Guldträd och daggliljor.

 

En dröm … som blev en meditation … nu är den din!

 

Ta tre djupa andetag.

Släpp jordaspelet för en stund.

Följ mig in i min verklighet.

 

Du står framför ett hus.

Du har ryggen mot öster.

Morgonsolen börjar redan värma. Får dig att slappna av.

Huset är okänt för dig och du tittar noga på det.

Det är vitt och har två våningar.

Rakt framför dig, på bottenplanet, sitter tre kvadratiska fönster i rad.

Ovanför fönstren, på andra våningen, finns en balkong.

Vid husets högra sida står ett litet bord och tre stolar på en uteplats, som avgränsas med en vägg mot väster. Från uteplatsen leder en dörr, som står öppen, in i huset. Men huvudingången finns någon annanstans.

Morgondimman sveper ännu in huset i sin slöja, så det dröjer en stund innan du säkert kan urskilja färgen på balkongräcket och andra detaljer.

Stå stilla och vänta. Snart ser du klart.

Skärp dina sinnen.

Lyssna.

Lägg märke till dofter.

Sträck ut tungan och smaka på den fuktmättade luften.

Ta en långsam promenad runt huset, om du vill.

 

När du är klar, tar du åter tre djupa andetag.

Mjukt och lätt böjer du knäna.

Kraftfullt skjuter du ifrån med fötterna.

Du lyfter … svävar.

Du märker, att med händer och armar kan du styra både fart och riktning.

Du tittar ner och ser en grupp människor sittande i en cirkel. Dit vill du!

Du sänker dig sakta. Landar mjukt.

Slår dig ner tillräckligt nära för att kunna följa det som händer. Tydligt urskiljer du tre kvinnor, som sitter bredvid varandra. De andra människorna är otydliga. Kanske är det fortfarande tidig morgon och älvedans. Kanske har det blivit skymning med stjärnor och en blek måne, vilkas ljus bara räcker för att lysa upp den något upphöjda plats där de tre sitter.

Vad vet man om jordatid, när man svävar fritt i rymden?

 

Människorna har kommit för att lära av de tre.

Tystnad råder.

Allas uppmärksamhet, också din, är riktad mot den lilla scenen.

Kvinnan i mitten tuggar koncentrerat på en liten gren. Den ser gammal och torr ut. Då och då tar hon sylt ur en burk och breder ut på grenen. Det finns flera burkar med olika slags sylt uppradade på ett litet bord framför de tre. Där ligger också flera grenar.

Fast du sitter för långt bort för att kunna läsa vad som står på den handskrivna etiketten, vet du ändå att just den här sylten som kvinna äter, heter daggliljesylt. Du vet på samma sätt, att den är mycket speciell. Så är det i den här verkligheten. Här får du gränslöst och ordlöst till dig den visdom du behöver.

Kvinnan fortsätter sitt långsamma tuggande. Hon är helt fokuserad på det hon gör. Nu lägger hon ifrån sig grenen på bordet. Hon lyfter upp en kruka med en växt i. Krukan är inplastad, så där som kryddväxter som du kan köpa i mataffären brukar vara. Hon tar en kvist ur krukan och ger den till kvinnan på sin vänstra sida, som tar emot den med båda händerna, böjer huvudet till ett tyst ”tack”, lyfter kvisten till munnen, tar ett bett och börjar tugga. Långsamt.

-Rituellt, tänker du.

Kvisten är kal med små, vita blommor i topparna.

Den här växten betraktas av människor som ett prydnadsträd, får du veta. Den har ett namn, som börjar på ”guld.”

Den tredje kvinnan är, fast hon ännu inte fått något att äta, ytterst delaktig i det som sker. De tre är ett.

När en lång stund gått, eller ingen tid alls, börjar människorna resa sig och tysta ge sig av.

Du känner ingen.

Ingen känner dig.

Ändå är känslan av samhörighet stark.

Du är helt trygg.

Du böjer knäna på samma självklara sätt, som när du begav dig hit. Skjuter kraftfullt ifrån med fötterna. Du är så stark!

Åter svävar du fram i rymden. Ser det vita huset där nere. Beslutar dig för att göra ett återbesök. Du slår dig ner med ryggen mot huset.

Vad ser du?

Vad hör du?

Vad känner du?

Du låter det du upplevt flöda fritt inom dig. Samlar ihop det du vill spara.

 

Det är dags för tre djupa andetag igen.

Disken väntar.

Datorn.

Degen, som ska bakas ut.

Deklarationen, som ska lämnas in senast i morgon.

 

Det är dags för jordaspelet igen.