En huggorm, en läkekvinna och en liten Budbärare.

 

 

 

-Skriv om oss, nu då! Om djuren. Alla möjliga slags djur.

 

   I ett par viga språng är han uppe på vägen, överlämnar sitt Budskap, och i ett par lika viga språng är han snart försvunnen bland träden igen.

 

   -Det gör jag ju redan! Hör du, Ratatosk, vänta! Men han är redan utom hörhåll, eller så bryr han sig bara inte om att svara. Han har gjort sitt jobb. Nu är det upp till mig att göra mitt.

 

 

 

Det går en del jordatid, då vardagens ”hugga ved och bära vatten”, upptar mig. När jag märker, att jag är oroväckande nära den där gränsen då livet får slagsida och enbart består av det där ”vedhuggandet och vattenbärandet”, tar jag mig samman och far till ett ställe där jag vet att kraften, lusten och glädjen väntar på att få uppfylla mig.

 

   En sorgmantel möter mig, när jag stiger ur bilen. Han nuddar mitt ansikte med sina vingar. Som en smekning. Det kommer flera. De fladdrar runt mig. Jag påminns om min farmors ord, som finns nedtecknade i min bok Kungen och Myskmadran: ” … var som en fjäril. Fladdra omkring. Hitta näring här och där.”

 

 

Efter en stund träffar jag en snok, som elegant slingrar iväg i det fuktiga gräset.

 

Fåglarna! Hussvalor, ladusvalor. Tornseglarna tycks ha gett sig av till varmare luftrum. Gäss, i mer eller mindre ordnade formationer, flyger över mig.    

 

   Getingar, förvirrade och närgångna, vet att deras uppdrag på den här livsresan är slutfört. Bristen på mat, korta dagar, kyliga nätter, har varslat dem. Snart ska bara drottningen finnas kvar. Sova och vänta på vår, eller vad nu getingdrottningar gör hela långa hösten och vintern.

 

   Någonstans inne i ett buskage hörs ett prasslande bland grenarna. Löv och barr och kottar kommer dansande ner mot marken. Högt uppe skymtar en yvig svans.

 

   -Ratatosk! säger jag med min ivrigaste röst.

 

   Det blir tyst. Det blir stilla. Inga fler kottar faller. Jag vet, att han har hört mig. Men det finns inget Budskap till mig i dag.

 

   Skalbaggar, som jag inte vet namnet på, rör sig snabbt uppför en skrovlig ekstam på spaning efter skyddad övervintringsplats.

 

   En vackert glänsande kopparorm, som har format sig till en perfekt kringla, visar upp sig på vägkanten.

 

   Full av tillit till sin kraft kommer en myra släpande på en kvist, mycket större än hon själv.

 

   Vad är det där som ligger så stilla längre fram på vägen? Det är väl bara en lång pinne, eller ..? När jag kommer närmare ser jag att det är en huggorm, som ligger utsträckt i hela sin vackert mönstrade längd. Den lyfter huvudet. Vi ser på varandra. Efter en stund försvinner den sakta och värdigt in under staketet, som omger en gammal, skönt vildvuxen trädgård. Där står ett öde hus. Underbart vackert i sitt förfall med den ljusrosa rappningen krackelerad och den gröna målarfärgen på vindskivor och knutbrädor flagnad.

 

   Jag minns vad en man från trakten har berättat om en kvinna, som en tid bodde i huset om somrarna. Hon blev svårt biten av en huggorm i den här trädgården. Höll faktiskt på att dö. Hon lämnade huset för gott. Sedan dess har det stått öde.

 

 

 

Jag minns inte om det fanns någon huggorm i trädgården då för länge sedan, någon gång på sjuttonhundratalet, när jag bodde i huset. Jag var en aktad läkekvinna. Det var en underbar tid. Ett av de bästa liv jag minns. Häxprocessernas tid var över, i varje fall i den här trakten. Jag var ofta på uppdrag i det närbelägna slottet. Med stolta steg gick jag genom den långa lindallén, som ledde därifrån fram till kyrkan, där jag också var respekterad. Nöjd med mig själv och mitt arbete fortsatte jag vägen hem till mitt lilla hus.

 

 

 

Länge blir jag stående framför huset. Länge utanför stenmuren som omgärdar kyrkan. Länge vid den kilometerlånga allén. Samma lindar nu som då. Jag tar ett blad i handen. Vet! Precis så har jag gjort många gånger. Precis här.

 

   Alltid bär jag med mig en blandning av känslor; längtan, vemod, stolthet, som stiger upp till ytan vid minnet av den där tiden.

 

   Den här höstdagen blommar inga lindar, men varma försommardagar för mycket länge sedan gick jag här med min samlarkorg full av doftande lindblommor. Så värdefulla i mitt förråd av läkeväxter.

 

   Jag får påminna mig om hur viktigt det är att helt släppa den kvinna jag var då. Hon finns där alltid någonstans, men jag ska inte försöka efterlikna henne, eller rådfråga henne. Inte försöka bli den kvinnan igen. Jag har andra uppgifter nu. Hon har andra uppgifter nu.

 

   Ett prassel, en rörelse i närmaste trädet, fångar min uppmärksamhet. En liten ekorre tar sig raskt ner för stammen och kutar i full fart grusvägen framåt.

 

   -Ratatosk! ropar jag. Han stannar ett ögonblick. Vänder sig om. Vi ser på varandra. Sedan fortsätter han sin språngmarsch.

 

   Jag, däremot, går långsamt och lite motsträvigt åt det håll där min bil, som ska ta mig tillbaka till ”vedhuggandet och vattenbärandet” väntar.

 

  

 

Medan jag går, tänker jag på Ratatosk, den lilla ekorren i mytologin, han som skuttade i stora Världsträdet Yggdrasil. Han var en Budbärare mellan de olika ”våningarna.”

 

Hans vakenhet vill jag tillägna mig.

 

Göra det, som behöver göras.

 

Säga det, som behöver sägas.

 

Därutöver sitta i lugn och ro och smaska på askens feta, näringsrika frön, spanande ut över världen.

 

Det är något magiskt med namnet Ratatosk. Jag kallar alla ekorrar jag möter så. De reagerar alltid. Lystrar. Kanske har det med ljudbilden, klangen, att göra. Eller kan det vara ett urgammalt minne på cellnivå, som delas av alla ekorrar?

 

 

 

-Är du ett medium? Eller vad är du, egentligen? frågar människor ibland, när jag berättar om mitt Livsarbete.

 

   -Jag är telepatisk kommunikatör, svarar jag. Tar emot vägledning till mig själv och andra. Jag kan vara en länk till ditt Högre Jag. En Budbärare. Jag kan förmedla sådant, som Universum vet att du behöver känna till om dig själv och din Livsväg, dina djur, dina växter, andar kring dig i ditt hem, eller något helt annat.

 

   Sedan övergår jag gärna till att berätta om en annan Budbärare. En liten, vig och snabb.

 

   -Han är lätt att få kontakt med. Säg bara hans namn. Med din ivrigaste röst. Ratatosk, heter han.