Viktigt samtal med katten Imse

 

-Imse, vad ska jag skriva för att människor ska förstå hur viktigt vi tycker att detta är?

-Skriv om hur tokigt det blir, när människor bestämmer blint. Ibland ska människor bestämma. Då är det människosaker. Som t.ex. att matte visste att jag behövde medicin. Jag litar på min matte.

-Varför blev det så här tokigt då, när jag skulle ge dig din medicin, som din matte bestämt att du skulle ha? Varför blev vi så osams? Varför blev det en sådan kamp?

-Jag vet inte varför du blev så spänd och så arg. Jag var tvungen att få dig att sluta. Förlåt att jag rev dig så hårt så det kom blod.

-Förlåt att jag höll fast dig så hårt och försökte tvinga in medicinen i din mun. Det känns förfärligt att tänka på.

-Det är över nu. Ingen av oss skadades allvarligt. Du visste hur du skulle läka dig. Och sen började du lyssna på mig och jag visste att vi kunde lita på varandra.

-Ja! Det var så underbart att släppa taget och sluta vara den som bestämde hur allt skulle gå till. Mina hjälpare sa att det var viktigt att du tog din medicin och du och dina hjälpare bestämde hur det skulle gå till. Och mina sår på händer och armar läkte så fint när jag baddade dem med avkok på salvia, som tar bort både bakterier och virus. Jag ville tvätta ditt infekterade sår på tassen också, men du tackade nej.

-Hur mitt sår skulle behandlas, hade matte redan bestämt. Det skulle vara de där tabletterna och såret skötte jag själv.

-Ja, matte hade talat om allt det där för mig, innan hon åkte. Antibiotika heter det som du skulle ha morgon och kväll. Tassen skulle tvättas vid behov.

-Berätta om det där med glassen nu!

-Du hade fått en tesked glass som tröst, för att du blivit så illa behandlad av mig. Sen när jag sa till dig att jag visste att du och dina hjälpare hade svaret hur vi skulle göra, sa du att du skulle ta medicinen med glass. Fast det skulle vara dubbelt så mycket glass. Två teskedar, alltså. Så jag krossade tabletten och blandade med glass och du åt upp alltsammans. Första kvällen krossade jag tabletten i smyg. Fånigt, va! Det var ju du som bestämt hur det skulle vara! Lika fånigt var det att jag berömde dig. Sa att du var duktig. Det var ju du som bestämde allt. Jag var bara den som skötte människosaker, det du inte kunde göra själv. Sen sa jag att du fick bestämma hur länge du behövde ta medicinen. Att matte sagt sju dagar, men att du säkert visste bäst. Och du tyckte sju dagar var alldeles lagom.

Fast aldrig, aldrig fick jag titta på din tass och såret du hade där. Du märkte genast den gång jag försökte smygtitta. Då gömde du tassen under kroppen. Sa att det där var mellan dig och matte.

Har vi berättat allt nu?

-Är väl några människosaker, tror jag. Men jag är klar nu. Ring till matte och säg att hon tar en fin bild av mig, som alla som vill kan se.

-Kan jag skriva människosakerna nu?

-Skriv bara lite. Det om Imse, du vet.

-Jo, när jag fortfarande hade kvar lite av mina gamla tankar, berömde dig, och så där, sa du att jag skulle sluta kalla dig Tramse. Att jag skulle använda ditt ursprungsnamn, Imse, eftersom vi är likställda. Du sa, att jag aldrig skulle glömma det, vilket jag var lite orolig för, just för att vi är likställda.

-Skriv att det står bra saker i dina böcker om sådant du har berättat nu.

-Så klart! Det står en massa bra saker om Imse, om hjälpare och annat i mina böcker.

-En sak till … min matte kallar mig fortfarande Tramse. Får hon.

 

Mina böcker kan du läsa om under Mina böcker