beskrivning av hur en sådan bur fungerar.

Visar den förrädiskt lockande osten.

När musen har förstått, och insett faran, nickar katten vänligt.

Han ser musen i ögonen. Ger den en lätt puff med tassen.

-Iväg med dig nu! Lek någon annanstans. Här är farligt för dig att vara!

 

Vackra, ljusröda, långhåriga katten ...

När drömmen kommit upp till ytan och blivit sedd och mottagen, är bilden av honom det sista som blir kvar, när allt annat så småningom bleknat.

 

 

Torsdag 27 april -17

 

I gryningsljuset såg jag ängens alla påskliljor ligga skendöda.

Som slarvigt slängda, gula chiffongtrasor i det frostiga gräset.

Men, nu!

Uppmuntrade av solens värme och fåglarnas blandade morgonkör, har alla rest sig upp.

Vänder sig vaggande efter vinden.

Lyser åter.

Strålar åter.

Ännu några dagar, tills poetnarcisserna tar över.

Och krolliljorna.

Och ...

Men, inte myskmadran.

Hon är borta från trädgården.

Liksom tuvorna av backtimjan, där berget går i dagen.

Men backskärvfrö, med sina ljuslila blommor, täcker marken allt mer.

Från min plats på den gamla, gistna trappan känner jag, medan jag blundar, tryggheten i det föränderliga.

Det är så här det är.

Så här det ska vara.

Just nu.

 

 

Söndag 23 april -17

 

Det står en rönn ute på ängen.

I många år har den funnits där.

Vuxit och blommat.

Om höstarna har sidensvansarna kommit i flockar och haft rönnbärskalas.

-Jag har slutat växa, berättar den nu. Förbereder mig för att lämna mitt jordeliv.

På samma sätt som andra varelser tappar muskelmassa med tiden, har rönnens stam minskat i omfång. Barken är täckt av grå mossa.

Jag känner, att den inte har riktigt stadig markkontakt.

Den sträcker sina grenar mot himlen.

Också den här våren har den knoppar, men något är förändrat.

Jag får en inre bild, där rönnen faller omkull i en storm. Lägger sig till vila.

 

Jag går ut på ängen tillsammans med katten Nellen.

Hon slår sig ner alldeles nära rönnen. Ser ömsom på mig, ömsom ner på marken.

Jag går närmare. Runt omkring finns fullt med hål i jorden.

-Vattensorkar! tänker jag. Antagligen massor av dem.

Det är alltså här Nellen och traktens andra katter hämtar sina bytesdjur.

Nu förstår jag skälet till rönnens dåliga markkontakt.

Sorkarna jobbar på.

Tyst och målmedvetet.

Under ytan. 

 

 

Söndag 16 april -17

 

-Jag är framtiden! sa den vita rosen.

En isande kall vinterdag hade jag fått henne som flyttgåva.

Hon gav mig sitt Budskap.

Sedan lät hon mig veta att hon ville bo hos de andra växterna ute på husets veranda.

Tillsammans fann vi en plats åt henne bland rosmarin, pelargoner och andra växter, som vintervilade där.

Det kom januarinätter, då temperaturen sjönk oroväckande.

Men vita rosen överlevde, till skillnad från en del av hennes vänner.

Till sist kom äntligen ljuset tillbaka!

Rosmarin fick ljuslila blommor.

Vita rosen vecklade ut små späda, gröna blad.

 

Tidigt i morse, just när solen hade målat himlen i aprikos och magenta, gick jag ut till henne.

Lyfte upp henne i hennes vita kruka.

-Du är så frisk och vacker, viskade jag.

Hon sträckte på sig.

Då såg jag att en kvist når högre än de andra. Och, där i toppen växer en blomknopp! Redan skymtar de vita kronbladen. Snart ska knoppen öppna sig.

Jublande och doftande ska en ny vit ros påminna om Budskapet om framtiden.

 

                                                                                      (Om vita rosens ankomst finns att läsa

                                                                                                          i Ur min dagbok, 3 jan - 17)

 

 

 

 

Tisdag 11 april -17

 

Det står ett gäng fiskmåsar ute på åkern.

Prydligt uppradade som Harley Davidsonmotorcyklar på vårens första MC-träff.

Solen står i sydost.

Fåglarna står vända mot öster.

Alldeles stilla. Alldeles tysta.

Bara är.

Ingen hunger, ingen rädsla driver dem någon annanstans.

 

Morgonen fortsätter sitt föränderliga varande.

Solen står i söder, när jag kommer tillbaka till åkern.

Måsarna står kvar. Lika stilla. Lika tysta.

De har vänt sig nittio grader medsols.

Formerat sig, så att alla har ansiktena mot söder.

Plötsligt lyfter en av dem.

Flyger ett litet varv under tystnad.

Slår sig ner på en annan plats i ledet, där det finns en lucka.

Ännu en mås gör en lika kort och tyst liten flygtur, avslutad med ett platsbyte.

Ännu en ...

Det hela påminner om en lek, från för länge sedan.

En, som jag glömt vad den heter och vad den gick ut på.

Kanske måsarna vet.

 

 

Söndag 9 april -17

 

Hur skulle det vara att gå en hel jordavandring i ett fullkomligt här och nu?

Utan tanke på tid och rum.

Inte ens veta att de existerar.

Att starta jordelivet så, och fortsätta så. Ända till slutet.

Ett enda långt varande.

Vila i vissheten att det här ögonblicket är som det ska.

Att det räcker.

Inte vilja mer än så.

 

Alla djur jag känner, lever på det sättet.

-Framtiden, vilket dumt ord! sa en talgoxe en gång. Tid där framme! Den är ju inte här. Fattar du?

Jag vill leva så! I total tillit och förtröstan.

Varje dag övar jag.

Om och om igen föser jag, milt men bestämt, undan de tankar som vill ge sig av framåt och bakåt. Oroa. Störa.

Jag vilar i tidlösheten. En stund i taget.

 

Det är bara det här ögonblicket.

Och det här ...

Och det ...                                                   (Hela samtalet med talgoxen finns att läsa i

Och ...                                                         Boken till Lejon, kap. Fåglarna i skogen, sid. 37.)

                                                                                                                                                         

 

Måndag 3 april -17

 

En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar ...

Någon övar på pianot.

Efter en stund reser sig pianisten, vandrar ljudlöst nedför gången och försvinner ut genom den tunga porten, som stängs med en dov duns.

Någon börjar nynna.

En vänlig grönskas rika dräkt ... nynnandet smyger mellan bänkraderna, vidare fram till koret och det gyllene altarskåpet. Stiger uppåt, uppåt. Högre, högre.

Sveper förbi det stora krucifixet. Leker tafatt med sig själv. Når fram till platsen bredvid ljusbäraren, där jag sitter.

Jag har tänt mitt ljus och några till, som är kvar från i går.

Jag har fyllt mig med ljus. Välsignat och välsignats.

Insikten om hur mycket jag har saknat det här stora kyrkorummet, överrumplar mig!

Jag blundar.

Blir sittande en lång stund.

Nynnandet tystnar.

Ersätts av ett vänligt sorl av röster.

Människor har kommit för en tidig samvaro.

Jag reser mig. Glider in i samtalet för en stund.

Går ut i den alldeles vanliga måndagsmorgonen.

 

 

 

Onsdag 29 mars -17

 

Det är en vårmorgon av den burdusa sorten.

Luften är fylld av snöflingor blandat med nålvassa regnstänk.

De blommor som kan, har stängt sig.

Fåglarna passar på att vila från allt sjungande.

Fast inte lärkan. Hon jublar på som vanligt.

Och, så taltrasten!

Långt borta, högt upp i en grantopp, sitter han.

Sitter och gal.

Gal som en gök. Koko, koko, koko!

Varför taltrastar gör som de gör, vet jag en hel del om efter ett samtal jag haft med en av dem.

-Men hur är det på vintern? undrar jag nu. Blir det något galande då, också? Om du flyger väldigt långt bort, sitter du då någonstans i värmen på en solig strand, i toppen av en palm och gal som en gök?

-Danmark, Tyskland, Rygen, lyder svaret.

-Aha! säger jag. Du gör bara en kort resa? Från värsta kylan?

Taltrasten har inget mer att tillägga.

-Kolla om det stämmer! säger hjärnan. Du måste kolla!

-Varför då? säger hjärtat. Frågan har fått sitt svar. Ta emot det, tacka och var nöjd.

 

                                                                       (I "Boken till Lejon",  kap. Fåglarna i skogen,

                                                                                                       sid. 37-38, finns det samtal med taltrasten, som

                                                                                                       jag nämner.)        

                                                                                                                 

                                                                                                        

Tisdag 28 mars -17

 

-Vi får aldrig störa någon annans Livsväg.

Sådan är lagen.

Så lyder svaret på en fråga, som jag ställer till mitt Högre Jag.

 

Alla har sin egen färd att göra.

Famla och snubbla.

Resa sig.

Borsta av sg.

Ta några djupa andetag.

Läka såren.

Gå en bit till.

 

När jag efter lång och djup självrannsakan inser vad detta vill säga mig just nu, kommer så sakta lättnaden över att jag har förmått vänta.

Jag kopplar samman hjärna, hjärta och mage i ett beslut att inte reagera alls.

Avstå allt agerande.

Göra något annat.

Känna styrkan i att bara låta ske, det som ska ske.

 

Så befriande!

Bara finnas till.

Beredd med öppna sinnen.

Veta att det räcker.

 

 

Fredag 24 mars -17

 

Jag bär ved och vatten.

Mycket ved.

Mycket vatten.

Från tidiga morgonen till sena kvällen.

Armarna fulla av kraft.

Hela kroppen full av kraft.

Själen ler.

-Bagateller! Jordaspel! Illusioner!

Medan min kropp bär och bär.

Anden gör det andar brukar.

Bär ingenting.

Aldrig någonsin.

Ingen ved.

Inget vatten.

Annars vore den ingen ande.

 

Det skymmer.

Aftonstjärnan tänds.

Det mörknar.

Flera stjärnor gör den sällskap.

Jag slutar bärandet för dagen.

 

 

Söndag 19 mars -17

 

Djupt inne i skogen har jag tagit av mig kängor och strumpor och låtit mina förvånade fötter få sjunka ner i mjuk, grön mossa.

Det är på väg därifrån, som allt plötsligt är förändrat.

Mina andetag är djupare än jag någonsin upplevt dem.

Fyllda med en okänd styrka, sprider de en lyckokänsla i hela min kropp.

Jag går i ett betydligt långsammare tempo än jag brukar.

Ett stadigt, rytmiskt och vägvinnande skridande tar mig framåt.

Stillheten och tystnaden är total.

Luften fullkomligt ren, ljus och klar.

Jag ser inga bilar. Hör inga bilar Hör inga flygplan. Inga motorljud alls.

Kraftledningen surrar inte. Finns den? Finns fåglarna? Människorna? Djuren?

Önskningar och längtan har lämnat mig.

Min kropp, min själ och min ande är i fullständig samklang.

 

Sakta, sakta tas jag tillbaka.

Sakta, sakta är allt sig likt igen.

Har jag gjort en resa in i framtiden?

Ett besök i en förgången tid?

Fast, när tiden är en illusion ...

Kanske är det så här det är tänkt att vara; jordeliv varvat med små turer in i, och ut ur, parallella verkligheter?

 

 

Tisdag 14 mars -17

 

När någon med en koppling till mig är i någon sorts svårighet, har någon sorts problem, då kan det kännas så som det gjorde under gårdagen.

En väntan. En undran.

En uppdragsgivare, som tvekar?

Eller rör det någon i min närmaste krets?

Ska telefonen ringa snart?

Jag har lärt mig att lita på att när stunden är den rätta, då får jag veta.

Eller också får jag aldrig det. Det ordnade sig, min medverkan förutan.

Jag har också lärt mig att låta känslan finnas där. Och tankarna. Och att vara den som bestämmer hur stor plats de får ta.

Under tiden fortsätter jag "hugga ved och bära vatten."

 

Ända till i morse fick jag vänta.

Då kom samtalet, som handlade om ambulans, sjukhus, polis, bilen bara skrot.

-Men han lever! Inga inre skador. Han är hemma nu. Behöver nog mest få vila.

-Och du, då? säger jag. Ser du till att du också får vila?

 

Och jag själv, tänker jag, när jag har lagt på luren. Jag behöver också vila nu.

Inget "vedhuggande och vattenbärande" i dag.

Bara, bara skälvande tacksamhet.

Änglarna.

Nåden.

 

 

 

Måndag 13 mars -17

 

Du, som hedrar mig med att be om min hjälp.

Du, som vill att jag ska tolka dina djurs vilja.

Du, som ber mig förmedla Budskap från ditt Högre Jag.

Om din livsväg, möjligheterna, läxorna.

Om dina tidigare liv. Få glimtar in i de kommande.

(Finns det alls några gränser däremellan i ett Universum bestående av parallella verkligheter?)

Du, som ber mig kontakta andarna i ditt hus.

Och änglarna, som breder sina vingar över dig ...

dina djur, dina människor, som just nu är långt borta från jordelivet ...

rosen, den vita, vid husknuten, den som inte trivs ...

knytten och älvorna i din trädgård och ute i det vilda.

 

Du, som vill ha min hjälp att gå djupare in i världarna under och ovanför ytan, du kan aldrig vara bara en kund, en klient!

Du är en Uppdragsgivare, liksom alla andra kan vara, som vibrerar på samma frekvens som jag och gör kommunikationen möjlig.

Du är aldrig bara en mottagare.

Det Uppdrag, som du ger mig, är bara startpunkten.

Det är nu ditt arbete tar sin början!

 

 

Söndag 12 mars -17

 

Jag hör ropen, innan jag får syn på honom.

Aldrig har väl en and ropat så högt! Aldrig flugit så fort!

Min hjärna vill nödvändigtvis veta vilken sorts and det är.

Ingen gräsand, i alla fall. Det har den konstaterat.

Fågeln, där uppe i morgonljuset, har redan plockat upp frågan.

-Bara and, svarar han.

Hjärnan får motvilligt nöja sig med svaret, men fortsätter fundera.

-Han kom från norr och flög mot söder ... märkligt! Nog ska väl flyttfåglarna flyga från söder mot norr, nu på våren?

Men, vad vet väl en människohjärna om den saken? "Ska och ska!"

Anden försvinner bort över åkrar och gärden.

 

Talgoxarna och tofsmesarna fortsätter tävla om vem som sjunger högst. Vem som har vackrast fjäderdräkt.

Jag fortsätter vandra.

Då hörs rop från söder!

Anden är på väg tillbaka! Han har sällskap!

Han har varit och mött henne, som han väntat på. Hon som blivit försenad av någon anledning, som jag aldrig får veta.

Han visste att hon skulle komma precis nu.

I god fart flyger de tillsammans mot norr. 

 

 

Söndag 5 mars -17

 

-Kan det vara mitt nästa hus? tänker jag, när kvinnan beskriver det i telefonen.

-Jag vill gärna komma och titta, säger jag, fast mitt hjärta inte alls sjunger.

 

Kylan slår emot mig, när jag stiger ur bilen. Jag sveper jackan tätare om mig.

Gårdsplanen är fylld av djur och människor. Osaliga, osynliga varelser, som fastnat här.

Somliga har nog kommit iväg som de ska, men återvänt och tycks helt ha missuppfattat hur de kan vara till hjälp för människorna, som lever här idag.

Ganska snart kommer husvisningen att handla om detta.

Kvinnan berättar att det har varit så här oroligt en längre tid. "De" styr och ställer i och omkring husen. Någon vill bestämma över barnen.

 

Det finns ingenting som lockar mig att bo där. Inte heller är det ett Uppdrag för mig att göra det. Jag är medskapare i mitt liv. Jag väljer själv, utifrån vägledning, hur och var jag är till störst nytta och glädje för helheten.

-Jag förstår dig, säger kvinnan, när jag efter en stund tackar nej.

-De tycker särskilt illa om människor som inte hör till familjen, säger hon och berättar om dem som bott i huset en tid, men blivit bortskrämda.

 

Nästa dag hjälper jag de osaliga att komma iväg dit där de är väntade. Jag pratar också med dem som "rör sig emellan" om att deras jobb är att vara människorna och alla andra varelser, som bor här idag, till hjälp och stöd.

 

Kanske flyttar någon i ni huset en dag, när tillräckligt lång tid har förflutit.

Någon, som stiger ut sin bil och tänker att "å, vad här är lugnt och fridfullt.",

 

 

 

 

Onsdag 1 mars -17

 

Det var i söndags han kom. Jag visste genast, att han var bortom all räddning.

Hela hans bakkropp, liksom den en gång säkert yviga svansen, saknade päls.

Han rörde sig vingligt och osäkert. Hit och dit, som i blindo.

Kanske var han blind? På väg att bli?

 

-En skabbräv! sa någon. Jag ringer en jägare, som tar hand om det här.

 

Försiktigt sände jag helande kärlekstankar till räven. Inte i avsikt att bota, men att lugna. Få en öppning att kommunicera genom.

-Du, räv, jag känner hur sjuk du är. Din förvirring, din oro, din törst känner jag.

