Tre kvistar ögontröst och en pendel.

 

Det började med ”djurprat.”

Sen kom växterna.

Därefter människorna.

De på jorden och de som befinner sig någon annanstans.

Allt som existerar.

Gränslöst i tid och rum.

Jag är telepatisk kommunikatör.

Som en koppling mellan mig och Universums vägledning har jag hjälp av bland annat pendel.

 

Mitt eget växande handlar allt mer om rena utmaningar. Att följa den där inre rösten, som kan ge till synes fullständigt befängd vägledning. Som att åka tolv mil för att hitta tre kvistar ögontröst.

   -Var växer ögontröst, som är i samklang med mig? frågar jag i en morgonmeditation.

   Svaret kommer omgående med exakt angivelse om vilken väg jag ska åka och vilken stig jag ska gå för att komma till den kulle där ögontrösten finns.

   Jag vet, att vill jag fortsätta vara i det här flödet där mina frågor får svar, kan jag inte tveka, inte ifrågasätta, inte tycka att det är för jobbigt. Allt handlar om tillit. Universum väntar alltid på rätt tillfälle att visa mig, lära mig något nytt.

   Utan onödigt dröjsmål åker jag.

 

När människorna, djuren, husen, träden och allt annat vi har omkring oss, vibrerar på samma frekvens som vi själva trivs vi, mår bra, vill stanna. Då kan vi också tillgodogöra oss kraften från det som växer i jorden. Saknas den där samhörigheten, hjälper oss inte en aldrig så kraftfull läkeväxt. Den insikten är skälet till att jag inte bara går ut till någon vacker och artrik hage i min närhet och granskar dikesrenarna noga. Gjorde jag det, skulle jag säkert hitta ögontröst i tillräcklig mängd.

   Därför ställer jag den där frågan.

 

När jag är nästan framme vid målet för min resa, ser jag hur något blänker till i solskenet på stigen där jag går. Jag sätter mig på huk. Korna, som ligger och idisslar, reser sig upp och tittar nyfiket. Det visar sig vara en ganska lerig liten plastpåse innehållande en reservknapp av metall med texten SUPREMED.

   Jag, som bara ett par dagar tidigare talat med mina hjälpare om att jag behöver en ny pendel. En med lite mera tyngd än min gamla av trä, som för övrigt är en gobelängpinne, som jag använde under min tid som väverska. Och här ligger den! Nästan nertrampad av klövar.

   -Gåva från Universum, tänker jag och tackar.

   Som om inte detta är nog, ser jag att det växer fin kamomill en bit bort. Långsamt och avslappnat närmar jag mig. Söker och finner den där känslan av välbehag, som säger att det här är rätt, att vi passar för varandra. Några små knubbiga champinjoner, som jag tuggar i mig direkt, växer alldeles bredvid.

   Återstår så ögontrösten … snart står jag med de små kvistarna i handen. Den underbara känslan som alltid fyller mig när ett uppdrag, som jag kallar det, är slutfört, infinner sig.

   Jag slår mig ner på stammen till en gammal, omkullfallen ek med min nya pendel. Börjar uppmärksamt bekanta mig med den. Trär en bit mattvarp, som jag har i en av mina samlarpåsar, genom öglan på baksidan. Tar reda på hur den

visar sina svar, innan jag stoppar ner den i sin påse igen.

   Jag äter min matsäck, vilar en stund och vänder sedan hemåt.

  

Det går en del jordatid. Pendeln visar sig vara precis så suverän, som namnet utlovar.

   Lätt vore det att bli beroende av den.

   Lätt att glömma, att min inre röst är min främsta vägledare.

   Men nu har jag fått veta, att jag snart ska sluta använda pendel. Jag kommer att arbeta helt oberoende av alla yttre hjälpmedel. Det gläder mig. Gör mig fri. Jag själv är snart det enda redskap jag har, så jag måste se till att må så bra som möjligt och hålla min tillit stark.

   Undrar vad som ska hända med min SUPREMED-pendel, när jag inte längre behöver den? Kommer jag att ge den till någon eller försvinner den bara spårlöst så där som saker, personer, platser ofta gör, när vi gett varandra allt vi har att ge och fått allt vi har att få?

  

Mina tre kvistar ögontröst räckte till ett avkok, som jag gav mina trötta ögon. Verkan var omedelbar. Så en möjlighet är, att den dag jag vet, att nu är jag och pendeln klara med varandra, sätter jag mig i bilen och kör den hem igen. Tackar för lånet. Kanske hittar jag då några nya kvistar ögontröst, eller något annat Universum vet att jag verkligen vill ha och behöver.

 

*   *   *

 

Det går ett jordaår, som är som en avvänjningstid.

"Du behöver inte längre någon koppling mellan dig och Universums vägledning." Orden har upprepats för mig. Flera gånger.

