Ett barn är fött

 

Det går en kvinna i en trädgård.

Hon är varmt klädd. Väl rustad för att vara ute en lång stund i den mörka, kalla kvällen.

   Just där trädgården slutar och vilda skogen tar vid, går en stig i snön. Bredvid stigen har kvinnan lagt torra grenar och kvistar. I en ring av stenar har hon gjort en eldstad.

   Nu tänder hon sin eld.

   Det är hon. 

   Det är elden.

   Det är himlens alla stjärnor.

   I natt kommer grävlingen, som inte vill vintervila, och räven och haren att tassa fram i snön på den lilla stigen.

   Men nu är den här platsen hennes.

   Nu nynnar hon. En monoton, gungande slinga av toner blandas med knastret från elden.

   Nu dansar hon. Först lite stelt, lite trevande, men snart svävar hon fram i snön. Hon rör sig bland fruktträd och bärbuskar, stryker över dem med sina händer i en på samma gång tacksam och välsignande gest.

    Hon blir stående en stund, ser ömsom mot skogen, ömsom mot himlen. Vänder sig mot sitt hus, ser alla små lågor från ljusen som brinner där inne. Nöjd med sitt nyårsfirande går hon in medan elden falnar. Snart lägger hon sig och somnar till ljuden från smällande fyrverkerier, som hörs långt bortifrån.

   Hon drömmer.

   Om ett barn drömmer hon.

 

Hon har fött ett barn!

   Barnet är hennes.

   Det är vackert och rosigt.

   Ett lindebarn.

   Som i en kokong.

   Hennes dotter kommer.

   Tre vise män kommer.

   De ser på barnet.

   Tysta.

   Högstämda.

   De går efter en stund.

   Fyrkantmänniskan räknar, undrar, funderar, grubblar. Är det verkligen hennes barn? Också i drömmen vill hon ta plats, hon som aldrig skulle tro på mirakel.

   Hennes Högre Jag vet att allt är precis som det ska vara.

   Hon har fött ett nytt, litet barn.

   Allt sker enligt planen.

   Barnet ligger på ett bord och sover. Mjukt och skönt.

   Hon flyttar det till en annan plats på bordet, där det växer gräs. Höga strån med små blommor emellan.

   Barnet fortsätter sova.

 

Kvinnan vaknar långsamt i bleka gryningsljuset. Hon minns gräset. Minns blommorna. Minns barnet, som sover sött.

   -Vem är du? viskar hon.

   Inget svar.

   Inte ännu.

   Allt kommer att uppenbaras.

 

Hon fortsätter sin jordavandring. Det händer ibland, att hon tänker på det lilla barnet.

   Så, en morgon, när året inte alls är nytt längre, vaknar hon åter ur en dröm …

 

Ivrigt pratande och gestikulerande är hon på väg in i sitt sovrum i sällskap med en grannkvinna, som har en dräktig katt. Hon vill visa hur fint hon har gjort i en garderob där inne, ifall katten vill föda sina ungar där.

   -Hon får gärna bo där första tiden med ungarna, också, säger hon entusiastiskt och berättar om hur mjukt och skönt hon har ordnat det.

   Leende öppnar hon dörren.

   På den fina bädden, ligger ett litet människobarn!

   Hennes vackra, rosiga barn ligger där tryggt i sin kokong och fäktar med armar och ben. Ler ett underbart, igenkännande leende. Ögonen är öppna och glada och ser rakt in i kvinnans.

 

-Det här stämmer inte, säger fyrkantmänniskan. Det går inte att fäkta med armar och ben, när man ligger i en kokong.

   -Titta noga, svarar kvinnans Högre Jag, så ser du, att kokongen håller på att spricka. Hon har vuxit sig så stor nu. Håller på att göra sig fri.

   -”Hon”, säger du, fnyser fyrkantmänniskan. Det vet du väl inget om? Barnet ligger ju fortfarande lindat, eller hur?

   Kvinnan sträcker på sig. Ler. Kastar av sig täcket. Hon har viktigare saker att göra än att diskutera med den där kritikern.

   -Du förstår, säger hon tålmodigt, om du bara vill och vågar gå in i dina drömmar, så märker du att sådant bara vet man.

 

Drömmakarna, som lyssnat uppmärksamt, nickar belåtet.

 

*   *   *

 

Nu, när du har läst den här berättelsen, skulle du kunna stänga av datorn, eller vad du använder för strålande utrustning.

   Du skulle kunna slå dig ner någonstans där det är lugnt och tyst. Sedan skulle du kunna välja någon av rollerna i drömmarna; kvinnan, haren, barnet, dräktiga katten, grävlingen eller någon annan. Du skulle kunna ta några djupa andetag, blunda, lämna allt omkring dig för en stund, bli ett med den gestalt du valt.

    Precis så gjorde jag tillsammans med min meditationsvän, Solveig, och här kan du ta del av våra upplevelser:

 

Själv valde jag räven.

   Samtidigt som jag är räven, är jag också betraktare.

   Här kommer han. Sätter sig på stigen. Grävlingen och haren kommer också. De tre sitter bredvid varandra. Räven i mitten. Alla har en röd rosett, knuten av tunt sidenband, i vänster öra. Alla är fokuserade. Observanta.

   -Vår uppgift är att vakta, säger räven.

   -Vi väntar. Som en talkör, lite teatralisk, hörs en mängd andra djur. De flesta är katter, men jag skymtar också vilda djur, som kommit från olika håll och ställt sig vid sidorna, och bakom de tre.

 

Solveig berättar:

   Jag tog över rollen som en av de vise männen, kände efter hur han ser hela situationen. Min uppmärksamhet gick tillbaka till elden utanför huset på stigen in till skogen. Det var en sorts transformationsritual. Och barnet var resultatet av transformationen som symboliserade det nya som kommer att visa sig snart i kvinnans liv. Jag tittade på både kvinnan och barnet framför mig. Vad var min uppgift här? Svaret kom genast: Jag skulle ge rum till det nya. Rum till utvecklingen. Jag skulle hålla upp harmonin genom att ge min uppmärksamhet i kärlek och fred. En lång tid tittade jag bara på kvinnan och barnet. Allt var fridfullt, tyst och gott. Efter en stund blev jag nyfiken på de två vise männen bredvid mig. Jag ville veta vem de var. Mannen bredvid mig förklarade genast att han var en ängel. En skyddsängel som var på samma gång förbindelse till den högre nivån – den stora bilden av allt.

Från tredje mannen fick jag inte svar direkt. Jag såg på honom och lyssnade noga på vad han skulle komma att säga till mig.

”Jag är far”, sa han och nickade till barnet. Jag förstod inte riktigt. Far?

”För varje ny idé som kommer in i en människas liv finns det två själar som har förenat sig på en högre nivå”, fortsatte mannen att förklara. ”Det är det som motsvarar vad som pågår i hjärnan av en människa när han eller hon får en ny idé och skapar något nytt, något kreativt: Två nervceller går in i en ny förbindelse, skapar en ny synaps. Universum är ett hologram och vi är fraktaler.

Därför gäller: Som inom oss, så utanför oss.”

   Förklaringen av mannen lämnade mig helt lycklig och leende. När jag började begripa hans ord kände jag den fantastiska oändligheten inom mig och utanför mig. Var det möjligt att för varenda idé hos en människa förenar sig även två galaxer?