Fisken och havet

 

 

 

Först en introduktion, som också finns i ”Ur min dagbok”, 7 april -18:

 

 

 

-Jag pratar med en fisk, svarar jag, när en ur personalen kommer fram och vänligt undrar om jag vill ha hjälp med något.

 

Jag har fått en inbjudan att vara med på ett jubileum i den här djuraffären.

 

De båda kvinnorna, som arbetar här, är otroligt professionella.

 

Pratar och pratar med sina kunder. Säljer och säljer. Tappar aldrig farten. Inte för ett ögonblick. Klara, starka röster. Stora, breda leenden.

 

Har svar på de mest förunderliga frågor, som deras kunder ställer.

 

Får höra sorgliga historier om svårt sjuka djur. Har alltid ett råd att ge.

 

De kan sitt jobb! Kan sina produkter.

 

 

 

Jag har hittat en pall, som jag slagit mig ner på.

 

Tyst kommunicerar jag med den där fisken, som kontaktade mig redan i går.

 

Han är grå i olika nyanser. Svarta fenor.

 

-Kan du se skillnad på honor och hanar? frågar jag en av kvinnorna, när hon hastar förbi.

 

Mycket klart och pedagogiskt förklarar hon.

 

Bekräftar det jag redan visste. ”Min” fisk är en hane.

 

-Får jag ta en bild på dig, när du sitter här och skriver? undrar hon.

 

-Det går bra, svarar jag.

 

Om hon gör det, vet jag inte.

 

Jag är upptagen av min nyfunna fiskvän.

 

 

 

Berättelsen

 

 

 

(Kvällen före vårt möte.)

 

-Är det här havet?

 

-Nej. Det här heter akvarium.

 

-Vad är det?

 

-Ett rum med vatten, kan man säga.

 

-Är havet större?

 

-O, ja! Mycket större!

 

-Finns det väggar där?

 

-Nej. Havet tar egentligen aldrig slut. Det hör ihop med annat vatten. Floder och …

 

-Vänta, nu förstår jag inte!

 

-Gör nästan inte jag heller. Vi kan strunta i det, tycker jag. Vi kan säga så här, att om du skulle simma omkring mitt i havet, skulle du aldrig märka att det tog slut. Så stort är det.

 

 

 

(Dagen då vi träffas.)

 

-Bra att du kom! Och att du ser mig!

 

-Det var lätt. Du kom ju fram. Förstår du det där med havet nu?

 

-Ska jag tillbaka dit?

 

-Nej, det tror jag inte.

 

-Ska jag bo här, där jag bor nu?

 

-Eller följa med någon annan hem.

 

-Till havet?

 

-Nej. Till ett likadant akvarium.

 

-Vet inte om jag vill det.

 

-Då får du gömma dig, när någon kommer.

 

-Fast det kan jag nog inte.

 

-Kan faktiskt bli väldigt bra hemma hos någon, som tycker om fiskar.

 

-Tycker om mig?

 

-Säkert!

 

 

 

(Paus då liten flicka kommer fram till mig. Vi pratar en stund om fiskarna, hittar en med vita slöjor. Måste vara en prinsessfisk! Fin! Men de helt svarta fiskarna är finast, tycker flickan. Hon skuttar snart vidare och jag fortsätter samtalet.)

 

-Jag ser att du mest är med fiskar av andra sorter än dig själv. Varför?

 

-Jag vet inte. Har nog bara blivit så. Vi tycker om att vara på samma ställen.

 

-Men, kan man säga att du är vän med alla? Både de, som är som du och de andra?

 

-Har jag inte heller tänkt på. Men, ibland trängs vi lite med varandra, vi som är lika. Så det kan vara skönare bland de andra.

 

-Nu kom en annan av din sort fram till fönstret. Och nu har kvinnan som jobbar här, talat om att du är en hane. Nu har jag lärt mig det. Bra!

 

-Hur sa hon?

 

-Att hanfiskar har större och mörkare ryggfena och klarare färger. Du är väldigt vacker, tycker jag.

 

-Bra! Då kan du nu.

 

-Ni har så olika färger, ni olika sorters fiskar! Tycker du att någon är speciellt vacker?

 

-Så har jag aldrig tänkt. Alla ser ut som de gör, liksom … fast den där röda är väl fin? Men den där prickiga är ju också snygg. Men, nej, jag vet inte! Alla är väl fina på sitt sätt.

 

-Ja. Och en del är stora och en del är små.

 

-En sak jag undrar över är hur jag kom hit, egentligen?

 

-Oj! Jag vet faktiskt inte. Kanske har du varit här alltid? Eller minns du något annat?

 

-Det är det där med havet … vet inte om jag minns, eller om någon har berättat.

 

-Tänker du mycket på det?

 

-Inte särskilt.

 

-Vad tänker du på, när du har en tänkstund?

 

-Vet inte om jag har särskilda ”tänkstunder …” Är egentligen väldigt mycket samma. Och samma …

 

-Är det ett bra fiskliv?

 

-Ja, ja! Vårat … vad sa du att det hette?

 

-Akvarium.

 

-Just det! Vårat akvarium är väldigt fint. Bra vatten att simma i.

 

-Ser du de andra akvarierna? De andra fiskarna?

 

-Ja. Fast där är en sådan där vägg emellan. Man kan inte komma igenom. Men man kan se genom. Så är det inte med havet, har du sagt.

 

-Det kan finnas andra hinder där. Stora stenar. Klippor.

 

-Vet jag inte vad det är.

 

-Du vet, ni har ju stenar som ni kan simma runt i ert akvarium. Om det skulle vara en jättestor sten, som tog upp massor med plats, kunde det vara som en klippa i havet.

 

-Jag förstår nog inte riktigt.

 

-Behöver du inte förstå heller. Vi släpper det där pratet om havet, tycker jag. Du bor i ett akvarium, som du tycker är fint.

 

Det är bra så.

 

 

 

Så slutar vårt samtal, som jag har återgett här, helt oredigerat.