Sjunger för ormar.

 Jag har hört talas om att ormar dansar.

   I min verklighet hör man talas om sådant.

   Nu menar jag inte kobror, utan huggormar.

   Jag ber mannen, som jag berättar om min bok "Kungen och Myskmadran", han som sov med en snok i armhålan, att hjälpa mig ta reda på hur det är med det där dansandet.

   -Om vi sjunger och nynnar för ormarna så dansar de, säger jag. Som de andliga väsen de är, förstår de att uppskatta det sköna ...

   -Men, invänder han, hör de verkligen som vi? Har de öron? Jo, de har visst några små hål ..?

   -Jo då, de hör! hävdar jag. Och, jo då, visst har de öron! Som små musöron ungefär, som de spetsar för att riktigt kunna uppfatta sången.

   -Hm! svarar han, vilket jag vet betyder att han inte tror mig för en sekund.

   -Ja, ja! fortsätter jag. Det där med sången är, i alla fall, sant. Öron eller inte! Sången är vad det hela handlar om.

 

Några dagar av väntan följer, men så en morgon i skogen mitt under taltrastkonserten, träffar jag en huggorm. Vackert sicksackmönstrad, med den ljusgrå färgen stötande i blått och den mörkgrå nästan svart, ligger den utsträckt i fjolårsgräset.

   Nu ska här sjungas!

   Vals tycker den nog om, tänker jag och inleder med "Dans på Sunnanö." Taltrasten tystnar.

   -Hur högt ska jag sjunga? funderar jag och stirrar på ormen vars enda reaktion, ännu så länge, är att lyfta huvudet och stirra tillbaka.

   Jag övergår till monotont gungande, meditativ sång. "The river is flowing, flowing and growing ..." I den soliga gläntan där i skogen, långt från någon flod, med en grumlig damm som enda vattendrag, fortsätter vi att se varandra djupt i ögonen, ormen och jag.

   Jag prövar ett stilla nynnande. Läget är oförändrat och när jag avrundar det hela med att ljuda mantrat "OM" några gånger och ormen fortfarande tittar och lyssnar (!) uppmärksamt, men ändå inte kommer loss i någon dans, tar jag farväl och går hem.

 

Kanske blir resultatet ett annat, när min vän sjunger med sin betydligt mörkare röst? En annan repertoar med mera "ös", tror jag att det blir. Och en annan orm, mera danslysten, kanske?

 

Du, då?

   Äsch, strunta i om någon människa ser eller hör.

   Bara sjung! Din egen sång. Din egen röst.

   För alla ormar du möter.