Du och jag vet, att din jordaresa närmar sig slutet. Vi vet, att det är alldeles som det ska vara. Nu har du ett val att göra. Du kan stanna här och få människohjälp för att komma iväg från jorden. Jag berättade om buren, vapnet, skytten. Om hur han snart skulle vara på väg dit rävar ger sig av, när de har lämnat sina gamla, utslitna kroppar.

-Annars, fortsatte jag, kan du gå stigen in i skogen. Där kan du lägga dig under en tät, beskyddande gran. Där kan du vila. Blunda. Vänta på sömnen.

 

Jag frågade inte, om han kunde hitta hem till sin lya.

Jag frågade ingenting.

Han fortsatte sitt planlösa vankande fram och tillbaka en stund.

Försvann in bland träden.

Sedan dess har jag inte sett honom.

 

 

Lördag 25 februari -17

 

Under min morgonmeditation kommer en bild av katten Naomi.

Hon är på väg dit där katter vilar ut efter jordaresan.

Några få dagar har gått sedan hon lämnade sitt hem, sin matte och de andra två katterna.

Kloka, vackra Naomi! Den självklara ledarkatten.

Hon förberedde sig noga. Hon var redo att ge sig av.

 

Nu flyger hon. Svävar fram i god fart.

En mild vind sveper genom hennes mjuka, skimrande päls.

Hon blundar. Ler. Njuter.

Hon reser ensam.

Hon vet, att hon är väntad.

Allt är mycket, mycket väl.

 

Och skulle du, som läser detta, också vilja se bilden av henne där hon svävar fram, slut då dina ögon och andas lugnt.

Viska vackra Naomis vackra namn.

Vänta.

Tålmodigt och stilla.

Det kan ta lite jordatid ...

Hon kan vara upptagen.

Kanske har hon just nått resans mål.

 

 

Torsdag 23 februari -17

 

-Men, är det verkligen rätt tid att klippa plommonträd? Och syrener?

Äppelträdet, som jag skrev om i söndags, är färdigklippt. Under henne har jag noga städat bort kvistar, visset gräs, ruttna frukter, löv. Allt är mycket prydligt.

-Nöjd nu?

-Jag vill ha mera ljus och luft omkring mig. Den där närmaste syrenen behöver tas bort, och plommonträdets stam, den som är närmast mig, ska sågas ner.

Jag tittar på det hon visar mig.

Plommonträdet har, för många år sedan, delat sig nästan nere vid marken. Med tiden har flera rejäla stammar vuxit upp.

Jag står där och ser, och inser att den där första frågan jag ställde, är irrelevant.

Äppelträdet, plommonträdet och syrenen har känt varandra länge. Mellan sig har de en öppen kanal. I sin fullkomliga fokusering kan de lätt kommunicera, när de vill och behöver.

De här önskningarna är ingen nyck från äppelträdets sida.

De tre är sedan länge överens om hur de ska skapa mera plats till henne.

Och, eftersom jag får mina instruktioner nu, är det så klart rätt tid!

 

-Om plommonträdet förblöder och dör, då? Det blir ett ganska stort ingrepp.

-Då ingår det i planen. Den stora planen.

En Växternas Mästare har talat.

 

 

Onsdag 22 februari -17

 

-Skulle du förlåta honom en gång till? frågar jag.

-Det frågar alla. Jag vet inte, svarar hon.

-Nej, hur ska du kunna veta?

Det står om förlåtelse i Bibeln. Om att förlåta hundra gånger hundra gånger ... eller om det var fler än så? Jag minns inte.

Förlåtelse utan gräns.

-Man kan villkora förlåtelse ... jag provar tanken.

Inser att det kan man inte!

Eventuella villkor kommer senare ..? Nej, tänker jag vidare, de kommer inte alls.

"Jag vill inte mer nu. Jag orkar inte mer." Det kan man tänka, känna, säga.

Lämna kan man. Gå vidare. En annan väg.

Eller stanna. För att ... trots allt ...

Förlåtelsen är något helt annat.

Förlåtelsen är, att djupast inne i hjärtat veta att den som saken gäller är ute på sin Livsväg. Gör det som måste göras. Bortom stanna eller gå. Det som sker, måste ske för att livet aldrig ska stagnera, fyllas av kräftgång, evig tystnad och tomhet.

Också det svåraste, det mest obegripliga, måste få ske.

Särskilt det.

 

När då allt det där som har skett, var sådant som måste ske, kan det då alls finnas något att förlåta?

 

 

 

Söndag 19 februari -17

 

Växternas Mästare, du har äntligen kallat på mig.

-Du gör ett gott arbete med äppelträdet. Det är vi tacksamma för.

-Hon säger, att jag ska komma tillbaka en gång till.

Klippa en ganska stor gren högt upp. Sedan är det arbetet klart.

-Ja, hon ska ha ganska många grenar och kvistar kvar. Fler ön vad människor skulle lämna, om de gjorde som det står i böcker att man ska.

Bra, att du lyssnar på henne.

-Jag känner, att vi samarbetar väl.

Bara en gång fick jag en känsla av att jag var på fel väg.

Mitt hjärta började bulta hårt och varnande.

Jag vet inte riktigt varför.

Eller, jo, egentligen vet jag nog.

För ett ögonblick glömde jag att lyssna på henne.

Började tänka på annat.

Började se på henne med granskande människoögon.

"Här är det nog för tätt ...". Den sortens tankar.

-Märker du hur din samverkan med andra varelser har vuxit? Du får genast en varning, när du lämnar din egen inre röst åt sidan.

Ditt fokus ska vara fullkomligt.

 

 

Onsdag 15 februari -17 (tankar kring drömmen jag skrev om igår)

 

Ni gäckar mig, drömmakare!

Det gamla huset, dottern, healern, jag själv ... så långt är allt klart och tydligt.

Men, sedan är det de där dessertskedarna!

Bilderna växlar. Drömbilder, minnesbilder.

Ibland är det "ett helt knippe".

Ibland är det tre skedar.

Vad är det jag ska veta?

Varför får jag inte en klar, vägledande bild?

Ett knippe skedar eller tre, spelar det egentligen någon roll?

Ja!

Ett knippe ... bara att greppa en sked på måfå, kanske några stycken. Springa ut och samla så mycket som möjligt, när det börjar regna manna.

Tre ... en åt oss var där i huset.

Vilken vill jag verkligen ha? Vilken är vackrast? Vilken är bäst att samla manna med?

Ska jag välja först? Eller ta den, som blir över när de andra har gjort sina val?

 

En närbild återkommer ... en av skedarna har ett ovanligt utformat skaft.

Jag skulle känna igen den skeden, om jag såg den.

Är det här som nyckeln är gömd? Att oavsett allt annat, så gäller det att jag väljer den sked, som passar just mig?

Ni fortsätter gäcka mig, drömmakare!

 

 

Tisdag 14 februari -17

 

Drömmakarna har förflyttat mig till ett gammalt hus.

Jag står i farstun, alldeles innanför ytterdörren.

Ser mig omkring på de breda golvbrädorna, väggarnas timmerstockar som är tätade med linblånor, de höga trösklarna.

Det är lågt i tak.

Någonstans längre in i huset hör jag min dotters röst. Glad och kraftfull.

En man, en healer som vi båda känner, kommer till mig där jag lite avvaktande blivit stående.

I sin vänstra hand bär han ett knippe dessertskedar.

Han håller upp dem. Visar. Alla är olika.

Han ser intensivt på mig under tystnad.

Någonstans ifrån hör jag en röst:

"Lugna er! Ser ni? Det finns, det som behövs."

 

Sent på dagen efter drömmen, i aftonrodnaden, minns jag det gamla ordspråket:

"När det regnar manna från himlen, har den fattige ingen sked."

Men vi, vi har skedar!

Ett helt knippe!

Bara att välja.

En eller flera.

Ta emot det som bjuds.

 

 

Lördag 11 februari -17

 

Jag står i mörkret och tar avsked av en gammal vän. En jag känt väldigt länge.

Är det för alltid? Jag vet inte. Drömmakarna säger inget om den saken.

Jag börjar lite trevande gå vägen fram.

Då kommer en mörk Volvo av gammal kombimodell långsamt körande med släckta lyktor.

Precis en sådan har jag kört i gamla drömmar för länge sedan. Inte haft kontroll över. Blundat. Hållit krampaktigt i ratten. Eller, helt enkelt, släppt taget och lagt mig ner.

Men nu körs den av en glad, ung man! Han stannar. Vi ler mot varandra.

Ljus, kanske stjärnljus, lyser på och kring honom.

 

Plötsligt är han i min säng!

Sådant kan Drömmakare ordna på ingen tid alls!

-Gå upp! säger jag med ett skratt.

Han skrattar också, när han lite nonchalant kliver upp ur sängen. Som att allt bara är bus.

Han går. Allt känns bra! Ljust! Lätt! Fyllt av glädje. Förväntan.

 

Jag vet, att en bit av vägen måste köras i blindo. I mörker.

Men, nu! Det nya. Det unga. Det glada. Det fnissiga.

Upp ur sängen!

Ut i ljuset!

 

 

Onsdag 8 februari -17

 

Bortom tankars rundgång vilar ett svar.

Att säga "allt kommer när det är dags", räcker inte.

Jag väntar vaksamt med alla sinnen vidöppna.

I gryningsljuset.

Bortom sju berg och sju skogar.

Där kommer en vind!

En oväntad vind från ett oväntat håll.

För med sig en Hjälpare, som för med sig ett svar.

-Nu är jag bortom alla tvivel! ropar jag. Nu vet jag vad jag verkligen vill och behöver.

Men Universum ser bortom slöjor.

Ser den gamla illusion jag ännu släpar på.

Hjälparen står där redo.

Jag behöver inte klara allt!

Jag behöver en god vilja.

Jag behöver öppna händer.

Då finns Hjälparen där.

Avmätt leende, med en lätt bugning, överlämnar han det jag verkligen behöver just nu.

Försvinner sedan bortom de sju bergen och de sju skogarna.

 

 

Söndag 5 februari -17

 

-Jag vill inte, att du ska flytta långt bort.

Jag vill, att du ska bo i närheten.

Vi har pratat en lång stund, när orden kommer.

Hennes röst är än en gång liten och ledsen.

Hon är trött.

Jag har känt oron inom mig en tid.

Vetat att livet skulle ... ja, vad då?

Vad är det livet gör, när det ... nej, det spelar ingen roll.

Vi avstår från att döma, avstår från att försöka förstå.

Å, jag säger så många ord fyllda av visdom! Om livsvägar och läxor och annat, medan en röst inom mig ylar:

-Jag vill inte, att det ska göra så här ont!

Inte i dig, inte i någon av oss berörda!

Vill inte!

Inte!

Det är här någonstans i telefonsamtalet, som orden kommer:

-Jag vill inte, att du ska flytta långt bort.

Jag vill, att du ska bo i närheten.

Om än hennes röst är liten och ledsen, så är ändå orden tydliga och tveklösa.

-Nu har jag sagt det, säger hon.

 

 

Tisdag 31 januari -17

 

Dagdrömmar ... önskedrömmar ...

Hur många drömmar får plats?

De gamla drömmarna ... är de en bra grogrund för de nya, eller står de bara i vägen, bredbenta med armarna i kors?

Vaktar med bister min, så inget nytt och okänt släpps in.

 

Hur många drömmar måste förverkligas, för att inte tron på drömmars värde ska gå förlorad?

När är det dags att ta fram dem allihop?

Sortera.

Spara somliga.

I tacksamhet rensa bort andra, som burit mig en bit av Livsvägen.

Putsa av någon nästan glömd gammal dröm. Ge den nytt skimmer ...

 

Eller tillitsfullt trotsa tveksamheten?

Springa ut i gryningsljuset, ut i fågelsången, med alla drömmarna i famnen.

Låta en yster vind ta tag i dem och blåsa dem vart den vill.

Stå tomhänt.

Blunda.

Handflatorna vända uppåt.

Börja skapa nya drömmar.

Igen och igen.

 

 

 

Söndag 29 januari -17

 

Luft som destillerat vatten.

Doftlös. Smaklös.

Jag går i grått, förtätat morgonljus.

Ingen fågel sjunger.

Ingen vind blåser.

 

Å, underbara korp! Tack! Jag breder ut mina armar.

I samma stund blåser en vind.

En kraftfull vind, så länge korpen kretsar över mig.

Andedräkt ... en andes närvaro ... beskyddande.

 

Växterna ... bara är. Stilla. Till synes utan liv.

Jag nyper av en liten kvist vissen gråbo vid dikeskanten.

Drar med handen över den torra fröställningen.

Andas in den aromatiska doften. Den är förunderligt kort.

Fyller inte luften. Dansar inte omkring.

 

Korparna har blivit fler.

Följer mig ett stycke.

En av dem slår sig ner i toppen av en död tall.

Jag stannar.

Bara är.

Stilla.

Så kommer ännu en vind. En kraftfull vind. En andedräkt.

 

 

Söndag 22 januari -17

 

Så många livsresor!

Så många händelser!

 

Åter får jag vara delaktig i en annan människas arbete med att hitta bitarna i  livspusslet.

De där, som ligger upp och ner är ännu ganska många.

Arbetet med att vända dem rätt pågår.

Därefter ska de på plats.

Passa in i bilden, som klarnar allt mer.

Hon vet redan att hennes uppdrag på den här livsresan är att våga.

Och hon vågar!

Modigt och beslutsamt tar hon sig an bit efter bit.

Allt mer litar hon på sin egen inre röst.

 

Ännu en tid ska jag vandra bredvid henne.

Få växa genom att hjälpa henne växa.

Så kommer en dag, då hennes tillit till den egna kraften vuxit sig tillräckligt stark för att vi ska ta avsked.

Hon kommer att fortsätta ställa frågor.

Rakt in till sitt Högre Jag kommer hon att ställa dem.

Hon kommer att få svar.

Hon kommer att lita på svaren.

Hon kommer att följa dem.

 

 

Tisdag 17 januari -17

 

Jag befinner mig i huset, som jag nyss har flyttat från.

Andra människor bor där.

Jag har kommit för att hämta sådant jag har glömt att ta med. Jag är osäker vad det är.

Mina mest älskade människor väntar utanför. Jag hör deras glada röster.

Jag står mitt på golvet i det stora rummet.

Jag går fram till furuskänken och öppnar dörrarna. 

-Konstigt att jag kunde glömma den, tänker jag.

På en av hyllorna ligger ett paket inslaget i brunt papper.

Så ser jag att det inte är min skänk. De nya människorna har en nästan likadan.

Deras livsdröm, deras framtid, ligger i det bruna paketet.

På väggen ovanför skänken hänger min fina affisch, som jag tycker så mycket om! Den med en stor, rosa tulpan omgiven av milda, mjuka färger.

Den är verkligen min! Jag blir så glad!

Jag tar ner den och rullar försiktigt ihop den.

En stor, ljus mansgestalt står och iakttar mig. Han ler. Nickar nästan omärkligt.

Utstrålar värme och kärlek.

-Ta med dig det vackra från det gamla. Granska noga vad som är ditt. Behåll bara sådant som gör dig lycklig!

 

-Tack för att jag får all den vägledning jag behöver, viskar jag, medan jag långsamt vaknar i första gryningsljuset.

 

 

Torsdag 12 januari -17

 

Solen vräker sig upp över horisonten.

Tveklöst.

Inget försynt smygande bland molnen.

Den har jobb att göra.

Jordavarelserna behöver värme och ljus.

 

-Snart, mycket snart, kommer vi att få höra koltrasten sjunga, säger en kvinna förväntansfullt i telefonen.

-Kan du tänka dig, säger min frisör, medan hon arbetar sig genom mitt hår med saxen, kan du tänka dig att jag hörde fåglar kvittra på vägen hit i morse.

Klockan var strax efter sju. Det var nästan mörkt. Men de kvittrade!

Hon ler stort, medan hon berättar.

Och, ja, jag har också hört det.

Lite tveksamt, lite trevande kvittrades det, när jag släppte ut katten Nellen, som väntade vid dörren. Hon hade bråttom.

-Jag måste ut. Nu. Det dagas.

 

Det råder ingen som helst tvekan.

Våren är på ingång.

Kommer snart.

 

Och, nu kom ett telefonmeddelande: Den sjunger! Koltrasten sjunger! Mitt inne i stan!

 

 

Tisdag 10 januari -17

 

Glädjen över att vakna i glädje!

Glädjen över allt, som finns att glädjas över.

Min starka, friska kropp.

Min varma, sköna säng.

Katten Nellen, som drar sig fram på rygg under sängen i ren glädjeyra över att det är morgon och att jag äntligen vaknat.

Klockan är, i alla fall, snart sex!

 

Glädjen över att hitta en stig genom ljusa, lätta hagar, där fåren går om sommaren. En stig, som jag ännu inte vet vart den leder.

Jag vänder efter en stund. Vill ha kvar förväntan och nyfikenhet ett tag.

 

Glädjen över skrivandet av något nytt till hemsidan. Ett projekt, som går under arbetsnamnet "Djuren!" tog plötsligt fart. Det har fått vänta så länge.

 

Glädjen över ljuset, som varje dag tar allt mer tid från mörkret.

 

All denna glädje trots att, eller för att, jag just nu äter, sover och arbetar i det lilla rummet i det stora, gamla huset.

 

Det är mitt liv! 

Mitt!

Precis nu!

