Hästen Peggy och hennes matte

 

Peggy är en stor, brun häst. Tjugoett år gammal.

Hon är allvarsam och ganska sorgsen till sin natur.

Bär på en massa känslor, tänker jag, som har pratat med henne tidigare under de elva år hon har bott på gården. Dels på uppdrag av matte, men hon har också varit med på ett par av mina "djurpratkurser".

Den här gången kontaktar Peggys matte mig för att hon bl.a. undrar om Peggy mår dåligt efter en upplevelse, då hon och matte var på "semester", vilket främst innebar dagar med långritt i raskt tempo. Det har gått ett och ett halvt år sedan dess, men matte är orolig att det kan finnas minnen kvar av den händelsen.

-Jag kanske uppmuntrade henne att ge mera än vad hon egentligen orkade. Jag tycker ju själv att det är så roligt att rida fort, fort, säger hon, men vill ändå inte att jag ska fokusera helt på den enstaka händelsen, utan mera allmänt lyssna in hur Peggy mår nu.

Matte hittar inget specifikt att peka på, det är mera en känsla hon bär, och hon vill att jag ska lyssna vad Peggy har att säga.

Veterinär har undersökt Peggy utan att hitta några fel.

Peggy är, hur som helst, trött och skör, som så många av oss, känsliga varelser lätt blir.

Hon har dessutom uppmanat matte att sluta rida henne och i fortsättningen hålla sig till en annan av gårdens hästar. Själv har Peggy fått en ny ryttarinna, som hon verkar trivas tillsammans med. Hon är gladare nu, enligt matte.

Hästen, som Peggy valt ut åt matte, är en helt annan typ än hon själv.

-Matte måste lära sig att ta det lugnare, är Peggys förklaring.

Den här hästen har matte själv skaffat en gång just med tanke att den ska bli hennes "pensionärshäst". Den tiden har kommit nu, då matte har börjat trappa ner sitt lönearbete ...

Jag märker, när vi inleder vår kommunikation, att Peggy genast lägger över fokus på sin matte. Visar omsorg om henne. Själv orkar hon visst springa fort ibland, berättar hon, men det är med den nya ryttarinnan, i så fall.

 

Här följer nu min och Peggys kommunikation, som jag antecknade den:

-Matte bara tänker!

Hon tänker och tänker och tänker!

Hon och jag är väldigt lika inuti, även om hon inte tror det.

Hon har också känt hur det är att vara skör. Bara det, att hon gör en massa saker, för att inte känna skörheten. Jag känner mera min trötthet och behöver mycket vila. Det behöver matte, också. Behöver alla sköra.

Hon tänker på allt som hon tror att hon gjort fel. Fast hon är underbar med oss, hästar, så är det som att hon letar efter vad hon har gjort fel. Som det där hon tänker på, att vi red för fort den där gången vi var på semester. Hon och jag.

Sant är, att jag har känt min trötthet starkare än förut.

Jag blev rädd och matte blev rädd. Så gjorde vi varandra räddare och räddare.

Jag vet, att vi måste ta det försiktigt.

Vi ska inte vara kompisar på det sättet mera. Jag har min nya ryttarkompis nu.

Matte har sin lugna hästkompis.

Det är bra för oss att ha det så.

Min nya kompis är snabb och glad, men hon har mera kontroll än matte. Hon är inte så ivrig. Matte rusar liksom före sina tankar. Förstår du?

-Ja.

-Förstår matte?

-Jag ska berätta. Det blir bra.

-Bra! Hästen, som matte rider nu är så väldigt bra för henne. Hon får tid att tänka efter, innan hon gör sådant som hon kan bli ledsen av efteråt. Nu har hon en häst, som inte är det minsta skör. Som är full av kraft och självförtroende.

Behöver inte alls så mycket varsamhet som jag.

-Hur menar du?

-Jag menar att vi är två väldigt olika hästar, och att det är bra.

Mattes nya hästkompis skulle mycket väl kunna åka på semester tillsammans med matte, fast hon skulle tycka att det var onödigt. Men hon skulle göra det för mattes skull. Och hon skulle bromsa mattes iver.

Det är alldeles som det ska vara, att matte och jag fick den där upplevelsen tillsammans. Fick se att vi tappade kontrollen.

Det skulle ske!

Behövde ske på något sätt.

Allt blev egentligen bättre sedan. Påminn matte om det.

Hon och jag behövde lära oss.

Vi skapade en förändring, där alla fick det bra.

Matte ska släppa alla gamla skuldkänslor och inte skapa nya. För det är vad hon gör!

Fast innerst inne vet hon att vi, alla hennes djur, älskar henne. Hon ordnar det så bra för oss, vill att vi ska må bra och ha ett fantastiskt liv.

Det har vi!!!

Tala om det för henne.

Så försvinner Peggy bortåt med svängande höfter och bestämda steg.

När matte och jag haft genomgång av kommunikationen, känner jag mig säker på att hon fått svar på den kanske viktigaste frågan hon ställde: "Förstår Peggy att jag älskar henne?"

 

Matte har ändå ytterligare en sak som hon funderar på: Peggy är alltid så vaksam. Hon önskar att Peggy ska våga lite på att det är hon, matte, som har ansvaret.

Lite senare tar jag upp saken med Peggy.

-Peggy, du behöver inte alltid vara så vaksam, säger din matte. Hon menar att det är hennes jobb att vaka över djuren, beskydda er och se till att ni har det bra.

-Hon ser inte allt! Människosaker och hästsaker, du vet, svarar Peggy.

Så "klampar" hon iväg med bestämda steg.

Färdigpratat!

Jag skriver Peggys svar i ett mail till matte, och lägger till att jag kan förstå henne och vad hon menar.

-Jag tror att det kan vara så att vi, människor, ser sådant som inte hästar ser, och tvärtom. Jag vill rent av påstå att jag vet att det är så, utifrån vad många hästar har lärt mig, när jag pratat med dem.

Jag skulle tro, att du också känner igen det.

Så slutar mitt mail och mitt arbete med hästen Peggy och hennes matte för den här gången.