Uppdrag fotografering.

 

Jag kallar dem uppdrag. Skulle kunna benämnas visioner, uppenbarelser. Men aldrig idéer.

Jag säger ja till något jag inte alls inser meningen med. Inte förrän långt senare. Det ska vara så.

En idé, däremot, syftar till ett mål. Ett resultat. Vill bli belyst från olika håll. Ofta delas med andra.

Ett uppdrag utförs. En enda fråga ställs: Kan detta skada mig själv eller någon annan? Inte? Sätt igång! Finns något att justera? Gör det!

 

Det här fyrdelade uppdraget kom i ett svep:

1. Du ska fotografera knyttens hem borta i skogen.

2. Du ska fotografera din skyddsgran, gammelgranen som du just nu sitter under.

3. Du ska fotografera dina vänners skyddsgran, några kilometer bort. Den som både vaktar och välkomnar.

4. Du ska fotografera den skyddsgran, som du sett på en sörmländsk åkerholme, tretton mil härifrån.

 

Nästan alltid visar det sig att uppdragen är en ingång till något mer, något oväntat.

Granarna på åkern hade följt mig länge. Mina tankar hade ofta gått dit.

Att gå ut i skogen bakom huset där man bor, är ingen jätteutmaning, men att ”i blindo” packa matsäck för en dagstur med syfte att träffa och fotografera ”de där gamla malätna granarna”, som en undrande vän uttryckte saken, är större. Det var från passagerarplatsen i hans bil som jag först såg den. Den stora gran, som visade sig vara två.

-Titta! ropade jag då. Där är en sån där skyddsgran, som jag har pratat om.

Det var vinter, snön låg djup. Jag visste, att jag skulle komma tillbaka. Men nu tar vi det i tur och ordning.

 

Det har blivit vår och jag är framme vid knyttens boplats.

Det är tidig morgon. Jag slår mig ner utanför deras hem, när jag krängt av mig ryggsäcken och tagit fram min fina, gamla Nikon, laddad med ny film. För att förbättra min synskärpa blinkar jag några gånger.

-Du undrar hur du ska få läkning för dina torra ögon? Ljungblommor är bra. Ta dem bara i handen och gnugga dem. Går också bra med de gamla, torra. Dra in doften genom näsan.

Min fråga, liksom knyttens svar, skickas tyst och telepatiskt. Precis som mitt ”tack.”

-Jag gick förbi här i vintras och såg många älgspår och högar med spillning och undrade varför någon älg är intresserad av att pulsa fram i snömassorna till ett knyttberg.

-En älgtjur har tillbringat mycket tid här. Blåst in varm luft. När småknytten haft alltför tråkigt, har de fått åka en tur på hans huvud. Hållit sig fast i hornen.

Knytt går inte i ide, men vi lever ett stillsamt vinterliv med mycket vila. Nu behöver vi mat. Fet mat!

Jag tänker på det Osse Kattkung (honom läser du om i mina böcker) sagt om att vi mår bäst av att äta det vi är vana vid. Sånt som växer i vår närhet. Cellminnen finns lagrade i oss.

-Jag kommer i morgon med hasselnötter, lovar jag. Ska jag krossa dem? Kan jag i så fall göra på plats med en sten.

Och jag kommer tillbaka. Finns inget som så effektivt tar död på all telepatisk kommunikation, som brutna löften. Det och lögner.

 

För uppgift nummer två, går jag några hundra meter från mitt hem in i skogen till min skyddsgran. Den ger mig inte bara skydd, utan också kraft. Under de svepande grenarna, som når nästan ner till marken bildas ett lite bo, dit många djur söker sig.

Det är nu jag får höra talas om linjerna. Skyddsgranar är sammanlänkade på långa linjer. Därför, säger min gran, är det mycket viktigt att människor lär sig var linjerna går för att veta vilka granar som kan sågas ner. Förstås måste skyddsgranarna stå kvar.

