Älvedans

 

 Det är en tidig morgon i slutet av januari som älvan finns 

 hos mig, när jag avslutat min meditation. Hon har kommit för att ge mig svar på mina många frågor om älvorna och deras liv här på jorden.

Jag inleder med att fråga på vilket sätt älvor och änglar skiljer sig åt från varandra.

   -Vi är sprungna ur samma rot och stam, men vår utveckling har gått åt olika håll, svarar älvan. Vi kommer aldrig att ingå i någon symbios. Aldrig bli samma.

Vi har utvecklats till våra olika Uppdrag här på jorden och annorstädes.

  -Du använder ett högtidligt och ålderdomligt språk. Finns det ett skäl till det?

  -Jag är en talesälva. Jag är mycket, mycket gammal. Har behållit det språk som bäst bär fram vårt Budskap.

  -Som är …?

  -Vi värnar alltid om det vackra. När jag säger ”alltid”, menar jag ”alltid.” Varje gång vi ställs inför ett Uppdrag frågar vi oss hur detta kan göras så fyllt av skönhet som möjligt.

  -Är det annorlunda med änglarna?

  -Ja! O ja! De är mycket mer praktiska. Allvarligare. Strävsammare. Mer lika er människor, faktiskt.

 Men låt dem visa själva. Det är bättre.

  -Jag tänker ofta på älvor som dansande varelser.

  -Är så att vi alltid dansar fram. Är vårt sätt att röra oss. Alltid dansande och svävande. Vi är utomhus. Nästan alltid. Jo, alltid.

  -Du tvekar …

  -Beror på att vi tänkt att vi kanske måste röra oss inomhus också, men vi mår så dåligt av inomhusluft och instängdhet och konstgjorda föremål, så vi har kommit fram till att låta bli.

   -Något mer jag behöver veta, som jag ska förmedla till dem som vill lära känna er, älvor?

   -Ha fokus på det sköna. Det är där vi finns.

 

Ett par dagar senare dyker hon upp igen. Även denna gång i bleka gryningen, när jag just har sträckt på mig efter meditationen. Tagit de djupa andetagen. Utan att jag har ställt några frågor, börjar hon berätta.

   -Älvor älskar dimma!

Och vackra ord … som älvedans, dimslöjor.

Slöjor … vi bär alltid svepande slöjor. Tunna, skira. Inte sådana som gömmer, stänger ute, stänger inne. Utan tunnaste tunna, i milt vitt. Regnbågens alla färger i ett skimrande vitt.

Människors ögon är så stela nu för tiden. Era steg och andetag så snabba. Ni behöver mycket vila. Vara ute i dimmorna. I milt ljus och stillhet som mjukar upp er blick. Vi vill hela tiden vara bland dimmor. Dimmor har också ett liv.

Allt naturen skapar har liv.

Mjukt, följsamt liv.

Det är era maskiner som gör er blick stel.

Djur har inga maskiner. Därför är de hela tiden i förbund med oss, älvor.

För er, människor, krävs det att ni gör ett val.

Vad är viktigast?

Alla era maskiner och apparater, som lägger all kunskap utanför er själva?

Eller det enkla livet, där ni alltid är i förbund med allt levande?

 

Några dagar senare, alldeles i början av februari, fortsätter vårt samtal. Det är morgon, precis som de andra gångerna. Ljuset har börjat sitt segertåg över vintermörkret. Vinner med några sekunder varje dag.

  -Du, talesälva, du talar om maskiner. Kan du utveckla? frågar jag. Jag förstår att det är viktigt, eftersom du kommer till mig igen med det ordet.

   -Det är allvarligt. Ni tappar mer och mer av er inre tillit och visdom för varje sekund. De yttre krafterna omkring er är så starka. Så dominanta.

Vi, älvor, har mer att göra för att balansera detta än vad som är bra för oss.

Vi är skapta för lätthet, dans och glädje. Nu får vi lägga så mycket kraft på att bevaka var vi bäst behövs just för stunden.

Blir så ansträngande.

Vi dansar och dansar. Svävar omkring ute i städernas parker, vid sjöarnas stränder, till och med där människor stannar för att vila och ge sina kroppar näring. Men det är så konstig näring! Konstgjord mat. Den stänger människors sinnen, i stället för att göra människorna tillfreds.

Allt är så bullrigt.

Mitt Budskap till er som lyssnar är att sluta vara rädda! Gå ut och möt oss. Berätta för andra. Sök upp dem, som kan lyssna på er. Som har tro och tillit.

Hjälp oss att sprida vår glädje, vår dans!

Vi är här på jorden för att hjälpa er.

Sprida glädje, sång och skratt.

 

Det har blivit mitten av mars, innan jag åter får kontakt med talesälvan.

Solen öser ner sitt ljus över jorden, där jag går.

  -Älvorna, tänker jag, vad tycker de om starkt solljus? Jag har aldrig träffat någon älva mitt på dagen. Måste fråga.

Innan jag medvetet hunnit skicka min undran, är svaret där.

  -Vi undviker solljuset mitt på dagen. För starkt för oss.

Vi är ute mest i skymning och gryning. Allt som är för hårt och starkt, undviker vi. Hård och stark vind, ösregn, kraftigt snöfall. Vi tycker inte särskilt mycket om snö alls.

Nattmörker undviker vi.

Som du märker vill vi ha ett jämnt och lugnt flöde i naturen kring oss.

   -Var är ni då, när ni inte kan vara ute?

   -Vi har platser, där vi vilar och söker skydd. Samlas. Har roligt.

Kom ihåg, vi söker hela tiden glädjen!

 

En dag i slutet av mars möts vi igen, talesälvan och jag.

Samtalar en stund.

   -Du kan gott säga till dem, som vill lära känna oss, älvor, att vi är med er på jordavandringen, säger hon.

   -Men vi kan inte dansa åt er, fortsätter hon.

Ni måste själva känna vad som är viktigt.

Arbeta på med ert jordeliv, och samtidigt göra allt så skönt och vackert ni kan.

Kom ihåg att dansa.

Glädjen är så viktig!