En annan Noaks Ark

 

Det första jag lägger märke till, är ljuset.

Det är ett skimrande, vitt ljus över öppna havet.

Det är ett helande, läkande ljus.

Det stora, vita skeppet ärr uppfyllt och omslutet av ljuset.

Det har inte alltid varit så.

 

Första gången jag hör talas om skeppet, är när en kvinna kommer till mig för att vi ska meditera  tillsammans över en dröm hon har haft.

Hon har drömt om ett skepp.

Hon vecklar ut ett vitt papper och börjar läsa.

Hon läser om skeppet.

Om helande och läkande läser hon.

Hon för oss ombord.

Efteråt berättar hon om en del av det som hänt på skeppet tidigare.

Det är omöjligt för mig att återge. Outhärdligt.

Det ska inte berättas vidare.

Så därför får inte heller du veta. Men jag tror, att du kan ana.

 

Kvinnan gör det enda rätta med en sådan dröm.

Hon fastnar inte i frågor om varför.

Hon utkräver ingen hämnd.

Hon flyr inte.

Hon sätter igång med att hela och läka.

Sådant är hennes uppdrag i drömmen.

Hon vill inte. Vi vill aldrig, men hon gör det i alla fall.

 

Nu står jag ombord på skeppet.

Jag lägger märke till tystnaden och stillheten.

Människor, klädda i ljusa, bekväma kläder sitter vid relingen, här på övre däck.

De sitter här och de utstrålar lugn och frid.

Jag ser, att ingen bär på något. Inte ens en mobiltelefon.

Deras ansikten är i vila. Osminkade. Maskerna är tappade.

Jag ler, när jag ser en man jag känner.

Han har satt sig allra längst fram.

Vaksamt och avspänt lever han sitt uppdrag som Den som Ser. För här, ombord på skeppet, lever alla sitt Högsta Bästa.

 

Jag ser barn, som leker. Men jag ser inga leksaker. Barnen sitter vid de vuxnas fötter. De leker med varandra. Det verkar vara någon sorts fingerlekar.

Så ser jag en hund. En stor hund, som sover under en bänk.

Jag har sett flera djur tidigare.

Och jag ser den stora, stadiga, betryggande kommandobryggan.

Och mitt på däck ser jag ett gammaldags utkikstorn. Så där riktigt gammalt, som man skulle kunna se på en medeltidsmålning, kanske.

Växterna, som kvinnan har planterat, för helande och läkande, de frodas redan.

En del av dem är, rent av, färdiga att skördas!

Växtkraften tycks vara enorm ombord på skeppet. Och det behövs. För både människor och djur ombord är i stort behov av helande och läkande.

 

Inne i skeppet har jag sett att det finns rum för vila och sömn.

En restaurang har jag besökt, som serverar god och hälsosam mat och dryck.

 

Jag vänder åter blicken mot människorna där vid relingen.

Jag lägger märke till att mannen längst fram, Han som Ser, sträcker en aning på sig.

Hans uppmärksamhet skärps.

Han har upptäckt något.

Nu ser jag det också.

En fågel.

En underbart vacker, svartglänsande korp, full av kraft, kommer flygande mot oss.

I näbben håller den ett hopvikt, vitt papper.

Den kommer rakt mot mig.

När den är alldeles över mig, släpper den papperet.

Jag fångar det.

Och jag vet, att nu, snart, ska jag få veta skeppets namn.

Snart vet du, också.

Fågeln gör en sväng över människorna, som en hälsning innan den flyger iväg igen.

Den flyger före oss.

Den flyger i vår färdriktning.

 

Jag vecklar ut papperet, och jag läser ordet som står skrivet:

ÄNTLIGEN

 

                                                      * * *

 

Det har gått en del jordatid sedan jag första gången hörde talas om skeppet.

Bortom vardagsmedvetandet med sitt mätande av tid och rum, var det självklart att jag skulle gå ombord. Lika självklart var det att lämna skeppet, när jag sett det jag skulle se den gången.

