Det välsignade brödet

 

Det är en mörk och snöig söndagseftermiddag i advent.

Jag står i hallen och tar emot min meditationsgrupp.

Allra sist in kommer Solveig.

Jag står kvar medan hon hänger av sig ytterkläderna.

-Jag har med mig en gåva till dig, säger hon. Och så plockar hon upp ett bröd, eller rättare sagt, en del av ett bröd, ur sin väska.

Jag tar tacksamt emot det. Det är kallt. Det är nyss taget ur frysen, men jag känner genom kylan, att det finns kraft i det här mörka brödet.

 

Det är dags att börja meditationen, så jag bär ut brödet i köket.

Där ligger det sedan på en bänk och tinar, medan vi, människor, höjer energin inom oss själva, varandra och i mitt hem. Säkert sprider sig en del ut i världen omkring oss också, som god energi har för vana.

 

När alla försvunnit ut i decembermörkret igen, tar jag åter brödet i mina händer.

Jag känner en tveksamhet.

Vill jag verkligen äta av det här brödet?

Det är någonting med doften, det är någon krydda ... vill min kropp verkligen ha det?

-Är det här brödet bra för mig att äta?

Jag ställer frågan till mitt Högre Jag, till mina Hjälpare, till Universum. Kalla det vad du vill.

Till brödet självt, kanske.

-Är det här brödet bra för mig att äta?

-Inte nu! blir svaret.

 

Så jag låter det ligga till nästa dag.

Då ställer jag åter frågan.

-Är det här brödet bra för mig att äta?

-Ja! blir svaret.

Så jag tar fram en kniv och tänker börja skära.

-Nej, nej! Stopp! Inte nu! I kväll ska du äta av det.

-Jaha, hur mycket, då?

-Fyra skivor.

Kvällen kommer.

Jag skär upp de fyra skivorna.

-Nu, då?

-Bara smör. Bara smör på brödet. Inget mer.

Så jag breder mina brödskivor.

Jag tar fram yoghurt ur kylen. Det tycker jag hör till min kvällsmat.

-Nej! Du ska bara äta det här brödet. Det är din kvällsmat.

Så jag ignorerar den där rösten, sprungen ur rädsla för det okända, som vill få mig att strunta i alltihop. Jag lyssnar på den vägledning jag får.

-Sätt dig nu i din blå soffa och ät ditt bröd. Lyssna på din skiva med gregorianska sånger. Ganska tyst ska det vara. Och så tuggar du sakta, sakta ditt bröd.

Katten Nellie kommer och lägger sig tätt intill.

Hon ligger där under hela måltiden.

Munkarna sjunger.

Nellie spinner.

 

Nästa dag frågar jag:

-Brödet som är kvar, ska jag ge det till fåglarna?

-Nej, nej! Du ska äta av det i kväll, också. Du ska smula ner hälften av det i din yoghurt. Det är din kvällsmat.

Åter sitter jag i min blå soffa.

Ensam i tystnad.

Inga munkar sjunger.

Ingen katt spinner.

Långsamt, långsamt äter jag.

Jag vet inte om det är gott.

Jag kan inte bedöma det.

Det här är en annan sorts måltid.

Men jag vet, att jag är mätt hela natten.

Precis som natten före.

Jag är mätt.

Jag är nöjd.

Och jag är mycket tillfreds.

 

Nästa dag frågar jag:

-Vad ska jag göra med det bröd som är kvar?

-Det ska du ge till fåglarna.

Och fåglarna kommer.

Orädda kommer de flygande.

De landar och pickar i sig det bröd jag smular till dem.

På väg in i mitt hus igen, tackar jag för övningen i att följa min inre röst. Den jag så ofta uppmanar andra att lyssna noga till.

-Du har alla svar du behöver inom dig, brukar jag säga.

 

Jag tänker inte be Solveig om receptet.

Jag tänker inte försöka baka ett likadant bröd.

Den dag jag ska skapa ett eget välsignat bröd, kommer jag att få veta precis hur jag ska göra.

På något sätt kommer det att bli så.

Och det brödet kommer inte alls att likna det jag fick som gåva en mörk och snöig söndagseftermiddag i advent.