Katten Smilla

 

Som så ofta är det Smilla, som tar första kontakten. Hon visar sig för mig under en meditation. Sitter hemma på köksbänken och har god uppsikt över det som händer omkring henne.

Som jag brukar, skickar jag ett mail till hennes matte.

-Smilla har varit hos mig, igen. Vet du vad det handlar om?

Som vanligt får jag veta, att matte redan tänkt höra av sig till mig för en konsultation.

 

Smilla och hennes bror, Morris, har funnits med mig i min verksamhet i närmare 15 år. För en tid sedan valde Morris att lämna jordelivet.

 

-Hur ser Smilla på den nya situationen hemma utan Morris? Jag vet att hon har sagt att hon inte vill ha några kattungar i huset. Vad vill hon att jag ska lyssna på från henne? Vad har hon att säga om min sjukdom? Hur upplever hon livet här hemma med alla djur? Är det något särskilt med hennes ljudliga jamanden? Letar hon efter Morris? Känner hon sig ensam? Kan jag göra något för henne? I början verkade hon snarare lite blasé, nästan likgiltig, men det kan också vara att det sjunkit in i henne att han faktiskt är borta och hon är den enda katten hemma. Oavsett är det väldigt tomt efter Morris, han är oerhört saknad.

Hur tänker hon om husse, som jämt är så trött? Hon ligger i hans knä framför TV:n varje kväll.

Det här är frågor, som Smillas matte gärna vill ha svar på.

 

Här följer min kommunikation med Smilla:

 

-Å, jag tittar så mycket på min matte. Så som jag visat dig. Hon gör så mycket hela tiden. Fast hon har ont i sin kropp, gör hon en massa saker. Hennes tankar far omkring i hela huset! Jag skriker ”stopp!”, men hon hör mig inte. Eller, hon hör mig, men förstår inte varför jag skriker. Här är så många, och hon ska hjälpa alla. Och så hjälper hon och hjälper och glömmer sig själv ända tills hon nästan inte orkar mera.

-Här är så många, säger du. Människor? Djur?

-Både människor och djur. Här är liksom fullt av energi, men det är allas olika energi. Deras egna energi, som de själva behöver. Finns inget för matte att fylla på sin egen energi med.

Jag, Smilla, har som uppgift att ge matte energi och kärlek. Det är mitt arbete  här på jorden. Så har det varit ända sedan jag kom. Det här vet matte. Hon har tagit emot min kärlek. Men nu har jag svårt att nå in i henne. Då skriker jag! ”Hör på mig!” skriker jag.

Jag vet, att hon tänker mycket på Morris. Människor är olika oss djur, när någon lämnat jorden. Människor tänker på ett annat sätt. Känner en annan sorg. Jag visste länge att Morris skulle ge sig av. Han visade så klart, att han hade levt färdigt på jorden. Han ville härifrån. Var så trött, så trött.

Jag tar emot honom ibland. Som att han kommer på snabba besök. Jag saknar honom på så sätt att det är ett tomrum efter honom. Inuti mig finns ett tomrum, som jag ännu inte vet om jag kan fylla. Vill inte att matte ska skaffa något nytt djur för att trösta mig. Om det ska komma en ny katt till exempel, så kommer den att visa sig på något sätt. Någon, som behöver ett nytt underbart hem. Kärleksfullt. Så där som det gick till när jag och Morris kom. Matte ska sluta tänka på det.

Just nu vill jag mycket hellre vara med matte och ösa kärlek över henne, än att lära känna en ny kompis. Vet faktiskt inte alls om jag skulle bli vän med den …nej, det ska inte komma någon för min skull. Matte och jag har ett kärleksjobb att göra. Jag gör allt jag kan för att hon ska förstå vad jag visar henne, vad jag försöker tala om för henne. Hon behöver inget göra. Inget åstadkomma. Hon behöver bara, bara ta emot mig och min kärlek.

Det var därför jag tog kontakt med dig den här gången, för att du skulle hjälpa mig med det.

-Jag lyssnar på vad du säger, och jag skriver ner allt. Sedan får matte veta alltihop. Kan det hjälpa dig i ditt arbete?

-Kanske. Kan du göra mera?

-Tänker du på att jag ska skicka healing?

-Ja, då när du skickar kraft från himlen och allt …

-Jag tror att du märkte att jag skickade kraft och ljus, healing som det kallas, till din matte redan i natt och i morse.

-Så klart. Kan du göra det mera?

-Absolut. Har jag tänkt. Så länge jag känner att hon tar emot. Vill du att jag ska skicka till dig, också? Eller någon annan?

-Matte, bara matte nu.

-Då blir det så. Är det något mer du vill att vi pratar om?

-Nej, matte behöver få höra, så får hon fråga om hon vill veta mera.

-Låter som en bra idé, tycker jag. Men, det är en sak till … din matte undrar hur du tänker om din husse, som jämt är så trött.

-Jag vet bara hur katter lever för att må bra. Så jag känner när någon behöver min kraft. Som husse till exempel.

När någon i familjen känns trött, sjuk eller ledsen, och förstås också pigg och glad, så känner jag det i mig. Om jag känner att jag kan hjälpa eller trösta, så gör jag det.

Det är katters jobb!

Kanske andra djurs, också.

Vi är en familj med många människor och djur. Det har vi redan pratat om. Jag vet, att jag inte kan hjälpa alla, men jag har en mycket bra överblick. Tröttar aldrig ut mig med att anstränga mig. Jag vet, när jag har nog med kraft och energi för att dela med mig.

Tror att människor anstränger sig väldigt mycket. De följer inte sin inre känsla, som talar om att det är dags för vila, utan anstränger sig ännu hårdare.

Därför är det lätt att ge kärlek till min husse. Kärlek och kraft, som han behöver. Han vet att han måste vila, inom sig vet han, och jag hjälper honom.

 

-Tack, Smilla! Varje gång vi pratar, lär du mig något. Gör att saker blir tydliga för mig.

 

 

Smilla. Foto: Privat

 

Så full av visdom är hon, underbara Smilla!

Jag känner det som en stor ynnest att ha fått ta del av hennes tankar under hela den här tiden! Och att hon fortfarande finns där redo att berätta.

 

Vill du, som läst detta, få veta mer om Morris och Smilla, kan du läsa i min bok ”Boken till Lejon”, sid. 67–72.