 

 

Fredag 6 januari -17

 

Om några dagar börjar en renovering av det stora, gamla husets ena badrum.

Det, som ligger på markplanet.

Mitt i huset.

-Detta är en mycket viktig händelse för huset! säger dess Hjälpare.

Att det badrummet varit ur funktion och helt oanvänt under flera år har varit förödande för husets energi.

Det är husets hjärta vi talar om!

Där har flödet till och ifrån varit avstängt.

Där har energin stagnerat.

I ett rum, där människor ska rena sina kroppar invärtes och utvärtes!

Det finns visserligen duschrum och toalett på övre våningen, men deras funktion är också nedsatt. På grund av sin placering är de inte heller lika viktiga.

Nu, när husets hjärta snart arbetar av sin fulla kraft, påverkas de, precis som övriga huset och de människor, djur och växter, som vistas där.

Alla kommer att må bättre, andas lättare, känna sig friare och friskare.

Husets hjärta vibrerar i samklang med alla andra hjärtan i närheten.

Medan renoveringen pågår kan de gamla, dolda krafter, som absolut inte vill ha någon förbättring, inte vill se något ljus, försöka fördröja och förhindra arbetet.

Men, när detta är klart, då har reningsarbetet, som du är här för att ge fart åt, verkligen börjat ge märkbart resultat!

 

 

Torsdag 5 januari -17

 

Jag ser genom fönstret de tre små ljus, som jag har tänt vid den där kraftplatsen jag blev anvisad för en tid sedan.

 

Trots varma kläder och tjock pläd kunde jag bara sitta där ute i kylan en kort stund.

Men jag hann känna närvaron av den stora, beskyddande ängeln bakom mig.

Jag hann också be om kontakt med den växternas Mästare, som jag ser fram emot att få möta.

-Vi är i dvala nu, blev svaret. Inte hela vintern, men när det är så här kallt och snöigt. Vi vilar.

 

Men ljusen är underbara!

Och Venus.

Och månen.

Och alla, alla stjärnorna.

Och glittret i snön.

 

-Också här! tänkte jag, när jag insvept i pläden skyndade mig in i stora, gamla huset.

Överallt finns det fantastiska. Finns magin.

Det gäller bara att trotsa bekvämligheten.

Gå ut i mörkret.

Ta med några ljus.

 

 

Tisdag 3 januari -17

 

-Det är bara en symbolisk gåva, säger hon, kvinnan, som äger huset jag bott i de senaste åren.

Huset, där så mycket har hänt.

Huset, som jag kallar Andarnas Hus.

Hon öppnar den bruna blompåsen och lyfter försiktigt upp en vitblommande ros i en kruka.

Glad och överraskad tackar jag.

Det är en mycket värmande avskedsgåva jag bär i famnen, när jag går nedför backen till det stora, gamla huset.

 

-Huset skulle ju ändå säljas någon gång ...

-Du skulle ju ändå vidare någon gång ...

Det var dags.

 

Men först välkomnar jag henne. Stryker över bladen, plockar bort några vissna. Duschar henne.

 

Nycklarna är lämnade.

-Bytt, bytt! tänker jag. En nyckelknippa till ett hus, som jag inte längre behöver, som inte längre behöver mig, mot en vit ros i en kruka.

Jag sitter stilla. Söker kontakt med henne, den vita.

-Jag är framtiden! säger hon.

 

 

 

 

Söndag 1 januari -17

 

I det stora, gamla husets stora, gamla trädgård finns en stor, gammal örtagård.

Dit ut gick jag i dag med det sista av salviaavkoket, som jag fick i Uppdrag att använda för att hålla liv i husets reningsprocess.

Varsamt hällde jag vätskan över salvian, som bor där.

Precis som jag fick vet för en stund sedan, när jag gick runt och gav små duschar här och där, att jag skulle göra.

-Tack! Stopp! Det räcker!

Som att huset var mättat. Självgående.

Självpåfyllande med renande, ljus, kärleksfull energi.

-Du ska gå ut med resten av salviaavkoket nu. Ge tillbaka till de plantor, som generöst låtit dig skörda av deras blad och kvistar.

 

I två dagar och två nätter har jag ätit, sovit och arbetat i det stora, gamla huset.

Uppdraget att rena med salvia är slutfört.

Jag kände det själv.

Så som min egen kropp reagerar ibland, när den fått tillräckligt med healing, tillräckligt med läkekraft av vilket slag det vara må.

Då behöver kroppen vara ostörd. Hitta sin egen kraft igen. Sin egen rytm.

Tills den en dag åter kan behöva hjälp och stöd.

Då kommer alltid den rätta Hjälparen, som ett svar på en utsänd bön.

 

Till både hus och människor.

 

 

Onsdag 21 december -16

 

-Det är en kraftplats för dig. Du ska sitta där och meditera.

En växternas Mästare talar.

Jag förnimmer hans mäktiga gestalt.

Han är stor.

Han har vingar. Kraftiga vingar. Jag hör, när han breder ut dem.

Jag ser honom inte klart med mina ögon.

Men allt det där skimrande gröna, som jag skrivit om förut, ser jag.

 

Det stora, gamla huset ligger mitt i en stor, gammal trädgård.

Där, i skydd av berg och buskage, finns kraftplatsen, som Mästaren talar om.

-Vi har ingen här, som tar emot våra Budskap, ingen som för vår talan, säger han.

Jag visas en bild, där jag sitter på den lilla berghäll, som är kraftplatsens centrum.

Det är kväll.

Ljus ... små ljus brinner bredvid mig i den annars mörka trädgården.

Framför mig står ett stort körsbärsträd.

Under trädet växer myskmadror.

 

Jag kommer att slå mig ner där på den släta berghällen.

Tända några ljus.

-Jag är här nu, kommer jag att säga.

 

 

Måndag 19 december -16

 

-Jag kommer med bud från Himlarna, sa hon, azalean, när jag nyss fått henne som en gåva. Rosablommande, frodig i sin lila kruka.

Nu står hon i mitt köksfönster. Hon har tappat många blad, men inte bara det.

Hon har tappat kraft. Livsgnista. Det är något med själen ...

-Gör dina Uppdrag väl! säger hon nu. Och gör dem snabbt. Det brådskar.

Jag ser ömsom på henne, ömsom på den,i stort sett bladlösa hibiskusen bredvid.

Jag lyssnar ... jag iakttar ... jag avvaktar ...

 

Men, i det stora, gamla huset, i rummet där jag en tid ska äta, sova, arbeta väntar en enorm yuccapalm!

-Jag ska vara här inne medan du bor här, har hon sagt. Jag behöver en dusch, bara.

Hon står där med rötterna stadigt förankrade i sin jättelika kruka. De tre stammarna når snart taket.

 

En växternas Mästare kommer.

-Växterna hjälper dig. Fyll rummet med gröna krukväxter!

Igen får jag höra uppmaningen att jag inte behöver, inte ska, städa noga i huset.

Har du inte din tid och din kraft till!

Och jag känner, att det verkligen handlar om att fylla rummet med det gröna.

Bilden jag får är ett enda skimrande grönt, där små väsen bor. De väntar på att få lära mig sådant jag inte hade en aning om!

 

 

Lördag 17 december -16

 

Det stora, gamla huset har fått en kraftfull rening.

-Rök med salvia! löd budskapet.

 

Jag tar ett knippe av salvian, som hänger ovanför blå soffan, där så många meditationer och så många goda samtal ägt rum.

 

I rummet, där jag om en liten tid ska äta, sova, arbeta, bär jag krukan med den rykande salvian, medan jag långsamt vandrar i ett motsols varv.

Samtidigt ber jag alla väderstrecken, Moder Jord, hela Universum att bistå mig i mitt arbete.

Alla de sju rummen i det stora, gamla huset renar jag på samma sätt.

Går vidare med kök, hall, vind, alla husets utrymmen.

 

Och jag vet, när jag vänder tillbaka uppför backen till det hus som ännu några dagar ska vara mitt hem, att den första uppgiften i renandet blev precis så kraftfull, som jag fick veta i går att den skulle vara.

Jag vet också, att renandet med rök är avslutat.

Dess verkan är mäktig.

Nu behöver jag bara underhålla den, om jag känner att det behövs, för att undvika att processen saktar ner.

Avkok av salvia ska jag använda då.

En mjuk, varsam dusch, som nästan omärkligt tillför mera energi.

 

 

Fredag 16 december -16

 

Jag kunde valt att rusa förbi det där stora, gamla huset, som ställt sig mitt på min Livsväg.

Det kunde jag.

Men jag valde att långsamt skrida genom det.

Flera gånger har jag önskat att jag blundat, hållit för öronen, sluppit det här ljusarbetet.

-Tyvärr! kunde jag ha ropat. Inte mitt Uppdrag.

Men jag bad om hjälp och kraft och öppnade dörren.

 

Och, där fanns de! Hjälparna. Änglarna.

-Du ska inte vara här länge, sa de. Du ska bara sätta igång processen. Sedan tar andra vid. Du är den som ska rena huset. Det är allt.

-Aldrig i livet! svarade jag. Det orkar jag inte. Inte städa allt det här. Aldrig! Det rum, där jag ska äta, sova, arbeta, ja, men inte mera.

Jag hör porlande skratt.

-Vem har pratat om städa??? Vi sa rena. Du får all vägledning. Det blir lätt! Det blir roligt!

Lyssna noga nu. Vägledningen kommer i den ordning du ska utföra dina uppgifter.

Den första blir den mest kraftfulla.

 

 

Torsdag 15 december -16

 

Det fortsätter att bubbla och gurgla i avloppet.

Det fortsätter att vara nästan stopp.

Vecka ut.

Vecka in.

 

Men nu hörs en högtryckspump arbeta utanför huset.

Det rensas rör.

Gräsmattan täcks av sådant som avloppsrör från toalett och badrum är fyllda av.

Flera meter rör har befriats från sitt gamla stinkande innehåll.

-Det är mycket kvar än, säger mannen med pumpen. Vi får ta hit en slamtömningsbil med kraftigare grejor, för att få bort all den här gamla skiten.

-Äntligen! tänker jag.

Äntligen ska huset befrias helt från det som stoppat flödet.

Jag känner hur jag andas lättare.

Det har förgäves gjorts försök tidigare att få bort det som fastnat i rören nere i jorden. Sådant som samlats under tidens gång.

Små, försiktiga åtgärder med rensband via toalett och duschavlopp.

 

Det arbetas där ute med krattor och hinkar.

De stinkande resterna av det gamla samlas ihop och körs bort härifrån.

Till sist.

Även det, som gömts under ytan.

 

 

 

Fredag 9 december -16

 

Allt jag behöver göra, är att fylla mig med ljus.

I varje stund.

I varje situation.

Det är allt.

 

Låta ljuset omsluta mig på Livsvägen.

Låta ljuset uppfylla mig på Livsvägen.

 

Gå in med ljuset i det hus, som står framför mig.

Mitt på min raka väg.

Läka och hela det som är mitt Uppdrag att läka och hela.

Tills huset lyser.

Lyser långt av egen kraft.

 

Gå in genom husets ena ände.

Stillsamt skrida genom det. Vilande steg.

Gå ut genom husets andra ände.

Fortsätta framåt.

Ta emot nätters stjärnljus.

Månljus.

Dagens solljus.

Det är allt.

 

 

Onsdag 7 december -16

 

Jag drar ner kapuschongen för att bättre höra tystnaden omkring mig.

Känner mig iakttagen. Mina sinnen skärps.

Räven! I dag igen.

Ett tyst "god morgon", så är han borta.

Jag fortsätter gå tills jag kommer till gärdet.

Där står han och väntar.

-Se på mig! Lär dig! Jag har fokus på vart jag är på väg. Håller kursen! Det sparar mycket kraft.

Ibland händer intressanta saker, som att jag träffar andra varelser.

Ibland hittar jag mat och viloplatser på oväntade ställen.

Men jag håller alltid kursen. Ser alltid till att det är min väg jag går.

Oftast ensam.

-Blir du någonsin rädd?

Räven skakar skrattande på huvudet.

-Nej, aldrig! Finns inget att vara rädd för.

Kom bara alltid ihåg det där med att ha fokus på din egen väg.

I en glidande rörelse är räven snart försvunnen.

 

De, som passerar i sina bilar på vägen bakom mig, ser bara en kvinna som står vid dikeskanten och tittar ut över gärdet.

 

 

Tisdag 6 december -16

 

Fåglar flyger i flockar;

trastar, sidensvansar, talgoxar, blåmesar, pilfinkar.

Flera ansluter sig.

Björkarna, de stora, förgrenade iakttar mig strängt.

Fåglar landar, skuttar omkring bland kvistarna.

Kvittrar, piper, tjattrar.

Flyger upp, tar en sväng över mig, runt mig.

Slår sig ner i hagtornsträdet, som ser vänligt, men uppfordrande på mig. Hennes mörkröda bär ska snart vara uppätna av alla de bevingade.

Så var den frukosten fixad utan besvär!

Det är rimfrost!

Det är soluppgång!

Gläds!

I morgon väntar andra bär, andra frön, andra insekter.

 

Frihet! Det är vad den här dagens första lektion handlar om.

Allt det andra; alla val, alla beslut, som begränsar mitt liv i det fria, vad är det annat än illusioner?

Illusioner är flyktiga. Övergående. Föränderliga.

Men de envisas med att försöka få mig att tro att de är kärnan i själva livet!

 

 

Fredag 2 december -16

 

I sena natten sitter jag och skriver.

En stund har jag stått under stjärnorna.

Skulle sova.

Eller, om jag inte skulle det, skulle jag väl packa.

Göra förnuftiga saker.

Men jag skriver.

Sällan har det varit så viktigt som nu.

Papperet, det olinjerade.

Blyertspennan.

Suddgummit.

Häromdagen anlände en kartong med nya block.

En hel kartong full med olinjerade papper!

Om allt det andra, de kommande stegen på livsvägen, vet jag inget.

Men jag har papper!

Många pennor!

I olika färger och kvalitéer.

För alla behov och sinnesstämningar.

Alltid lättåtkomliga.

 

Och nyss, när jag stod i nysnön under natthimlen, såg jag en stjärna falla.

Och ...

 

 

Onsdag 30 november -16

 

Så kom den till sist, natten då allt skulle lämnas över.

Då gråten skulle få fritt spelrum.

 

Natt före gryning, då miljoner stjärnor tar emot mig.

Då träden, då Moder Jord, då alla, alla mina Hjälpare lyssnar, lyser, vaggar.

Då änglavingar varligt sveper förbi mitt ansikte.

Då svarta katten "Nellen" vakar över alltsammans från en varm plats i fönstret.

 

Tillbaka i sängen, på väg in i sömnen, får jag ett manande Budskap:

"Låt en av dagböckerna, som du förvarar i skåpet bredvid sängen, komma fram. Slå upp en sida. Läs!"

Jag trevar mig fram i mörkret. Drar ut en av böckerna.

Tänder lampan, när sidan är uppslagen.

Över hela papperet har jag skrivit orden DET ÄR ÖVER NU. 

Kors och tvärs. Många gånger.

Varför jag skrev de orden för mer än fyra år sedan, minns jag inte.

Jag bara läser dem om och om igen. DET ÄR ÖVER NU.

Låter dem följa mina djupa andetag. Sjunka in. I djupa, befriande gäspningar sprider sig avslappningen och värmen i kroppen.

 

I ljuset! I solen! Mitt på dagen! Då kommer det som skulle komma.

Ett Uppdrag, ett stycke Livsväg, som fått vänta länge på att jag skulle bli redo att ta emot det.

 

 

Tisdag 22 november -16

 

En räv!

Han rusar rakt över åkern.

I ett enda långt, elegant språng är han på andra sidan av det djupa diket.

Ett glädjesprång?

Han rinner uppför den nästan lodräta bergväggen.

Röd räv lyser mot grå granit.

Jag blinkar bort tårarna, som skymmer min blick i den kyliga blåsten.

Försöker åter få syn på räven, men han har redan försvunnit någonstans  bortom berget.

Ett par korpar har flyguppvisning. Slår volter, jagar varandra, dyker tvärt, stiger igen.

Glänsande. Graciösa.

Lekdag! Glädjedag!

Också i yviga granen, där en flock kungsfåglar jagar ömsom varandra, ömsom insekter under muntert kvittrande. De vuxna fåglarnas gula "kronor" smyckar de gröna grenarna.

De sista jag träffar är en tofsmes och en ekorre. Båda, som det verkar, angelägna att visa mig de nötter de hittat.

Laddad med livskraft lämnar jag mina vänner i det vilda.

Går hem för att ta itu med dagens människosaker.

 

 

Söndag 20 november -16

 

Orden, skrivandet, berättandet, mina redskap ... men, vad kan jag säga?

Vad kan jag säga om kranvattnet, som stängdes av?

Om det grumliga avloppsvattnet, som bubblande vällde upp ur toalett, tvättställ och dusch?

Det svämmade aldrig över. Tack! Det gav sig så småningom sakta och gurglande av ner i underjorden igen.

Vad kan jag säga om lamporna, som fortsätter att blinka? Om strömmen, som nästan lägger sig till vila, medan jag torkar mitt hår?

Och, vad kan jag säga om mobiltelefonen, som visar "missade samtal", från människor, som inte alls har ringt? Och, som till och med "själv" ringer till min vän, som får ett "missat samtal" i sin display. Från mig. Som jag inte ringt.

