En kopp te och en kanna blod.

 

-Jag har läst dina böcker och skulle vilja anlita dig. Det handlar dels om mina krukväxter, som inte verkar må bra. Vad kan jag göra för dem? Ge dem annan näring?

   Sedan är det min lägenhetstomte … jag brukar ge honom en kopp te med dopp. Är det bra? Vill han ha något annat? Jag undrar också, om det finns några andra väsen här? Hur kan jag träna mig i att möta dem?

   Bland alla frågor slänger kvinnan så in den där välkända, den som det står ”tvivel” på:

   -Finns det någon tomte eller några andra väsen här, över huvud taget?

   Men hennes röst låter, egentligen, inte ett dugg tvivlande. Hon vill att jag gör en kommunikation, och vi bokar en telefontid för genomgång nästa dag.

   -Din fråga, hur du ska träna dig i att möta de väsen som finns omkring dig, har du en hel del svar på redan efter att ha läst mina böcker, säger jag avslutningsvis. Öva mycket! Lita på din intuition!

 

Jag sätter mig till rätta. Vänder mig inåt. Krukväxterna står där, bleka och taniga. Vilka sorter är ointressant för mig. Det är någon annans uppgift att ge skötselråd för primulor och pelargoner. Min känsla är stark, att de här växterna inte tillgodogör sig den näring de får. Det tycks mig, som om inte heller kvinnan gör det.

   Så här är det ofta, när jag anlitas. Uppdraget visar sig nästan alltid handla om något mer än det som ligger på ytan.

   Brist på något … kan vara koppar …

   Starkt förnimmer jag, att kvinnan är vegetarian, vilket hon bekräftar, när vi har vårt nästa telefonsamtal, då vi tillsammans ska tolka det jag fått veta.

   -Ät mycket bladgrönsaker. Där finns koppar. Likaså i ärter, bönor, fullkorn. Du får svårt att ta upp järn, annars, säger jag. Koppar … järn … viktigt samband. Allt så giftfritt som möjligt.

   En gång i tiden skulle jag bara ha berättat om vilka växter som var de rätta i en situation som den här. Då, flera generationer tillbaka, när jag var samlerska och läkekvinna, visste jag nog inget om järn och koppar. Jag är inte så väldigt intresserad av det på den här jordaresan heller, men ibland kommer sådana fakta till mig så väldigt tydligt, att jag finner för gott att förmedla dem.

 

Jag frågar kvinnan om hennes födelsetid. Dels för att se hennes numerologiska livsväg, men också för att få veta om hon är i fertil ålder.

   -Du kanske tycker frågan är konstig, säger jag lite trevande, men visst har du mens? Jag menar inte just nu, men över huvud taget?

   -Ja, svarar hon och låter inte ett dugg förvånad över frågan.

   -Bra. Dina växter behöver ditt mensblod. Ni tar och ger från och till varandra. Tycks leva i en sorts ”symbios.” Omedvetet, kanske. I varje fall från din sida.

   -Hur vet jag hur mycket blod de vill ha? undrar kvinnan.

   -En dags blod till en kanna vatten. Det räcker till alla. Det är en kur för växterna. En gång i månaden. Du skulle ju inte heller komma på tanken att äta blodmat varje dag …

   -Jag är inte beredd att börja äta kött! avbryter hon.

   -Nej, nej, svarar jag och tänker att det är skönt att höra kvinnans gräns. Första mensdagens blod har mest kraft, fortsätter jag. Lyssna mycket inåt under de här dagarna. Det ska du förstås alltid göra, men särskilt då. Prova dig fram. Ge kroppen vad den vill ha. Känn efter.

   Jag struntar i att prata om de bilder på blodmat, som visat sig för mig.  Det känns inte som censur, mera som att universum levererar mängder med förslag som jag får välja bland efter bästa förstånd.

   

För övrigt är jag själv vegetarian, sedan min första healer, en vis man från Indien, lärde mig att när vi äter av en djurkropp, får vi också i oss djurets känslor. Ett djur, som lever under stress, transporteras till slakt under ångestframkallande former och slutligen avrättas respektlöst, för över de negativa känslor det härbärgerat i sin kropp till oss.

   De vilda djur som hetsas och dödas utan tacksamhet och kärlek påverkar oss, förstås, lika illa.

   Detta har min vän, Vilsan, synpunkter på i Boken till Lejon, min första bok. Vikten av att ta reda på hur djuren vi äter, även de vilda, har haft det under sin jordaresa, betonar hon starkt.

