Katten Sussie och bilåkandet.

 

Sussies matte, Inger är en av mina uppdragsgivare sedan många år tillbaka.

Katter, hundar, hästar på jorden och ute i parallella verkligheter har jag fått kommunicera med, liksom en och annan människa. Ja, t.o.m. en kamel. Och, buskrosen, den som frös i havsvinden. Rosmarinerna, fulla av egna viljor.

 

Den här gången hade Inger tagit med katten Sussie ut på en långsam åktur. Bara trehundra meter, eller så, som en övning.

Sussie var lös i bilen, så som Ingers katter alltid har varit.

Högljutt och ihärdigt jamade hon under färden, fick jag veta. Traskade oroligt omkring.

Väl hemma igen, sprang hon sin väg och var borta i flera timmar.

   -Ovanligt för att vara Sussie, sa matte.

Så vad tyckte hon om det hela? Det var frågan, som jag hade att ställa till Sussie, nu när några dagar gått sen det vådliga äventyret.

 

-Jag tycker så illa om det där att liksom komma framåt, utan att mina fötter gör jobbet. Jag förstår inte bilar! säger Sussie. Inte heller förstår jag såna där, som går så fort, men tyst. Människor sitter liksom ovanpå.

   -Det heter cyklar.

   -De är väldigt otäcka, för man hör dem inte. Jag lyssnar och lyssnar väldigt noga innan jag springer över vägen. Då kan det komma en sån där … vad sa du nu att det heter?

   -Cykel.

   -Ja, just det. En gång stannade en sån alldeles nära mig, när jag sprang över vägen. Det gnisslade och skramlade. Han, som satt på cykeln, hade arga människorösten.

   -Jag skulle tro, att han blev rädd, för att han nästan körde på dig. Och när man blir riktigt rädd, kan man bli arg.

   -Som när jag fräser åt en katt, som jag egentligen är jätterädd för?

   -Ungefär så, ja. Men, du, Sussie, det där med bilen … du fick åka med en liten tur, för att känna hur det var. Matte tyckte det var en bra idé, för du behöver kunna åka bil ibland.

   -Jag har gjort det! Det var hemskt!

   -Du sprang iväg och var borta flera timmar, när ni kom hem. Vart tog du vägen?

   -Jag gick runt till alla platser, där jag brukar vara. Behövde se att allt var sig likt.

   -Men det var bara en kort stund, som ni var ute i bilen.

   -Det här förstår du inte! Förstår inte människor! Jag kunde ha missat så mycket. Ljud, dofter, som jag inte kunde höra och känna där i bilen. Där inne är det bara konstiga ljud och dofter. Inget jag förstår. Måste jag göra det igen?

   -Åka bil?

   -Ja. Kan vi inte bara gå? På våra egna fötter?

   -Det kan vara för långt ibland, som t.ex. om ni ska till veterinären. Så ibland måste du.

   -Inte ofta, väl?

   -Nej, Sussie, inte ofta alls.