Med munnen full av smultron

 

Jag har nyss stigit upp ur sjön Långhalsens ljumma vatten efter en simtur.

En sådan, där simtagen är långsamma och andetagen djupa.

Nu sitter jag bland björkarna på stranden, djupt försjunken i meditation, så om fotograferingen vet jag inget.

Om en stund ska mannen, som tog bilden, sätta sig på huk bakom mig och varsamt lägga sin vänstra hand på min panna.

-Gapa! ska han säga.

Så tömmer han sin högra hand i min öppna mun och jag känner hur den fylls med solvarma smultron, plockade längre bort i hagen.

Snart försvinner han bland björkarna igen.

Jag sitter kvar. Är ju redan i himmelen, så varför skulle jag flytta mig?

 

Ändå, så småningom, när det kvällas, cyklar vi hem till huset på den stora gården, där han bor.

I cykelkorgen ligger nyplockade kantareller från björkhagen. Sommarens första.

-Ser du!!? ropar vi samtidigt och pekar på ormvråken, som elegant flygande följer oss en bit på väg, innan den svänger av ner mot sjön igen.

Lite senare sitter vi på verandan och avnjuter svampskörden, knaprigt smörstekt. Samtalet flyter stilla. Kanske talar vi om diamanter. Vi brukar kalla dem så, de där underbara stunderna, som vi får till skänks.

 

Sedan tror jag att vi övergår till att prata om Sörmlandssjöar.

Jag vill simma i dem alla!

Valingen, med sina snokar på badberget och storlommen ropande i sommarnätterna, blev min första Sörmlandskärlek.

Nåja, min andra, då ...

Där vi sitter nu, har vi Uren alldeles nära.

Många simturer vid olika tider på dygnet, har hjälpt mig att lära känna den lite avmätta, tillbakadragna sjön. Fylld av en alldeles egen sorts kraft, kan den sluta sig helt inom sig själv. Jag får stiga ner i vattnet, sakta simma ut. Helst vill jag i den allra sista strimman av kvällssol. Det är ingen ovänlig sjö, inte alls, men den har en stark integritet. Vill inte bli störd.

Annat är det med Båven! Glatt bjuder den ut sig i vikar och krumbukter till så många som möjligt.

-Kom hit! ropar den. Glittrar förföriskt.

Och jag hörsammar så gärna ropet. Förundras över det varma vattnet. Får lära mig av okända, vänliga människor att det beror på att Båven är så grund. Jag har redan fått veta att malen trivs i dess vatten.

En dag, en solig, när jag simmar ett stycke utanför badplatsen, där glad barnröster blandas med förmanande vuxna stämmor, skuggas plötsligt solen. Jag vänder mig på rygg och ser en ryttlande fiskgjuse alldeles ovanför mig. Den har fått syn på något i vattnet. Jag får hans fotsulor i blickfånget. Så dyker han i en vattenkaskad, och stiger strax mot skyn med en fisk i näbben.

Tala om diamanter!

Kanske pratar vi också om Dunkern, långgrund, varm och harmonisk med ett fiskgjusebo på andra sidan vägen, alldeles nära stranden.

 

Tanken på att vilja bada i alla de sjöar jag sett från bilfönstret, lever kvar i mig, fast det gått ett antal år sedan den där eftermiddagen vid Långhalsen. Jag har återvänt. Jag har åkt omkring. Jag har lärt känna många av dem. Simmat långt och länge. Vandrat på stränderna. Ätit min matsäck. Vilat. Kanske simmat igen. Suttit på bryggor. Sett mig omkring. Övernattat ibland.

Valdemaren, så vacker och värdig.

Näsnaren, Nedingen ...

 

Jag skulle ha kunnat fördjupa mig i de vilda bergen, ekbackarna, de blåbärsfyllda skogarna, tranbärsmossarna, de små städerna.

Nattviolerna, dom doftar till glädje för älvorna som tråder sin dans i sena sommarkvällen. Ängar, fyllda av kummin ... Men det blev sjöarna.

Den linjära tiden där klockan styr, den som Albert Einstein kallade "den mest seglivade illusionen", har oförtrutet tickat vidare sedan min Sörmlandskärlek föddes.

Vad bryr sig kärlek om tid? Jag ger den näring, när det är möjligt. För att det vi ger näring växer. Allt annat dör. Det vet varenda odlerska.

 

I en vacker guldram har jag en förstoring av fotografiet. Alltid inom synhåll. En påminnelse om att så kan livet vara. Också. Inte bara en gång. Inte bara en dag. Universum har ingen ransonering av diamanter. Helt oväntat och oförtjänt kan det ligga en och skimra där man minst anar.

Ibland, mitt i min östgötska vardag, tänker jag på kvällarna, där ute på verandan. Kvällar fyllda med ljus, stillhet, låga röster.

Jag tänker på mannen, han som lärde mig så mycket om sin plats på jorden, som dittills bara hade varit namn utan innehåll för mig.

Jag tänker på att han är den sortens man, som går sina egna vägar.

Jag tänker på att jag är den sortens kvinna, som går mina egna vägar.

Är det därför minnena av de bitar av livsvägen, som vi vandrat tillsammans är så starka? Skimrar så klart.

Som diamanter ... nej, inte som diamanter. De är diamanter.

 

Så, vilken av alla de där sjöarna, som jag har lärt känna, skulle jag vilja återvända till, om jag var tvungen att välja en enda?

Kanske Uren för integriteten. Det avmätta, det tillbakadragna, som påminner om mig själv. Får mig att känna mig hemma. Vi delar personlighet. Kan sluta oss inom oss själva ibland. Vara nöjda så. Minnet av simturerna i den där gyllene strimman, som kvällssolen skapar, skulle kunna få mig att välja Uren.

Men, så är det Valingen, den första av dem alla. Nätterna, så fyllda av ljus; månens ljus, stjärnornas ljus och ljusen i små lyktor, som lyste ända tills morgonrodnaden tog vid.

Fast, nu har jag bestämt mig.

Om jag, hemska tanke, skulle bli tvungen att välja, fick det ändå bli Långhalsen.

För att det var där bland björkarna på stranden, som jag en eftermiddag i högsommartid, fick munnen full av solvarma smultron.