   Så en dag, när jag gjort det jag har att göra just då, när ingenting är försummat, då kommer insikten att det är dags. Dags att helt förlita mig på min intuition, på mitt högre Jag. Samtidigt kommer över mig en stark längtan att fara till ekhagarna, där pendeln och jag möttes.

   -Kan det vara så, att den vill tillbaka hem nu? tänker jag. Och att det är hög tid att jag gör den resan, som en symbolisk handling. För att ta ett farväl.

 

En klar augustimorgon ger vi oss av, pendeln och jag.

Vi har lång väg framför oss.

Jag skulle kunna passa på att göra något mer. Sova över någonstans. Gå i småbutikerna i den lilla staden i närheten, som jag tycker så mycket om. Och en hel mängd andra trevliga saker. Men efter ingen tid alls inser jag, att resan ska ägnas helt åt det här avskedet.

Kanske få veta mera om hur återlämnandet ska gå till.

Allt annat finns kvar. Får komma sedan. En annan dag.

Jag har tagit med enkel, nyttig, lätt mat. Vatten.

Jag ska fokusera.

Inget ska störa.

 

När jag parkerat på vanliga stället och stiger ur bilen känns inget självklart. Jag traskar fram och tillbaka med pendeln i sin påse.Var ska jag lämna dig?

Hänga dig i ett träd?

Lägga dig på en sten?

Jag väntar.

Ingen vägledning alls. 

   -Jag lägger dig precis där jag hittade dig. Mitt på stigen. Låter det hända, som ska hända. Kanske hittar någon dig. En människa, en hund, en fågel ... kanske kommer korna klivande. Fast nu är marken så torr och hård, så ingen klöv kan trampa ner dig i leran. Kanske är du kvar här, när jag kommer tillbaka.

 

Jag vandrar upp på berget, där kraften bor. Sitter där länge.

Vänder så småningom tillbaka neråt, fylld till brädden av klart ljus och tveklös styrka.

jag slår mig ner på marken och äter min matsäck. Vilar en stund. Går en lång promenad bland ekarna. Ingen ögontröst. Ingen kamomill. Inga champinjoner. Inga kor. Inga hundar eller människor.

Jag anar redan ...

Pendeln ligger där jag la den.

Och, äntligen kommer någon form av vägledning.

Pendeln vill följa med mig tillbaka. Den ville bara hem för att laddas!

 

En månad senare åker vi tillbaka för ny laddning. Med pendeln i sin kedja runt min vänstra handled, går jag direkt upp på berget, där kraften bor.

När jag åter är fylld med ljus och styrka, tar jag pendeln i min hand.

I samma stund som jag reser mig upp, lyfter en ormvråk från en tallgren alldeles bredvid mig.

Ormvråkarna har varit med mig flera dagar nu. Och återkommit i perioder tidigare under året. Alltid bara en. Alltid nära. Mycket nära.

Och jag vet varför.

Det är det viktiga.

Att ta reda på vad det som händer vill säga just mig. Just då. Just nu.

 

Under hemfärden får jag en instruktion ...

   Jag får veta ett annat sätt att arbeta med pendeln än det vanliga. Ett sätt som utökar möjligheterna att ställa mer komplicerade frågor.

   Nästa dag sitter jag vid mitt arbetsbord och gör som jag blev anvisad. Jag delar in ett stort papper i rutor. I rutorna skriver jag in alfabetets bokstäver. Så tar jag fram pendeln, håller den över papperet, samtidigt som jag ställer en fråga.

   Nu ska pendeln rotera fram de bokstäver, som tillsammans bildar svaret. Men, eftersom vårt samarbete sedan länge är avslutat, händer inte mycket annat än ett planlöst snurrande hit och dit.

   -Jag vet, säger jag. Det är inte för mig. Det är för någon annan.

   En dag kommer kanske den människan in i mitt liv. Då kan jag berätta hur bra det går att ladda pendeln med solsken. Det var en annan sak jag fick veta under vår resa. Jag fick också veta var det lämpligast sker just där jag bor, men den som ska ta över arbetet med pendeln, kommer helt säkert att få egna instruktioner om den saken.

 

Pendeln ligger bra där den ligger i sin vackra ask.

Kanske tar jag ut den på laddning i bleka decembersolen någon dag.

Då kommer jag att ta den förgyllda kedjan i min hand. Egentligen är den ett halsband till mitt kamésmycke.

Jag kommer att påminnas om kedjans lås, som inte längre finns.

   Den där dagen, när jag gick ner från berget, där kraften bor, efter att ha träffat ormvråken, stannade jag en stund hos en av jätteekarna.

   Jag vet inte varför jag tog bort kedjan med pendeln från handleden medan jag stod där. Jag ville nog bara känna den rinna mellan fingrarna. Känna pendeln i handen. När jag skulle ta på den igen, var låset borta. Jag såg det aldrig mer.

 

Pendeln vilar.

Vilar och väntar.

Väntar på nya uppdrag. 

 

*   *   *