 

Vad mer kan jag säga?

Jag går omkring i det här. Jobbar lite.

Packar lite. Fast jag inte vet vart jag ska.

Men på väg någonstans är jag ju!

Jag äter mycket.

Jag sover mycket.

Jag mår bra. Jag har all kraft jag behöver.

Jag klipper gamla band. Det är det svåraste.

Mina sinnen är öppna.

 

 

Söndag 13 november -16

 

Ur mailväxling i veckan.

-Siv, jag fick en bild om dig härom dagen.

Kan inte beskriva den annat än smooth, slät, utan skrovligheter, som en plywoodskiva. Kan det ha nåt att göra med din flytt? Hoppas det.

 

-Detta är väldigt intressant! Även om jag inte riktigt förstår hur du menar.

En bild om mig ... det är alltså inte mig du ser, utan en bild av en sorts skiva som är slät, smooth osv, och som du får veta handlar om mig?

Fattar jag rätt?

 

-Ja, ungefär så. Tänkte på dig och fick samtidigt bilden. Mer en sån där tjock skiva som man gör gjutformar av. Brun, slät och i flera lager. Hård men blank yta.

Konstigt.

 

-Tabula rasa ... det oskrivna bladet ... utrymme för det nya ...

Skivan ... hård, blank, slät, utan skrovligheter ...

Flera lager, ungefär som livet, när man levt ett bra tag ...

" ... som man gör gjutformar av ...", gjuta nytt liv ... gjuta nytt liv i något gammalt ...

Helene, jag bär med mig din bild.

 

 

 

 

Torsdag 10 november -16

 

Nu är den lagad, min telefon, som jag skrev om i förrgår!

Efter nära tre veckors väntan, som föregicks av en lång period av brus, knaster och dålig hörbarhet. 

Nu talar klara röster rakt in i mitt öra.

Nu bärs mina ord fram lätt och enkelt.

 

-Konstigt det här, sa han, som till sist lagade felet, Konstigt, att bara du ... Jag har bytt ut den gamla ledningen till din telefon. Nu har du en egen. Inte samma som grannarnas längre. Kan ha funnits en spricka någonstans. Som sagt, gamla ledningar ...

Jag tackar.

Gläds åt den nya, fina "tråden."

Jag tycker inte att det är ett dugg konstigt.

Bara precis som det ska vara.

Det yttre speglar det inre, och tvärtom!

Hela tiden denna växelverkan.

Hoptrasslade trådar inuti en kabel ...

Nu är min gamla uttjänta, borta.

Nu har jag en tråd, som bara är min!

Som har de andras tillräckligt nära, för att vi ska kunna utnyttja den gemensamma kraften, men inte så nära att vi stör, och störs av, varandra.

 

 

Tisdag 8 november -16

 

När den fasta telefonen fortfarande är ur funktion sedan dryga två veckor, och till min förvåning laddar ur sina batterier, fast den bara står där tyst,

och mobilen, min nödtelefon, laddar ur sitt batteri stup i ett,

och när vattnet hostar och fräser, som om det var på väg att ta slut, när jag öppnar kranen i köket,

och när lampan vid min arbetsplats blinkar, som om ett strömavbrott är nära,

och när jag måste resa mig och skynda in i duschrummet, där vattnet plötsligt börjar rinna ur den stängda kranen,

och när sådant bara händer och stör mig om och om igen, då måste jag ta ett samtal med dem, som bott här i huset för länge sedan.

De, som fortfarande betraktar det som sitt.

Som inte vill ha någon förändring.

Jag ber dem ännu en gång att släppa taget.

Att hjälpa mig i stället, så att det Högsta Bästa får ske.

-Ni, som befinner er utanför alla begränsningar i tid och rum, har så stora möjligheter att vara till nytta och glädje nu. Det är en viktig uppgift för er, inte att försöka hindra oss som lever här på jorden att ta de steg vi finner bäst!

 

Jag går en promenad och andas djupt för att rensa ut irritation och trötthet.

-Du har kraften! Korpen kommer flygande över mig i god fart på väg till någon som behöver honom bättre just nu.

 

 

Tisdag 1 november -16

 

Om detta livet vore allt.

Om inga tidigare, inga parallella, inga kommande liv existerade.

Inga Änglar.

Inga Mästare.

Inga Andar.

Om min eviga, odödliga själ, full av visdom, inte heller fanns.

Inga inkarnerade människor och djur.

Inga berg, sjöar, växter och stenar som vibrerar på samma frekvens som jag.

Om jag bara förvirrat försökte förstå meningen med det hela.

Om det vore allt.

 

Om jag inte alls hade valt vem som skulle bära mig i sin kropp. Föda mig.

Om det barn jag själv bar och födde varit en främling. En ödets nyck.

Om jag inte alls fått veta, att hon varit en av mina lärare i något av de många liv jag levt.

Om mannen jag levde tillsammans med så länge, bara råkade komma i min väg.

Om vi bara blev kvar i varandras liv av gammal vana.

Om jag inte alls fått veta, att han varit min far i ett annat liv.

Om jag inte fått veta detta ... och allt det andra ... och det jag kommer att få veta undan för undan, när tiden är inne ...

Vem vore jag då?

 

 

Söndag 30 oktober -16

 

Ibland bokar jag en tid med mig själv för en telepatisk kommunikation.

Jag säger så kloka saker då!

Till exempel säger jag det där om blixtlåskörning ... att det är mycket obetänksamt att bryta sig ut och försöka tvinga till sig en plats längre fram i kön.

Det fungerar inte så!

Först ska den gamla, vinröda Saaben, sedan den vita Dodgen följd av den pampiga husbilen, köra ut på stora vägen. Sedan är det min tur att se mig noga för och sätta fart framåt.

 

Det är bra för mig att höra sådant nu.

När "allt" är fördröjt. Har lagts i väntläge. Stannat av. När utmaningen är att avstå från att "ta tag i saker och ting", att sätta fart för tidigt.

När min fasta telefon slutat fungera.

När grannarnas är hur hela som helst.

-Stort kabelfel, säger reparatören. Kan ta ett par veckor, minst, tills det är lagat.

-Jag behöver verkligen min telefon! Nu! klagar jag.

-Nej, nej! I så fall skulle det kunna leda till att jag tar ett förhastat beslut, hör jag min visa röst säga i den där telepatiska kommunikationen.

Jag har inte hela bilden klar ännu.

Kan ta ett par veckor.

Minst.

 

 

Söndag 23 oktober -16

 

-Har du orkat bära lampan själv??! frågar jag.

Den lilla flickan, ljusvarelsen, svarar inte. Fnissar bara lite blygt.

Min sovrumslampa, en ganska tung golvmodell med två separata lampor, väntar på mig i ett okänt rum, dit jag just kommit inklivande med raska steg och frisk luft i lungorna.

Jag är så glad och överraskad!

Här ska jag vara. Bo. Leva.

Det finns två sängar i rummet. En av dem är min egen sköna, trygga. Den andra ser också bekväm ut. Båda är obäddade, men rikligt med sängkläder ligger prydligt hopvikta och väntar.

Ett rejält mellanrum skiljer sängarna åt.

Jag väljer själv hur nära någon annan jag vill vila.

Ljusvarelsen, ängeln, har placerat lampan vid den sida av min säng, där bara jag kan nå den.

Jag väljer själv hur mycket ljus det ska vara och på vem och på vad det ska lysa.

Änglaflickan står där fnissande med ljuset skimrande runt sig.

Fast ingen lampa är tänd.

 

Drömmakarna har talat.

 

 

Fredag 21 oktober -16

 

Det sprakar av färger i aspdungen på åkerholmen.

Från mörkaste rött till ljusaste gulgrönt.

Färger, som lyser även den gråaste, mest regntunga oktoberdag.

 

På kvällen ser jag löven med alla sina färger framför mig, när jag släckt ljuset och är på väg in i sömnen.

Lyser de nu också? I mörkret? Om natten? För nattdjuren? För knytten?

Min gamla välbekanta fråga dyker upp:

Hur är det, när ingen ser? Finns det alls några sprakande asplöv då? Behövs någons närvaro? Räcker det, i så fall, att en älva på väg hem från något nattsudd svävar förbi och kastar en blick?

Jag går inte dit i tysta natten och ser efter.

Nu är inte människotid ute i det vilda.

 

Men på morgonen, när jag står där och gläds åt att löven hänger kvar i dag också, berättar jag för träden om mina funderingar.

De står där de står, asparna. Mitt i dungen sträcker en tall upp sin ståtliga krona. Till vänster växer en prydlig enbuske. Vid framkanten sveper en hassel ut sina grenar med blad, som ännu är gröna. Snett till höger, bakom dungen, som en fullbordan av kompositionen, står en mycket gammal gran. En beskyddare. Han har säkert svar på mina frågor, han som har levt ett långt liv här. Men han tiger, precis som asparna och alla de andra.

 

 

 

 

Tisdag 18 oktober -16 (forts. från igår)

 

300 ... ÖGON ... och så pilarna.

Det är natt.

Det är tid för drömmar och magi.

Tid för öppna, ostörda sinnen.

Jag sitter vid köksbordet.

ÖGON ... tänker jag. Något jag behöver se. Se mig noga för. Granska.

300 ... så många tolkningsmöjligheter!

Mitt personliga år nummer tre, skördeåret, som pågår.

Alla tretal jag stött på den senaste tiden.

Kryptiska, dolda budskap.

Det ska vara så. I en takt jag kan tillgodogöra mig, får jag del av visdomen.

Pilarna ... se både det förflutna och framtiden.

 

Jag skulle gå den där vägen. Se det jag såg.

Det var allt.

Nu ska jag vänta.

Ha mina ögon öppna ...

Klockan har blivit tre.

När jag reser mig för att gå tillbaka till sängen, ser jag att en guldögonslända har slagit sig ner på bordet. Liten, nästan transparent kropp. Ögon, stora, mörka och vidöppna ...

 

 

Måndag 17 oktober -16

 

Den tredje morgonen kapitulerar jag.

I två morgnar har jag enträget uppmanats att välja en annan väg för min vandring.

-Vänd inte om! Fortsätt! Fortsätt!

Men det är en väg så tråkig, så trist och så tröttsam. Att välja den innebär att gå en lång omväg hem. Och vi har inget att säga varandra, den där vägen och jag.

Vi vibrerar på helt olika frekvenser. Den stjäl min energi.

Ändå går jag här nu.

 

En rosa linje är målad på asfaltkanten.

På tre ställen passerar jag avbrott i den där linjen, där talet 300 är skrivet med en pil på varje sida om siffrorna. En pekar framåt. En bakåt.

Tre gånger finns ordet ÖGON skrivet. Allt i samma starka, rosa färg.

Min hjärna förstår att detta är markeringar för något grävarbete; diken, kablar ...

Spelar ingen roll för mitt Högre Jag.

 

Det är tre år sedan jag slutade gå den här vägen.

Men nu finns något jag behöver se. Nu finns ett budskap för mig att ta emot.

300 ... ÖGON ... pilarna ...

Jag ska låta hela saken vila.

Jag ska själv vila.

När jag behöver veta, då vet jag.

 

 

Måndag 10 oktober -16

 

Detta är själva sinnebilden av kärlek och andlighet, tänker jag, när jag tar emot den underbara, rosablommande azalean i sin djuplila kruka.

Hon är bra på att skapa sådana tankar och känslor med sina handlingar, kvinnan som ger mig blomman.

För meditation och andligt samtal har hon kommit.

Liksom många gånger tidigare, slår hon sig ner i min blå soffa.

På bordet mellan oss står azalean sprakande av färg.

Efter en stunds meditation börjar kraftfulla budskap strömma genom mig.

Jag vet, att de har väntat på att bli emottagna och förmedlade.

Allt handlar om kvinnan där i soffan.

Om barn, som kommit och vänt om, och som nu vill vara hennes Hjälpare.

Om kommande barn ...

Kraftdjur! Har hon kontakt med sitt kraftdjur?

Om hennes omtänksamhet, så betydelsefull för hennes Livsväg.

 

En kvinna och en blomma, fyllda med samma förmåga att sprida kärlek.

Nu tystnar och stillnar allt utom en liten röst helt nära.

-Jag kommer med bud från himlarna.

Azalean har talat.

 

 

Lördag 8 oktober -16

 

Tacksamhet och glädje uppfyller mig, när jag märker att den lilla rösten som bor ömsom i mitt hjärta, ömsom i min mage, har blivit allt starkare och allt modigare.

Den vet, att den får sista ordet nu.

Den är en uttolkare av mitt Högre Jag. Min Visdom.

Så, det finns inga missade tillfällen!

Vad än förnuftet påstår.

Dygnet runt orkar det hålla på och högljutt rada upp sina argument, om jag tillåter det.

Det står där med sina egna rädda ögon uppspärrade.

-Hur har du tänkt göra i stället? säger det. Hur ska det gå? Hur kunde du låta det där tillfället gå dig ur händerna!!?

-För att det kändes så konstigt i magen, svarar jag lugnt.

En våg av lycka och frid sprider sig i kroppen.

Så, det finns inga missade tillfällen!

Men, den lilla rösten som vägleder, den finns.

Har alltid funnits.

Kommer alltid att finnas.

 

 

Tisdag 4 oktober -16

 

Telefonsamtal, som dröjer.

Brev, som inte kommer fram.

Besked, som låter vänta på sig.

 

Jag har för bråttom!

Tomrummet först.

Vila där ett litet tag under en varm filt.

Jag är trött.

Jag har gjort och gjort och gjort.

Hjärnan full av tankar hit och dit, å ena sidan, å andra sidan.

Bönen: Jag lämnar över. Led mig!

Punkten, där allt stillnar.

-Du har varit, och är, vägledd hela tiden.Har det verkligen funnits ögonblick, då jag trott något annat?

 

Jag lämnar "Andarnas Hus."

Huset, som varit mitt hem i några jordeår.

En liten tid ska jag vila i vetskapen att beslutet är taget.

Ligga på rygg i blå soffan.

Resa mig upp, när jag vilat klart.

Snurra igång jordaspelet igen.

Ta emot de där breven och telefonsamtalen.

 

 

Måndag 19 september -16

 

-Jag bor i ett hus vid en sjö, sa du. Jag har en katt. Knutte, heter han.

Snart fick jag träffa honom.

En av de första morgnarna, medan du fortfarande sov, följde Knutte mig ner till vattnet, och satt på snokberget väntande, medan jag tog mitt morgondopp.

Han och jag hade också påbörjat en relation.

 

-Det där hade han mycket jobb med, sa du en födelsedag och gav mig ett paket från Knutte, ombundet med ett guldglittrande snöre och en rejäl knut.

Sista tiden ... slutet ... myskmadran ...

En rad av minnen att dela.

 

Det där guldsnöret ...

Den dagen kom, då jag ville knyta upp alla band till Knutte.

Släppa honom fri att göra vad han hade att göra i sin katthimmel.

Jag grävde ner guldsnöret i min trädgård.

-Ta hand om det, bad jag Moder Jord. I tre år bevarade hon det.

Så, en dag, alldeles nyligen, när jag räfsade ihop vissna löv och torra kvistar, såg jag något glittra. Guldsnöret! Uppe på ytan, igen!

Nu hänger det i mitt arbetsrum. Utan några knutar. Fortfarande lika glittrande.

 

I kväll, fem år efter att Knutte lämnade jorden, tänder du ett ljus.

Katten Aston är med dig. Han har hört en del berättas om en annan älskad katt.

En som hette Knutte. Fast vi kallade honom Knuten.

                                                                                    (Knutte kan du läsa mera om i t.ex.

                                                                                                                          kap. "Knutte ger sig av", i min bok

                                                                                                                          Kungen och Myskmadran.) 

 

 

Söndag 18 september -16

 

Jag har gjort en kommunikation med en kvinna. Med hennes Högre Jag.

Hennes Hjälpare betonar starkt hur viktigt det är att hon och hennes syster separeras från varandra.

-Får vi inte ens umgås? Får jag inte ge henne några råd? undrar hon i ett mail.

Här är ett utdrag ur mitt svar:

 

-Separation ... ordet har fått så negativ klang ...

Min farmor hade en separator. I den hällde hon grädde. Sedan vevade hon i god fart tills grädden delade på sig och blev till smör och vassla. Två näringsrika, viktiga "produkter." Fortfarande var de, på sätt och vis, grädde, men det gick aldrig att få tillbaka dem i sin gamla skepnad igen.

Smöret var underbart att breda på hembakt bröd, bakat med vasslan som en viktig ingrediens.

 

Så klart att du och din syster ska fortsätta höra ihop med varandra! Bli till det där goda brödet och smöret. Viktigt att varje del får utvecklas till det den är ämnad att vara.

Och, då kan man väl undra ... om du är smöret och din syster vasslan, hur ska du, som är suverän på att vara just smör, kunna ge vasslan några goda råd om vad som är bäst för den???

Hur nära varandra ni än står.

Hur mycket ni än älskar varandra.

 

 

Onsdag 14 september -16

 

Jag ger mig iväg tidigt på min morgonvandring.

Innan solen står högt.

Men den värmer redan allt vad den förmår, som om den ville ge oss allt den har, innan den drar sig tillbaka för att ge plats åt grå moln och höststormar.

