Myran, som gick sin egen väg.

 

Sällan ser jag någon människa på stigen mellan ekarna. Mest används den nog av korna, som skymtar en bit längre fram.

   Och så myrorna. Den här dagen möter jag dem, när de i god ordning kommer med raska steg. Vart de är på väg vet jag inte. Jag frågar inte. Är inte särskilt intresserad.

   Augustisolen skiner. Jag går sakta och njuter av värmen, när plötsligt en björkkvist, ungefär sju centimeter lång, ryckigt och knyckigt kommer mot mig på stigen. När jag sätter mig på huk, ser jag hur en myra håller ett stadigt grepp i änden av kvisten. Skjuter på för allt vad hon är värd. Försöker förmå kvisten att vika av från stigen och svänga till vänster. Hon letar efter ett lämpligt ställe, där gräset är kort.

   Hon provar.

   Hon vilar.

   Provar igen.

   Vrider på kvisten.

   Om hon vände kvisten helt om, skulle den glida mycket lättare. Varför drar hon den inte?

   Jag skulle kunna prata med henne.

   Skicka telepatiska bilder.

   Jag skulle kunna vända kvisten åt henne.

   Men, djupt inom mig vet jag att det här har jag ingen rätt att lägga mig i. Vore inte att hjälpa. Vore att störa. Kanske, rent av, förstöra.

   Myran är vid gott mod.

   Hon släpper greppet för en stund.

   Hon tar några steg.

   Funderar.

   De andra fortsätter sin marsch framåt. En och annan stannar till och tittar. Springer runt kvisten. Men, nej, ingen av dem verkar tro på det här, utan sätter strax fart igen för att inte hamna på efterkälken. En blir faktiskt kvar en liten stund. Tar ett grepp om kvisten. Får den i ett bättre läge, men när den åter fastnar ger hon genast upp, kutar iväg och intar sin plats i ledet igen. Några av de som passerar, verkar rädda. Tittar åt ett annat håll. Tar en liten omväg.

   Myran arbetar fokuserat. Struntar i vad de andra har för sig.

   Hon kommer aldrig att ge upp! Inte så länge hennes jordaresa pågår. Hur än hennes vision ser ut, tänker hon åstadkomma något stort. Något aldrig skådat i myrvärlden.

 

Genom ekarnas kronor far en kraftfull vind. För mig tillbaka till min människovärld. Jag reser mig. Sträcker på mig. Fortsätter min vandring.

   Också bland myrorna finns det föregångare, tänker jag. Som vägrar göra som myror alltid gjort. Som har sett något. Förnummit något. Något, som gör att vägen tillbaka till det gamla är stängd.

   För alltid.