Djur på villovägar

 

Tillvägagångssättet, när jag arbetar telepatiskt med försvunna djur, är detsamma oavsett om det gäller katter, kaniner, kor, hundar, fåglar, reptiler eller andra djur.

I korthet går det till så här:

I ett inledande telefonsamtal får jag veta vad som har hänt. Jag ställer en del frågor om djuret och dess hemmiljö. Vilka djur och människor finns i familjen? Har något förändrats den senaste tiden? Har det här djuret gett sig av på egen hand förut? Är det friskt? Dessa frågor, och en del andra, hjälper mig att öppna för nästa steg, själva kommunikationen.

Då samlar jag så mycket information som möjligt. Använder alla mina sinnen. Antecknar allt. Allt är viktigt; bilder, ljud, känslor och ord. Vore det oväsentligt, skulle jag inte få veta det. Ganska ofta händer det att detaljer, som min uppdragsgivare betraktar som oviktiga, är betydelsefulla i djurets ögon.

-Man kan ju inte ha några hemligheter för dig! sa en kvinna när hennes katt visade en massa kartonger. Hon hade inte tänkt berätta att det var flyttdags. Igen! Hennes katt var väldigt trött på det hela, och valde att ge sig av.

Så är vi framme vid genomgången. Då går vi per telefon igenom kommunikationen och hjälps åt att tolka det jag fått veta. Jag berättar allt. Somligt kan vara svårbegripligt, annat verka rent felaktigt. Det finns alltid en förklaring. Kanske har den bara inte visat sig ännu. Allt läggs samman. Granskas. Ett scenario börjar framträda.

 

Redan i inledningsskedet går det att dela in uppdragen i två kategorier:

Katter och andra djur.

En hund vill hem till sin människa. Något har hänt som gjort att den hamnat på villovägar. Den kan vara skadad. Rädd. Har kanske gömt sig någonstans. Ligger kanske tyst och väntar. Eller går omkring ganska planlöst och slösar energi i ett försök att hitta hem.

Ormar, undulater, kaniner, hamstrar ger sig av för att någon glömt att stänga ett fönster eller för att en dörr råkar vara öppen. Ofta finns inga särskilda tankar bakom. Bara en stundens ingivelse.

-Oj, så mycket luft! Så spännande det doftar! Utan någon betänksamhet alls flyger lilla undulaten sin väg. Ut i det fria.

Några skutt, så är kaninen ute ...

Hästar, kor, får, getter hittar en öppen grind eller ett hål i stängslet, och gräset är ju så mycket grönare där utanför! Så hamnar också de vilse. Saker händer. De kan bli skrämda av så mycket.

De allra flesta i den här kategorin vill tillbaka hem. Även om de kanske tyckte det var spännande där ute i världen i början, så väger tryggheten tyngre än friheten.

Så gott som alla av dem jag har räknat upp klarar sig heller inte särskilt bra på egen hand ute i det vilda.

 

Men, så är det då katterna ...! Nio av tio uppdrag jag får om försvunna djur, gäller katter.

En katt reser sig upp efter sovstunden, sträcker på sig och går ut. Precis som den brukar, men den här gången kommer den inte tillbaka hem.

En del katter är vandrare. Blir borta en vecka eller två. Kommer hem som om inget hänt.

-Var är min mat? Jag är hungrig!

Jag nämnde det där med flytt tidigare. Det är vanligt att katter söker sig tillbaka åt det håll där de har bott förut.

-Jag tänker gå hem dit, där vi bor, egentligen, får jag ofta höra. Hur ska en katt kunna veta, att matte har flyttat för gott med sin kattflock? Hur ska den kunna veta, att människor inte kan vara på två ställen på samma gång?

Katter har ofta en plan. Vill hem till ... Vill bort från ... Tänker gå till ...

De är självständiga, till skillnad från de flesta andra djur vi bjuder in att dela våra liv.

Det brukar vara ganska lätt att följa dem på deras vandring. Intrycken jag får handlar ofta om vägar, omgivningar, fordon, byggnader. Men också om känslor. Någon kan vara skadad. Någon kan vara hungrig.

Men de flesta mår faktiskt bra! Ordnar det för sig. Hittar mat. Hittar värme.

Jag kände en katt en gång, Knutte, som bestämt hävdade att han kunde bo själv i den tomma ladugården på gamla stället, nu när det hade blivit dags att flytta. Bara någon kom med mat ibland. (Han flyttade med husse i alla fall, och fick det riktigt bra!)