 

Vid sidan av grusvägen, där jag går, vaktar tysta, yviga granar.

Jag förnimmer en stark uppmaning att stanna.

Vänd mot skogen ställer jag mig och väntar.

Ur en långsträckt öppning mellan granarna sveper en svag vind in mig i sin svalka.

I slutet av öppningen skymtar en ljusgrön, solbelyst glänta.

Jag ser mot den gamla grå grinden en bit bort.

Ska jag gå in där, gå längs med granarna, bort mot det där ljusgröna, solbelysta?

-Stå kvar här!

Så leds min blick ner till marken framför mina fötter.

Där i gräset på vägkanten, rör sig en stor, brun fjärilslarv målmedvetet framåt.

Står jag här, för att larvens skyddsängel har stoppat mig?

Eller, för att se larven som ett sändebud, berättande om utveckling, förändring?

Över vägen, in bland trädens skuggor, fram mot ljuset.

Och veta att vi är skyddade.

Alltid.

 

 

Torsdag 8 september -16

 

Jag känner en man.

Har känt honom länge.

Sett hans andliga mod och insikt växa.

Oförtrutet?

Nej.

Ibland har han trampat på bromsen.

Ibland till och med lagt i backväxeln.

När man är här på jordaresa och har fått sig tilldelad livsväg nummer elva, då är uppdraget stort och ansvarsfullt.

När man därutöver, som han, befinner sig i ett personligt år nummer tjugotvå, då kan det bli en andlig börda, övermäktig att bära.

Då kan det ske, som nu skett, att man väljer att leva ner alltihop.

Vill slippa!

Vill äta skräpmat och se simpla filmer dagarna i ända.

Vill vara ytlig och dum.

-Vad då? Andlig? Vem? Jag? Tyst, filmen börjar nu!

Tre månader kvar tills han går in i ett nytt personligt år.

Nummer fem, med förändringar i bagaget.

Tre månader kvar tills det är dags att stiga upp ur TV-soffan!

 

 

Lördag 3 september -16

 

-Han är en Väktare, er son, skriver jag i ett mail.

Jag har just avslutat en djup meditation, när orden kommer till mig.

Oväntade. Opåkallade.

 

I mitten av maj, då den här pojken var knappt ett par månader gammal, gjorde jag en kommunikation med honom.

Jag har skrivit om det i Berättelser: "Frön, fertilitet och ett fullmånebarn."

Varför kommer det här Budskapet nu? Drygt tre månader senare? Bara de orden.

Jag avfärdar den meningslösa frågan.

Och, om jag ändå känner ett ögonblicks tvekan ...

Ska jag verkligen ..?

Vill jag ..?

Nu ..?

Senare ..?

Hur ska det tas emot?

Så vet jag, att jag aldrig skulle få ett Budskap, om det inte skulle förmedlas.

Så vet jag också, att jag kan få påminna mig själv om det ibland.

Och, att jag får all vägledning.

Inte behöver ställa alla de där frågorna.

Det är så enkelt!

-Han är en Väktare, er son.

 

 

Torsdag 1 september -16

 

Att vara den där Budbäraren, som det är mitt Uppdrag att vara.

Att få vetskap.

Och ändå känna att "inte än."

Ett förhandsbesked.

"Var beredd!"

Att lämna fram Budskapet nu, skulle vara som att tränga mig före en bilkö ut på en väg där "blixtlåskörning" råder.

Allt måste ske i sin rätta ordning.

Min tillit sätts på svåraste prov!

Jag ska släppa fram de andra. Händelser, människor. Vad det än må vara.

Inte min sak att veta.

Stoppa tankarna på att försöka ändra förloppet på något som ska ske.

 

Jag har lyssnat.

Vet vad som är på väg att hända.

Jag vet, att det kommer att leda fram till det allra bästa.

Hur är ännu oklart.

Jag ska fortsätta att vara lyhörd.

Tids nog ska jag berätta.

Men inte än.

 

 

 

Torsdag 25 augusti -16

 

Jag ska inte kunna se auror på den här jordaresan. Så är det sagt sedan länge.

Ändå visade sig katten Tigris för mig häromdagen med en smutsbrun-blå aura!

Som geggig fingerfärg, ungefär.

-Hur tänker mina människor? Jag förstår inte riktigt vad de menar.

Han kände sig åsidosatt, osäker.

Självklart förmedlade jag genast till Tigris matte vad jag sett och hört.

Och jag vet, att han blev lugn, när han fått förklarat sådant som behövde förklaras.

 

I går morse pratade vi om Tigris bror, Bappe, katternas matte och jag. Hur mår han? Han äter dåligt igen. Har inte så värst många tänder kvar. Sväljer han sina jaktbyten hela? Hur känns det i magen, i så fall?

Direkt efter att vi avslutat samtalet visade han sig för mig, omgiven av den allra underbaraste, himmelsblå aura! Ljus och lätt. En sådan, som bara en nöjd och lycklig katt kan visa upp.

En ynnest var det, att få förmedla den fantastiska bilden av Bappe, vandrande ute på sin älskade äng. Vackra Bappe med sin röd-vita päls. Och så det ljusblå.

 

Var det kanske bara för de här gångerna jag skulle kunna se auror?

För att visa mig, att allt är möjligt?

Att allt är föränderligt?

Lite jordatid bara, sedan vet jag.

                                                                                 (I "Boken till Lejon", kap. "Katterna i Skogsbo",

                                                                                                                      finns mer att läsa om Bappe och Tigris.

                                                                                                                      I "Kungen och Myskmadran"

                                                                                                                      har Bappe en egen berättelse: "Prins Orange.")     

 

 

 

Tisdag 23 augusti -16

 

Skeppet har just kommit in. Hans skepp!

Han ser ju att det är en lustyacht, som ligger där och väntar.

Han ser ju att havet är ljust och glittrande.

Hans Högre Jag har gjort ett illusionstrick, för att inget annat fungerat.

Saker måste förändras. Ske, alltså! Han kliver ombord.

Utan att veta, att han just inlett en resa rakt in i Själens Mörka Natt!

 

Vi går aldrig frivilligt in i den Natten. Varför skulle vi?

Vi har det ju ganska bra, eller hur? Man ska inte klaga, eller hur?

-Fullständigt obegripligt, säger de som står på kajen och ser det gistna skeppet lägga ut från land med honom ombord. Rakt ut på stormande havet!

 

Med en suck gillrar Våra Högre Jag snaror med riktigt läckra beten, när inget annat sätt finns att skapa nödvändigt växande. Det fungerar alltid! Vi går nyfiket fram och nosar. Tar en liten tugga. Så en större, en riktigt rejäl munsbit. Så dras snaran åt. Vi är fångade!

 

Vem är jag att förakta? Vem är jag att döma?

Han kommer att vakna ur sin Själens Mörka Natt, fast han inte tror det, medan den pågår. Det hör till. Han kommer att se sig förvirrad omkring. Vad är förlorat? Vad finns kvar? Vad har kommit i stället?

Någon kommer att finnas där, när han trasslar sig ur den där snaran.

Det gör det alltid.

 

 

Tisdag 16 augusti -16

 

Just när jag börjar tveka, bryter solen fram!

Så klart att jag ska simma i stora, grunda insjön!

Jag är ju på dagsresa för att samla välbehövlig kraft. Så mycket jag bara kan!

Jag svänger in på parkeringen. Ser en husbil en bit bort. Annars tomt.

Ett par sandslott står vid vattenbrynet. Det ena ståtar med en flagga på toppen.

Jag njuter av simturen. Låter den vara länge.

En vit Volvo parkerar bredvid min röda. En man kliver ur. Går sakta ut på bryggan. Ser åt mitt håll. Går tillbaka. Går utmed stranden. Går tillbaka. Blir stående. Väntar? Eller står bara där ändå? Alldeles stilla och fokuserad.

Något händer inom mig. Jag känner igen dig! Vi känner varandra!

Jag klättrar uppför stegen. Går på långa bryggan in mot land.

Jag kände hans aura redan när han klev ur bilen. Stor, ljus, mild, kraftfull.

Jag dras till den. Vill vara nära. Jag är på väg mot ett av de där Stora Mötena.

-Var det kallt i vattnet?

-Ja, nej, jo, det var det faktiskt. Men ändå väldigt skönt.

Vi småpratar en stund. Om hösten pratar vi. Om min bil, som han tycker är så fin, pratar han. Om griffeltavlan borta i eken, där man kan läsa dagens vattentemperatur, pratar jag. Vi ler. Vi skiljs åt.

Jag vet inget mer. Bara att han inte badade.

Jag kunde inte se om han hade några vingar, hopvikta under tröjan.

 

 

Torsdag 11 augusti -16

 

Det finns något mer i den där drömmen från igår.

Jag är kvar på fältet. Fast jag kan sväva ovanför, så är jag kvar.

Jag har en kanin. Ska bygga en inhägnad åt den, så den inte rymmer från mig.

Jag har också en bräda, ganska lång.

Kan jag såga den i fyra delar? Sätta ihop till en inhägnad?

Precis så som jag redan arbetar i min vardagsverklighet som telepatisk kommunikatör, kommer tysta svar på mina tysta frågor i samma ögonblick som jag ställer dem. Utan någon som helst fördröjning.

Svaren ges på distans av en man som jag inte känner.

Förstås blir det "nej." Brädan räcker inte till någon inhägnad. Skulle bli alldeles för låg. Men varför skulle kaninen rymma? Vart skulle den ta vägen? Till vem?

Under alla de där trådarna, befinner vi oss som i en liten oas, mitt i allt det tysta, tomma, sterila. Kaninen och jag.

En del av mig försöker leva en gammal sorts jordeliv, där ute på fältet.

En sista rest.

En enda bräda.

En enda kanin.

Ändå ... allt verkar vara precis som det ska.

Jag får svar på mina frågor. Undan för undan lär jag mig det jag har att lära.

Tror att det mest handlar om att ställa de rätta frågorna.

 

 

Onsdag 10 augusti -16

 

Precis som min vän, drömmaren, som jag skrev om den 6 augusti, har också jag skapat en dröm av en helt ny sort.

En gång tidigare har jag sett en första glimt av det märkliga landskap, som nu visar sig för mig. Den gången är det en stadsmiljö. Tyst, tom, steril.

Som framställd med hjälp av datorgrafik.

Allt är perfekt. Asfalterat. Rätvinkligt. Inga människor, inga djur, inget skräp.

Grönskande, prydliga träd planterade utan någon synlig jord.

Allra mest minns jag tystnaden. Något mer än frånvaro av ljud. Ett tomrum.

 

I den nya drömmen är allt omkring mig ett enda stort fält. Jag förstår inte alls vad det ska användas till. Jag förfäras över den, som jag tror, starkstrålande kraftledning med mängder av trådar som går rakt över platsen där jag tycks bo.

 

Då kommer min vän, drömmaren, och visar att hela det jättelika fältet, så långt man kan se, är inrutat av dessa ledningar. De finns på låg höjd.

Han är så lugn och jag inser, att det här är något annat än jag tror. Något jag aldrig kan undkomma. Det är så här det är nu.

Han säger inget. Pekar bara. Söker ögonkontakt. Håller kvar blicken i min.

Hela tiden denna tystnad.

Och, med min blick fast i hans, höjer jag mig, svävar ovanför fältet.

Jag ser Moder Jords rundning långt, långt borta, och jag vet, att de där trådarna omsluter henne.

 

 

Tisdag 9 augusti -16

 

Den ser ut som en liten buskros i en kruka, vilken som helst, förutom det att en kvist oväntat har satt igång att växa ifrån alla de andra.

Krukan står på ett skåp en liten bit in i rummet.

Det är länge sedan den blommade, men nu har en gul, doftande ros slagit ut i toppen av den långa, taniga kvisten, som sträcker sig mot ljuset från fönstret. Så tung är rosen, att kvisten har böjt sig. Svajar betänkligt, när fönstret står öppet och vinden får fatt i den. Nuddar väggen bakom sig med de yttersta bladspetsarna.

Jag skjuter krukan lite närmare väggen. Vrider lite på den. Tänker att den där smala kvisten med sin tunga ros behöver mera stöd.

Den vill inte! Jag känner det så starkt och vet i samma ögonblick att den finns här för att lära mig något viktigt.

Jag blundar. Fokuserar. Det är så lätt! Rosen med sin doft och färg, det friska, gröna bladverket ... mina sinnen vill inget hellre än att få del av dess visdom.

Den behöver, får jag veta, precis som allt levande, någon form av stöd. Inte för mycket. Vi ska kunna växa för oss själva. Men veta, att det någonstans finns någon, något, att alltid kunna lita på. Så vi inte knäcks, när vinden är hård.

Jag sträcker ut armen, handen, fingrarna. Låter fingertopparna nudda väggen.

Precis som rosens bladspetsar.

Det räcker så.

 

 

Lördag 6 augusti -16

 

-Jag hade en dröm för några nätter sedan, som jag skulle vilja berätta för dig.

Den liknar ingen annan dröm jag haft.

Som så många gånger tidigare, blir vårt telefonsamtal timslångt.

Jag lyssnar mest. Ställer en och annan fråga för att uppmuntra honom, drömmaren, att gå djupare, hitta mer.

En förunderlig dröm är det.

Färgstarkt, detaljrikt berättar han. Som en film, där inledning följs av stegrande spänning, upp till peripeti, ut mot ett oväntat, men lyckligt slut.

-Jag har inte sett det här hända än, säger han.

Det kanske ska komma senare?

Någonstans ifrån minns jag orden "vi drömmer vår verklighet."

Inte drömmer om den, utan faktiskt skapar den.

Sanfolket i Kalahariöknen, aboriginer och andra "ursprungsbefolkningar", schamaner, har beskrivit det, fast på olika sätt:

"Vi skapar vår värld genom att drömma den."

"Någon, där ute i Universum, har skapat vår värld genom att drömma den."

 

När vi vill och vågar tacka ja, när Mästerdrömmakaren erbjuder oss det stoff, med vilket vi kan förändra våra liv ...

när vi inte längre tror, att det bara är förunnat några få ...

då blir vi själva drömmakare, verklighetsmakare!

 

 

Fredag 5 augusti -16

 

Kör ombord på färjan. Kliver ur bilen. Djupandas havsluften.

Parkerar vid kyrkan. Vandrar grusvägen. Ekarna fyller mina sinnen.

Stannar vid huset, där jag bodde för länge sedan. I ett annat liv.

Det jag, förgäves, försökt få bo i igen.

Äter av hallonen, som spridit sig vida omkring i den vildvuxna trädgården.

Fanns de där då, också? Jag minns inte.

En insiktsvåg sveper genom mig; ingen mer kommer att bo i det här huset.

Det håller som bäst på att vända sig inåt. Blekna. Försvinna. Som det ska vara.

Glatt igenkännande hälsar jag på flicka till häst.

Blickar ner på sjö och slott från toppen av berget. Känner min kraft återvända.

Simmar länge i stora, grunda insjön.

Fiskgjuse breder sina en och en halv meter vida vingar över mig.

Gammaldags griffeltavla hänger i en av jätteekarna på stranden.

Någon går hit varje dag. Mäter vattentemperaturen.Suddar ut gårdagen. Skriver med vit krita.

Jag läser: 5 augusti, kl. 11.00, 21 grader.

Köper dinkelmjöl på strandcaféet. Malt av säd, som vuxit på god jord i närheten.

Sitter under gammal ek vid kiosken. Äter den godaste mjukglass jag vet. Isande kall, nästan hård, med chokladsås, stark så lyckodepån fylls till brädden.

Kör ombord på färjan. Kliver ur bilen. Djupandas havsluften.

 

 

Måndag 1 augusti -16

 

Han har talat till mig tidigare, ärkeängel Mikael.

Skänkt mig sitt beskydd, då jag för ett ögonblick tappade tilliten.

Därför vet jag genast att den kraftfulla mansröst, som väcker mig, tillhör honom.

-Människan har utvecklat en förmåga att vilja vara nära dem hon älskar, och där hon kan finna mat.

Den meningen är allt jag minns, fast han talar om annat både före och efter.

Alltså är det här vad som är riktat till mig. Det jag behöver komma ihåg.

Orden känns först förvånande självklara, för att komma från en ärkeängel.

Men, när jag går djupare ...

Så olika de kan uppfattas från tid till annan, från plats till annan, tänker jag.

"... dem hon älskar ...", den lilla begränsade, slutna gruppen; flocken, familjen.

Eller, alltings samhörighet ... en vilja och förmåga att omsluta allt med kärlek.

Maten ... det gamla begränsade sättet att tänka i termer av brist, försakelse, kampen för överlevnad.

Eller övertygelsen, att allt finns i överflöd. Mer än nog åt alla.

Hur vill jag ha det? Vad frambringar jag med ord och tankar?

Noggrant ska jag granska mina livsval.

Kärleken.

Maten.

Fundamentet.

 

 

Torsdag 28 juli -16

 

Den senaste tidens drömmar har varit bekräftande, uppmuntrande.

Befolkade av vänliga, hjälpsamma människor.

Fyllda av sådant stoff, som gjort att jag vaknat lycklig.

Men bland allt det underbara petar drömmakarna in en och annan dröm som uppmanar till mera vaksamhet och klarsyn.

Ofta använder de samma rekvisita flera gånger.

