Brevet från kamelen.

 

-Här får du en bonuskommunikation, skriver jag i mitt brev till Inger. Hon är, nämligen, en av mina trognaste uppdragsgivare.

   Du, som läst min bok Kungen och Myskmadran känner redan till henne.

Katten Morris minns du, kanske? Han, som från sin upphöjda plats i katthimlen visar mig vägen till bergatrollet. Nästan ända fram, i varje fall. På hans senast kända jordaresa var Inger hans matte.

   Nu hade hon ringt mig och, på sitt typiskt intensiva, målande sätt berättat om en resa till Petra i Jordanien, som hon nyss kommit hem från.

   Det handlar alltså inte om något uppdrag, men som alltid i min verklighet, vet man aldrig säkert vart något tar vägen eller var det slutar.

   Om mulor, två- och fyrbenta araber, kameler och mycket annat berättar hon. Framför allt om kameler. Hon delar med sig av sina tankar kring hur bra det vore om någon stallägare här ville satsa på kameler för människor att komma och rida på.

   Genast efter vårt samtal kommer en av de där kamelerna till mig. Genom vår öppna telepatiska kanal sänder hon en oerhört stark frid.

   -Vad vill du säga mig? frågar jag.

 

-Jag ser det så, säger Inger, när hon fått läsa svaret på den fågan, som att det är kamelen som skrivit brevet. Du är brevbäraren.

 

Här följer, helt oredigerat, vad kamelen hade att säga:

   -Jag vill göra dig uppmärksam på hur viktiga möten mellan djur och människor kan vara. Det är så bra för människor att möta oss, kameler. Vara med oss. Alldeles omedvetet för de flesta, fylls ni av vår frid. Vi är lyckliga. Mycket, mycket lyckliga! Människor mår bra av att ta del av detta. Det är bra för människor att vara här. I det ni kallar ert undermedvetna fylls ni av vår lycka. Vår kärlek till livet. Är av ett annat slag än det ni får av varandra, ni som kommer hit. Ni tror, kanske, att ni kommer hit för andra sakers skull. Springer hit och dit. Vill hinna mycket. I själva verket är det vi, som är det viktiga. Vi har alltid levat i harmoni. Med oss själva, varandra, andra varelser. Allt! Är vår gåva till er nu.

   -Tack! Så underbart att vi fick kontakt genom Ingers berättande.

   -Vi hör hemma här. Hör ihop med naturen. Sammanväxta.

   -Du trycker verkligen på just det.

   -Ja. Är så viktigt att visa det. Vi är det ursprungliga.

 

Vi är överens, Inger och jag, om att den här kamelen plockat upp hennes tankar och på ett mycket kärleksfullt sätt talar om för oss att det är bättre att människorna kommer och besöker kamelerna hemma hos dem, än att de skulle flytta hit.

 

Vad tror du?