Frön, fertilitet och ett fullmånebarn

Det är vårnatt.

   Det är smygande rävar.

   Det är hoande ugglor.

   Det är katter på vandring.

   Det är små, darrande möss med pickande hjärtan.

   Liv pågår.

   I ett hus, dit bullret från trafiken aldrig når, lyser det milt och varmt i några av fönstren. Där inne går en kvinna omkring. Plockar lite med ett eller annat, som kvinnor har för vana. Står en stund vid ett av fönstren. Ser upp mot fullmånen. Sänder en tanke till den gamla jättegranen, som vakande, skyddande står där ute vid stigen, som leder in i skogen. Hon lyssnar till vardagsljuden omkring sig. Kylen och frysen hummar. Hallgolvet knarrar. Hon är lugn och trygg. Håller sina händer kupade över magen i en ömsint, välsignande gest.

   -Jag vet att du är otålig nu,  viskar hon.

   Hon ska föda ett barn. Här, i sitt hus, ska hon föda det. Det har hon hela tiden vetat. Ända sedan den själ, som valt henne till att bli hans mor på den här jordaresan, gav sig till känna. Redde sig ett bo djupt inne i hennes kropp.

   Den som först visste att han anlänt, var flickan som skulle bli hans storasyster.

   -Mamma, du har en bebis i magen, sa hon. Sådant vet alla små storasystrar, om de får ha sin urgamla visdom i fred.

   Gamla katten visste också. Alla gamla katter vet sådant ...

 

Så är det dags!

   Han kommer i fullmånekraft och gryningsljus. En pojke har med stor brådska inlett en ny jordaresa.

 

När vi slår oss ner i min blå soffa, kvinnan, pojken och jag, har han tillbringat nästan två månader på jorden.

   Han är fullkomligt närvarande.

   Alla hans sinnen är inställda på att ta emot. Det är vad han har att göra just nu; ta emot och införliva.

   Varje sekund är viktig. Varje gest vi gör, varje rörelse, varje tonfall, varje vibration, allt kommer att läggas till det som han redan har i bagaget. Hela jordaresan är ämnad att vara till gagn för hans andliga växande. Och när han en dag ger sig av igen, ska allt han nu får uppleva finnas bevarat till nästa gång och nästa och ...

   Kvinnan berättar om de fyra första timmarna. Det var den tid det tog för den här lilla blåögda, blåklädda pojken, som ligger där i min blå soffa, att helt och fullt bli en jordavarelse.

   Rummet där vi sitter doftar av blöjor, bajs, bebis.

   Och varm mjölk, när kvinnan lyfter över barnet från det ena bröstet till det andra.

 

Jag börjar lämna över det budskap jag fått genom barnets Högre Jag.

   Först hör jag ordet "ledsagare." Någon har följt med pojken för att hjälpa honom till rätta.

   "Självständig" är nästa ord. Självständig och fri för att kunna hjälpa andra.

   Din pojke kommer att ha bråttom att bli stor. Han är en humanist och en ledare. Han lär er mycket. Ta emot!

   Han är av stor betydelse för den plats på jorden, som ni fått att utveckla. Han tar över efter gamla katten. Hon, som levt flera liv på den här platsen, och har ett uppdrag att vara en förenande länk bakåt och framåt. Hon har väntat på sin efterträdare. När hon lämnar jorden, kommer du att märka en förändring, kanske rent av en förvandling, hos barnet.   -Hon är mycket gammal nu, säger kvinnan. Mycket trött. Hennes njurar fungerar inte riktigt. Jag tror, att hon sakta är på väg bort. Det började, när jag blev gravid. Så kom barnet. Sedan fick hönan kycklingar. Och nu har den yngre katthonan fått en kull ungar.

   En fe med fertilitet som specialitet tycks ha dansat runt i hus och trädgård. Svingat sitt trollspö. Sått små frön här och där.

   Gamla katten vet att hennes jordatid håller på att rinna ut för den här gången.

   Det är alldeles som det ska vara.

 

-Den här pojken har konstnärlig och estetisk sida, också, fortsätter jag.

   Viktigt att du stimulerar hela hans livsväg.

   Jag har sett en bild, där han bygger något tillsammans med sin far. En konstruktion, som hör samman med växandet och utvecklandet av platsen där ni bor. De är utomhus. Virket de använder är nytt och ljust. Jag hör orden "sju - åtta år." Kan vara pojkens ålder vid det tillfälle jag ser, eller kanske den tid det tar att få projektet färdigt. Jag hör också "nio." Det är siffran för hans livsväg, men kan, förstås, syfta på något helt annat här. Svaren kommer, när det är dags. Så är det alltid.

   Eftersom han lätt vibrerar på en högre frekvens än Moder Jord, är det här praktiska arbetet bra. Det ger honom hjälp att jorda sig.

   Fast ni är vegetarianer, tycks det vara viktigt att han äter kött ibland. Det ska vara bra och lyckligt kött! Från djur, som stärker det som behöver stärkas. T.ex. kan ett hjortdjur stimulera rörlighet, vaksamhet, gruppkänsla, medan ett får kan ha en lugnande effekt.

   Detta handlar inte om att bli "köttätare!" Här används köttet helande, läkande, stärkande. Medicinskt, om du så vill. "Några gånger om året", är vad jag får höra. Du kommer att veta både när det är dags, och vilket slags kött det är fråga om från gång till gång. Du kommer också att få vägledning om hur du finner det kött du då behöver.

   Den som främst vägleder dig är barnet självt.   Du ska vara den som lyssnar, iakttar, erbjuder.

   Du vet det redan.

   Du har tilliten.

   Du samarbetar sedan länge med barnets Högre Jag.

   Som jag får veta det, kommer pojken som vuxen att helt vara vegetarian. Men medan han är barn, kan helt vegetarisk kost någon gång medföra att han svävar alltför fritt på den där underbara höga frekvensen, där den som lätt höjer sig dit, gärna stannar kvar.

   Han ska vara här nu. Är därför han kommit. Men med uppdraget att vara en förmedlande länk mellan tidsrymderna, är det lätt att bli kvar i ett behagligare tillstånd, än vad jordelivet erbjuder.

   Vibrerar han på så hög frekvens att han får svårt att alls passa in i den fyrkantiga tid och det fyrkantiga samhälle där vi är satta att leva just nu, löper han risk att bli missförstådd eller inte förstådd alls. Kanske inte bli tagen i anspråk för sitt Högsta Bästa.

   Visst vore det väldigt synd på en fri och självständig själ, som har så mycket att uträtta här på jorden!

 

Det har blivit dags att ta farväl. Kvinnan samlar, på kvinnors självklara vis, ihop alla de saker hon haft med, som behövs när en ny liten människa avlägger ett besök.

   Så är de borta. Mor och son. På väg hem till huset dit trafikbullret aldrig når.

   Där fullmånen om bara något dygn åter ska lysa upp natten.

 

Jag hämtar en cellofanpåse, och stoppar försiktigt ner den stora frökapsel jag fick som gåva.

   -Det är vit vallmo, sa kvinnan. Den blommar bara en dag.

   Jag ska så fröna. Snart. Jag binder om påsen med bast och fäster den på väggen, där jag ser den varje gång jag går ut ur mitt hus.