Ju mindre jag vet, desto bättre.

 

Kvinnan, som lämnar sitt gamla jordeliv, är högtidsklädd i lång, svepande kjol. Ett tegelfärgat linne skymtar.

   -Så var hon aldrig klädd! avbryter min uppdragsgivare, innan jag berättat färdigt. Jag har aldrig sett henne i kjol.

   -Just när hon böjer huvudet, för att gå in genom grottöppningen, fortsätter jag, kommer en närbild av en grå, stickad kofta, som hon bär över linnet. Den ser tjock och varm ut. Mönsterstickad, kanske flätor. En väl använd kofta.

   -Ja, en sån hade hon! Hon var så frusen sista tiden.

   Vi pratar vidare om detaljer i min kommunikation, som känns viktiga. Och jag känner mig trygg i förvissningen att ingen förhandsinformation i ord eller bild har stört min telepatiska kontakt.

 

En annan gång, en annan kvinna. Hon har varit borta från jorden länge, när hon visar sig för mig. Också hon är klädd i en kofta, som blir ett igenkänningstecken. Men den här är finare, stickad i tunnare, vitt garn i ett speciellt rutmönster.

   -Den känner jag igen, säger hennes barnbarn, när jag beskriver den. Den förvånansvärt stadiga sko som dyker upp i närbild, bar hon på grund av ett handikapp, förklarar han vidare.

   Även den här gången är jag fri från yttre påverkan. Vi kan ägna oss åt att tolka hennes besök. Vad vill hon? Varför just nu?

 

En dag kommer ett uppdrag, som gäller en trädgård. Några växter vantrivs, trots alla omsorger. I min telepatiska kontakt med trädgården blir jag visad till änden av den rabatt, där växterna finns. Den följer husets ena långsida. Framme vid hörnet blir det stopp. Där finns problemet. Vinden från havet tar just den vägen, växterna får ingen ro. De är, rent av, lite stressade. Jag ser en inre bild av ett litet snår av tåliga, skyddande växter som bildar en skärm för att skapa lä. Utan kunskap om trädgården är jag helt öppen för de förändringar som växterna själva vill ha gjorda.

 

-Allt är som vanligt, säger en annan uppdragsgivare. Han har det så bra. Jag förstår inte varför han blivit så bråkig. Kan du komma och titta? Ska jag skicka några bilder?

   -Nej, gör inte det! svarar jag. Och, nej, jag vill inte komma och titta. Jag vill sitta precis här och kommunicera telepatiskt med din häst. Bedöma stallet och hagen och läsa kroppsspråk finns andra som gör bättre. Men, ta emot din hästs egna bilder, ord och tankar och förmedla dem till dig är jag bra på!

 

-Gör dig så ”blank” du kan, uppmanar jag en vän, som undrar hur han bäst ska förbereda sig inför ett besök på en magisk plats i skogen, där han vet att något viktigt väntar på honom. Släpp alla tankar, lämna all kunskap hemma, säger jag. Gå bara dit. Sitt där. Var tyst. Vänta.

  

Jag tillämpar detta strikt i all min telepatiska verksamhet. Inga foton, minsta möjliga kunskap, som kan få hjärnan att börja analysera, göra rimlighetskalkyler och så frön av tvivel.

 

En man, som lärt mig mycket om att arbeta med andar, uttryckte det mera kärnfullt:

   -Ju mera hjärndöd, desto bättre!