Jag drömde i våras om mina obrukbara glasögon.

För en liten tid sedan upplevde jag en liknande dröm.

Också den här gången har ena skalmen ramlat bort.

De två skruvar, som hållit fast den, ligger någonstans i en väldig röra av saker på ett mycket stort bord.

Jag tror, i varje fall, att de gör det.

Jag letar lite planlöst.

Förgäves ber jag en man jag känner att hjälpa mig leta.

-Du har säkert riktigt tunn ståltråd hemma, säger jag. Kan du hämta en bit, så ska jag laga det här?

Jag vet redan när jag frågar, att han inte kommer att göra det.

Och innerst inne vet jag av röran på bordet, de förlorade skruvarna, den tappade skalmen, att glasögonen är bortom all räddning.

Somligt ska inte lagas provisoriskt med någon annans hjälp och en bit ståltråd.

 

                                                      (Tidigare "glasögondröm" finns i "Ur min dagbok", 18 april -16.)

                                                                                                    

 

 

Fredag 22 juli -16

 

-Vi har nog tappat varandra på vägen, säger hon.

Jag lyssnar på trötta, tunna rösten i telefonen.

Får en kortfattad "lägesrapport."

 

Nu undrar jag ... kommer de att gå ut och leta efter varandra?

Kommer de, i så fall, att veta var de ska leta?

Minns de när de tappade varandra?

Var någonstans det hände?

Det finns så många vägar.

 

Jag sänder ut en bön till alla deras Hjälpare.

Ber dem visa åt vilket håll de ska gå, för att finna den bästa vägen.

Jag ber inte att de, om de får syn på varandra, ska ta varandras händer och gå tillsammans mot soluppgången, allt medan färggranna ballonger far till väders.

Inte heller ber jag att deras liv ska bli som förut.

Då skulle de ju kunna tappa varandra på vägen igen!

 

-Allt kommer att bli bra. Bra för alla berörda, får jag höra av dem, som tar emot mina böner.

-Alla hjälper till! Djuren, särskilt djuren. De vilda och de tama. I himmelen och på jorden. De vet precis vilka de är. Bara att ta emot!

 

 

Måndag 18 juli -16

 

Mitt i sommarens doft av gulmåra och smak av vilda hallon, dyker en gammal bekant upp:

Mitt ego är också ute på morgonpromenad!

För att dölja att hennes uppdrag är att skrämma, att döda glädjen, att förakta fantasin, ler hon inställsamt.

-Det kan vara lätt att tro att det är vårt Högre Jag som talar till oss, när det i själva verket är egot, har jag sagt någon gång.

Nu vet jag bättre.

Egot med sin gälla röst tränger sig på, kliver omkring i mitt innersta, högljutt pratande.

Hon gör allt för att jag ska hålla mig själv tillbaka.

När jag tillåter henne att "vägleda" mig, fortsätter oron och tvivlen med oförminskad styrka, när jag gjort mitt val, fattat mitt beslut.

Mitt Högre Jag, däremot, leder mig tyst och varsamt.

Hon kan, i och för sig, vara mycket bestämd.

Rent av få mig att snubbla på mina egna fötter, när jag är på väg att göra ett obetänksamt val.

Men, när jag tagit ett beslut, som hon väglett mig fram till, känns det lugnt och stilla inombords.

Allt blev, helt enkelt, rätt!

 

 

Lördag 16 juli -16

 

På alltings enighet har jag tänkt.

På tvillingsjälar och själsfränder.

På åtskillnad, ett påhitt av egot.

 

Mitt ego förledde mig ibland att tro att jag hade mött en själsfrände, när det "bara" handlade om förälskelse, passion, åtrå.

Länge såg jag enbart människor som själsfränder. Möjligen också husdjur.

Men, allt och alla som vibrerar på samma frekvens som jag själv, är ju mina själsfränder, tänker jag nu.

 

Jag rätar på ryggen, lyfter blicken och möter en värld full av själsfränder!

-Äsch, säger myran, vars bo jag förstörde i rent oförstånd. Kaos händer! Kaos hör till! Hon är redan igång med ett nytt bygge nedanför trappan.

Drömmen om blommande lavendel full av fjärilar alldeles bredvid trappan, har manifesterats. En människa, som gläds med mig över doften och färgerna, som ser vad jag velat skapa är lätt att känna igen som en själsfrände.

Men, lavendeln själv?

Fjärilarna?

Myran?

Varandras själsfränder.

Och mina.

Utan åtskillnad. 

 

Tisdag 12 juli -16

 

En liten bit från den stora europaväg, där jag färdas ibland, står grönskande träd i en prydlig rad.

Bakom träden sluttar en långsträckt ås ner mot vägen.

Där, mitt i sommaren, är allt brunt.

Torr, brun, öde mark.

Träden på åsen är borta.

Blommorna.

Buskarna.

Gräset.

Stora skogsmaskiner har gjort det som stora skogsmaskiner är till för att göra.

Men, varför har den där raden av gröna träd sparats?

Är det för vår skull, vi som i rasande fart, eller i långsamma köer, färdas på vägen?

För att vi ska slippa se?

Slippa störas av det fula?

Det skulle kunna vara av omsorg om alla de som haft sina hem där på åsen.

Haren, räven, grävlingen ...

Knytten ...

Ett tillfälligt skydd för dem som kan ha överlevt.

Som ett flyktingläger ...

 

Torsdag 7 juli -16          (forts från igår)

 

Förvånad tar jag upp brevet från Inger ur lådan.

Hur kan det ha kommit svar redan???

Jag skickade ju mitt brev till henne igår.

Så inser jag att vi, som så många gånger förut, har skrivit till varandra samtidigt.

Jag öppnar genast brevet och börjar läsa.

-Jag har haft en kärleksaffär med en fluga!

Vädret har varit varmt och klibbigt en tid och flugorna är många.

Den här låg upp och ner på en köksbänk.

Död, trodde jag, men så lyckades den vända sig på rätt köl och flyga iväg till diskbänken, där den landade vid en liten vattenpöl.

Den satte sig att dricka.

Jag såg, hur bröstet hävde sig, när den svalde.

Länge drack den. Mikroskopiska mängder. Jag såg aldrig pölen bli mindre.

Flugan var så vacker! Fint tecknad i grått och vitt.

Plötsligt flög den upp.

Landade på fönsterbrädan ovanför diskbänken.

Jag öppnade fönstret. Och, iväg for den! Såg frisk och målinriktad ut.

Om det inte var kärlek jag kände, när jag såg flugan sitta där och dricka, och sedan flyga ut i friheten, då vet jag inte vad kärlek är!

 

Tack, Inger! tänker jag, när jag läst klart och viker ihop brevet.

 

 

Onsdag 6 juli -16

 

Vi skriver riktiga pappersbrev till varandra, Inger och jag.

När vi har något viktigt att berätta.

Alltid för hand.

Gärna på vackert papper.

Om mina tre "rosmariner", mamma och två barn, skriver jag den här gången.

De har kommit som gåvor från Inger.

De har vuxit tillräckligt för att jag ska kunna nypa av en kvist ibland.

De har blommat med de ljuvligaste ljuslila blommor.

I dag har de fått ny jord och större krukor.

Mamman vill vara för sig själv nu, säger hon.

Vill inte stå och trängs.

Barnen ska vara en bit bort.

Så värst trångt tycker jag väl inte att hon har det, men jag förstår henne ändå.

De är vuxna nu, hennes avkommor, ska klara sig utan mamma.

Jag ordnar det praktiska.

Och nu, när allt är klart, verkar alla tre nöjda, när de har fått lite mer eget utrymme, men fortfarande har varandra inom syn- och prathåll.

 

Så rik jag är, skriver jag avslutningsvis, som har människor som du i mitt liv!

Som tar emot den här sortens händelser och tankar, utan att tycka att de är konstiga alls.

 

                                                                                                                (Mer om Inger och hennes Rosmarin

                                                                                                finns att läsa i min bok "Kungen och

                                                                                                Myskmadran",

                                                                                                kap. "Längtan till Spaniens sol.")                     

 

 

Söndag 3 juli -16

 

Jag hade ännu inte, eller alldeles nyss, börjat skolan.

Hon var en tant. Säkert tjugofem år. Hennes hår var blont.

Precis som vi barn, var hon klädd i scoutuniform.

Hennes sångröst bar högt och långt, men var på samma gång lite pressad.

En kulen natt, natt, natt, min båt jag styrde. På havets vågade, vågade våg, så skummet yrde! Och, vart jag sågade, sågade såg på havets vågade, vågade våg, långt ner i djuperreperreperrepet en fisk jag såg, och det var du! Ha ha ha ha!

Hennes rörelser var öppna och vida.

Hon log medan hon visade hur båten gungade ute på vida havet.

 

För ett par veckor sedan, en alldeles vanlig dag, kom allt tillbaka.

Om och om igen gnolade jag den där sången om den kulna natten.

Nästa dag tog något annat över och minnet bleknade sakta bort och försvann.

Jag kom ihåg hennes efternamn. Ett utländskt, ovanligt namn.

Men, vad hette hon i förnamn? Något på B ...

 

Nu läser jag hennes dödsannons i tidningen.

Jag tänker på trådar som spinns och för alltid stannar kvar.

När någon i det där nätet av trådar lämnar sin kropp, och själen ger sig av, sker något oväntat.

En sång, en doft, en lätt pirrande känsla eller något annat som alla vi, som rör oss på samma frekvens, kan märka om vi ger oss tid att känna efter.

 

 

Torsdag 30 juni -16

 

En hibiskus flyttade in i går.

In i mitt hem.

In i mitt hjärta.

Hon var ett sådant där hopplöst fall, som de satt röd lapp på i affären.

Somliga blad, där innanför cellofanen, var lätt brunkantade, andra helt gula.

Knopparna gråaktiga, men ett rosa skimmer kunde anas ...

Det rådde aldrig någon tvekan.

Det var hon, just hon, bland alla de rödlappade, som skulle följa med mig hem.

-Jag kommer att blomma! Jag kommer att ge dig glädje! sa hon.

Och jag tänkte människotankar om att vibrera på samma frekvens.

 

Hon fick duscha.

Hon fick en vacker skål utanpå plastkrukan.

Vi gick omkring. Länge.

-Var vill du vara? Visa mig!

-I ett fönster, där jag kan möta morgonsolen.

 

Jag såg hennes rosaskimrande knoppar sträcka på sig i går kväll.

Och nu på morgonen ser jag att första blomman har slagit ut, medan jag sovit.

Jag lyssnar noga, ifall hon har några önskningar inför den nya dagen.

Hennes röst är så liten.

Som en susning, bara.

 

 

Lördag 25 juni -16

 

Jag är på hemväg efter midsommarfirandet, det fina.

Håller rejält avstånd till en stor, vit herrgårdsvagn en bit framför mig.

Väldigt sakta kör den, men inte alls värdigt. Mycket, mycket vingligt går färden.

-Den liknar ett stort, vitt, vackert skepp, som driver på stormigt hav, tänker jag.

Den långsamma färden ger mig tid att kasta en blick på blommande linfält och gröna sädesåkrar, som dimmorna varligt håller på att svepa in för natten.

En av bilens bakdörrar öppnas. Någon hänger halvvägs utanför. Ställer sig upp.

Håller sig hjälpligt fast i dörrkarmen.

Som om någon, med fara för sitt liv, skulle hänga över relingen på det där vackra skeppet.

Efter en stund återställs "ordningen."

-Må era skyddsänglar vara med er! ber jag.

-Hoppas ni kör i diket, fräser min passagerare.

-Ja, säger jag. Det kunde vara en mycket kraftfull hjälp.

Så gör bilen en vänstersväng in på en liten väg, som leder till en gård.

Försvinner in bland lador och stall.

 

Nu, dagen efter, tänker jag att skyddsänglarna hade stängt av vägen i båda riktningar. Dirigerat om all trafik, förutom min bil.

Bilister, cyklister, nattvandrare, vilda och tama djur; alla höll sig borta.

Alla, utom en liten hare, som i ett par skutt tog sig oskadd över vägen.

 

 

Fredag 24 juni -16

 

Människor, många. Finklädda eller i shorts. Blommor i håret. Mobiltelefoner i händerna.

På en grässcen dansar stiliga karlar och väna damer i vackra dräkter.

Jag lutar mig mot en ek och blundar till tonerna av en suggestiv kadrilj.

Kanske ska den pågå för evigt?

 

Glasskön är lång.

Skynda! Skynda! Välj!

Jag köper två sorter, som jag inte tycker om.

 

Vi träffar en rödhake på vår vandring genom skogen tillbaka till lilla huset.

 

Gör upp eld i öppna spisen i pergolan.

Tillreder, och avnjuter, vår måltid.

Dricker goda, kalla brunnsvattnet.

Klappar katterna, som tittar till oss då och då.

Tänder ljuskronan över bordet. Lågorna rör sig en liten aning i milda vinden.

Äter jordgubbar, som inte vet vad bekämpningsmedel är.

Lyssnar på koltrasten.

Och på varandras röster i långa samtal.

Många timmar senare  är det dags att bryta upp.

Från husets trappa ser jag alla de klättrande, klängande växter, som nästan helt täcker pergolan. I en glipa i allt det gröna skymtar den falnande glöden i spisen.

I en annan svävar de stillsamma ljuslågorna.

 

 

Tisdag 21 juni -16

 

Jag somnar i illusionen, att nätterna alltid är ljusa.

När jag än vaknar och går ut om natten, tas jag emot av det milda ljuset.

Det ljus, som får fåglarna att jubelsjunga vid midnatt.

Övermodigt vägrar de och jag att bry oss om något annat.

Sommarsolståndet ...

Årets kortaste natt ...

Ord, fyllda av magi.

Men, bara så.

Nu.

Inget "sedan."

Bara, bara ljuset!

Som om fåglarna alltid ...

Som om blommorna alltid ...

Som om eviga barfotanätter ...

 

För ett ögonblick förlorar jag fokus.

Hör någon säga något om mörker.

Jag hittar mitt fokus igen.

Hittar en tanke:

Kanske är det mörkret, som är illusionen??!

Så är det nog.

 

 

Fredag 17 juni -16

 

Människorna, djuren, växterna ombord på En annan Noaks Ark, hur blev deras nya liv?

Hur har det gått för björnhonan, som en dag gav sig av, för att skapa sig en annan tillvaro?

Kvinnan, som stod kvar i gläntan vid sitt staffli och såg henne försvinna in bland träden, vad målar hon nu?

Åt vad ger hon liv?

Myran, hon som aldrig i livet tänkte rätta in sig i något led, vad gör hon i dag?

 

Allt det där, och mycket, mycket mer, finns i en stor väv.

En livsväv av strävt ylle och skimrande silke.

En gren från ett guldträd, lite metallskrot, några färgtuber och en del annat, finns inplockat.

Ofullständiga bilder.

Tomma ytor väntar, längtar.

Lösa trådar letar efter något att fästa sig vid.

Så växer bilderna fram och blir allt tydligare.

Somliga snart fullbordade.

Andra, som den med det lilla fullmånebarnet, har just börjat ta form.

 

                                                           (En annan Noaks Ark finns på hemsidan under "Lyssna", och på 

                                                                              CD:n "En annan Noaks Ark."      

                                                                             Björnhonan i "Ur min dagbok" 27 maj -16.

                                                                             Myran, liksom Fullmånebarnet, under "Berättelser.")

 

 

Söndag 12 juni -16

 

Ode till en mycket kär vän.

 

Om milda vågor, som slår mot kullerstensstrand, skriver du.

Om förnuft och känsla.

Om att vilja, önska, känna lust ... blunda och tänka ... glädjas.

Och, jag blir så lycklig, när jag läser dina ord.

Vår vänskap är för mig en övning i konsten att vara människa.

Om och om igen ger du mig de så innerligt välbehövliga bekräftelserna på att jo, man får förivra sig.

Man får ändra sig.

Man får, för en stund, glömma vem man är.

Man får pröva.

Försöka.

Om och om igen.

Hela livsresan ut.

Varför skulle vi annars vara här?

Trycka på reprisknappen varje morgon?

För säkerhets skull, liksom ..?

Nej, nej!

Bara varsamt, alltmer varsamt, alltmer förlåtande, lyssna till de där milda vågorna mot kullerstensstranden.

 

 

Fredag 10 juni -16

 

Men, den där "livliga fantasin", då? Den jag skrev om igår.

Var kommer den in?

Den är nyckeln!

Den låser upp, öppnar, släpper in.

Den ser till, att jag aldrig för ett ögonblick fastnar i fyrkantvärlden.

 

När jag en kall och frusen gryning gick utför det berg, varifrån jag "såg" en kvinna på en skimmel, långsamt och värdigt komma ut ur skogen, följd av ytterligare tolv hästar, var det min "livliga fantasi" som gjorde att jag trodde på det jag "såg."

Det var den, som hjälpte mig att med alla sinnen öppna ta emot det som blev till berättelsen "Tretton hästar."

 

Kvinnan på skimmeln känner jag väl.

Nej, hon liknar inte en kvinna jag känner väl.

Hon är den kvinnan.

Det som utspelade sig var däremot helt okänt för mig fram till den stunden.

 

Jag har kommit till insikt om att detta är en berättelse från ett av kvinnans tidigare liv.

Eller en bild från framtiden.

