Trädgårdssamverkan.

 

-Du ska iaktta djuren noga. Framför allt de vilda. Koncentrera dig på deras förhållande till växterna.

Det rådet ger mig Osse Kattkung i min bok ”Kungen och Myskmadran.”

 

Det är ganska klent med vilda djur i trädgården kring huset där jag bor sen ett par år tillbaka. Desto större blir min glädje, när jag hör hur det grymtas och snörvlas utanför mitt sovrum i de ljusa försommarnätterna.

-Välkommen! viskar jag och somnar till rassel och prassel under altanen bredvid.

På dagarna tänker jag på honom ibland. Jag har, på telepatisk väg, fått klart för mig att grävlingen, som fattat tycke för min trädgård, är en ung hane. Kanske har han tänkt vänta ett år med att bilda familj. Kanske gör han bara korta nattvandringar på lediga stunder. Om det får jag inget veta.

Små gropar här och där i mina minimalistiska odlingar visar var han har bökat fram en eller annan fet och smaskig daggmask.

Det ger mig en idé!

En vän har skänkt mig en kruka persilja från sin välfyllda trädgård. Det är dags att plantera ut den nu.

Jag berättar för grävlingen var jag vill ha den där persiljan. Förväntansfull går jag nästa morgon till det lilla landet. Där väntar en grop, alldeles lagom för innehållet i krukan. Han har till och med bajsat i gropen. Gödslat och klart, alltså!

Så här fortsätter det. Jag talar om för grävlingen, som jag för övrigt aldrig träffar, vad jag vill ha hjälp med.

-Här behöver jag ett par gropar till squashen. Men de här små plantorna vill jag att du aktar.

Det går som smort!

Jag har två komposthögar, färdiga att odla i.

Inte vet jag om ”min” grävling haft någon medhjälpare, eller om han bara varit extra ivrig i sitt trädgårdsarbete, men en morgon ser jag att de nysatta plantorna varit väldigt nära att bli uppgrävda.

Antagligen vet grävlingen mycket väl vad han gör, men nu är det dags att låta växterna breda ut sig, tycker jag.

Jag vill ge honom en belöning för allt arbete han lagt ner.

-Du får den andra komposthögen! säger jag. Jag struntar i att odla något där. Varsågod!

Han återvänder några nätter. Petar lite ytligt i sin komposthög och undersöker den nya som är under uppbyggnad med grönsaks- och fruktrester liggande öppet, lite noggrannare.

 

Nu är det högsommar och det är länge sen det snörvlade utanför mitt sovrumsfönster.

-Hur länge ska komposthögen, som grävlingen fick, förbli hans? I år? Alltid?

När jag ser hur snabbt naturen är på väg att ta den tillbaka och redan har täckt den med ny växtlighet, tänker jag att det nog är för evigt.

Jag kan lätt föreställa mig hur den kommer att avteckna sig som en liten kulle under vinterns snötäcke. Där inne kommer det att vara ett varmt och ombonat hem för små frusna varelser.

 

Så blir Osse Kattkungs ord än mer begripliga.

De handlar inte bara om växter och vilda djur.

De handlar om människor också.

 

Mer eller mindre vilda.