-Det bränns, sa lönnen.

 

Nu, när vi närmar oss mitten av augusti, har det snart gått en och en halv månad sen lönnen började tappa sina blad.

Den växer bland flera stora lönnar och askar, som alla verkar må ganska bra, trots att det har varit, och fortfarande är, en väldigt varm och torr sommar.

När jag lyfter blicken från min skrivplats och tittar ut genom fönstret, ser jag den snett till höger framför mig. Den står där med sin kala hjässa. Löven, som fallit, har suttit på de grenar som pekar mot himlen.

Drar man en rak linje med lönnen mitt på, finns i ena änden en rad master, som tyst skickar ut sina strålar. I andra änden av den tänkta linjen, finns mina grannhus, som innehåller mycket sådant som behöver dessa strålar. För sin väg dit passerar de sydgaveln på mitt hus, just där tulpanerna i år vägrade att öppna sig.

-Varför behåller de andra träden sina löv? undrar du, kanske.

-Jag vet inte. Kan det vara med träd som med människor? Somliga är mera känsliga än andra. Kanske är det så. Kanske är det på ett helt annat sätt.

-Hur kan du veta att det beror på just strålningen? Kan väl vara vad som helst. Ålder. Sjukdom.

-Jag bara vet. För att det hör till mitt livsarbete att veta sådant. Kan ju mycket väl hänga ihop med det du säger. Ålder, sjukdom, kan göra en individ mera känslig.

Jag vet i alla fall säkert att det hör till mitt arbete att höra nödropet från en lönn.

 

-Det bränns! säger den en vacker dag i början av juli. Bränns inuti.

-Inuti hela dig eller bara i bladen? frågar jag.

-I bladen, men det gör mig så trött! Flödet i mig stannar av.

Jag får en bild av hur saven inuti lönnen flyter mycket tungt och trögt. Jag förnimmer en krypande, stickande känsla inuti mitt huvud. Trötthet. Matthet.

-Har du något mer att säga? undrar jag.

-Nej. Förstår inte allt detta.

-Det enda jag vet, är att jag kan ge dig ljus och kärlek.

-Gör du. Och de andra människorna. Kan ni göra mera. Be dem hjälpa dig.

-Ska jag.

Jag har satt mig på andra sidan av huset, för att få lite lä, medan vi samtalar. Det blåser och blåser! En torr och tröttsam vind.

 

-För mig är det självklart, skriver jag till deltagarna i min meditationsgrupp, att ”de andra människorna” är ni! De av er som var här i går, kommenterade ju också lönnens tappade löv, så den vet att ni har sett den.

Jag skriver alltså som ombud för en lönn. Ös på med ljus och kärlek, ber jag å dess vägnar!

Senare på kvällen ringer Inger, uppdragsgivare och vän. Jag ber också henne att skicka ljus och kärlek till lönnen. Samtalet kommer snabbt in på praktiska spår; bevattning i mängd, och liknande. Rigga upp ”metallgrejor”, för att bryta strålningen.

-Aluminiumfolie, tänker och säger jag, vilket så småningom leder till att jag står där och lindar in lönnens stam.

Känns konstigt.

Känns ”nej!”

Kvällen är sen med tankar på högvarv.

-Hur länge ska lönnen bära folien? frågar jag min pendel.

-Tjugofem minuter, blir svaret.

Lagom länge för att jag ska besinna mig. Går ut och tar bort dekorationen. Främst därför att praktiska åtgärder inte är mitt uppdrag.

 

Nästa dag berättar en av deltagarna att hon skickat reikihealing till lönnen.

På eftermiddagen meddelar Inger: ”Ville bara säga att lönnen inte tog emot något av det jag försökte skicka igår, men idag går det bra.”

Ett mycket litet regn faller. Som en vänlig gest. Som en varsam dusch.

Redan första läkedagen sa lönnen, att den vill att jag ska räfsa bort alla löv som den tappar. Så klart jag gör!

Några dygn efter att vi började skicka kärlek och ljus ligger bara tio löv på marken.

 

Jag ser lönnens lidande och läkeprocess som en gåva till oss.

Vi får lära oss hur kraftfulla vi är.

Jag har människor omkring mig att be om hjälp. Tryggheten i vetskapen att var vi än är, hur våra liv än gestaltar sig, kan vi tillsammans fylla en lönn med så mycket kärlek och ljus att den repar nytt mod. Allt går att ordna på distans. (Ja, utom räfsandet, då!)

Flödet i lönnen blir allt mer lätt och livfullt.

Mitt under processens gång skriver en av deltagarna om en sjukdom som kan drabba lönnar, och hur viktigt det är att räfsa bort alla nedfallna löv, för att trädet ska vara friskt nästa år.

-Vet att det gamla måste dö, livskraften finns inuti, skriver hon också, citerande sitt eget Högre Jag.

 

Fler dagar går.

-Hur blir det, när våra böner upphör? undrar jag för mig själv. Hur vet vi, när det är klart? Kommer jag att känna det?

På kvällen kommer svaret från kvinnan som skickat reikihealing.

-Jag kombinerar ju numera min reiki med angelic reiki så jag ber ofta att den eller de änglar som hjälper till ska stanna tills de känner att det är klart.

Ingen fara, alltså! Änglarna vet!

Det kommer ett välsignat regn.

Sen tar torkan över igen. Blir värre. Blir extrem. Strålningen, som far utanför min husgavel likaså, gissar jag. ”Tokapparaterna” blir allt fler. Alla måste ha. Mer. Fler. Nya.

-Det man inte ser, har man inte ont av, sägs det.

-Hmm …

 

Ett och annat löv singlar till marken. Men lönnen är, bortom alla tvivel, mera levande.

-Jag klarar mig! Tack! Den sträcker på sig.

En fågel skymtar, skuttar omkring på de lägsta grenarna, bland de löv som finns där. En talgoxe, nej, två. När jag närmar mig blir de stilla. Vaksamma.

Någon dag senare hör jag svaga pip. De kommer från småfågelholken, som sitter lågt ner på lönnens stam. Jag står alldeles stilla, och snart dyker ett litet talgoxehuvud med väldig sort gap upp i hålet!

 

Jag minns orden: ”Livskraften finns inuti.”

 

 

Lönnen och jag ber att få tacka för all hjälp och skickar ljus och kärlek till er och till alla andra som läser den här berättelsen.