Framme!

 

Det är tidig, färglös vår.

Träden är kala.

Himlen grå.

 

Kvinnan, som sakta kommer gående på vägen, är trött.

Hon har gått långt.

Hon har gått länge.

 

Vägen hon går på är gropig och lerig.

Just här är den rak och kantad av en björkallé.

 

Hennes kläder är lika beige-bruna som de nakna åkrarna, som breder ut sig på båda sidor av vägen.

Mellan vägen och åkrarna finns djupa diken, som ser nygrävda ut med sina våta, leriga kanter.

-Jag måste akta mig! förmanar hon sig själv.

Faller jag ner i ett av de där dikena, tar jag mig inte upp igen på egen hand.

 

Hon rätar på ryggen.

När hon får syn på en hög och tät granhäck långt där framme där åkrarna tar slut, får hon lite ny kraft i stegen.

Bakom häcken skymtar några hus; solrosgula för människorna, mörkröda för djuren.

Tätt tillsammans står de.

Skyddar varandra mot de hårda vindarna.

 

Då!

Plötsligt omges hon av ett kompakt mörker.

Ingen sol lyser.

Ingen måne.

Inga stjärnor.

Inga ljus lyser i fönstren där framme.

Hon står stilla.

Hon avvaktar.

Dikena tänker hon på.

Hon går ner på knä.

Krypande fortsätter hon vägen fram.

Märker att hon orienterar sig bättre om hon blundar och trevar med händerna.

Hela hennes uppmärksamhet är riktad mot de där dikena.

Hon finner så småningom en rytm i krypandet.

I trevandet.

Hon tar sig fram.

 

Då!

Lika plötsligt som ljuset försvann, är det tillbaka.

Inte strålande.

Inte solsken och fågelsång.

Men ändå.

Förundrad ser hon sig omkring.

Hon står på en gårdsplan.

Hon ser granhäcken alldeles nära.

Hon skymtar husen.

Hon ser vägen.

En vanlig, vänlig, lerig, gropig grusväg.

Hon blir stående.

Förnimmer en försiktig glädje.

En försiktig känsla av trygghet.

 

Hon står där och minns en historia hon hört någon gång om ett underbart vackert skepp med människor, djur och växter ombord, som efter ohyggliga umbäranden till sist funnit frid.

Skeppet hette "Äntligen."

Hon nickar för sig själv.

Så är det.

Hon känner gamla spänningar släppa.

ÄNTLIGEN har hon kommit dit där hon ska vara.

Hur länge då?

Ska hon vara där för alltid?

Så länge det finns ett växande.

Svaret är självklart.

Mer behöver hon inte veta.

 

En stor lastbil bromsar in alldeles bredvid gårdsplanen.

Den är så vacker!

Lysande solrosgul och blänkande.

På vägen, mellan de stora framhjulen, ligger tre saker; en gammal mobiltelefon och två metallföremål som ser ut att vara hopskruvade av ett gammaldags Meccano, tillsammans med moderna och högteknologiska detaljer.

Hon vet att sakerna är hennes.

Chauffören hoppar vigt ner från förarhytten.

Han kommer fram till henne.

Han är ung, vital, med ett öppet leende.

Hon pekar på föremålen där i gruset.

Han rycker lite lätt på axlarna.

Ser avvaktande på henne.

Hennes axlar slappnar av ännu en bit.

Hon ler varmt tillbaka.

Hon säger att hon, hur som helst, inte vill ha de där gamla grejerna.

-De där, säger hon och pekar på metallföremålen, vet jag inte ens vad man använder till!

 

Efter en glad omfamning är chauffören med ett lika vigt språng som nyss, tillbaka i sin hytt.

Han kör sakta iväg.

Bilen verkar tungt lastad.

Kvinnan försöker se något firmanamn, någon symbol, något som berättar om bilens innehåll och identitet.

Men allt är bara solrosgult.

Det är hennes tur att rycka på axlarna.

 

-Nu blir det trångt!

Det hörs röster innanför granhäcken.

Här finns fler än hon, som följer den gula bilens färd.

Den kör på vänster sida av vägen.

Precis som den mörkröda, lika glänsande blanka lastbil, som kommer från andra hållet.

Just när de möts, får något den gula bilen att gunga till.

Tillräckligt för att skapa det lilla utrymme som behövs.

Innanför granhäcken hörs ett sus av lättnad.

-Det gick!

 

Hon ser den gula bilen försvinna.

Hon ser den röda komma närmare.

Inget namn, ingen symbol.

Allt är bara glänsande mörkrött.

Hon tycker sig se en hand röra sig innanför hyttfönstret i en hälsning.

 

Hon vänder sig om.

Hon ska till husen.

Ska till människorna.

Ska hitta öppningen i granhäcken.

Hon bryr sig inte om att titta, när den mörkröda bilens väldiga hjul pressar ner hennes gamla last djupt i leran.