Trädgårdssamverkan, del två

 

En ovanligt mild dag sent i november, arbetar jag med att ösa löv och halvmultnade växtdelar på min kompost. En del färskt grönsaksavfall får också följa med.

   Det är länge sen jag såg ”min” grävling. Inga spår alls av honom i trädgården. Men, i skogsbrynet alldeles i närheten, vet jag att han håller till ibland.

   

Jag minns, när jag fick höra av en upprörd granne, att nu fick det minsann vara nog, han odlade verkligen inte bär och frukt åt några grävlingar, nu skulle den marodör som varit där natten innan och bökat runt i trädgården bort. Jag tog genast telepatisk kontakt med ”min” grävling. Om det inte var han själv som var den skyldige, kunde han ju varna sina anförvanter.

   Jag berättade om vilken trädgård han skulle hålla sig borta från.

   Om burar och hur de fungerar, pratade jag. Om falluckor. Att man aldrig kan ta sig ut ur en sån bur, när luckan väl har fallit ner.

   Jag varnade för vad som skulle hända, om han lät sig förledas av hunger och nyfikenhet.

   -Det kan finnas honung där inne. Ägg. Allt möjligt sånt, som du tycker om.

      Det slutar med döden, sa jag.

   Några kvällar såg jag att buren fanns på plats. Jag skapade en stark bild av hur den var oskadliggjord. Osynlig. Doftlös. Ur funktion. Omöjlig för grävlingar att upptäcka. Allt sådant jag kunde komma på.

   Då och då påminde jag ”min” grävling om faran som lurade.

   Med min granne talade jag aldrig om saken.

   Jag lyssnade bara artigt, då han en dag berättade om hur luckan fallit igen under natten, men att buren var tom.

   -Det ska inte vara möjligt, sa han. Någon måste ju komma åt en platta på marken inne i buren, för att luckan ska falla ner och stänga in djuret.

   Kanske inbillade jag mig bara, eller fick jag en misstänksam blick?

 

Jag är nästan färdig med mitt höstarbete i komposten.

   -Jag bör nog markera de där vitlökarna, tänker jag, och letar upp tre lämpliga pinnar, som jag sticker ner bredvid de långa, gröna bladen, som annars riskerar att försvinna bland växtdelarna. Som det mesta i min trädgård, växer de på en plats de själva valt. Några klyftor har väl råkat komma med i komposthinken från köket.

   Jag älskar komposter! Doften och värmen. Fullt av liv. När jag för en tid sedan krafsade lite i det understa lagret, hittade jag den perfekta blomjorden. Mina basilikor växer och frodas i köksfönstret tack vare den.

   En blick på grävlingens egen kompost bekräftar att han inte har varit där på hela hösten. Gräset har fått växa ostört. Små syrenplantor har flyttat in.

 

Min kompost står där färdig nu. En ganska hög kulle. Helt öppen och fri.

   -Nu låter jag allt vila till våren, tänker jag nöjd och går därifrån. Jag hoppar numera över det där med att vända komposten. Jag bara fyller på som jag gjort nu. Ser till att lite grova kvistar och liknande kommer med ibland, så luften får tillträde.

   Nästa morgon, när jag tittar ut genom fönstret, ser jag växtdelar ligga utspridda kring det som i går var en vacker kulle.

   -Så bra! tänker jag. Nu fick jag komposten bearbetad, i alla fall. Tack! Jag anar, att ”min” grävling  har varit här under natten.

   När jag går ut och tittar lite närmare, ser jag att två av vitlökarna står där, varsamt sparade. Runt om är det ”grävt.” Den tredje löken ligger med rötterna i luften. Jag vet, att pinnen den fick var så liten, att den måste varit svår att upptäcka i skymnings- eller gryningsljuset, vilket det nu var, när min medarbetare i trädgården var här.

   Vi gör det vi är bra på.

   Jag, som har både redskap och tumgrepp, planterar lätt tillbaka den lilla vitlöken och ger den en rejäl pinne.