Lila och guld

 

Det kommer två kvinnor gående från var sitt håll på den lilla skogsvägen.

De är den sortens kvinnor, som mitt i vardagssysslorna vet när det är dags att för en tid släppa allt och följa den där inre rösten.

Den som manar.

Den som vägleder.

De vet precis vad de har att göra.

Djupt i sitt inre har de redan klart för sig att de ska mötas och var det ska ske.

 

Snart står de utanför ett plommonsnår, som döljer en mycket gammal trädgård med en lika gammal, grå liten stuga.

Längst bort, innan skogen tar vid, växer ett förunderligt träd.

Det är dit de är på väg.

 

Den ena kvinnan är ung. Hennes hår, som når ända ner till midjan, är gnistrande rött.

Den andra kvinnan är betydligt äldre.

Båda är klädda i enkelt skurna, bekväma kläder, sydda av ett mjukt lila tyg med invävda guldtrådar.

 

Sida vid sida går de fram till trädet. Ser leende på varandra. Så många bär! Så stora! Så röda!

De växer i klasar så tunga att grenarna böjer sig ner mot marken.

 

Skulle du fråga fyrkantmänniskorna nere i fyrkantbyn, vad det är för förunderligt träd som växer där inne i den gamla trädgården, skulle de skratta åt dig, skaka på huvudet och säga att något sådant träd finns inte.

-Det är bara en massa sly där uppe, skulle de säga. Helt igenvuxet. Där kan ingen gå in. Och vad skulle det, förresten, vara bra för? Någon borde gå dit upp med en röjsåg. Det skulle ju gå att bygga något nytt där. Det är ju en stor tomt, vetja. Skulle gå att stycka av till två. Är ju inte klokt, egentligen, att det ska få stå så där till ingen nytta.

 

Men de två kvinnorna vet bättre.

De är den sortens kvinnor, som tror på urgamla träd med stora saftiga bär i klasar.

Bär, som det är deras uppgift att skörda och ta hand om på bästa sätt inne i den grå stugans lilla kök.

 

På en gammal bänk under trädet står redan två vackra spånkorgar och väntar. I korgarna finner de var sin sax av guld, för trädets klasar är så stora, att de måste klippas loss!

Kvinnorna får sällskap av fåglar, som inte alls störs av deras närvaro, utan helt orädda kommer och äter av bären som de brukar.

Över trädgården vakar en fantastiskt vacker, korpliknande fågel, som har en perfekt utsiktsplats i toppen av trädet.

Fågelns fjäderdräkt skimrar av lila och guld i allt det svarta.

 

Om vårarna får det här trädet guldfärgade blommor.

Mot de kala, nästan svarta grenarna med allt sitt guld är fågeln då så gott som omöjlig att upptäcka.

Den har vakat.

Den har väntat.

Länge.

Ingen människa har kommit in genom plommonsnåret på hundra år, eller så.

Inte förrän nu.

Fast det är inte riktigt sant, ändå ...

 

Det bor en kvinna nere i fyrkantbyn.

Hon går hit upp ibland.

Smiter iväg, när ingen ser.

Hon har tagit några försiktiga steg in bland buskarna närmast vägen.

Inte riktigt vågat.

Vänt om.

Det har alltid berättats så hemska saker om den här platsen.

Om skrammel och stök inifrån det lilla köket i stugan, fast ingen levande människa finns där.

Om en konstig svart fågel, som flyger omkring och vaktar, så ingen kommer in genom plommonsnåret har hon hört ända sedan hon var en liten flicka.

 

En gång i våras såg hon en skymt av något mycket märkligt!

Det lyste, som av renaste guld långt där inne bakom all annan växtlighet.

Som om det hade funnits ett träd där, ett stort gammalt träd med grenarna fulla av guldblommor!

 

Ivrigt berättade hon om det hon sett, när hon kom hem till fyrkantbyn.

-Kom! hade hon sagt. Kom, så ska jag visa er.

Men ingen enda hade lust. Eller tid.

Det var fyrkantgräsmattan som skulle klippas, det var ogräset på fyrkantgångarna som skulle bekämpas, och sedan så var det i alla fall inget att se.

 

-Det var bara för att solen råkade lysa på några vanliga vita blommor i det där gamla plommonriset, som du tyckte det såg ut som guld.

Guldblommor!

Gå inte omkring och prata så där!

Sa de.

Glittret i hennes ögon mattades ännu en gång.

Tvivlet såg sin chans.

Tänk, om de hade rätt?

Tänk om hon bara inbillade sig?

Som de brukade säga.

Hon gick in och stängde fyrkantdörren efter sig.

 

De två kvinnorna får all vägledning de behöver för sitt arbete där inne i det lilla köket.

Det är varmt.

Det doftar underbart!

Omsorgsfullt tar de hand om sin skörd.

När de är klara, ställer de korgarna på det lilla köksbordet och lägger saxarna bredvid.

Allt är redo för nästa års skörd.

 

Då kommer de här kvinnorna att ha fått nya uppdrag.

När de har lyssnat och villigt fullföljt ett uppdrag, kommer nästa.

Lite svårare.

Lite större utmaning.

Sådana är deras livsvägar.

Det är så de växer.

Så när de åter står på den lilla vägen utanför plommonsnåret, och ska skiljas åt, säger de inget om att de snart ses igen.

De vet inget, ska inget veta ännu, om hur nästa steg på deras livsvandring ser ut.

 

Men jag vet, för det hör till mitt uppdrag att veta sådant, att nästa år, precis vid den här tiden, kommer en kvinna att stiga ut på trappan till ett av fyrkanthusen nere i byn.

Utan en enda blick bakåt, kommer hon att snedda över den fyrkantiga gårdsplanen, gå ut genom den fyrkantiga grinden och stänga den bakom sig.

Hon kommer att börja sin vandring.

Följa den lilla vägen.

Ta sig in genom plommonsnåret, utan att tveka.

Hon kommer att veta precis vad hon har att göra.

I sina vackra lila kläder med invävda guldtrådar, kommer hon att gå raka vägen till köket och hämta den korg och sax som har väntat på henne så länge.