Eller från en parallell verklighet.

Vad bryr sig Universum och våra Högre Jag om jordatid?

                                                                            (Berättelsen "Tretton hästar" finns på 

                                                                                                     hemsidan under "Lyssna" och på CD:n

                                                                                                     "En annan Noaks Ark")

                                                                         

 

Torsdag 9 juni -16

 

Mycket i mitt livsarbete kretsar kring tidigare liv.

Kommande liv ...

Parallella liv ...

 

Jag har börjat skolan.

Jag skriver.

Termin efter termin är det roligaste jag vet att skriva uppsatser.

-Du har så livlig fantasi! säger mamma.

-Den här gången, säger fröken, får du inte välja ett fritt ämne. Nu måste du välja ett fackämne.

Fackämne!!? Men jag har inte berättat färdigt! Inte på långa vägar.

 

Nu vet jag att det inte alls handlade om "livlig fantasi."

Eller, jo, fast inte som något att tukta och tämja.

Jag skrev ju ner mina gamla minnen. Eller kommande ... eller parallella ...

 

Jag sitter på min trappa och tänker på sådant jag skriver idag.

Människorna i berättelserna ...

Jag inser, att allt jag gör är att ta emot budskap från deras tidigare/kommande/parallella livsresor.

Människor jag känner väl, bara känner lite, ännu inte har mött ... men vi vibrerar på samma frekvens.

Jag sköter bara mitt uppdrag som budbärare.

 

 

Onsdag 1 juni -16

 

Jag tänker på den unga kvinna, som nyss satt i min blå soffa.

Vår meditation.

Vårt långa, djupa samtal.

Ljuset och kärleken, som flödade mellan oss.

Nu har vi tagit farväl för den här gången.

 

Jag går ut i min trädgård.

Vandrar sakta omkring. Håller mig avspänt vaken. Lyssnar inåt.

-Du ska ta emot budskap till den här kvinnan från hennes tidigare liv. Undan för undan kommer du att få veta.

-Nu?

-Inte än, men var redo. Det är ett viktigt uppdrag. Nu ska du slå dig ner på den plats i trädgården, som du finner allra vackrast.

Valet är lätt.

Jag sätter mig med gamla äppelträdet omgivet av flammande röd jättevallmo i blickfånget. Solen är på väg ner där bakom. Och jag fylls av en urstark, allt uppfyllande kärlek till trädgården. Till den plats på jorden där jag just i det här ögonblicket är satt att leva och verka.

Jag ser fram emot budskapen jag ska få ta emot och förmedla.

En kärleksgåva från Universum.

Jag är redo!

 

 

Fredag 27 maj -16

 

I en glänta i en skog står en kvinna beredd med penslar och färg.

Redo, att ta emot henne, som är på väg ut ur skuggorna.

Som kommer för att öppna, för att visa, för att berätta.

Kvinnan med målarredskapen är den sortens kvinna, som vågar lyssna.

I brunt och grönt skapar hon liv.

I två blommor, en röd och en vit.

Hon, som kommer, visar oss det som hör till våra livsvägar att veta.

Ur livet där inne i skogen delar hon med sig av sin visdom.

Lär oss att vandra med säkrare steg.

 

En dag är hon redo att åter ge sig av.

-Jag går nu, säger hon.

Bara det.

Vänder sig om, sakta och lugnt.

Vaggar lite med kroppen på björnhonors vis, när hon rör sig framåt.

Nafsar åt sig lite blåbär här och där.

Lämnar sin gamla skog bakom sig.

Går åt ett helt nytt håll.

 

I gläntan står kvinnan kvar, beredd att ge liv åt ännu något nytt och okänt.

Hon är den sortens kvinna, som vågar vänta in det rätta ögonblicket.

Hon ser på de två blommorna som lyser och doftar, en röd och en vit.

 

 

Torsdag 19 maj -16

 

Att leva Mitt Högsta Bästa.

Där jag är nu.

I de situationer som uppstår.

Orubbligt.

Oavsett allt.

När det, som finns runt omkring, skaver.

Särskilt då.

Handlar aldrig om att leva Mitt Högsta Bästa sedan, då när allt är bra.

Det är nu det behövs.

Om igen får jag påminna mig.

Säga nej tack till tvivlet.

Ja tack till tron, tilliten, tålamodet. Till kraften!

-Jag lever Mitt Högsta Bästa.

Jag säger det högt.

Något händer omedelbart med mina tankar, min röst, mitt kroppsspråk.

Stoltheten.

Värdigheten.

Djupa andetagen.

 

 

 

Söndag 15 maj -16

 

Jag tror inte på att skapa totalkaos annat än i yttersta nödfall.

Jag tror på att låta den lilla inre rösten vägleda mig.

Jag tror på att samla ihop kjolarna, resa mig lugnt och säga att nu vill jag att du lyssnar noga på vad jag har att säga.

Och sedan säga det.

Och sedan säga att nu har jag sagt allt jag har att säga om det här!

Och sedan, fortfarande med kjolarna i ett stadigt grepp, med kraftfulla steg gå tillbaka till det jag höll på med.

Lämna den andre att beröras eller inte beröras av det jag har sagt.

Jag har mitt liv.

Jag tänker stanna där jag är och knåda ihop en rejäl bröddeg.

Sedan ger jag mig kanske av.

Kommer kanske tillbaka.

Eller återvänder aldrig i jordelivet.

Avslutar den där dåliga ... vad det nu är, som inte är bra.

Vad jag än kommer fram till, medan degen jäser, så är det min vilja.

-Det är rätt. Det blir bra. Tillit och tålamod, bara! Ta det där första steget. Sedan behöver du inte göra mera. Du får ledning. Hela vägen.

Den lilla rösten viskar i mitt öra.

För mig framåt.

Ett steg i taget.

 

 

Onsdag 11 maj -16

 

En dörr står öppen i det inglasade uterummet.

Dunsarna mot fönstren säger mig att en fågel har förirrat sig dit.

Jag ser en talgoxe landa i olivträdet, som står på bordet där ute.

Jag rör mig en liten stund inne i huset inom synhåll för fågeln.

Skickar tankar om helande och vänskap.

Går sakta dit ut och lyfter upp fågeln, som mest tycks bestå av matt blick, öppen näbb, hängande vinge, skenande hjärta och ben, som inte bär.

Men jag vet.

Det här kommer att gå bra!

Lågmält berättar jag det för fågeln.

Berättar om jordaresan och om uppgifter den har kvar.

Blundar medan jag drar till mig läkekraft från Universum att skicka vidare till fågeln, men får genast veta att jag måste ha mina ögon öppna. Fånga talgoxeblick, hålla kvar. Se ljuset tändas, hålla kvar. Visa. Påminna.

-Hör du? De väntar på dig! De andra fåglarna.

Spänsten i liten fågelkropp återvänder.

Små fötter ändrar ställning i min handflata.

Nu bryter den vår ögonkontakt.

Den har hört!

 

Jag ser på mina tomma händer.

Talgoxen skymtar ett par gånger bland syrenerna, innan den försvinner ur min åsyn.

 

 

 

Måndag 9 maj -16

 

Jag älskar ordet skimmer.

Så mycket, att det fick bli en kapitelrubrik i min bok Kungen och Myskmadran.

Skimmer är oftast grönt.

Vårgrönt.

Lindblomsgrönt.

Skimmer kan skönjas i älvedans, i regnbågar, i soluppgångar, i körsbärsblom, i lärkejubel.

Det reder sig varsamt ett bo i mitt hjärta.

Det skulle aldrig glitter och glans göra.

De vill ha fest! Höga röster! Klackarna i taket! Glitter och glamour!

Skimmer ligger där i sitt bo, redo att komma fram för att trösta, hela, läka.

Då, när hjärtat vill brista.

Då, när ingen utväg finns i sikte.

Lika varsamt, som det kröp ihop i sitt bo, lika varsamt kommer det framtassande.

Viskar.

Vaggar.

Men, för att något helande mirakel ska äga rum, måste skimmer få tid.

Tid, som fyrkantmänniskorna säger att vi saknar.

Aldrig, aldrig, ska de lyckas skrämma mig till att tro på dem!

 

 

Tisdag 3 maj -16

 

Ute i förrådet står min röda cykel med ingen luft i bakdäcket.

Jag har lagt över den ett gammalt lakan.

Ljusblått.

-Vila, du.

Jag vandrar.

Jag rör mig långsamt.

I allt.

Raska stegen glömda.

På vägen mellan åkrarna blir jag omsprungen.

"Omgången", till och med.

En sädesärla står och iakttar mig med näbben full av sådant som sädesärlor bygger bo av. Hon flyger in mellan några stockar i en trave med massaved. Jag sveper in alla stockarna i en beskyddande tanke, så att de ska få ligga orörda tills ungarna är utflugna.

Två snokar ligger på dikeskanten.

Helt stilla i det varma fjolårsgräset.

Ska ingenstans.

Inte just nu.

Bara ligga här i solen.

 

 

Måndag 2 maj -16

 

Långsamt bakar jag mitt bröd.

Köksassistenten står sedan länge tyst i sitt hörn.

Dags att lämna den ifrån mig?

Den, liksom elvispen, stör mig med sitt motorljud.

Dessutom; slaviskt receptläsande och mekaniskt bearbetande får mig att tappa kontakten med degen.

Tappa lusten.

Tappa kreativiteten.

Med en trägaffel arbetar jag ihop vatten, lite jäst, lite honung, lite havssalt, en näve solrosfrön och en lagom mängd dinkelmjöl i en rostfri bunke.

Jag drömmer om ett degtråg av trä.

När jag inte orkar röra mer, är degen färdig.

Jag sveper in bunken i en stor bakduk.

I flera timmar står den så, utom räckhåll för kyla och drag.

Sedan snor jag varsamt ihop degen till tre baguetteliknande bröd.

Gräddar dem tills det låter "ihåligt", när jag knackar dem på undersidan.

Eventuella rester av oro och rastlöshet försvinner ut ur mitt kök i samma takt som doften från brödet stiger.

-Kanske, tänker jag, är detta min variant av "Det Välsignade Brödet."

Det jag fick som en gåva, en gång, en söndag i advent.

 

                     (Berättelsen "Det Välsignade Brödet" finns på hemsidan under "Lyssna" och på CD:n "En annan Noaks Ark.")

 

 

 

 

Onsdag 27 april -16

 

Det finns dagar, när svaret känns närmare.

Detta är en sådan dag.

Min numerologiska sju-dag.

Den inre rösten är ostörd.

Då är det så svindlande nära!

Det där svaret, som kommer till mig i drömmar.

Nästan.

Står där och väntar.

Så brukar något hända, som väcker mig.

Så skapar jag något, som väcker mig.

En gång, i en dröm, kunde jag måla om ett kök genom att fokusera och peka.

Det blev så vackert!

Det var så lätt att vara magiker.

 

Bortom illusioner, som skapar rädsla, finns svaret.

Bortom tanken på ett förflutet, ett nu och en framtid.

När de tre får vara ett gränslöst "nu", har vi kunskapen om hur vi skapar våra liv med vår inre kraft.

Den vi alltid haft.

Vi bara glömde för en liten tid, några tusen år, eller så ...

 

                    (Drömmen där jag är magiker finns i "Arkiv", onsdag 13 januari -16)

 

 

Lördag 23 april -16

 

Det är före gryningen.

Det är fullmåneljus.

Jag är vaken.

Tänker att det är månen själv, som stör min sömn.

Jag ligger kvar i min säng och vilar.

En vaksam vila.

Öppna sinnen.

Någonstans ifrån kommer en bild.

Jag blundar.

Ser först bara sand, några glesa buskar, ett och annat gulnat grässtrå.

En vind kommer farande.

Långsamt synliggörs ett öga, mycket stort, mycket blått.

Och jag vet, att detta är Moder Jords öga.

Fullt av visdom.

Länge har det legat dolt.

Det ser på mig så inträngande, så uppfordrande, att jag värjer mig.

I ett djupt andetag samlar jag mod, möter blicken så blå.

Och jag känner hur jag sugs in i det där ögat.

Blir en del av all den där visdomen.

Precis så som vi, alla jordavarelser, är ämnade att vara.

 

 

Tisdag 19 april -16

 

Det är inte konstigt alls att det växer nässlor vid ingången till min jordkällare.

De trivs på många ställen i trädgården.

Men just de här har ropat på mig ett par dagar nu.

De vill mig något, men vad?

Jag har prövat tanken att plocka dem, men känt ett motstånd.

De vill inte bli mat.

Det är, i varje fall, inte det de försöker berätta.

I morse gick jag dit ner igen.

 

Jag öppnar mig, fokuserar och tar emot.

-Här, med ryggen mot berget, ska du ställa en stol.

Här finns den kraft du behöver.

Berget skyddar dig från mobilmasternas strålning.

Det stänger också ute bullret från trafiken.

 

Jag hämtar en stol.

Slår mig ner och blundar.

Den kalla nordanvinden hittar inte hit in.

Fullkomlig frid fyller mig.

Och om en liten tid kommer den här skyddade vrån att vara omsluten av körsbärsträdens vita blommor.

 

 

Måndag 18 april -16

 

Jag går in i ett rum för att hämta mina glasögon, som jag glömt där.

Så ser drömmens öppningsscen ut.

En gammal cafélokal där bord och stolar med stålrörsben står i rad utmed väggarna. Borden har gröna perstorpsskivor, stolarna galonsitsar.

Rummet har nog sett likadant ut sen det inreddes på femtiotalet.

På ett av borden ligger glasögonen.

Bakom, i ett hörn på en trave med sittdynor och gamla tidningar, står min ryggsäck med pengar, körkort och andra viktiga saker.

Mina glasögon är nersmetade med något som gör dem helt obrukbara.

Ena skalmen är borta. Jag vet, att den ligger bakom sakerna i hörnet. Hela bågen är skev, så ena glaset passar inte in längre.

 

-Så där! säger jag till någon vid min sida.

Försöker inbilla mig att glasögonen duger bra, nu när jag har torkat bort det värsta kladdet från det enda glaset.

Ser snart det orimliga.

 

Lär mig se med nya, friska, hela ögon.

Inåt.

Utåt.

Så blir min morgonbön.

 

 

Fredag 15 april -16

 

Nästan varje morgon går jag vägen mellan åkrarna.

En dag går jag lite längre än jag brukar.

Bara bortom nästa krök.

Jag lägger märke till en liten öppning in till en skog.

Blir inbjuden.

Tackar ja.

Rör mig försiktigt och långsamt.

Ser mig omkring.

Får veta i vilken riktning jag ska gå. Var jag ska svänga. När jag ska vända.

Nästa morgon, också. Och nästa.

Varje morgon lite olika.

 

Idag uppmanas jag att gå längre än tidigare.

Uppför en backe mellan höga, raka tallar.

Aktar mig för att trampa  på vitsippor och vårfryle.

Allt, som kan tänkas vara ett knyttbo, går jag runt.

Uppe på krönet kommer jag till en glänta.

Tyst, sval, lite fuktig.

Mitt i gläntan rör jag mig sakta, sakta tre varv motsols.

Det ska vara så.

Utan några tankar alls, går jag tillbaka ner till vägen mellan åkrarna.

 

 

Söndag 10 april -16

 

Två vita krysantemum, två rosa cyklamen och en orkidé, som jag tror också var rosa, när den blommade för länge sen, har samtliga förlorat livsgnistan.

Mina hjälpinsatser är förgäves.

Någonstans inom mig vet jag att de inte vill leva längre.

Jag talar med dem, en efter en, om uppdraget, som väntar dem på komposten; det att bli till jord åt andra växter.

Jag tackar för den skönhet de spridit i mitt hem.

Till sist ligger de där, alla fem.

Utspridda lite hur som helst.

Det känns inte bra!

Jag ber om vägledning.

Svaret kommer snabbt.

-Gör som nomadfolk alltid gjort med sina svaga, döende flockmedlemmar.

Skapa en bekväm, kärleksfull plats. Lämna dem där med förnödenheter för några dagar.

Ta farväl.

Det handlar om att visa respekt och släppa taget.

Så jag gör en upphöjd bädd av fuktiga, halvmultnade växtdelar, löv och mossa.

Varligt sätter jag ner de fem tillsammans.

Allt är precis som det ska vara.

 

 

Torsdag 7 april -16

 

Min kattvän, Vilsan och jag delar på uppgiften att väcka hennes matte på morgnarna.

Vilsan är på plats i sängen. Gärna stampande på mattes mage.

Jag använder telefonen.

Varje arbetsdag upprepas detta, fast på lite olika tider.

Jag ställer, för säkerhets skull, (i brist på tillit?), min väckarklocka varje kväll.

Vilsan vet ändå.

I går kväll tog batteriet slut och klockan stannade.

Skulle jag vakna i rätt tid, om jag "programmerade" mig?

Sömnen blev ryckig. Är det morgon? Är det tid att ringa?

-Vilsan har försökt väcka mig flera gånger redan, sa matte, när en titt på köksklockan visat att det var dags.

Jag berättade hur det låg till.

Så klart att Vilsan tog över!

Vi är ju två om jobbet!

Lugnt och tryggt hade jag kunnat sova i den vissheten, om jag bara tänkt efter.

-Ibland är det svårare att vara tillitsfull i de små händelserna i vardagen än i de stora, omvälvande, tänker jag.

