Tretton hästar

 

Det är en tidig vårvintermorgon.

Solen har inte gått upp ännu.

Men man kan se några svagt purpurfärgade strimmor på himlen i öster.

 

Borta i skogsbrynet märks en liten rörelse.

Någon är på väg hitåt.

Det kommer en häst ut genom skogen.

En vit, vacker häst.

Kvinnan, som rider på den, håller sina händer någonstans i hästens man.

Jag ser inget träns, inga tyglar, sadel, stigbyglar ... inget sånt.

De två är ett.

Långsamt kommer de ut på stubbåkern, som tar vid där skogen slutar.

De fortsätter framåt ett litet stycke.

Så stannar de.

Efter en stund kommer flera hästar.

Alla är skimlar. Från de vitaste vita, till de gråaste grå.

Nej, det kommer faktiskt en brun, också.

De ställer upp sig på båda sidor om kvinnan.

När alla kommit ut ur skogen och intagit sina platser, står där tretton hästar.

De väntar på något.

 

Kvinnan är stram i sin utstrålning. Hon är stolt. Hon är värdig.

Hon är enkelt klädd i en vacker cape.

Den är vävd av ullgarn i olika tjocklek och i olika nyanser av vitt, grått, svart och brunt.

Den är försedd med en kapuschong, som kvinnan har uppdragen.

Men nu sveper hon ner den med en mjuk rörelse, som avslutas med att hon tar ett samlande grepp om sitt långa, blonda hår och låter det falla ner och lägga sig tillrätta.

 

Hon vänder sig åt höger och hon nickar avmätt åt de sex hästarna på den sidan.

Så vänder hon sig åt vänster, och nickar lika avmätt åt de sex hästarna på den sidan.

Alla står vända mot öster.

De har kommit ut på den här stubbåkern, för här ska de möta soluppgången.

Och nu börjar himlen förändras.

Färgskiftningarna blir flera. Morgonstjärnan bleknar.

Och nu kan man se solskivan komma upp över horisonten, omgiven av guld, orange, aprikos; mängder av färger.

Och där lyser den!

Kvinnan bugar djupt mot solen.

Hon håller kvar sin bugning några sekunder.

Hon rätar upp sig igen.

Hela tiden utstrålar hon samma tveklösa stolthet.

Så öppnar hon sin famn. Hon slår ut med armarna  i en omfamnande, tacksam och samtidigt välsignande gest.

Hon är i förbund med solen.

 

När solhälsningen är gjord, kan man märka en svag rörelse bland hästarna.

Kvinnan ger inga tecken.

Hon säger ingenting.

Kommunikationen tycks äga rum helt på telepatisk väg.

Det är alldeles tyst, förutom att man kan höra hästarnas andning.

Deras andedräkt blandas med rimfrosten.

Det är alldeles stilla.

Inte ens en liten fågel har vaknat än.

Det är kallt.

Men kvinnan fryser inte.

Hennes cape håller henne varm.

 

De tänker fortsätta sin vandring nu, kvinnan och hennes hästar.

En av de allra vitaste vita, går upp i täten.

Han börjar röra sig framåt över åkern.

De andra följer efter.

Kvinnans häst går någonstans i mitten.

De kommer fram till en liten väg, som de passerar.

De fortsätter in genom en ungskog på andra sidan. Där växer björkar och aspar och en och annan liten tall.

De börjar gå uppför ett ganska brant berg, där marken är täckt av mossa och blåbärsris.

På ett långt led tar de sig sakta upp.

Fortfarande råder tystnad, förutom ljudet av en och annan kvist som knäcks under hovarna.

Till och med när de tar sig fram över stenar och klippor som går i dagen på sina ställen, hörs det väldigt lite. Är hästarna kanske oskodda?

 

Nu är första hästen uppe på krönet.

Försvinner snart ner på andra sidan.

En efter en följer de andra efter.

De är på väg mot norr.

Snart är hela branten med sina granar och tallar lika tom som nyss.

Nu hörs dagens första entoniga läte från en domherre i ett träd någonstans.

Av hästar och ryttare syns inte ett spår.

Jo, genom rimfrosten nere på stubbåkern går ett rakt spår.

Men det är det bara solen som ser.

 

 

                                        * * *                                                                   

 

Gå en väg du aldrig gått. Det behöver inte vara långt borta.

Orden kommer tydliga och klara som svar på en bön om vägledning.

Jag kastar en blick ut genom fönstret mot det oktobergrå.

-En väg jag aldrig gått, som inte behöver vara långt borta, mumlar jag för mig själv, när jag en stund senare är på vandring.

Finns någon sådan?

Alla vägar och stigar jag kan komma på, är redan gångna.

-Jag famlar! tänker jag. Misstar mig. Vet bara inte på vilket sätt.

Jag stannar. Blundar.

-Åt vilket håll? frågar jag.

-Norr!

En ledtråd. Hjärnan börjar gå igenom alla tänkbara vägar i närheten, som leder norr ut.

Alldeles för rationellt!

-Tretton hästar.

Ny ledtråd. Jag låter hjärnan vila den här gången.

Jag ser inom mig den välbekanta bilden av kvinnan och hennes hästar på väg mot norr.

Svaret närmar sig.

Det handlar inte alls om att jag ska leta efter en okänd väg bland dem som går kors och tvärs genom byn.

 

Jag ber att få följa kvinnans fortsatta färd.

Vad hände efter att hon och hästarna försvann över bergskrönet den där rimfrostmorgonen?

Att skogen, där de gick uppför branten inte längre finns, vet jag redan.

Jag gör mig redo att ta emot de bilder jag vet ska komma.

Som ska ge mig svaret ...

 

Långt nere i en dalgång ser jag hästarna.

Kvinnan befinner sig också nu någonstans i mitten av det tätt sammanhållna ledet.

-Vilken trygg plats! tänker jag.

Den bruna hästen går i täten nu. Färden mot norr fortgår.

Jag fokuserar en kort stund på omgivningen.

Jag ser inga hus. Inga människor. Bara tät ungskog.

Undan för undan öppnar sig en smal väg genom den snåriga terrängen. Träd skjuts åt sidan och ger plats. Sakta sluter sig vägen igen bakom sista hästen.

Jag hör hästarna frusta. Utan att uppfatta några ord, hör jag kvinnans ljusa röst, som bärs lång väg av den lätta luften.

Våren har kommit!

Det är ljuset.

Det är den späda grönskan.

Det är inte längre det rituella, som färgar bilden.

Det är vardagsglädjen.

Det är "traska på!"

För en kort stund tänker jag springa dit ner och använda den där öppningen, men inser att jag inte hinner. Den är alldeles för långt borta. Förresten hör jag inte alls hemma i följet där nere i dalen.

Jag har sett det jag behöver se för att veta vad orden "gå en väg du aldrig gått", innebär.

Kvinnan och hennes hästar är åter försvunna ur min åsyn.

Jag ska fortsätta att själv skapa min väg. Inte med möda och slit, men med kärlek och vilja.

Leka "gömma nyckel", under resans gång. Fågel, fisk eller mitt emellan? Höra vinden susa "det bränns!"

Veta att Moder Jord flyttar hindren på min väg. Trädens rötter drar ihop sig, sträcker ut sig, i en böljande rörelse, som ger mig det utrymme jag behöver.

Jag spetsar mina sinnen.Tar emot en fortsättning på det där "Gå en väg du aldrig gått."

Jag hör orden "Gå en väg ingen annan gått."