Vilsans mandala.

 

En man, klädd i burnus, sitter på en sandstrand och ritar en mandala. Med en pinne som redskap låter han det mest underbara, detaljrika, mönster växa fram.

   Solen dalar.

   Mörkret faller.

   Kvällsbrisen svalkar.

   Mannen reser sig. Utan en enda blick bakåt, går han sin väg. Mycket väl vet han att om bara ett ögonblick ska resultatet av en hel dags arbete vara utplånat. Det är alldeles som det ska vara.

 

Barfota står jag en ljum sommarkväll i min trädgård.

Jag har suttit alldeles för länge framför datorn. Hjärtat, som skenar, värmevågorna, som far genom kroppen och ylandet i öronen talar sitt tydliga språk.

   Helt stilla står jag. Ber ännu en gång Moder Jord ta hand om min läkning.

   Jag tänker på bilden, som kom till mig så där som bilder och drömmar kan göra som vägledning.

På mannen och hans mandala, tänker jag.

 

Ännu en bild dyker upp.

   En bild av hur Vilsan, min kattvän, och jag ett par dagar tidigare sitter tillsammans en stund på hennes balkong.

   Vilsan är en av mina bästa lärare.

   Hon hjälper mig.

   Bara jag stillar mig.

   Bara jag lyssnar.

   -Det är nu och nu och nu.

   Det är allt jag får veta. Budskap från mästare till lärjungar ska vara så här. Varenda drömmakare känner till det. Mitt arbete är att modigt ta emot. Följa rösten från Mitt Högre Jag. Så blir jag medskapare av mina magiska ögonblick. Så sker mirakel.

 

I den förvissningen satte jag för en tid sen igång att, efter Vilsans uppmaning och klara anvisningar, skapa ”Vilsans egen sida” på min hemsida.

   ”Rubrik, bild, bildtext, färger och allt annat på den här sidan är utformat efter    Vilsans önskemål. Mitt uppdrag är att ta emot, och skriva ner, det hon har att säga. Uppmaningar, ord till tröst, glädjebudskap tror jag att vi kan vänta oss. Och annat, som jag inte har en aning om.” Så skrev jag i inledningen.

   Just det där sista kom att innebära något helt annat än jag kunde ana …

 

-Nu är det klart! En dag, så där helt oväntat, som viktiga saker har för vana, var det, enligt Vilsan, dags att sätta punkt.

   -Klart? Redan?

   -Ja, nu behövs inte ”Vilsans egen sida” mer.

   Jag protesterade först.

   Mycket arbete hade jag lagt ner.

   Mycket hjälp hade vi fått.

   Jag mindes hennes ord, då när hon gav mig uppdraget:

   -Du ska arbeta med det här till fulländning. Tills du är nöjd. Tills du vet, att du har gjort precis allt du kan. Inget försummat av rädsla eller bekvämlighet. Sen ska du ta bort den.

   Jag hade fått kompromissa. Rätta mig efter de jordiska begränsningar, som dök upp. Att ha perfektion som mål för sitt arbete, betyder inte att nå dit. Inte ända fram.

   Men att försöka. Om och om igen.

   Se det bli bättre och bättre.

   Komma till en gräns.

   Vilsan var nöjd.

 

En del grubblande av sorten ”tänk, om jag bara hittar på att Vilsan sagt det här för att jag vill slippa”, följde efter att jag låtit mitt Ego hitta på att jag skulle spara ”Vilsans egen sida” någonstans i datorn bland mappar och dokument. Kanske skriva ut, också. Spara i en pärm. Kunde nog vara bra att ha

 ”någon gång.”

   Som om jag inte skulle känna skillnad på tramsiga, fega Egot och Mitt Högre Jag!

   Som om jag inte skulle kunna tolka en bild av en man och hans mandala!

   Antagligen kunde Vilsan ändå förnimma en aning av tvivelsrester i mig. Det är nu hon, för vilken gång i ordningen? ser till att vi får den där stunden på hennes balkong.

   -Det är nu och nu och nu.

 

Den ska lösas upp nu, Vilsans mandala.

   Eller är den min?

 

Långsamt går jag genom trädgården.

   Det har stillnat inom mig.

   Det är sen kväll, men mörkret är någon annanstans.

   Det är tornseglare i luftrummet.

   Det är buller nere från europavägen.

   Det är sniglarna, som inte fått någon egen kompost i år.

   Det är nya, ännu osedda, uppdrag som väntar.

   Det är nu och nu och nu.