 

 

Onsdag 6 april -16

 

Ett snabbt ögonkast, sen vänder jag bort blicken från mörka skogen.

Den jag lämnat.

Fokuserar på ljuset, lärkorna, stararna, tranorna, våren.

Jag har sagt till skogen och den till mig; vi har inget mer att ge varandra.

Någon har sagt till mig: jag vill att vi slutar den här vänskapen. Blir bara en upprepning.

Sakta kommer insikten till mig; det är ingen skillnad på om jag är den som lämnar eller den som blir lämnad.

Det är likvärdigt.

Det handlar om själva lämnandet.

Det finns en tid för allt.

Vilken självklar sanning!

Nu börjar avslutet på en lång tid av lämnande.

-Det är egentligen inget personligt, tänker jag.

De fanns, de jag behövde möta; människor, skogar ... för att lära mig.

För att ge oss möjlighet att lära av varandra.

Det skulle vara så här tills jag verkligen ser allt klart.

Sen?

Varför skulle jag veta det nu?

Jag skrev det nyss; det finns en tid för allt!

 

 

Lördag 2 april -16

 

Klockan är lite över fem.

Jag klär på mig och går ut.

När jag är på plats i trädgården ser jag första gryningsstrimman i öster.

Det är tyst omkring mig.

Inte ens en bil hörs på avstånd.

Så bryts tystnaden av snabba, klara, silvriga toner bortifrån skogskanten.

Bara en rödhake kan sjunga så.

Jag står stilla.

Väntar på den vägledning jag bett om, och som jag vet ska komma.

Allt jag behöver göra är att vara. Tillräckligt länge.

Gryningsstrimman växer och blir till flera.

Fåglarna vaknar, en efter en.

En taltrast härmar en talgoxe.

Jag fylls av fullkomlig lycka.

För en stund är detta allt.

Vägledningen kommer.

Nästa lilla steg ...

Mer behöver jag inte veta.

Fåglarna, en blandad glädjekör.

Solen!

 

 

Tisdag 29 mars -16

 

Jag pratar på, medan jag för andra gången lyfter ut katten Nellie på trappan.

Ger förslag på vad hon kan göra, nu när jag ska vara borta hela dagen.

Nellie vill bara en enda sak; vara inne och sova.

Jag skickar bilder om hur det kan börja brinna i huset.

Skickar tankar om hur jag kan råka ut för något och inte komma hem.

Och hon skulle vara instängd. Ensam.

Som om inte jag skulle känna faran och ändra planerna då!

Mina Hjälpare skulle rycka ut och varna och hindra.

Jag skulle bli sjuk, få ett viktigt uppdrag, eller kanske fel på bilen, om en olycka hotade ute på vägen.

Som om inte Nellie skulle känna till en annalkande katastrof!

Som om inte hon skulle veta vad som är bäst för henne!

 

Jag åker iväg och gör det jag ska.

På hemvägen berättar jag för Nellie att jag fortsättningsvis i god tid kommer att tala om, när jag ska vara borta så här länge.

Lyssna på vad hon vill göra då.

 

Hon möter mig, när jag kliver ur bilen.

Inte glatt springande.

Inte med svansen i vädret.

Men, ändå, värdig och tillmötesgående är hon där.

 

 

Fredag 25 mars -16

 

Långfredagen sträcker ut sig i hela sin längd.

 

Inte barndomens obegripliga, skrämmande dag av sysslolöshet.

Inte viskande vuxenröster.

Inte "var tyst!"

Inte "var stilla!"

Alltihop hade med söndagsskolejesus att göra. Han med lammen omkring sig.

Han, som var så snäll, hade spikats fast på ett kors.

Lidande, offer, skuld, svek ... ord så svåra att förstå.

 

Jag läser några sidor i Reza Aslans bok Upprorsmakaren, som handlar om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus.

Jag lyssnar på min CD med Trailerpark Idlers. "We need a whole lot more of Jesus and a lot less rock ´n´ roll", sjunger Morgan inlevelsefullt.

Vilken Jesus är det vi behöver mera av?

Rebellen!

Han, som inte viker en tum från det han känner är rätt.

Han, som snor ihop en piska av några repstumpar. Ut med månglarna ur templet, bara! Kosta vad det kosta vill! Och det kostar. Livet, kostar det.

Han, som släpar sitt kors uppför den branta backen, precis som så många andra gjort före och efter honom.

 

Den kristna helg, som berör mig allra mest, pågår för fullt.

Ända fram till uppståndelsens mirakel.

 

 

Torsdag 24 mars -16

 

-Jag drömde, säger han. Har du tid en stund till? 

Jag förlänger gärna och förväntansfullt vårt telefonsamtal.

 

-Jag är ute och går. Ensam. I en "byhåla."

Allt stannar upp.

Jag är inne i ett annat årtionde. Sjuttiotal.

Bilarna är annorlunda.

Allt ändras tillbaka.

Som en gammal VHS-film.

Jag själv är den jag är. Ingen sjuttiotalsvariant.

Men min gröna Saab -9,3 som står parkerad, har förvandlats till en rosa Saab-99, årsmodell -73.

Jag vill inte vara kvar i drömmen.

Jag startar bilen. Den går bra.

Jag vill bort från den där tiden.

Vill få en annan drömvärld.

Det blir så.

Det gamla tas bort.

 

-Jag kommer tillbaka med hjälp av ... vad är det nu de heter? säger han.

-Jag brukar kalla dem drömmakarna, svarar jag.

 

 

Måndag 21 mars -16

 

Du, som knackar kraftfullt på min dörr, men låter mig vänta förgäves, när jag ropar "kom in!" 

Du, som efter en ny, lika kraftfull knackning lite senare på dagen, får mig att avbryta ett telefonsamtal, för att se vem som kommit in i min hall.

En stor, närmast mäktig, osynlig närvaro fyller det lilla utrymmet med sin energi.

Du, som står bakom mig, när jag övar Qi Gong. Lägger din hand, (eller vingspets), mot min skuldra i en trygghets-tillitsgest. "Jag är här bakom dig. Du kan vara lugn."

 

Och så du, som skramlar lite försynt med något i köket, medan jag och katten Nellie mediterar.

Du, som sveper förbi mig då och då under dagen.

Jag har anat en fnissning.

Skymtat en rosenkind.

Känt en mjuk vindpust.

 

Jag välkomnar er båda!

Fylls av glad förväntan.

Förblir vaksam.

Avslappnat vaksam.

Det är allt jag behöver göra.

 

 

Fredag 18 mars -16

 

Efter min morgonmeditation berättar jag om mina planer.

-Nu vill jag göra ett avtal med er, som bor i trädgården, säger jag. Efter oredan jag skapat, både för er och mig själv genom att stänga mitt hjärta och bara ... ja, ni vet. Vi pratade om det i går.

Jag har ett människoavtal att följa, fortsätter jag. Det innebär, att jag ska sköta trädgården, under tiden som jag bor här. Klippa, rensa, räfsa ... inte alltid på det sätt jag skulle göra, om jag bestämde helt själv. Men, nu är det så här det ser ut. De här villkoren har jag accepterat.

Nu tänker jag så här:

Precis som efter meditationen, kommer jag alltid att berätta för er vad jag har för planer, som berör er.

I dag är det den lilla ytan mellan blomrabatten och syrenhäcken, som jag ska räfsa. Och klippa bort det vissna fjolårsgräset framför syrenerna. Det blir först i eftermiddag, så ni som bor där har gott om tid att flytta er till ölandstoken eller spireabuskarna. Skulle det vara helt olämpligt, får ni låta mig veta.

 

Det gick så bra!

Inom mig och omkring mig var allt så lugnt.

Att ha en överenskommelse gjorde mig mycket fokuserad.

Det lilla projektet var snart färdigt.

-Var så goda! sa jag. Jag är klar, så nu kan ni flytta tillbaka hem igen.

 

 

Torsdag 17 mars -16

 

-Jag behöver vägledning, ber jag tyst.

Genast kommer bilden av ett ituskuret äpple.

Kärnhuset med sina bruna, mogna frön är i fokus.

En bild av visdom, och jag vet vad den vill säga.

De senaste dagarna har jag anfallit trädgården med sekatör och räfsa.

Mitt hjärta har varit stängt.

Här lyssnas inte på jämmer.

Här ställs inga frågor.

Visst har jag "informerat", men hela tiden utifrån mitt människoperspektiv.

-Man kan ju inte fråga varenda pinne, som sticker upp ur jorden, om man får ta bort den! Eller hur? Det kan man ju inte!

-Jaså ... nej, kanske inte, viskar en liten röst. Bilden av det ituskurna äpplet kommer fram igen. Men du kan inte heller ägna en enda sekund av din jordavandring åt sådant som kräver att du stänger ditt hjärta! Inget av det du gör i trädgården nu, gör du av kärlek.

-Jag inser det nu, svarar jag. Det handlar om att låta allt mogna. Ställa frågor. Vänta in svaren. Det där med att bryta ner allt till minsta beståndsdel. Fokusera på en liten, liten yta. Vad får jag göra här? Kan jag vara till hjälp?

Människoperspektivet behöver också finnas med, fortsätter jag. Hur det ser ut, här och nu, ska jag berätta om i morgon.

 

 

Tisdag 15 mars -16

(Betraktelse över 10 och 11 mars.)

 

Ditt "jag förstår inte" dröjer sig kvar.

Jag vet, att detta har inget med förstånd att göra.

Du, som äger modet att ha hjärtat öppet för magi och mirakel, säger "jag förstår inte! Förstår inte varför du åker hela den långa vägen för att titta på en gammal grav. Det är inte ens någon du känner", och så en massa andra ord.

Då flyttas alltihop upp i hjärnan, och blir en förståndsfråga, också i mig.

Jag börjar förklara och försöker övertyga.

Urskuldar mig med att jag ändå hade ett ärende till en gård i närheten.

Sant, men det har inget alls med saken att göra.

Jag hade åkt ändå.

För att jag behöver.

För att mitt hjärta längtar.

För att sjön ...

För att klockorna ...

Mina fötter och mitt hjärta måste få vara på samma plats, åtminstone ibland.

Allt det här försöker jag förklara.

Jag slår volter med alla ord, som förökar sig där uppe i hjärnan.

Till sist släpper jag äntligen taget.

Gör dig fri att ha hela saken, där du vill ha den.

Jag flyttar hem allt mitt till hjärtat igen.

Där det ska vara.

 

 

Fredag 11 mars -16

 

Men, det är mer än det jag skrev igår.

Det är inte bara graven.

Inte bara Roland.

Det är parkera bilen, kliva ur efter de dryga tio milen, gå genom minneslunden, se ut över sjön, gå grusgången kantad av gamla äppelträd.

Det är stanna vid klockstapeln, se uppåt mot de två klockorna, följa de tjocka repen med blicken.

Det är förundran över tanken att hit kommer en ringare och drar i de här tjocka repen och får klangen att ljuda över sjö, äppelträd, minneslund och den lilla, försynta, vita kyrkan.

Det är en stege, en himlastege, en Jakobs stege, lodrätt upp mot skyn, på baksidan av klockstapeln.

Klättrar ringaren upp där när Stilla veckan inleds och sveper in de stora  kläpparna med säckväv, så klangen blir tystare, dovare?

Ljuder dämpat, som det ska vara.

En påminnelse om Jesu lidande på korset.

Hur långt det hörs?

I varje fall till bortersta hörnet av kyrkogården.

Till lilla Roland.

 

 

Torsdag 10 mars -16

 

I kyrkogårdens bortersta hörn finns graven som jag återvänder till ibland.

Jag älskar platsen för dess fridfullhet och anspråkslöshet.

En tät häck bildar gräns mot den väg, som slingrar sig fram mellan stora gårdar, små stugor och backar, där Adam och Eva blommar rikligt om försomrarna.

Gravstenen, liksom den en gång vita duva, som pryder den, är täckta av mossa.

Någon gång har den taggiga buskrosen framför blivit klippt.

Ett frö från en av de stora askarna har singlat ner, slagit rot och börjat växa.

Jag har ingen koppling till pojken, som en gång fick ett vilorum här.

Inte vad jag vet ...

Så varför rörs mitt hjärta så av den här graven?

Varför känner jag sådan sorg?

För att han är ensam?

Lika ensam som den flicka, som har sin grav intill pojkens. Där finns bara ett förnamn och årtal på en liten sten.

Har vi ett gammalt själsband, pojken och jag?

En tunn tråd sedan långt, långt tillbaka ...

Jag läser inskriptionen igen.

Vår älskade lilla Roland.

Siffrorna på stenen berättar att Rolands jordaresa varade tretton år den gången.

Hade den varit av den långvariga sorten, skulle han firat sin sextioårsdag i år. 

 

 

Onsdag 9 mars -16

 

Jag hänger den våta, senapsgula tröjan på tork över altanräcket.

Färgen känns på något sätt bekant.

Men jag har, så vitt jag kan minnas, aldrig ägt ett senapsgult plagg.

Tröjan var ursprungligen röd. Alltför röd.

Jag blekte den i tron att den skulle bli svagt rosa, kanske aprikosfärgad.

Den blev senapsgul ...

Men varför känns den så bekant?

Så minns jag ...

I en dröm, för ett halvår sen, håller jag en tröja i samma färg i min famn.

Den tillhör en man, som jag just har avvisat.

Både i drömmen och i vardagsverkligheten.

Den är fylld av hans speciella doft av ved och eld.

Jag borrar in mitt ansikte i det lite sträva yllet.

Andas in den där doften.

Drömmen är sorglig, men den slutar ändå i en känsla av hoppfullhet.

 

Jag ser på min senapsgula tröja, stickad av mjukt bomullsgarn.

Jag andas in den friska skymningsluften, som omsluter mig.

Redan lyser aftonstjärnan klart.

Min är den, bara min, tröjan, som ska hänga ute hela natten.

Fyllas med vårdoft och stjärnljus.

 

 

Lördag 5 mars -16

 

När jag kommer in i mitt hus, efter morgonpromenad, minns jag en dröm, som legat och väntat.

Jag drömde den för några nätter sedan.

Jag kom också då, i drömmen, in i mitt hus.

Kastade en blick på min telefon, precis som nu.

Det var min vanliga telefon.

Den, som har sin plats på mitt skrivbord.

Den lilla lampan, som talar om när någon ringt, lyste.

Det gjorde den väl?

Eller hur?

Det var inte det vanliga, uppfordrande, röda blinkandet.

Skenet var svagt och milt gult.

Jag skuggade med handen mot solljuset, som föll in genom fönstret.

Jo, nu såg jag den lite tydligare; en svag, gul blinkning.

Gult, blinkande sken ...

Var uppmärksam ...

Var redo ...

I dag blinkar inte lampan alls.

Budskapet har nått fram.

 

 

Torsdag 3 mars -16

 

Hur lätt är det inte att ta för stora steg.

För många på en gång.

Springa, rent av.

Ligga utslagen på mållinjen.

Jag känner igen det.

Stannar i steget.

Det här går inte!

Tar fram det gamla bibelcitatet, som jag läste i någon bok.

Det som jag skrev ner på ett lysande grönt papper och la på mitt skrivbord för att ha till hands vid behov:

"Whatsoever things ye desire,

when ye pray,

believe that ye receive them

and ye shall have them."

Och jag ber.

Och svaret kommer, som utlovat.

"Bryt ner de stora frågorna till sina minsta beståndsdelar.

När du har en beståndsdel så liten, att den varken skrämmer eller gör dig utmattad, ta då tag i den.

Det är ditt första steg."

 

 

Onsdag 2 mars -16

 

Jag vaknar mitt i natten, förvånad över att jag fryser så.

-Det är ju varmt här inne! tänker jag.

Så minns jag drömmen, som väckt mig.

Minns hur jag frysande går runt i mitt hus.

Ser mig omkring.

Alla fönster är stängda.

Ytterdörren likaså.

-Varför är här så kallt? undrar jag för mig själv.

Då märker jag, att bakdörren ut från förrådet står vidöppen.

Där kommer kylan in.

Jag använder ju aldrig den dörren.

Den är alltid stängd och låst.

Har någon brutit sig in i mitt hus?

-Det är du själv som öppnat! viskar drömmakarna.

Jag har öppnat en dörr bakåt.

Omedvetet.

En, som leder till det förflutna.

Jag stänger den noga igen. Låser.

I nuet är jag och skall jag vara.

På väg framåt.

 

 

Tisdag 1 mars -16

 

Någon ger mig en gul pensé.

Kanske drömmakaren själv?

En enda.

Jag blir glad!

Ivrigt letar jag efter en vas att sätta den i.

Tar fram den blommiga med guldkant, den jag fick som liten flicka.

Väljer mellan den och den lilla bruna flaska, som låg begravd under tjocka lager multnande löv i slänten nedanför mitt hus.

Jag ställer tillbaka den med blommor och guld i skåpet.

Är tveksam också till den bruna.

Båda passar egentligen perfekt.

Men båda är symboler för det gamla.

Den gula blomman lyser ljust och glatt i min hand.

Där sätter drömmakarna stopp för sitt arbete.

Jag vaknar i ovisshet.

Blev det den lilla bruna flaskan?

Valde jag något helt annat?

Står jag där och tvekar än?

Jag måste ta ett beslut innan blomman vissnar!