Varde ljus!

 

Det är kväll den tredje söndagen i advent.

    Tjugofem mil har jag kört den här dagen och börjar tillåta mig att känna tröttheten. Om bara ett par kilometer ska jag vara hemma.

   Stjärnhimlen breder ut sig över mig. Jag kastar en blick snett uppåt till höger, mot skogen, och sjön, som jag vet ligger där bakom.

   Precis då tänds ett ljus på himlen, just däråt jag tittar. Det lyser starkt och klart, som en stor strålkastare ungefär. Efter några korta ögonblick släcks ljuset och vinterhimlen är sig lik igen.

   En stark och tillitsfull insikt fyller mig; det där ljuset vill säga mig något, men jag kan låta det vila just nu.

  

Nästa morgon är jag, som vanligt, tidigt uppe.

   Mera ovanligt är att jag på kvällen, alldeles innan jag somnade, fick en tydlig uppmaning att börja dagen med en meditation. Den brukar annars ha sin givna tid efter frukost.

   På väg från sovrummet till vardagsrummet, tittar jag sömnigt mot fönstren till höger om mig och ser bara mörker, förutom spridda lampor långt nere i byn.

   Då är det där igen! Ljuset! Lika starkt, lika kortvarigt som i går kväll. Den här gången syns det genom ett av fönstren.

   På något sätt känns det tryggt. Någon ger sig tillkänna. Stark är min känsla att det finns en uppmaning till mig att vara vaksam.

   Jag slår mig ner i soffan. Medan jag tar de inledande djupa andetagen, minns jag en meditation några dagar tidigare, då jag starkt förnam hur någon fanns bakom mig och tog tag i mina öron och lyfte dem med ett varsamt, men bestämt, grepp. Mina öron hade förvandlats till upprättstående, spetsiga rävöron! Den som stod där bakom mig, uppmanade mig att hålla mina sinnen öppna. Jag vet, att det är viktigt. Något stort vill komma in.

   -Gå inte vilse, bara!

 

Senare på dagen drar jag mig till minnes ännu en meditation, som du kan läsa om i berättelsen ”Ett barn är fött.” Där tar jag en rävs gestalt, flankerad av en hare och en grävling.

   -Vår uppgift är att vakta, säger räven.

 

Min vän, som du kanske minns från bland annat berättelsen ”Den Som Ser”, ringer några dagar senare.

   -Det har hänt något, som jag vill dela med dig, säger han, som så många gånger tidigare.

   Det var så här …

   På fredagsmorgonen, dagen före lucia, kör han, som vanligt, iväg till jobbet vid femtiden. När han närmar sig en fyrvägskorsning, mitt ute i skogen, ser han hur det lyser inne bland träden.

   Ungefär en halv kilometer in i skogen ligger ett torp, som bara är bebott sommartid, om ens då. Dit leder en liten väg, men den är stängd med en bom. Och, förresten finns där ingen el. Inget, som kan lysa på det här sättet.

   Han saktar farten.

   Han stannar.

   Han kliver ur bilen.

   Det är tyst.

   Och det lyser …

   -Hur känns det att vara där? undrar jag.

   -Lite obehagligt. Men mest är jag nyfiken. Vill se.

   Han berättar hur han upptäcker ljuset på sin högra sida, när han är uppe på backkrönet, innan korsningen.

   Det är en helt vanlig dag.

   Det är barmark.

   Han sitter och spanar efter djur, medan han kör.

   Ett område stort som en tennisbana, ungefär, är upplyst av det matta ljuset.

   Och så tystnaden.

   Rationella tankar om skogsmaskiner. Bort dem!

   Han går tillbaka ett stycke på vägen, kanske hundra meter, men inser snart att han inte ser att gå genom skogen fram till det där ljuset. Känns också lite, som att han inte vill. En annan rationell tanke säger något om jobbet …

   Bilen står på tomgång där nere, nära korsningen. Halvljuset på. Han går dit ner. Tänker försöka få en bättre överblick, genom att backa tillbaka upp till krönet, vända där, sakta köra ner till korsningen och sen släppa alltihop och fara till stan och jobbet.

   Så han sätter sig i bilen.

   Med ett vant grepp om växelspaken försöker han lägga i backen.

   Ett förskräckligt oljud hörs. Något går sönder. Rejält sönder.

   -Någon ville hindra mig från att titta närmare på det där ljuset. Eller var det något annat ”de” ville säga?

   Framåt gick att köra.

   -Konstigt nog kunde jag ta mig till jobbet, säger han och berättar om trasig koppling och om ”skräp” som farit runt i växellådan.

   Någon tycks ha blivit trött på den där människan, som störde. Som var alldeles för nyfiken.

   -Jag bryr mig inte om att försöka tolka det här, säger han avslutningsvis. Någon vill säga mig något med det där ljuset. När det är dags, får jag veta vad.

  

Dagen efter annandag jul vaknar jag klockan fyra med en känsla av att något inte är som det brukar.

   När jag ser mot fönstret, upptäcker jag runda ljusfläckar, som avtecknar sig mot gardinerna. Fläckarna är helt stilla. Rummet är svagt upplyst, trots att inga lampor lyser. Jag tänker, att jag skulle kunna stiga upp och kika ut genom gardinspringan. Jag avstår. Vill ligga kvar och iaktta.

   Jag blundar en stund, tittar igen, försöker förgäves tyda något eventuellt budskap i det mönster ljusfläckarna bildar. Efter en stund övergår fläckarna till ett jämnt ljus. Fönstret blir milt upplyst utifrån.

   Jag vilar i en vaksam tillit.

   Lugnt.

   Tryggt.

   Minns min väns ord: Jag bryr mig inte om att försöka tolka det här.

 

Ett par dagar och nätter går och en morgon, när jag vaknar, är världen, så långt jag kan se, täckt av snö. Den kom till sist! Visserligen är julen över, men pudrig julesnö är det. Jag gläds! Går ut i min trädgård och där ser jag rävspår. Medan jag sovit, har han gått runt mitt hus. Han, vars uppgift är att vakta. Lite senare hittar jag också grävling- och harspår.

 

Nu väntar jag.

   Gryning after gryning vaknar jag och väntar. Är det idag jag ska få se ljuset igen? Fast jag vet, att det inte alls är så det går till, så väntar jag.

   På ett helt oväntat sätt, på en oväntad plats, vid en oväntad tidpunkt, ska det komma. Kanske till mig. Kanske till min vän, han som är ”Den Som Ser”.

   Eller är det din tur nu?