Under rubriken "Katter och åter katter", läser jag följande i ett mail:

 

”Jag har en fråga, skulle du vilja göra en kommunikation med våra katter här hemma? Tusse, Tessi och Tom?

Nu är ”Tompa” som vi kallar honom kastrerad sedan en tid tillbaka. Han är 1 år och väldigt snäll och social katt! Men Tessi jagar honom och ger honom en ”snyting” då och då. Tusse lekte med honom när han var mindre och de sov tillsammans. Men nu går inte det, Tusse jagar honom också. På morgonen kan de hälsa fredligt på varann och till och med äta ihop, men sen ena minuten blir han bortjagad.

Kan jag göra nånting för katterna för att underlätta läget? Jag får dock en känsla av att vi människor tycker det är ett problem medan katterna tar det som de är?

Finns det någon av dom som vill komma till tals?

Om du känner att du har tid och lust får du gärna prata med dom om katterna själva vill…”

 

I mitt svar till Maria, katternas matte, skriver jag:

 

”Visst ska jag göra en kommunikation. Tessi har varit framme då och då under förmiddagen, och hon har saker att berätta.”

 

Nu följer själva kommunikationen:

 

Tessi om ”Tompa”:

   -Han är så konstig! Jättekonstig! Man vet inte vad han vill. Han luktar konstigt, också.

   Tessa är så upprörd, när hon berättar. Ögonen, runda, uppspärrade, stirrar in i mina. Hon vill verkligen att jag ska förstå hur obehaglig hon tycker att situationen är.

   -Finns det något hos ”Tompa” som du gillar?

   -Han är rolig! Förut var han jätterolig, men så är det inte längre.

   -Hur är han nu, då? Mer än konstig?

   -Det är ju just det som jaf har berättat som gör att jag inte tycker om honom nu. Det där att han gör konstiga saker.

   -Förklara, tack!

   -Det är mera allvar nu, om du förstår. Som att han tänker annorlunda. Vi, Tusse och jag, kan inte leka med honom på samma sätt som förut. Om någon av oss försöker, så vill han inte, utan gör något konstigt i stället. Kryper ihop, som han var rädd för oss, eller ibland känns han faalig, som han kanske vill ha bråk. Farligt bråk.

 

   -Du förklarar så bra, Tessi. Vet du, jag tror att det du och Tusse känner, är att ”Tompa” håller på att bli en vuxen katt nu. När han kom till er, och tiden som följde, var han en kattunge. Det är han inte längre. Han är ett år nu och har förändrats. Då måste ni alla tre ändra er lite grann mot varandra. Ingen av er vet riktigt hur det ska gå till. Är bara så det är, och ni måste alla tre ha lite tålamod nu. Se på varandra på ett lite nytt sätt. Du och Tusse är vuxna, och vet hur man är, när man är en vuxen katt, så på sätt och vis blir ni ”Tompas” lärare. Förstår du vad jag menar?

   -Det gör jag. Så, om vi fick en ny kattunge skulle den också vara så där rolig ett tag? Och, sen skulle det ta slut, också?

   -Så är det med alla djur och människor. Vi förändras. Jag tycker det är bra att det är så. Vad tänker du om det?

   -Just nu tycker jag nog att det var bättre när ”Tompa” var liten och rolig!

   -Jag är säker på att när det har gått en tid, kommer det här att kännas annorlunda. Då har du och Tusse lärt känna den vuxne ”Tompa”. Och han har lärt sig tycka om att vara en vuxen katt tillsammans med er.

   -Jag har inget mer att säga nu, har annat att göra, säger Tessi.

 

 

Jag är också nöjd med vårt samtal. Tänker bara föreslå matte att hon lyssnar med ”Tompa”, om han vill ha det namnet nu när han blivit vuxen, eller om hanhellre vill heta Tom, som är hans ursprungliga namn.