-Hur ska människor veta? undrar jag.

-Prata med träden, naturligtvis! Fråga.

-Hur nära varandra står ni på de där linjerna?

-Inom synhåll.

 

När jag ställt ifrån mig cykeln på platsen för det tredje uppdraget, beslutar jag mig för att närma mig granen från skogshållet, i stället för att stanna i trädgården. Efter bara en liten stund har jag till min förvåning gått vilse. Efter att jag klivit omkring än hit och än dit, blir jag stående på den platå, dit jag klättrat upp och ser mig omkring i den vilda, vackra och karga omgivningen.

Nej, jag har ingen mobiltelefon, ingen färgglad väst, ingen visselpipa. Jag har tilliten. Jag har övertygelsen att när jag nu har gått vilse, så ingår det säkert i uppdraget. Något eller någon väntar på mig. Så jag står där jag står. Blundar. Lyssnar. Känner efter en stund att jag är iakttagen. Sakta öppnar jag ögonen. En räv! En gammal räv står ett par meter framför mig och ser med sorgsna ögon rakt in i mina. Eller är det inte sorg, är det kanske visdom som lyser där inne? Hans päls är tjock och grånad. Efter en stund vänder han sig om, går några steg. Vänder sig mot mig igen. Fortsätter gå. Och jag fattar. Han är min vägvisare! Tack! Jag börjar gå efter räven. Släpper den med blicken för ett par sekunder. Den är borta. Men jag vet att jag är på rätt väg. Vältrampad av många tassar går stigen i krokar och krumbukter över stenar, bakom klippor, mellan träd i gammelskog. Lätt och enkelt. Efter en stund ser jag granen, som vaktar huset där människorna och katten kanske, kanske inte har vaknat.

Jag dricker mitt vatten, äter mitt äpple, tar mina bilder.

Jag cyklar hemåt.

 

Inför sista uppdraget är jag fylld av förväntan.

Jag har längtat efter det här mötet. Gläder mig att det ingår i uppdraget.

-Tänk, om jag missar granen! Inget är sig likt nu, klätt i skir grönska. Men så, en kurva, en uppförsbacke. Där! Jag parkerar bilen, tar ett par bilder.

Bortom åkern finns en kulle med gamla, knotiga ekar.

-Ni ser lika självgoda ut, som gamla ekar alltid gör, säger jag leende och slår mig ner mot en knotig stam och tar fram salladen jag gjorde i ordning i morse. Bröd och vatten dukar jag upp bredvid. Inga bestick! Stoppar lindrigt rena fingrar i burken och fiskar upp bitar av ägg, potatis, ost, oliver och grönsaker. Äter. Njuter.

Jag tänker på det där med att jag uppfattar ekarna som självgoda. Samtidigt ger de mig en så underbar frihetskänsla. Vad beror detta på?

-Vi behöver inte dig, säger de. Men sitt gärna här och vila dig mot oss. Vi har kraft mer än nog. Kommer aldrig att ta något från dig. Marken, växterna, luften omkring oss, suger i sig av vårt kraftöverflöd. Räcker för allas behov. Därför är du så fri här.

-Tack.

Jag går tillbaka till granarna. Länge har platsen där de står använts som skyddsrum för varelser som bor runt omkring, inte minst nere i vad de kallar o-skogen på andra sidan vägen. När den skogen, en planterad granskog, avverkas, kommer skyddsrummet att behövas av alla dem som blir hemlösa.

Jag har fotograferat det jag ska. Riktar kameran mot fula o-skogen, tänker ta en sista bild, men då är filmen redan slut.

 

Nedanför min skyddsgran, här i min skog, står ytterligare några granar i en rad. En av dem är en berättargran, det vet jag. Men ännu vet jag inte med säkerhet varför en av dem sände orden ”beschütze uns” till mig, när jag slog mig ner hos dem en stund. Den frågan, precis som många andra, får vänta.

Svaret kommer.

Sen.

När det är dags.