Den som ser

Långt från bullriga europavägar och strålande städer breder en stor gård ut sig. Enstaka lampor lyser svagt bland de många husen. Det är tyst. Till och med i ladugård och stall är det tyst. Vägen är tom. Gårdsplanen är tom. Den här mörka oktoberkvällen håller sig både människor och tamdjur inomhus.

Nu öppnas en dörr i ett av husen. En man blir synlig i öppningen.

-God natt! ropar han dämpat ut i mörkret. Kanske svarar ugglan, hon som bor i en av parkens gamla lindar och just ska ge sig ut på sorkjakt. Dörren stängs snart. En nyckel vrids om från insidan. Dörrvredet förblir stilla. Mannen där inne kontrollerar inte om han verkligen låste. Han vet att han gjorde det. Han är den sortens människa, som låser en dörr, när han låser en dörr.

Snart slocknar ljusen i huset. Ett efter ett, tills bara en liten låga i ett av sovrumsfönstren på övervåningen återstår. Van vid att röra sig i mörker, går mannen uppför trappan, genom hallen och in i det svagt upplysta sovrummet. Det gamla elementet susar betryggande där inne.

-Det är för varmt här, tänker han. För varmt och för lite luft. Han går fram till fönstret och öppnar det. Blir stående. Tittar ut i mörkret. Neråt, snett till vänster ligger sjön, delvis dold bakom byggnader. Uppåt, snett till höger, där det tidigare fanns en skog som nu är avverkad, ligger en gammal fornlämning. Den här kvällen är alltsammans dolt i mörker.

Plötsligt får han syn på något. Hans vaksamhet skärps. Hans blick skärps. Något rör sig med stor kraft över himlen. Något som inte hör dit. Ett grönt, avlångt, lite suddigt föremål har dykt upp på ena sidan av sjön. Nu far det vidare över vattnet, försvinner ur sikte en stund, vänder någonstans uppåt fornlämningen. Han ser hur det tar samma väg tillbaka, gör en paus, kommer åter. Om och om igen. Fast han nog för länge sedan slutat tycka att det är för varmt, står han där i fönstret i en timme, innan det gröna försvinner.

Nästa dag berättar han om händelsen för en arbetskamrat, och får genast höra en naturlig förklaring: Det har varit en lasershow den här kvällen och skenet från den syntes vida omkring.

 

Kanske var det så. Människorna stod där i oktoberkvällen och såg mot skyn i en timme, eller mer. Nog var det en mängd andra färger också, annars blev det väl trist? Bara det, att just den gröna betedde sig annorlunda än de andra.

Så kom det sig att en man blev stående i ett fönster dryga fem mil bort, fågelvägen, och skådade det som var så naturligt, när allt kom omkring.

Vad är då en ”naturlig” förklaring?

Vad är en ”onaturlig?”

Vi är här på jorden. Nu. Vi väljer hur vi tolkar det vi ser.

Tänk om de som finns ”där ute”, använder de medel som står till buds för att visa oss något. Om de som är mycket mera avancerade än vi, kan begagna sig av en befintlig laserstråle för sina ändamål. Som en pekpinne, ungefär. Eller, tänk om någon i en parallell verklighet iakttog ”laserspektaklet” och uppfattade det som ett primitivt sätt av jordamänniskorna att visa något, och tog tillfället i akt att försöka få igång någon sorts kommunikation. Eller, om det där gröna på himlen inte hade ett dugg med någon lasershow att göra..?

Inte gör jag anspråk på att veta hur det förhåller sig … men jag känner ibland en frustration … något finns så nära, ett svar rakt framför mina ögon, och jag kan ännu inte uppfatta det.

Frågorna mannen ställer efter att han har berättat för mig det som jag nu har berättat för dig är, i alla fall, lätta att besvara.

-Varför just jag? Jämt är det jag, som ser sånt där! Varför blev jag varm och ställde mig i fönstret just då?

-För att ett av dina uppdrag här på jorden är att vara en god iakttagare.

Att vara Den Som Ser.