En katt kan ha "jobbat färdigt" där den bor. Gett den kärlek, värme, sällskap som hans människa behövde just då. Katter vet sådant mycket bättre än vad vi gör. Kanske väntar en annan uppgift en bit fram på vägen.

Kanske är det inte något som katten vet när den ger sig av. Men under resans gång inträffar oväntade saker. Den börjar söka sig ett hem. Och där, precis där, finns den där människan som behöver precis den här katten.

Ofta handlar det ändå från början om en sorts semester.

-Jag går nu, men kommer snart tillbaka.

Mer än en gång har nyfikna katter hoppat in i fel bil på fel plats, och hamnat många mil hemifrån.

Chip är bra, för att kunna identifiera upphittade katter, men stör lite deras egen kompass, vilket kan få till följd att de hamnar någon grad på avvägar. Kan göra stor skillnad, när man försöker orientera sig hemåt.

Långvandrarna är oftast hankatter. Det tycks som att även kastrerade hanar gör en eller ett par längre vandringar som en sorts mandomsprov.

Med honkatterna förhåller det sig lite annorlunda. De håller sig oftare i närheten av sitt hem. Kikar in här och där. Blir oftare instängda någonstans. Men det är inte alltid så. Det finns väldigt hemkära hankatter och väldigt äventyrslystna honor. Djuren är framför allt individer. Det är ett av skälen till att det inledande samtalet med alla frågor är så viktigt för att jag ska få en så klar bild som möjligt av just det djuret.

 

Det går inte att komma undan ... vi måste prata lite om att djuren, precis som alla vi andra här på jorden, har en livsresa att göra.

Kommer hit med en liten läxbok. När alla uppgifterna är avklarade, ska också ett djur vidare.

Olyckor, sjukdom, skador ...

Kanske har det redan hänt, när jag kommer in i bilden.

Då pratar vi om det, också.

Hur länge ska du vänta på att den du saknar så, ska komma hem?

En månad? Ett år? Två? Det är också en sak att samtala omkring. Som jag ser det, finns ingen annan väg än ditt hjärtas! Du väntar så länge du väntar. Och, under tiden gör du saker fyllda av kärlek och glädje. Öppnar kanske ditt hem och hjärta för en ny vän. Betyder inte alls att du ger upp hoppet. Betyder bara att du fortsätter leva.

Nu har jag skrivit mycket om katter. Men förstås gäller detta för vem det än är, som du saknar!

 

Häromdagen kom ett av de där underbara mailen, som berättar om ett lyckligt slut. Min kommunikation gjordes för närmare ett halvår sedan.

Kanske hade katten det handlar om en del saker att göra på egen hand, innan den kunde återförenas med sin matte och kattkompisarna där hemma. Kanske var en av hans uppgifter att hålla sig borta tillräckligt länge för att matte skulle hinna ta emot en ny liten katt. Också.

Ur mailet:

"... Alfons ligger i min soffa och vilar sig efter fem och en halv månad på luffen!

En kvinna hjälpte mig att leta i somras, (hon har bara sett foto av honom), såg en svart katt i söndags, den första december, bortom en parkering vid ett Hemköp tre kilometer hemifrån.

Hon tyckte den liknade Alfons, lockade honom med kattmat, tog med honom hem. Ringde till mig, och jag åkte hem till henne. Jag var tveksam, kände inte riktigt igen honom.

Vi fick hans chip avläst och mycket riktigt, det är Alfons! Lille kille, var har du varit? Så helt fantastiskt!

Det komiska i detta är att jag har skaffat en ersättare. Han är nu sex månader ... men det går faktiskt bra. Från en katt i somras till tre nu. Hade ju en honkatt sen tidigare.

Tänkte du ville veta eftersom du varit inblandad."

 

Hela historien får vi nog aldrig veta. Katter lever i nuet. Lämnar lätt det som hänt bakom sig.

Ännu en av de många saker de har att lära oss!

 

(I min bok "Boken till Lejon", kan du läsa djurens berättelser om sina liv och mina tankar och reflektioner som djurkommunikatör.

För den som vill fördjupa sig och ta del av fler berättelser om telepatisk kommunikation har jag skrivit "Kungen och Myskmadran". Där finns bl.a. kapitlet "Knutte ger sig av", där man kan läsa om hur katten Knutte, han som skulle bo ensam i ladugården, till sist efter ett långt kattliv avslutade sin jordaresa,)