 

-Har ditt småfolk varit ovanligt aktivt sedan du kontaktade mig? frågar jag kvinnan. Jag har sett dem knalla runt, kors och tvärs. De vet att saker är på gång, att de är iakttagna. De är mycket kommunikativa. Tycker om uppmärksamheten. Far omkring i en grå ”möbel.” Soffa? Nej, mindre … fåtölj … pläd … något grått. Nu klättrar en över ett ryggstöd. De är ganska många. Fler än du vetat om. De trivs hos dig.

   Kvinnan hjälper mig med tolkningen av det grå.

   -Min filt eller tröja, säger hon. Båda hänger över en stolsrygg.

   -Om vi tänker att du och dina växter lever i ”symbios”, så har du och ditt småfolk i stället parallella liv, fortsätter jag. De rör sig obehindrat mellan olika verkligheter, obundna till tid och rum. Det tycks finnas någon sorts hierarki bland dem, fast mest handlar det om stor eller liten.

   Allt du gör mot dem, vänder tillbaka till dig. Därför kan det vara klokt, att ge dem något som en ”vängåva.” En kopp te med dopp, som du brukar servera, verkar utmärkt.

   Berätta för dem, i ord eller tanke, när du ska göra någon förändring hemma. Ifall det är nödvändigt, kan du möblera om, bara du förvarnar i god tid, fast de tycker inte om det. Nya möbler är svårt för dem att acceptera, eftersom det finns så många skadliga ämnen i dem. Skadliga för oss, också.

   Konstiga dofter kan få dem att flytta. De har svårt att förstå meningen med att människor döljer sina egna dofter med parfymer.

   Vill du att ditt småfolk ska fortsätta trivas, ska allt vara så naturligt som möjligt.

   Musik tycker de om. Mjuk musik. Piano, till exempel.

   ”Läskiga” apparater är inte bra. Med det avses mobiltelefoner, datorer och annat liknande. Sådant som avger strålning.

   De vill, att du ska ha en garderobsdörr på glänt. Kan också vara dörren till en klädkammare. Jag vet inte säkert vilket. Den ska, i varje fall, alltid vara lite öppen. De känner sig säkra där inne. Ett ”skyddsrum” för småfolk.

   -I garderoben har jag en bärbar dator på översta hyllan, säger kvinnan. Jag har en klädkammare också, förtydligar hon.

   -Jag tror inte riktigt att det är garderoben. Det jag ser, är mera ombonat, har mera rumskänsla.

   -Är dörrhandtaget på höger eller vänster sida? frågar kvinnan, som tänker praktiskt.

   -Höger.

   -Klädkammaren. Hennes beskrivning av det här lilla utrymmet, är så lik den bild hennes småfolk ger mig.

   -Det här blir så bra! tänker jag. Bra för alla. Kvinnan vill alla så väl. Alla i hennes hem.

   -Spelar du något instrument? frågar jag med tanke på vad småfolket säger om musik.

   -Nej, men jag nynnar. De förstår sig inte på digital musik, har jag fått lära mig. Uppfattar den bara som ett brus.

   -Jag förstår precis. De vill ju ha det så naturligt som möjligt, svarar jag.

   Där och då bestämmer jag mig för att jag också ska börja nynna för mitt småfolk.

   -Mediterar du? undrar jag, fast jag inom mig redan vet svaret, innan hon har bekräftat. Så klart hon gör!

   -Då förstår du säkert vad jag menar när jag säger att så småningom kommer det att räcka att du lägger händerna runt dina växter, när du har mens. Skickar kraft till dem på det betydligt enklare sättet. Men dit kan det vara långt.

   Jag säger något om hur klumpiga instrument vi fortfarande måste använda här på jorden. Att vi går mot en mera subtil verklighet nu.

   -Jag la händerna runt växterna i går, svarar kvinnan lugnt.

   Så bra att bli bekräftad, säger hon sen, när vi efter en lång stund ska avsluta vårt samtal. Allra sist berättar hon att en av hennes småfolk nyss har presenterat sig för henne. Trrkh, heter han. Har ett ganska grovt utseende. Stor näsa. Hon uppfattar honom som en sorts fadersgestalt, en ledare. Han har kommit tillbaka ytterligare en gång, då i sällskap med sin fru. Hennes namn är ännu okänt.

  

Jag blir sittande en stund. Det kommer en bild av stora, frodiga, gröna växter. De sträcker sig, böjer sig, slingrar sig runt sig själva och varandra. På långa, kraftiga grenar gungar småfolkets barn.

   Efter två månvarv får jag ett samtal från kvinnan. Hon berättar om friskare, grönare växter.

   Kanske inte precis så frodiga som i min bild.

   Inte ännu.