Vila på gröna ängar.

Varannan söndagseftermiddag i närmare nio månader hade den meditationsgrupp jag då arbetade med, träffats i mitt hem. Alla tycktes vara i förändringsfas av något slag. Meditationerna var djupa och mäktiga. Höga höjder, djupa drömmar, insikter, klarsyn.

Lärorikt!

Underbart!

En dag visste jag, att det snart skulle vara klart. Rätta tidpunkten för gruppen att upplösas närmade sig. Medlemmarna började röra sig i olika riktningar. Fick förhinder. Prioriterade annat. Alla visste, att alla visste. Allt var precis som det skulle.

-Jag har inget eget intresse av att fortsätta leda en grupp i tio år, bara för fortsättandets skull. Vi ska alltid släppa det som är färdigt. Låta det bli grogrund för något nytt. Så svarade jag en kvinna, som känt lite olust inför att tala om för mig, att hon tänkte lämna gruppen nu.

Jag avvaktade ändå med att sätta definitiv punkt. Alla skulle få bli klara i sin egen takt.

Sen var det då det där med Psaltaren …

En av kvinnorna i gruppen hade tidigare berättat om en dröm, där en lugnande, tröstande röst sagt ungefär:

-Frukta intet ont, ty jag är med dig.

-Å, det här tycker jag om! minns jag att jag sa. Gamla Testamentet med sitt kraftfulla språk. Det här är ur Psaltaren … om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont … deklamerade jag, medan jag tog farväl av deltagarna för den gången.

Några dagar senare, ute i skogen, hejdade någon mina steg. Jag stannade. Väntade. Till min förvåning dök psalmen ur Psaltaren upp i mitt inre, och likaså till min förvåning, märkte jag att jag kunde texten, när jag uppmanades att läsa den för tallarna.

Jag skulle ha den som introduktion till en meditation, fick jag veta. Tre gånger i följd skulle jag läsa de fyra första verserna.

Den låg där ett bra tag och skavde inom mig, ”psaltarmeditationen.” Jag ville så gärna följa den där rösten, som sa att jag skulle … men hade jag hört rätt? Eller var det min egen önskan att få läsa den, som spelade mig ett spratt?

Dagen kom, den som skulle bli gruppens sista. Andra processer och projekt hade blåsts liv i. Glöd skulle flamma upp till eld.

Nu låg någon hemma i feber.

Någon fick ingen barnvakt.

Jag behövde ta ett beslut om dagens meditation. Jag visste, att åtminstone ett par av deltagarna hade ett, milt uttryckt, avmätt förhållande till kristendom, kyrkor och kors.

Förgäves gick jag ut till skogen för att få ett svar. Hemma igen stannade jag en stund vid det lilla berg, som går i dagen i min trädgård. Där står jag ofta, men detta var första gången jag såg det kors, som bildats av sprickor i berget. Den här vinterdagen var sprickorna omsorgsfullt ifyllda med frost.

Detta måste väl vara ett tecken?

Nu måste jag väl försöka?

Jag gick in till den blinkande telefonsvararen. Lyssnade på de två senaste meddelandena och kunde stryka de återstående namnen.

Ifall vi inte skulle ha förstått, trots alla förhinder, tog den som råder över väder ett krafttag. Blöt, tung snö rasade ner från himlen. Vinden slet i allt den fick tag i. Ovädret var över oss. Ingen borde ge sig ut på vägarna en sådan dag, som inte var absolut tvungen.

Jag gick en kort promenad till det översnöade berget. Av korset, som jag hade tänkt visa deltagarna innan vi gick in, syntes intet …

-Nu ska jag visa er något, skulle jag ha sagt. Sen ska jag läsa för er ur Psaltaren.

En vecka senare stod jag där igen. Under det allt tjockare snötäcket, alldeles framför mina fötter, finns den lilla rundel av stenar, där jag tände min eld, den där nyårskvällen, som du kanske läst om i ”Ett barn är fött.”

Här är stigen. Djurens stig, som jag också skrev om i den berättelsen.

Och, där bakom är berget med sitt kors.

-Hur kommer det att se ut, när allt detta är täckt med ett tjockt lager grus och jord? funderade jag.

Min praktiske hyresvärd hade just berättat om sina planer på att göra en bättre utfart från mitt garage.

-Det låter väl bra, sa jag, när han visade och pekade. Jag fastnade i den där slänten för en tid sedan.

-Jag vill att du ska veta hur jag tänker, sa han. Jag vill inte köra över någon.

-Jag vet det, svarade jag.

Jag hade just ställts inför ett vägskäl; släppa eller hålla kvar. Jag valde att släppa.

Ibland har jag tänkt, att jag skulle kunna tända en eld där igen någon gång. Men jag har avstått. Magin gällde bara den enda nyårskvällen.

Djurens stig får en lite annorlunda sträckning.

Korset på berget kommer att täckas över. Nya frön kommer att gro, nya växter slå rot. Någonstans finns de redan. Slumrande. Väntande.

Mycket kommer att vara annorlunda och ändå sig likt.

Det är allt.

 

Det ingick aldrig i uppdraget jag fick i skogen, att just den nu skingrade meditationsgruppen skulle meditera över den där psaltarpsalmen.

Det blir dags en annan gång.

I ett annat sammanhang.

Nu överlämnar jag den med mycket ljus och kärlek till dig. Läs den gärna för några träd i skogen.

Tre gånger.

Den gode herden.

Herren är min herde, mig skall intet fattas,

han låter mig vila på gröna ängar;

han för mig till vatten där jag finner ro,

han vederkvicker min själ;

han leder mig på rätta vägar,

för sitt namns skull.

Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal,

fruktar jag intet ont,

ty du är med mig;

din käpp och stav,

de trösta mig.

(nr. 23 i Psaltaren, fyra första verserna.)