Jag skulle inte gå ombord igen, men så småningom få en del vetskap om vad som egentligen hände sedan. Jag har väntat.

 

Mitt sista minne från min plats på däck den där dagen, när korpen kom flygande in över oss, är att stämningen ombord förändrades. Människorna sökte varandras blickar. Började samtala lågmält. Nickade i samförstånd.

Barnen lyssnade uppmärksamt.

Alla verkade förberedda. Som att de hela tiden vetat. Men vetat vad?

 

Jordatiden är den rätta nu för att sända frågan till honom, som satt längst fram vid relingen. Han som Ser. Stannade han kvar tillräckligt länge för att ha sett något mer?

Min fråga är väntad.

Svaret kommer ... bilder, ord, känslor.

Inte alls långt efter att korpen lämnat sin papperslapp och flugit iväg igen, skymtade land! En ö, så stor att det var lätt att ta den för fastland.

Alla på skeppet hade sina uppgifter. Arbetade under tystnad. En underbar doft spred sig i den svaga brisen, när en kvinna började samla läkeväxter i trädgårdsodlingen. Någon gick till restaurangköket och fyllde korgar med mat. Någon hade ansvar för barnen.

Han som Ser hade också sin givna uppgift; att iaktta för att kunna berätta. Han fick veta, att människorna på skeppet skulle ta hand om livet på ön. Där fanns några vuxna och barn, som hade överlevt en svår katastrof. Det kunde eventuellt också finnas djur som klarat sig. Kanske också växter.

En svår epidemi hade drabbat jorden genom ett virus, som spridits snabbt och mot vilket inga kända botemedel fanns.

Människorna på skeppet hade varit på väg länge, länge. Under resan hade de sakta byggt upp sin hälsa och var nu mycket friska och sunda. De hade haft gott om tid att dra sig till minnes gamla kunskaper.

Deras visdom hade vuxit sig stark.

De var fulla av vilja att ta itu med sina uppdrag, för att få livet på ön att än en gång växa och blomstra.

-Jag fanns med ombord när skeppet la till vid ön. Jag såg nöden. Såg den lilla människoskaran, som väntade på stranden. Såg en gnista tändas i deras ögon. De hade väntat. De hade vetat. Bara inte när. Men, nu, ÄNTLIGEN!

Nu kom de som förde med sig nytt hopp.

Det är allt jag vet, avslutar Han som Ser.

Jag tackar honom.

 

Men jag undrar fortfarande ... vad hände, när människorna möttes? Finns det något mer jag kan få veta, nu när det är dags för mig att ta itu med mitt uppdrag att berätta vidare?

Jag blundar, jag väntar och jag ser ...ut ur skeppets inre, kanske från ett lastrum, kommer flera män. De skjuter någon sorts vagnar framför sig. Under tystnad skyndar de i land. De bär mörka, välstrukna bomullskläder. Uniformer? Nej, snarare overaller. Skyddskläder? Vagnarna är fullastade med föremål; svarta lådor, blanka instrument och verktyg, mätare av något slag, solfångarplattor och annat som jag inte kan identifiera.

Jag fylls av en oväntad känsla av vemod. Vill inte lämna, inte bli lämnad. Vill veta mer.

Jag ber. Jag väntar ... så, efter sekunder eller om det är år av jordatid framträder människorna på skeppet som på en scen. De är redo att gå i land.

Utstrålande trygghet och harmoni står de där i sina vackra, ljusa kläder.

Kvinnan med läkeväxterna allra längst fram. Rak och stolt. Hennes famn är full av grönskande kvistar med blommor i olika färger. Hon fångar blickarna hos dem, som väntar på stranden.

Plötsligt märks en rörelse bland barnen ombord. Det viskas och pekas. Snart ser också de vuxna. Leende följer på leende.

En fjäril! En praktfull, färggrann fjäril har landat bland de väldoftande blommorna i kvinnans famn.

-Jag såg när den kom flygande! säger en liten flicka glädjestrålande. Den kom från ön.